onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.

8 kommentarer:

  1. Det där är en känsla och ingen sanning! Kram och heja dig som vågade sluta jobbet för nya äventyr. Kommer bli jättebra, är helt säker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord och pepp!

      Radera
  2. Håller med Johanna! Tycker att du är modig och bra!

    SvaraRadera
  3. Med jobbet har du ju svaret, även om det känns jobbigt så har du en bra chans att hitta ett nytt kul jobb utan att stressa. Med det andra är det ju svårare, det är nog bara att gå på känsla. Känner du att det är för mkt nu är det kanske bättre att vänta, men känn efter innan du bromsar tycker jag. Det är bara du själv som kan känna efter vad som kända bra för dig. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant. Ibland blir det nog bara för mycket helt enkelt. Det blir blir nog bra, nån gång!

      Radera
  4. Det finns bara en sak som räknas när det gäller barn och det är kärlek och känslomässig trygghet. Om du kan erbjuda det (och det kan du) kommer du bli en fantastisk förälder! Saker händer även när man har barn, livet blir inte mer eller mindre stabilt för det. Man kan fortfarande bli av med jobbet och relationer kan skita sig men allt löser sig. Psykologen har väl någon funktion han med och jag vet hur det är när man känner sig ifrågasatt och inte tycker att man har bra svar men som sagt: Kärlek och trygghet.

    (Och du, ragga upp kollegan för tusan! Gött att få till 'at när man är så attraherad av någon! Heja!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Jag känner mig fortfarande lite låg i den frågan, lägger det på is. Kanske är jag inte riktigt mogen eller redo, och det märkte han kanske. Kollegan fattade nog inte mitt raggförsök, men det var värt att testa!

      Radera