söndag 4 juni 2017

din dröm är min nu.

Så går ännu en månad, maj blir juni och det är sommar nu. Jag tar ledigt och åker till Göteborg, går på stan och promenerar runt i Haga. Tankarna kommer som alltid att jag kanske skulle flytta till Göteborg? men det är nog mest tecken på min rastlöshet och rotlöshet. Jag möter upp en vän vid Brunnsparken och vi pratar om livet, jobb och framtid medan vi går in och ut ur affärer, innan vi tar en spårvagn för öl och pizza på någon av Långgatorna. Jag berättar om min längtan, min rädsla, mina tankar kring allt och jag pratar om B och att jag tänker på honom än. Sen tar jag tåget till stället som alltid får mig att känna ett lugn, där det alltid luktar på samma sätt. Mormor möter mig vid tåget och vi går på bron över ån som jag badat i hundratals gånger sen jag var barn. Så får jag krama morfar och han luktar som alltid kärlek och trygghet. Jag tänker att jag önskar att jag får visa nån detta, medan det finns kvar, innan det är för sent.

Det blir lördag och jag åker på 30-årsfest hos en kompis, jag träffar folk som jag inte sett sen deras bröllop för fyra år sen. Vi pratar om vad som hänt på fyra år och det är bröllop och barn och flyttar men jag har samma status nu som då. Alla som är där har antingen barn eller är par, jag inser att jag är den enda som är själv. Och det hugger till i magen av allt jag vill ha och allt det där jag önskar mig. Allt det där jag är rädd för aldrig kommer komma.

Jag pratar med min kompis kompis som säger att hon känner igen sig så mycket i mina erfarenheter, och hon säger att hon vet precis hur det är att känna som jag. Runt halsen har hon ett smycke med ett H, bokstaven som hennes killes namn börjar på. Han som hon träffade som av en slump, som efter ett år friade och nästa sommar gifter de sig. Hon säger att det kommer komma nån sån för mig också. Jag vet inte om jag vågar tro på det längre svarar jag. 

Det är nästan midnatt och vi pratar om allt, relationer, barn, Tinder. Det är fyra par och jag och det hugger i mig för jag vill så gärna ha nån där bredvid mig som är min. Så tittar jag på killarna som sitter där i soffan och då förstår jag att det finns såna som dom. Såna som friar efter ett år för "känns det rätt, då vet man och då är det bara att köra", såna som ordnar överraskningsfest för sin fru, såna som är fina och roliga och vettiga och jag glömmer att jag är själv när vi skrattar tillsammans åt nånting nån sa. 

På bussen hem tänker jag att det finns nån för mig som är som dom och jag tänker inte ge mig förrän jag hittar honom. Han som är som dom.

4 kommentarer:

  1. Jag vill bara säga att jag också är en såndär som går runt med samma tankar, rädsla, väntan, viss uppgivenhet, och förhoppning som du. Snart kommer det någon till oss också!

    SvaraRadera
  2. han finns där, lovar! givetvis inte ge upp. kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. det är svårt att inte ge upp men jag försöker! kram

      Radera