fredag 21 juli 2017

dina ögon kan krossa min värld.

På en av julis finaste dagar åker jag till berget med en löparkompis, till stället som jag förknippar med honom, med B, trots att vi aldrig var där tillsammans. Det var dit han sa vi skulle åka, det var därifrån han skickade bilder när han satt på en klippavsats och var så jävla fin. Jag åker dit för jag vill ta tillbaka den platsen, jag vill inte förknippa den bara med honom. (Dessutom är det magiskt fint, som ett annat land.)

Vi springer nästan två mil i strålande solsken och jag känner för varje kilometer vi avverkar att jag tar tillbaka, erövrar, vinner. Att det här är min plats nu, inte bara hans. 




Så kommer vi fram till fyren på kullen, vi köper dricka och går ut på klippavsatsen för att se ut över det blå havet. Jag känner mig så himla levande, så lugn. Några minuter senare går vi mot bilen för att åka och käka lunch i hamnen, jag tittar upp till vänster och hjärtat liksom hoppar till, slår trippla slag. Där sitter han, B. På en bänk med en tjej, det är han i sitt skägg och solglasögon och jag blir kallsvettig. Vad är oddsen att fyra månader utan att ha sett nån springa på just den personen just den dagen, den tiden, på den platsen? Jag får nästan ett psykbryt och förbannar livet för sin jävla orättvisa. Det här var ju precis det som INTE skulle hända, jag ville inte förknippa platsen med honom längre men nu är han här.

Han vänder sig om och de börjar också gå mot parkeringen, de går framför oss. Min kompis säger att de säkert dessutom har parkerat bredvid oss och visst är det så, med en bil emellan. En grå BMW, en sån som han hade men en nyare modell men han skulle ju köpa ny bil. De kör snabbt iväg, nästan precis när de satt sig. 

Jag måste veta så jag skickar sms och kollar registreringsnumret för att få fram ägaren. Svaret tar kanske tio sekunder men det känns som minuter. Jag är så säker. Svaret kommer, det är inte hans bil. Den är registrerad på en Ola från Skellefteå. Pulsen lugnar sig men jag är fortfarande osäker. Hur kan nån vara så lik? Vi åker ner till hamnen och käkar lunch vid båtarna, när jag tittar till höger ser jag honom. Nu utan keps och solglasögon. Det är han! Det är inte han. Jag nästan stirrar på honom för det är så likt. Allt är samma: stilen, skägget, kepsen, längden. Men det är inte han.

Vi åker hem och det snurrar i mitt huvud. Logiken säger att det var inte han, men mitt hjärta vill av nån anledning fortfarande tro att det var han. Att det är han.

tisdag 18 juli 2017

dit kan jag gå och sakna dig.

Jag loggar in på Facebook och det första jag ser är att min gamla kollega förlovat sig. Hon som är 40+ med två barn som skilde sig för knappt två år sen. Det hugger till i magen av avundsjuka. Tidigare på kvällen har jag träffat min kompis och hennes nye kille, hon som träffade en ny innan hon ens hunnit göra slut på sitt gamla. Och de är så fina ihop att det hugger till av avundsjuka. Jag kan fortsätta rabbla upp fler exempel men jag stoppar mig själv för det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Och jag vet att jag inte blir lyckligare av att andra inte får det de vill ha men ändå är det svårare att glädjas med andra när jag ser tiden rusa.

En vår och en sommar som susar förbi, utan kärlek, fortfarande är den inte min och den känns mer och mer avlägsen. Halva 2017 har gått och det är 6 år sen jag flyttade hem, lika många år sen kärleken tog slut. Kommer den nånsin igen? 4 månader sen årets (förhoppningsvis enda) hjärtekross och jag känner tvivlet ännu mera nu. Om en dryg månad fyller jag 33, det blir den sjunde gången jag firar en födelsedag utan att vakna bredvid nån. 

Och jag har lust att skrika ut min frustration och vill att nån ska ge mig svaret på den eviga frågan: Är det nåt fel på mig eller är det bara inte min tur än?

tisdag 4 juli 2017

love, lay me blind.

Jag har varit på livets resa och jag vill berätta om allt. Jag vill att ni ska få veta allt om bergen, om vyerna, om landet, om människorna. Men jag har nog inte orden, jag har inte smält alla intryck än. 

Det jag vet är att jag nog aldrig känt mig så levande, så lycklig, så fri som de där dagarna i bergen. Jag kommer minnas dem länge, vår lilla grupp i den stora gruppen, den blonda lockiga stockholmaren som om vi både varit singlar hade gjort mer än skrattat tillsammans. 

Jag stoppar alla bilder i en liten ask och öppnar den när livet känns skit igen. Jag hoppas att jag då minns hur det kändes de här dagarna och hur tacksam jag är över att få leva livet såhär.