onsdag 26 april 2017

vi kanske bara har en sommar.

Det kommer inte bli en svart sommar, det kommer bli en färgsprakande sommar som jag kommer minnas långt efteråt. Det är jag helt säker på.




Och efter de här resorna och en ledig sommar hoppas jag att jag hittar ett jobb som känns som mitt, en plats där jag kan landa och börja om på nytt.

måndag 24 april 2017

jag har förlorat en tävling men vunnit ett val.

Här skulle jag kunna välja att skriva ytterligare ett långt inlägg om att jag i lördags åkte 3:ans stadsbuss, den man tar när man ska till honom, och jag har inte åkt den sen den gången jag var hemma hos honom. Hur mycket den påminde mig om pirret i magen och allt som hände den där söndagen. Att den körde förbi stället vi satt på i sju timmar, förbi där han kysste mig första gången. Hur mitt hjärta slog dubbla slag när det kom in en exakt kopia av honom på en bar i lördags kväll, jag fick kolla tre gånger för att verkligen förstå att det inte var han och en tjej, bara nån som var väldigt, väldigt lik honom.

Istället väljer jag att fokusera på att jag igår sprang 32 kilometer och hur jävla grym jag kände mig. Att det är mindre än en månad kvar till maraton, mindre än två månader kvar på jobbet, snart bara två månader kvar till löparäventyret i Transylvanien och tre månader till en planerad surfresa till Portugal.

Jag väljer att välja bort honom nu. Det räcker nu.

fredag 21 april 2017

för jag trodde en gång på det här.

Skriver ett sms på kvällståget hem, fyllt av tankar och känslor som jag aldrig skickar. Alla de där smsen jag skrivit men aldrig skickat, de är många och vissa är korta, andra långa. Ledsna, arga, frustrerade, irriterade, sorgsna, förhoppningsfulla och några till och med glada. 


Avblockerar honom på Instagram i två minuter för att se bilder på solnedgångar, träningspass och kvällspromenader. Blockerar honom snabbt igen för han har ett liv som jag inte är en del av och aldrig kommer bli.

Det får fan räcka nu. Jag kommer tvinga mig själv att inse att det måste räcka nu.

onsdag 19 april 2017

bara lite till, sen blir allting bra.

Jag söker två juridikkurser till hösten, hittar några nya jobb. Gör listor på saker jag måste fixa innan tiden är ute, folk jag ska kontakta, arbetsuppgifter jag ska påbörja och slutföra. Det snurrar i min skalle, jag vill ta det lugnt samtidigt som jag vill rusa framåt i hundra knyck.

Och hela tiden finns det i mitt bakhuvud saker jag vill berätta om för honom, han som jag inte kan prata med. Han som jag borde glömt vid det här laget men som jag bara inte kan sudda ut ur mitt minne. Jag vill berätta att nu kan vi åka till Bali och surfa i vinter, jag vill veta vad han tror om min plan att åka till Australien och hälsa på efter jul. Jag vill skicka ett sms och säga att jag saknar dig, kan du inte ångra dig? och jag vill skrika över åkrarna på kvällspromenaden att KOM TILLBAKA! Jag tvingar mig att svälja klumpen i halsen, blinka bort tårarna i ögonen för jag vet, jag vet, jag vet att det inte är värt det. Men jag vill åka med honom till berget och springa som vi pratade om för snart kan jag göra det mitt i veckan som han kan, snart är jag fri att göra vad fan jag vill när jag vill och jag vill att han ska veta. Jag vill berätta att jag vågade hoppa, att jag chansar nu, det får bära eller brista för livet är för kort och jag vill att han ska veta att jag lagat hans recept två eller tre gånger sen vi sågs och det är så jävla gott. Jag vill säga att i måndags gick jag på ett träningspass med en ledare som är så lik honom, jag har inte sett det innan men nu ser jag leendet, ögonen, det är precis samma och jag blir nästan arg när han ler mot mig, jag kan inte möta hans blick under hela den där timmen. Och jag vill berätta att jag ska åka till Portugal och surfa i sommar som vi pratade om, jag vill att han ska veta alla de här sakerna.

Jag har raderat hans nummer, i min samtalslista ligger han kvar som ett missat samtal men jag kan inte radera honom, han dyker upp som en påminnelse överallt fast ändå inte. Och jag vet att jag sabbar för mig själv men han har krupit under mitt skinn, han har klamrat sig fast eller jag har klamrat mig fast vid minnet av honom och det gör fan ont att tänka på emellanåt. Jag blir arg på mig själv för jag gör en stor grej av något som egentligen var så litet men ändå finns han där fortfarande, trots att det gått nästan två månader sen vi sågs.

Och jag önskar att han kunde försvinna ur mitt huvud, ur mitt hjärta, ur mina drömmar samtidigt som jag önskar mer än nåt annat att springa in i honom nånstans, varsomhelst, på stan, på krogen, på strandpromenaden för han finns ju där men ändå inte. Jag längtar tills han inte finns där överhuvudtaget, jag vill att han ska försvinna, jag vill det mest av allt. Och ändå drömmer jag om att han kommer tillbaka fast jag vet att det inte kommer hända, det spelas upp olika scenarior i mitt huvud och sen vaknar jag och det är bara en dålig skiva på repeat.

Allting är bara på låtsas.

fredag 14 april 2017

jag har fått nog av ensamheten.

Skärtorsdag och jag dricker öl med kompisar, vi är två som är singlar och visar vår upptagna kompis hur Tinder funkar. Han skrattar åt hur snabbt vi swipear vänster men fattar efter ett tag hur sorgligt utbudet är. Jag suckar och säger att till sommaren har jag varit singel i sex år, hon kollar på mig och ser lika uppgiven ut. Sju år är det för henne. Ingen av oss förstår hur det kan vara så jävla svårt.

Långfredag och jag är med familjen, min lillasyster som är hemma från Stockholm får sin önskan om att åka till Österlen uppfylld. Pappa frågar vad min påskönskan är och jag svarar snabbt och spontant att jag vill bli kär. Min lillasyster tittar på mig och nickar. Hon är tjugofem och har aldrig haft ett riktigt förhållande. Ingen av oss förstår hur det kan vara så jävla svårt.

Jag ser bilder och läser texter om andras kärlekar och förälskelser men för mig känns det mer och mer omöjligt. Jag tänker på B ibland och jag vill inte känna som jag gör, kanske är det bara nån slags vårdepp men det känns tungt i bröstet. Det gör ont i mig fast det inte finns nån skada, det är som fantomsmärtor. 

Jag är bara så himla trött på ensamheten och den där eviga längtan efter nån som vill vara min som jag vill vara hans. Jag har fått nog, jag tycker att det räcker nu.

torsdag 13 april 2017

varje dag är nya val.

Sitter med datorn på min lediga skärtorsdag och uppdaterar CV, letar jobb, jämför utbildningar. Så många val och det snurrar lite i huvudet för jag vet inte vad jag vill. Senast tisdag måste jag söka utbildningar om jag jag vill ta det spåret, häromdagen sökte jag två jobb, och jag hittar nya som jag borde söka om jag vill ta det spåret. Mest av allt tänker jag att jag ska försöka ta det lugnt men det stressar mig ändå, för jag hör rösterna i huvudet som säger dubbel lön, dubbel lön! och jag inser vilket underverk det skulle gjort för min privatekonomi.


Men så tänker jag på en lång, ledig sommar. Två månader av sol och kolonihäng och bad och spring i skogen och resor hit och dit och då känns allting bra igen. Jag tror det blir bra det här, det är slutet på en resa men början på en annan. Oavsett var jag hamnar och när och hur. Med eller utan pengar. Livet alltså, det är det här som är livet visst?

tisdag 11 april 2017

ändå finns du i mitt hjärta

Jag skriver på papper på jobbet, det ringer kollegor från höger och vänster som säger att de kommer sakna mig och de undrar vad som händer nu. Jag vet inte vad som händer nu. Idag har jag sökt två jobb men det säger jag inte, jag svarar att vi får se, för jag vet inte vad som händer.

Jag är glad och känner mig fri, det är rätt beslut men det finns en tyngd i mitt bröst för jag har börjat tänka på B igen och han dyker upp som ett spöke, som gubben i lådan och jag drömmer om honom igen, tror jag ser honom på stan, säger saker som han brukade säga och jag kommer på mig själv försent när jag berättar för kollegorna nånting han berättade för mig. 

Jag saknar honom. Jag borde inte men jag gör det. Läser mina gamla inlägg och jag minns känslan och hur jävla bra han fick mig att må. Hur magiska hans kyssar var, hur det kändes med hans skäggstubb mot min kind. Jag lagar maten han bjöd mig på för jag har sparat hans recept och det är för gott för att slänga bort men det smakar aldrig lika bra som när jag åt det med honom. Jag är hudnära andra men det känns inte som när jag var hudnära honom, ingen kommer i närheten av hur det kändes den kvällen.

För han finns i mitt hjärta, han är ett sår i mitt hjärta än.

måndag 10 april 2017

och du står i vår och tror som jag: att världen är din buffé

Jag tänker allra bäst när jag springer eller ligger i hängmattan. Igår gjorde jag båda och kom fram till att livet är för kort för att inte våga chansa. 2017 alltså, jag nominerar dig till möjligheternas år.


Idag skrev jag på avtalet och hoppade, för att livet är för kort för att inte våga falla fritt.

onsdag 5 april 2017

om att våga vara modig.

Jag har precis fått ett förslag på ett erbjudande om jag väljer att lämna jobbet självmant. Med goda referenser, inga hållhakar. Inte för att jag inte skött mig utan för att det ger mig en möjlighet att göra något annat eftersom jag inte kommer vidare internt. Och jag som har skämtat om det innan, men nu är det liksom på riktigt. Det suger till i magen för jag vet inte vad som är rätt. Det finns ingen garanti att jag inte får lämna ändå, men i så fall på helt andra villkor, d.v.s. vanlig uppsägningstid. Nu snurrar det i huvudet mer än någonsin förut. Trygghetsnarkomanen i mig säger nej, men en stor del av mig ropar ja. Tänk om detta är min chans, tänk om det är nu det händer?

Vid nyår bestämde jag mig för att ledordet för 2017 skulle vara att vara modig. Kanske måste jag våga vara modig nu. Bara kasta mig ut och våga hoppas att det löser sig till det bästa. Ska jag våga hoppa?

tisdag 4 april 2017

jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv.

Det där att vakna med ett ryck i en hotellsäng bredvid nån annan, nära, nära, händer ju inte bara sådär. Eller så gör det det, men jag skyller på en hel dags konferens med middag och en vecka där vi fått besked om att det är neddragningar och uppsägningar på gång. Trots blandade känslor över mitt jobb så har jag ändå en klump i magen för man vill ju lämna på eget bevåg, som ett eget val, och inte för att man är tvungen. Vi vet inte hur många som drabbas eller vem eller när men såklart skapar det en viss anspänning och oro. En anspänning och oro som sitter i när man är uppe sent en fredag och midnattsbadar i ett kallt hav, när man måste gå upp jättetidigt en lördagsmorgon för heldagskonferens med jobbet.

Vi åker till ett slott som ligger vid havet, det är strålande sol och blå himmel och jag har inte sett fram emot det för hela helgen förstörs av jobb. Jag hade mycket hellre åkt till Köpenhamn och sprungit och druckit öl som jag brukar göra första lördagen i månaden. Men ibland har nöden ingen lag och jag har inget val annat än att göra det bästa av situationen. Dagen går bra, konferensen flyter på och jag ser en kille i vimlet som är yngre än de flesta andra, typ som jag. Min första tanke är att jag tycker han är söt, och det är inte jätteofta jag träffar på söta, unga män i jobbsammanhang. Efteråt sitter vi några från personal och styrelse i solen och dricker öl, en snabb paus innan middagen. Han kommer ut sist från lokalen, stannar till och sätter sig hos oss men han kan inte dricka nåt för han ska köra hem. Vi pratar lite, skrattar och det känns som vi har nån slags kontakt. Bara våra ögon möts så sprakar det liksom till lite sådär som det kan göra med vissa personer man träffar. Jag säger nåt skämtsamt om att det finns lediga rum och middag över eftersom vi fått några sena avbokningar, han skrattar till och sen säger vi hejdå och han går mot parkeringen och vi mot våra rum för att en kvart senare vara på plats för att dricka fördrink. Jag tänker för mig själv att det är synd att han inte ska vara kvar för han och jag sänker medelåldern med kanske trettio år, men jag får göra det bästa av kvällen ändå. Slänger av mig kläderna för att byta om till klänning, hinner knappt fixa till mig innan jag måste småjogga till slottet. Uppför trapporna, nästan sist av alla kommer jag ändå i tid och det första jag ser är honom. Han har stannat kvar. Jag frågar varför och han svarar att jag ju hade sagt att det fanns rum och äta ska man ju göra ändå. Vi hamnar vid samma bord vid middagen, han sitter mitt emot mig och vi skämtar och retas sådär tvärs över bordet. Tiden springer iväg, middagen är slut och vi hamnar på terrassen och blir kvar där nästan hela kvällen. Vi står nära varandra och tittar ut över Öresund, det är mörkt och börjar bli kallt. Jag vet inte riktigt hur det gick till men han kysser mig eller så kysser jag honom och han säger nåt om att han stannade mest på grund av mig.

Sen leder det ena till det andra, en kyss på en terrass blir fler öl i baren, han tar min hand eller så tar jag hans och vi hamnar på hans hotellrum på första våningen och en sömnlös natt senare vaknar jag med ett ryck och jag blir först uppgiven när jag inser att det inte är B som ligger bredvid mig men när han trycker sin näsa in i min nacke, drar sin hand över min rygg, håller fast mig med sina ben så kvittar det. Vi pratar om att det är en liknande konferens om en månad, han funderar på att åka och säger nåt om att det här kanske kan hända igen då. Jag smyger ut från hans rum, måste två trappor upp till mitt rum för att duscha innan frukosten. Jag kommer dit först, sätter mig vid samma bord som min chef och kollega och jag undrar vad de vet, vem som vet. Han kommer dit, ser vilsen ut som ett skärrat rådjur men han blir lugn när han ser mig. Han sätter sig vid bordet bredvid för det finns inte plats hos oss, min chef frågar honom om han bestämt sig om konferensen än. Efter en stund flyttar han över till oss, till slut är det bara han och jag kvar. Vi sitter kvar där en stund och pratar om natten, om hur trötta vi är, om resten av dagen. Sen går vi, jag märker på honom att han inte vet riktigt hur han ska bete sig och jag är lite för avtrubbad och vill inte föreslå nånting mer för vi är inte där, det känns inte aktuellt för vi är så olika. Han är en sån som bor på landet och har ett helt annat sorts jobb än jag, som inte ens har en smartphone eller sociala medier och som bor i villa.

I morse kom min kollega med ett leende och viskade att han har bokat in sig nu, Gustav. Hon vet alltså, och om en månad ses vi igen på en liknande konferens. Jag hoppas att han inte kommer bara för min skull.

söndag 2 april 2017

ett skimmer i en öppen hand.

Jag vaknar med ett ryck, har drömt att jag fick ett sms från B där han frågade om jag vill åka på utflykt med honom i hans bil. Det tar några sekunder innan jag förstår att det är en dröm, det finns inget sms på riktigt. Hjärtat slår lite fortare när jag inser att det inte är verklighet, bara en dröm.

Jag vaknar med ett ryck i en hotellsäng som inte är min, benen är intrasslade i nån annans. Han är fin och har blågrå ögon, han har ett pojkaktigt leeende. Han håller om mig, vi ligger så nära att jag knappt vet var min hud slutar och hans börjar. Han gör sånt som de inte brukar göra, han håller min hand, drar fingrarna genom mitt hår, över min rygg. Tar min hand, trycker sin näsa mot min nacke, hans armar runt min kropp. 

Och som jag behöver det. Det känns som att jag svälter ibland och jag har saknat det. Ömheten, närheten, känslan av att för en stund inte vara ensam. Det är de små sakerna han gör, att han inte låter mig dra mig undan, att han håller kvar mig, att han tittar på mig när jag försöker somna. 

De där blågrå ögonen som söker min blick över ett frukostbord och så ler han sådär som man gör när man vet nåt ingen annan vet.