onsdag 29 mars 2017

jag kastar bort och börjar om.

Jag går en runda på stan på lunchen, funderar på vad som skulle hända om han kom gående där en vanlig onsdag vid lunchtid. Det kan ju hända, han jobbar ju inte vanliga kontorstider som jag och är ledig lite närsomhelst. Jag undrar om han skulle undvika mig, om han skulle hälsa eller låtsas som att han inte såg mig. Jag undrar också hur jag skulle reagera, tankarna finns i bakhuvudet att vi kan springa på varandra och jag kan ju inte veta hur jag skulle reagera förrän det eventuellt händer. Jag tänker på honom mindre och mindre, saknar honom mindre och mindre. Försöker att inte analysera mer eller tolka hans beteende, jag har ju ingen aning om vad som hände och jag kommer aldrig få veta det heller. Jag har slutat vänta på sms från honom som aldrig kommer, häromdagen var det en månad sen den där söndagskvällen som kom att bli den sista gången vi sågs.

Han har försvunnit på Tinder, jag kan inte se vår konversation där längre så jag antar att han tagit bort appen eller så har han tagit bort mig. Det betyder att jag inte kan se var han är längre, jag har ingen aning om han är hemma eller på jobbet eller i en annan stad eller i ett annat land. Och han är ju redan blockerad på Instagram så jag kan inte se hans bilder längre, jag kan inte plåga mig med att se honom alls nåt mer. Nu har jag alltså ingen aning om var han är eller vad han gör och med vem. Jag vet att det är bra men det känns ändå tomt på nåt sätt, som att han definitivt är ingenting för mig längre. Raderad, borta, inga spår kvar.

Samtidigt funderar jag på om jag ska ta en öl med en kille från löpargruppen, det känns som att gripa efter halmstrån men han är rolig och trevlig. Skriver med en snubbe på Tinder, försöker ge honom en ärlig chans men jag tänker mest på hur det var när B skrev till mig och allt som kom efter det där första meddelandet.

Jag försöker i alla fall, det måste få vara tillräckligt att jag i alla fall försöker. Det får räcka nu för han är borta, jag kastar bort och börjar om.

måndag 27 mars 2017

jag ser dig överallt men jag är ingen alls.

Så går ytterligare en vecka. Det är snart april och jag minns hur det var när januari just blivit februari, det var då du dök upp i mitt liv som från ingenstans. Du kom från ingenstans men du blev nånting och sen blev du ingenting igen. Ingenting alls.

En fredag går, jag känner mig ensam och ledsen. Sover oroligt, vaknar tidigt och helt kallsvettig på lördagsmorgonen. Tar tåget till din stad för att springa två mil med vänner, längs havet och tillbaka. Efteråt äter vi lunch i solen och på vägen dit får jag hjärtklappning för jag tror jag ser dig. Varje gång jag ser nån utan hår och med skägg hoppar mitt hjärta över ett slag tills jag inser att det inte är du. Du är ingenting alls. 

En magisk söndag i solen på kolonin, jag minns hur du berättade om dina sommarstugeplaner och om hur du nästan köpt en koloni en gång för att den var i princip gratis. Jag går på yoga, nånting händer inombords och på vägen hem har jag tårar i ögonen. Jag vet inte varför, du är ju ingenting alls.

Måndag och jag åker till Stockholm över dagen, jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag förknippar flygplan och stockholmska med dig. Jag längtar till den dagen för du är ju ingenting. Ingenting alls. 

torsdag 23 mars 2017

du är kvicksand.

Torsdag eftermiddag och jag går in på hans Instagram trots att jag förbjudit mig själv att göra det. Han har lagt upp nya bilder och filmer sen sist. Bilder på när han är iväg och springer vid Kullaberg, dit han sa att vi måste åka nån gång. En film på honom när han målar om sitt sovrum i den där blågrå färgen han pratade om när vi sågs en gång. Det gör så jävla ont i hjärtat att se. Jag vill ju vara där med honom, bredvid honom. Jag saknar honom, jag kan tydligen inte släppa honom. Han är som kvicksand som drar mig ner, och jag kan liksom inte komma loss.

Jag går in och blockerar hans profil, det gör att inga bilder kommer upp för stunden men om jag vill kan jag avblockera och då är allt tillbaka igen. Alla stunder där jag kunde varit vid hans sida men som inte blev så för att han valde bort mig. Jag måste tänka att han inte är värd det, han är inte värd hjärtknipet, magontet, ögonen som tåras. Han valde bort mig och inget jag gör kan ändra på det.

allt om hur det borde vara.

Jag tänker på det ofta, hur livet blir som det blir och för vissa blir det på ett sätt och för andra på ett annat. Hur lite man kan göra åt det, att det liksom inte går att kontrollera. Det är det jobbigaste jag vet, att jag inte kan bestämma över livet. Jag tänker på det ofta, alldeles för ofta. Hur orättvist det kan vara, att vissa får det lätt och andra svårt. Det är det jobbigaste för mig att acceptera, att livet inte är rättvist. Att hur mycket man än vill något kanske det inte blir så ändå. Min mamma säger att mitt problem är att jag vill för mycket, och att det är därför jag så lätt blir besviken. 

Ännu mer tänker jag på det nu, i och med det här. Vad som är rätt, vad som är fel. Om jag förhastar mig, om jag ska vänta. För egentligen gillar jag ju livet som det är just nu. Jag gillar att jag kan träna varje dag, att jag kan dricka öl utan att tänka på morgondagen, att jag kan ligga en hel helg i soffan om jag vill det. Att jag kan äta gröt till middag varje dag om jag vill det, att jag kan lägga en massa pengar på drinkar om jag känner för det, att jag kan gå hem med valfri snubbe utan att tänka efter. Allt det där jag gör i väntan på nåt annat, väntan på honom, väntan på det som ska komma. Eller det jag vill ska komma. I sommar är det sex år sen jag flyttade hem från Australien med ett krossat hjärta, två flyttlådor och en resväska. Sen dess har jag dejtat (inte jättemycket men ändå), träffat dåliga killar, bra killar, fantastiska killar. Blivit förälskad två eller kanske tre gånger, fått mitt hjärta tilltufsat otaliga gånger, legat med upptagna killar, jagat efter såna som inte förtjänat min tid, gråtit över orättvisan, min ensamhet och hur dålig jag är på att vara singel. Jag vet att det kan hända om en vecka, två timmar, tre månader eller fyra dagar men det kan också ta fem år till innan han den där dyker upp. Om han ens gör det. Jag kanske förhastar mig, till sommaren fyller jag 33 och det är ju ingen ålder men jag vet inte vad det är jag väntar på heller. Det enda jag vet är att jag inte vill vakna en dag och vara 38 och vara på exakt samma ställe som jag är idag. För hur mycket man än vill, så är det ju faktiskt så att det enda som inte väntar på någon är tiden. En dag kan det vara försent, och jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte ens hade försökt.

Jag längtar så himla mycket efter en egen familj, att träffa den där personen som ska vara min trygghet, min soldat, min livskamrat. Min person. Jag vill inget hellre än att han ska dyka upp, att han ska bli Majkens pappa men han dröjer och jag vet inte hur mycket mer jag kan vänta på honom. Kanske får jag välja att göra på mitt sätt, kanske får den andra längtan stillas först och så kommer han sen? Det är detta som är det allra jobbigaste för mig på den här resan, att det känns som att jag måste ge upp en dröm för att uppnå den andra. Jag vill inte ge upp drömmen om mamma-pappa-barn men jag vet inte heller hur mycket längre jag vill eller vågar vänta för längtan river i mig, längtan efter något mer. 

Hur vet man? Det går ju inte att veta. Jag vet inte, jag kommer aldrig veta. Det enda jag vet är att det känns som att tiden börjar försvinna, och att jag längtar så otroligt mycket efter mitt barn i drömmarna. Då kan det väl ändå inte vara fel?

onsdag 22 mars 2017

du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.

På tisdagen springer jag runt till fyra olika apotek för att hämta ut medicin inför det där första steget. Jag är lättretlig och irriterad på att det ska vara så svårt att hämta ut antibiotika och smärtstillande i Sveriges tredje största stad, men jag inser att mitt humör beror på nervositet. Jag är så nervös, det har jag varit sen jag ringde samtalet och fick tiden bokad. Nervös för att jag inte vet om det kommer gå bra, om jag också kommer få ett dåligt besked, om jag har tagit för givet att allt ska vara normalt. Om det kommer göra så ont som jag läst om när jag googlat proceduren, jag läser instruktionerna i brevet om och om igen, läser på receptet om vilka tabletter jag ska ta när och hur.

På morgonen skiner solen från en klarblå himmel, jag skulle kunna ha sovmorgon men jag vaknar tidigt med huvudvärk som har suttit i till och från i en vecka. Allt med B, med morfar, med det här gör att det är svårt att slappna av, jag tror det är all psykisk anspänning som gör att jag har ont i huvudet. Jag tar tåget till stan, är alldeles för tidig så jag går ett extra varv runt sjukhusområdet innan jag går in, tar trapporna till tredje våningen. Sätter mig i väntrummet med tre andra kvinnor, två har stora magar och en syns det inte på om hon är gravid. Jag är nervös, undrar vad de andra tänker om mig. Om det liksom syns utanpå att det är annorlunda för mig, att jag är själv i det här. Den där kvarten i väntrummet känns som trekvart men så kommer det en sjuksköterska med bruna ögon och lockigt hår och säger att det är min tur. Det är fyra personer i rummet förutom jag, en barnmorska, en sjuksköterska, en läkarstudent och en läkare med mörkbruna ögon och lugn röst. Han berättar vad han ska göra, om jag har några frågor eller om jag har googlat allt redan. Sjuksköterskan med de bruna ögonen ställer sig bredvid mig, hon tittar på mig med jämna mellanrum, fäster blicken och frågar om jag är okej. Jag försöker slappna av så mycket jag kan, tar hjälp av andningen jag lärt mig på yogan. Läkaren säger att det ser normalt ut, såhär långt. Nästa del av undersökningen är den som kan göra ont, och jag märker hur jag blir nervös och lite stressad. Sjuksköterskan fäster blicken igen och frågar milt om jag är okej. Jag nickar, väntar på att det ska göra ont men det känns ingenting. Efter vad som känns som en evighet säger han att det är klart. Jag sätter mig upp, möter hans blick och så ler han och säger det ser helt normalt ut, så bra som det skulle kunna se ut. Ingenting att klaga på här! och jag andas ut, lättnaden är påtaglig. Jag tror han ser den, han ler igen och önskar mig lycka till. Sjuksköterskan tittar på mig med sina bruna ögon och säger lycka till i fortsättningen och hennes ögon ler.

När jag kommer ut skiner solen fortfarande från en blå himmel, på radion kommer låten som påminner mig om B och jag tänker att det är bara en slump att den kom just i samma ögonblick som jag satte min fot utanför kliniken. Jag går genom stan med lättare steg än jag haft på länge, jag ler för mig själv, köper en trisslott och tänker att plötsligt kanske det händer.

Känslan som rusar genom kroppen säger att jag tror att jag måste göra det här.

tisdag 21 mars 2017

jag nådde aldrig riktigt fram till dig.

Kom på idag hur fel min vägbeskrivning var. Vänster, vänster? Helt fel om man kommer in på vissa spår. Nu fattar jag hur du gick fel, men jag är ändå glad att du gjorde det för det innebar att du var tvungen att ringa och jag gillar att höra din röst och se din bild och ditt namn på displayen. 

Igår lagade jag den maträtten du gjorde den där söndagen när vi sågs senast, eller ja sista gången vi sågs. Du har rätt, det blir mycket godare att steka i smör än olja. 

Det är så mycket jag vill berätta för dig men jag förstår att jag inte kan längre. Det är så jävla sorgligt att jag inte kan det.

Alla sms jag vill skicka men som ligger i en anteckning i min telefon, jag förstår inte hur du kunde komma under skinnet på mig så snabbt för det var kanske fem veckor, en så liten del av mitt liv, fem veckor är knappt en månad men de där veckorna är så svåra att släppa.

Så jag fortsätter skriva sms i mina anteckningar, en dag kommer jag inte ha mer att skriva till dig men den dagen är inte idag.

måndag 20 mars 2017

ingenting jag säger spelar längre någon roll.

Fredag kväll, jag bjuder på middag och dricker vin med vänner i mitt kök. Det finns en ledig stol och jag tänker hela kvällen att han hade passat så bra in, han hade haft så kul med oss. Vi skålar och dricker upp flaskan vitt vin som jag fick av honom, min kompis googlar och säger att den kostar 159 kronor på Systembolaget. Skål för Björn, skål för det som aldrig blev! tänker jag. Vaknar med bultande huvudvärk och ett pickande hjärta, vill bara dra täcket över huvudet och aldrig lämna sängen. Spenderar halva dagen med Netflix-maraton, ser hela säsongen av Easy innan jag måste stänga av för att gå och träna. Tar tyngre vikter än jag brukar, blir nästan snurrig och får blodsmak i munnen men det går och det känns bra efteråt. Det känns alltid bättre efteråt, träning är lösningen på nästan allt.

En kompis tvingar med mig ut på stan, jag skriver att jag hellre vill köpa ett kilo godis och gråta till nån sorglig kärleksfilm men hon ger sig inte. Hon bestämmer att vi ska käka på restaurang, dricka öl, dricka drinkar. Jag ger mig, åker iväg och dricker många öl, flera drinkar, går vidare, dansar och skrattar med unga pojkar som frågar får jag lov? och åker hem alldeles för sent. För stunden känns det som att alkohol är lösningen på nästan allt, känslorna dämpas och man glömmer för ett tag att man är ledsen. Vaknar med bultande huvudvärk, det känns som jag fortfarande är onykter, vill helst dra täcket över huvudet och aldrig lämna sängen när jag går på söndagsbrunch med en annan vän. Kommer hem och sover bort en halv dag, ser halva andra säsongen av Love på Netflix.

Och jag inser vad det jobbigaste är, vad det sorgligaste i hela situationen är. Det jobbigaste är att det bara tog stopp. Att jag aldrig fick chansen på riktigt. Den där magiska söndagen trodde jag bara var början på flera magiska dagar, kvällar, nätter. Jag trodde jag skulle få chansen att känna hans skäggstubb mot min kind hundra gånger till, hans kropp under mina händer, hans huvud i mitt knä. Jag trodde det var början, inte slutet. Jag trodde jag skulle få stå och titta på honom laga mat tusen gånger till, att jag skulle få kyssa honom hundra gånger till. Jag trodde vi skulle åka på dagsutflykter i hans silverfärgade bil, han sa ju att vi skulle göra så många saker. Det känns som att mattan bara rycktes undan, så oväntat och så snabbt. För det var ju en magisk alla hjärtans dag, en magisk söndagskväll, en magisk första dejt. Och så bara PANG BOOM är det borta, utan att jag ens fick en chans att förstå. Utan en riktigt bra förklaring, mer än att jag uppenbarligen inte är tillräckligt viktig.

Det enda som hjälper (förutom träning, alkohol och vänner) är att tänka att det bara var ett spel. Att det inte var på riktigt. Att han bara låtsades, det var bara inbillning. Att han är ett svin, en dålig person. Att han bara ville ligga, att han aldrig brydde sig om mig som person. Att jag bara var en i mängden. Det hjälper att tänka så, även om jag innerst inne vet att det nog inte var så. För om det bara var ett spel, om det inte var på riktigt, om han bara låtsades, om det bara var inbillning, då gör det så ont i hjärtat att det känns som en kniv som hackar små, små hål. Om det bara var på låtsas alla de saker han sa, all den tid vi satt mitt emot varandra eller bredvid varandra, när han la sig på rygg med sitt huvud i mitt knä. Om det var ett spel eller inbillning då vet jag inte hur jag nånsin ska förstå att nånting är på riktigt nån gång.

Jag är ledsen för det som aldrig blev, mer än det vi hade. Jag sörjer mina grusade förhoppningar, mina känslor som känns bortslösade, min längtan som ständigt blir till besvikelse. Att jag aldrig verkar vara tillräckligt bra för någon, aldrig tillräckligt viktig för någon att kämpa för. Att det är så lätt att bli bortslängd, utbytt. Jag känner mig som en liten ihopknycklad papperslapp och jag måste veckla ut mig själv igen, flik för flik. Jag visste att det fanns en risk att det skulle bli precis såhär men jag ville ändå försöka för om jag inte försöker så kommer jag aldrig nånstans. Hur ont det än gör så måste jag bara fortsätta försöka. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Jag hoppas det kommer en dag när jag slipper fortsätta försöka mer.

fredag 17 mars 2017

i want to be with you everywhere.

Hur kan jag inte sakna det? Jag saknar det. Jag saknar honom. Hela jävla tiden saknar jag honom. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för jag saknar honom hela tiden, varje dag, varje sak jag gör som jag vill berätta om. Jag har druckit upp hans flaska vin som han gav mig den där kvällen vi sågs hos mig. Jag har druckit den med vänner och sagt att jag inte bryr mig men jag bryr mig mer än jag gjort på så himla länge. Jag har visat hans instagram och sagt att han skulle passat in så bra idag, det finns en ledig stol i köket och den hade varit perfekt för honom.

Jag har raderat vår smskonversation, det finns inga spår kvar av honom i min telefon. Det finns ingen under bokstaven B längre. Det är tomt, lika tomt som det är utan honom.

Fan också. Fan fan fan. Allt jag vill är att han ska ångra sig, att han ska komma tillbaka. Jag saknar honom. Jag saknar det jag trodde vi skulle bli. Jag saknar allt.  Det är så jävla sorgligt att jag saknar honom så mycket. 

i would give all this and heaven too.

Torsdag morgon, jag vaknar upp i morfars säng trettio mil hemifrån. Den är smal och mjuk, det är den sängen han har sovit i de senaste tio åren sen han och mormor bestämde sig för att ha varsitt rum för att inte störa varandras nattsömn. På sängbordet står ett inramat foto av honom när han var barn på en vit virkad duk. På eftermiddagen dagen innan har jag skickat det mest nervösa sms jag nånsin skickat, till han som får mitt hjärta att slå volter. Han som jag förstår inte kommer bli den för mig som morfar blev för mormor men jag vill ändå veta för jag behöver få ett svar. När jag vaknar vid åttatiden har han fortfarande inte svarat. Jag kramar kudden i morfars säng, tittar på hans porträtt och försöker somna om. Det är omöjligt att sova när hjärnan är full av tankar och hjärtat är fullt av känslor. En stund senare kommer svaret som jag ställt mig in på att få. Det är inte lika jobbigt eftersom jag hade det på känn men det gör inte mindre ont för det. Jag trodde verkligen att han kände som jag, att detta var början på nåt bra. Det tog mig fem och ett halvt år att hitta nån som fick mitt hjärta att slå volter igen men ändå blir det inte han och jag och det känns som det aldrig kommer hända igen. Att det liksom aldrig blir ett lyckligt slut hur jag än vrider och vänder på det. Jag ligger i morfars säng med tårar som rinner ner för mina kinder. Jag torkar bort dem snabbt, tänker att jag inte ska gråta fler tårar över honom nu, jag sparar mina tårar till morfar.

Vi går på promenad längs ån, det är mamma, mormor och jag. Tre generationer som älskar den här mannen så himla högt. Vi plockar videkvistar att ta med till honom på sjukhuset, våren har kommit och han kan inte se den så vi tar med den till honom istället. Vi åker till sjukhuset, tar hissen till fjärde våningen och jag får magknip bara jag går genom entrén. Så kommer vi in i rummet och där ligger han, min morfar. Min allra älskade morfar. Han som alltid varit tryggheten för mig, han som doftar godare än nånting annat, han vars kramar jag alltid längtar efter. Min morfar. Han som är stark och lång och klättrar i stegar, målar om hus, spelar fotboll, badar i ån. I mitt huvud är han fortfarande sextio år och inte åttio, jag är tio år och minns alla stunder, alla sommarlov, alla vinterlov, hela min barndom liksom snabbspolas där i ett patientrum på fjärde våningen på Östra sjukhuset i Göteborg en grå torsdag i mars. Det är inte min morfar som ligger där. Han är blek och inte brun som han brukar vara. Mormor sa alltid att folk trodde morfar kom från Jugoslavien för han blir brun bara han visar sig utomhus. Han är svag och trött och blundar mer än han har ögonen öppna. Men han pratar och frågar saker, skämtar med sjuksköterskorna och undrar när jag ska springa nästa lopp, jag berättar att jag ska åka till Transylvanien och springa i berg och han skrattar sådär som bara morfar kan. Det finns ingen vars skratt jag älskar så mycket som min morfars. Tiden går och vi måste åka, timmarna försvinner snabbt när man önskar att varje minut var dubbelt så lång. Jag lutar mig fram över hans sjukhussäng, han ligger där i sina vita sjukhuskläder från Västra Götalandsregionen, under ett ljusblått täcke och jag säger hejdå morfar och sen kramar jag hans hand och går ut. Jag vill inte att han ska se att jag blir ledsen. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag går i korridoren, mamma och mormor kommer efter och när mormor ser att jag gråter blir hon ledsen, hon drar mig till sig och pussar mig på kinden. Hennes tårar, mina tårar, mammas tårar. Alla våra tårar är för dig morfar.


Vi åker hem till mormor, går till pendeltåget för att åka de där trettio milen hem igen. Mormor börjar gråta på perrongen när tåget kommer, jag kramar henne en gång, två gånger, hennes tårar rinner och då gråter jag också. Mamma gråter, jag gråter, mormor gråter. Alla våra tårar är för dig morfar. På tåget hem köper mamma en flaska rödvin som vi delar, för att dämpa sorgen och lugna hjärtslagen men jag vet inte om det hjälper för jag tittar ut genom fönstret, vänder bort huvudet för att inte visa tårarna som rinner ner för mina kinder. Alla mina tårar är för dig morfar.

Jag vet inte hur jag ska klara att du inte finns längre, jag kan nästan inte hantera att du ligger på ett sjukhus istället för i din smala säng hemma men jag vet att det kommer en tid när jag inte längre kommer kunna höra ditt skratt, känna din doft, omfamnas av dina starka armar. Den tiden är inte nu, den tiden kommer sen, nån annan gång. Du och jag, morfar, det kommer alltid vara du och jag.

torsdag 16 mars 2017

but it never makes sense to me at all.

Så kom det då. Som jag förväntat mig, som jag förberett mig på men ändå känns det som ett knivhugg i bröstet. Att han inte vill eller kan mer. Att han inte gillar mig tillräckligt mycket för att inte slänga bort det. För mig var han speciell men för honom var jag inte det. Det gör ont att jag var tvungen att fråga för att få veta men samtidigt känns det skönt att slippa undra.


Jag förstår. Såklart att jag förstår. Dålig tajming, men jag tror också att han inte kände lika mycket som jag. Hade han gjort det hade han inte bara släppt det såhär. Hade det varit jag hade jag aldrig släppt honom. Aldrig. 

Men jag släpper honom nu. 

onsdag 15 mars 2017

du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår.

I mitt huvud formulerar jag sms som jag aldrig skickar. Bokstäver blir ord och meningar med punkter och kommatecken. Jag vill få på pränt mina känslor, min besvikelse, min frustration men det känns som att varje försök att formulera det i skrift blir tafatt, bittert eller patetiskt. Jag vill inte vara patetisk. Jag vill inte känna som jag gör nu. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill veta samtidigt som jag inte vill veta och kanske gör ovissheten allting värre.



Jag vill att han ska skriva att han inte känner som jag, jag vill att han ska säga att det gick för snabbt, jag vill att han ska berätta att han inte är över sitt ex. Jag vill att han ska skriva att han inte tycker om mig som jag tycker om honom, jag vill att han ska säga att jag dragit för stora växlar på det här, jag vill att han ska berätta att han inte är redo.

Samtidigt vill jag inte alls veta. Jag vill inte alls läsa där bokstäverna, orden, meningarna. Vill inte få några såna punkter eller kommatecken från honom. Jag vill att han ska skriva att han är hemma nu, jag vill att han ska säga att han har haft det jobbigt en tid men att han vill träffa mig nu, jag vill att han ska berätta att han har tänkt på mig. Jag vill att han ska skriva att han saknar mig, jag vill att han ska säga att han tycker det är tråkigt när vi inte hörs, jag vill att han ska berätta om allt han vill att vi ska hitta på tillsammans.

I mitt huvud formulerar jag sms som jag skriver ner som anteckningar i min telefon. Nån dag ska jag skicka ett av dem till honom och sen stänger jag av, sen låter jag honom gå.

tisdag 14 mars 2017

and the heart is hard to translate, it has a language of its own.

Hur sjukt det än verkar så funkar det att spela svår skriver min kompis Victor på Messenger. Har inte hört nåt från B, jag vet att han kom hem från Alperna i söndags men vi har inte smsat sen i fredags. Och jag känner bara att jag skiter i det. Jag tycker att bollen ligger hos honom nu. Igår grät jag på jobbet två gånger, fick kramar av mina kompiskollegor som säger att de förstår precis hur det känns. Tror jag grät mest för morfar men allt på samma gång gör att tårarna kommer bara jag pratar om livet just nu. Alla besvikelser, förhoppningar, förväntningar, önskningar, längtan, saknad.

Det gör ont men jag fattar att han inte vill nåt mer, hade han velat det hade han ju hört av sig. Kan han sitta på uteserveringar och dricka öl i solsken med kompisar är han ju inte helt förkrossad över situationen med sina föräldrar, och det tar ärligt talat två sekunder att skicka en bild eller ett hej hur är läget? även om man är på semester. Jag vet inte ens om jag vill veta varför, jag behöver inte få svart på vitt att han inte vill mer. Jag fattar. Och det kvittar egentligen vad anledningen är för uppenbarligen gillar han mig inte tillräckligt för att vilja fortsätta ses eller höras.

Från mitt håll känns det för jävligt, som att han slänger bort nåt som hade potential men vad vet jag om hans tankar, känslor, planer? Jag vet uppenbarligen ingenting. Om jag hör av mig och frågar så kommer jag antagligen få ett svar men jag vet inte om jag vill ha det där svaret. Jag tror det kommer kännas som en kniv rakt in i hjärtat och jag stänger hellre av, låter honom bara försvinna.

Låtsas som det aldrig hänt.

måndag 13 mars 2017

ifrån första början var jag säker, jag kan göra vad som helst för dig i världen.

Och när det snurrar som mest i skallen, när det brinner som mest i bröstet och kniper som mest i magen ringer jag och bokar tid till den där första undersökningen. Jag vet helt ärligt varken ut eller in just nu, det är så jävla sjukt hur snabbt allt kan vända. Jag vet inte ens om jag kan bli nåns mamma men redan innan jag vet så tvivlar jag. Kommer jag bara göra mitt liv till en ännu större oreda om jag gör detta? Det är verkligen inte rätt tajming men jag tänker att jag vill komma in i systemet, ta det där första steget och om det går för snabbt får jag bromsa, om jag inte är säker när det blir skarpt läge får jag stoppa.

Men just nu, när jag knappt kan hålla tillbaka tårarna för all min oro, min rädsla och tveksamhet kring livet i stort och smått, just nu vet jag inte ens om jag borde ta nåt första steg överhuvudtaget.

söndag 12 mars 2017

jag tror mitt hjärta blöder.

På fredagskvällen gråter jag stora tårar rakt ner i rödvinet. Mamma pratar med mormor i telefon och jag hör hur hennes röst brister. Morfar ligger på sjukhus, det låter inte som att det är så bra nyheter säger pappa och sänker ljudet på stereon. Mamma kommer tillbaka till köket och jag ser i hennes ögon att hon försöker vara som morfar, stark och envis. Han hade varit ledsen och orolig idag säger hon. Min morfar. Min allra finaste morfar, att han inte ska finnas mer känns overkligt och tårarna rinner ner för mina kinder. Sen stänger jag av, som jag gör med allt annat just nu. Stänger av, vill inte tänka på det. Än så länge finns han, än så länge finns hopp.

Fredag, lördag, jag hör inget från B. Försöker få till en repris med han från förra lördagen men han har munsår och ska på dejt. Jag känner mig så liten och rädd och ensam. Skriver med honom på dagen, kvällen, natten men inser att jag måste sluta jaga honom också. Söndag morgon, jag vaknar hos en kompis som bjuder på frukost samtidigt som jag raderar hela konversationen med honom. Jag stänger av.

Vi lånar cyklar, cyklar ner till kallbadhuset och springer i en och en halv timme bort till bron som leder till Danmark, bron som symboliserar så mycket för mig. Bron som påminner mig om hjärta och smärta men också så många roliga dagar och kvällar där på andra sidan sundet. På vägen springer vi förbi V, han från löpargruppen som jag var förälskad i ett tag i höstas. Han som låg i min soffa, som kysste mig så att det kändes som explosioner men som sa att det var bättre för mig att han inte fanns i mitt liv. Vi får ögonkontakt och jag vet att han ser att det är jag. Och jag tittar på honom kallt, jag har stängt av. 


Så badar vi i ett iskallt hav, varvar med långa stunder i bastun och jag säger till min kompis att jag saknar honom. Jag saknar B men jag har stängt av. På tåget hem kollar jag hans Instagram och jag hatar att jag gör det för det gör allting värre. Såna bilder som han brukade skicka till mig ligger där i ett inlägg. Han med vänner på en uteservering, sol och blå himmel och öl. Berg och blå himmel och snö. Han ser så glad ut och han är så jävla fin. På vägen hem från tåget kommer låten som nog alltid kommer påminna mig om honom, om känslorna av att vara på rosa moln efter en magisk söndagskväll i februari.

Det gör så jävla ont emellanåt, livet. Jag har ont i hjärtat för morfar, för B, för min barnlängtan som jag inte vet hur jag ska göra med längre. Om jag ska fortsätta eller sätta paus. Jag vet inte om det är en kris men jag tvivlar på allt just nu. På var jag bor, på mitt jobb, på mina vänner, på min egen person. Jag vill försvinna, bara dra nånstans, fly till ett ställe där allting är bra. Jävlar livet vad du kan ge och ta men mest vill jag bara stänga av allt just nu. 

fredag 10 mars 2017

jag vill bara höra en gång till när du säger mitt namn.

Jag står med en kompis inne på en thairestaurang, vi väntar på att vår beställning ska bli klar. Det är torsdag kväll och jag har på morgonen skickat ett sms till han som får mitt hjärta att slå snabbare varje gång jag tänker på honom.

Ville bara säga hej och att jag tänker på dig och hoppas du mår bra med tanke på omständigheterna.

En hel förmiddag har gått, en hel eftermiddag och nu är det kväll och han har inte svarat. Jag tänker att det är väl egentligen ingenting att svara på men kanske kan man ändå säga tack? Det har gått fyra dagar sen vi hördes senast, jag tänker att han är i Stockholm hos sina föräldrar, kanske fortfarande i nån slags chock eller vakuum. Jag vet att han är ledig i många dagar och att han skulle iväg på skidsemester med grabbgänget, jag undrar om han kommit iväg eller stannat hemma. Som jag vänt och vridit på om jag ska höra av mig eller inte, jag skrev ju sist att han skulle ta sin tid och att jag förstår om han inte vill ses eller prata. Men jag vill ändå visa att jag bryr mig, för det är ju sån jag är. Jag vill inte spela nåt spel, låtsas vara nån jag inte är.

Så vibrerar det till i jackfickan därinne på thairestaurangen. Ett sms från honom. Han tackar för omtanken, svarar att det verkar som det blir skilsmässa, att han är i Alperna med killkompisarna och han undrar hur det är med mig. Jag svarar en timme senare att jag hoppas allt löser sig till det bästa, att det var kul att han kom iväg på resan ändå och att det är bra med mig. Ställer inga motfrågor, tänker att jag lämnar det där. Tio sekunder senare svarar han igen nåt som jag inte riktigt fattar vad han menar, han hoppas att föräldrarna hittar en lösning och att ja det har inte blivit så spännande än.. Jag antar att han menar resan men jag svarar inte för det är ju inte så mycket att svara på.

En och en halv timme senare ringer telefonen, det hinner bara gå fram tre, fyra signaler innan det avslutas, jag hinner precis se hans bild och namn på skärmen och min puls rusar. Tror den är uppe i nästan maxpuls ett tag, jag är säker på att han ringer för att säga att vi skiter i det här nu. Jag hinner inte svara, tänker att han nog ringde fel ändå. Resten av kvällen går jag och väntar på ett sms med en förklaring till varför han ringde, jag inbillar mig att han sitter med sitt grabbgäng på after ski och är lite småfull och att de hetsar honom att ringa och avsluta det. Jag är så säker.

Det kommer inget sms med en förklaring, jag ringer inte upp, frågar inte varför han ringde. Håller fast vid den sista lilla gnuttan hopp att det kommer en bild på ett snöigt berg eller nåt annat från resan, ett sms när han kommer hem att han vill ses för jag vill så gärna en gång till höra honom säga mitt namn.

tisdag 7 mars 2017

det är inte konstigt det är så lätt att sakna varje sekund det inte är såhär.

Jag tror jag har stängt av, trots att det inte kom ett tack men nej tack som jag förväntade mig. Magkänslan (åh den jävla magkänslan!) säger att det inte blir mer än såhär. Jag tror det är fel timing, både att han är nybliven singel och den där familjekrisen. Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hantera situationen. Om jag ska låta honom vara i fred, eller om jag ska höra av mig. Om det blir hans ursäkt att försvinna, eller om han kommer tillbaka och hur lång tid det tar i så fall. Jag vet inte om det är lördagsnatten som bidragit men mina förälskelsekänslor är som bortblåsta, det är som att jag redan övertalat mig själv att det bara var inbillning, en illusion, ett skämt. Att det inte var på riktigt.

Men jag minns ju. Känslan av varje sms från honom, varje smiley, varje bild, varje pussemoji. Varje skämt, vår jargong, hans leende. Hur nervös jag var varje gång vi skulle ses för att sen bara känna mig varm inombords när han satt där bredvid eller mitt emot mig. Hans kyssar, hans huvud i mitt knä den där söndagskvällen i soffan som var helt magisk. Kanske var det bara kemi, attraktion, passion. Men jag minns det om jag tillåter mig, och ibland tänker jag tillbaka på det i korta stunder men tillåter mig inte riktigt att sakna. Väljer ut fragment, små minnen som jag för alltid vill spara i en liten ask.

Jag saknar känslan av förväntan, av fjärilar i magen, av rosa moln, av glittrande ögon. Jag saknar hans händer på min kropp, hans doft, hans skägg mot min kind. Såklart att jag saknar det, jag saknar det, jag saknar det, jag saknar det. För att döva känslan skriver jag med han från i lördags på messenger, han hör av sig och jag behöver bekräftelsen för att inte tänka på allt det där som kanske kunde blivit om inte timingen och livet kommit emellan.

söndag 5 mars 2017

i'm nobody's baby, i'm everybody's girl.

Jag sa ju det. Magkänslan har rätt. Tankarna snurrar i min skalle när jag vaknar på lördagsmorgonen. Då har det gått en hel fredag utan ett ljud från honom. Det är säkert helt normalt men för oss är det inte det, under de två veckor vi haft kontakt har vi hörts varje dag, flera gånger till och från. Jag är helt säker på att det är hans sätt att slippa undan och låta det rinna ut i sanden, att han har tröttnat och inte vill ses mer. Vi har fortfarande inte spikat om vi överhuvudtaget ska ses i helgen. Det som spökar allra mest i huvudet är att jag under fredagseftermiddagen gjorde det jag lovat mig själv att inte göra, jag googlade honom och eftersom han har ett annorlunda efternamn dök hans Instagram-konto upp. När jag kollar flödet ser jag en skitsöt blond, blåögd, fräknig tjej. Hans ex. Senaste bilden på henne publicerades för 11 veckor sen. Jag får hjärtklappning och inser att han antagligen bara varit singel i en månad eller lite mer. Fattar att det säkert är därför han dragit sig undan, det kanske har varit för intensivt för snabbt, kanske är han inte över henne som han trott? Jag har varit singel i evigheternas evigheter och han är helt nybakad singel, såklart att det blir problem. Mina rädslor är som skyskrapor, min osäkerhet övermäktig och han är helt ny ute på marknaden igen. Såklart att det blir fel.

Jag åker till Köpenhamn med löpargänget för det är första lördagen i månaden och vi ska springa och dricka öl, det är sen gammalt. På tåget dit diskuterar jag med min kompis, hon lyssnar och nickar men försöker också se det från hans sida. Hon säger att jag ska höra av mig, skicka ett sms från Köpenhamn och jag svarar att jag verkligen inte vill för jag tycker inte jag ska behöva tjata mig till hans uppmärksamhet. Jag släpper honom när vi går av tåget på Köpenhamns centralstation, plockar inte fram honom förrän vi har sprungit och druckit första ölen. Då skickar jag ett sms med en bild på mig när jag dricker öl och skriver hälsningar från Köpenhamn! utan att nämna morgondagen. När jag efter två öl fortfarande inte fått svar blir jag lite irriterad och tänker fuck him! Jag sätter mig närmre de andra killarna i gänget, och vi har så sjukt roligt. Timmarna springer förbi, jag går på toa och ser att han svarat. Han skriver att nåt trist har hänt och att han fått en dålig start på sin ledighet. Jag svarar efter en stund att jag hoppas det inte är nåt allvarligt och att jag hoppas han får en trevlig lördagskväll ändå, att han kan höra av sig om han vill ses imorgon. Inget svar. Tiden går och jag tänker fuck him! för nu är jag nästan säker på att han hittar på undanflykter istället för att vara ärlig. Jag sitter bredvid en lång kille med keps som jag träffat några gånger via löpargruppen, han säger att han kände igen mig direkt fast vi bara setts nån gång. Sen dricker vi mer öl och jag raggar ganska uppenbart på honom, han säger kom med här! och så smyger vi undan från de andra och utanför toaletterna hånglar han upp mig mot en vägg och hans kyssar får mig att glömma alla uteblivna sms.

Vi åker hem nästan tolv timmar efter att vi åkt dit, jag följer med honom hem till hans lägenhet i Malmö, jag som aldrig följer med folk hem utan föredrar att vara hos mig. Jag tänker fuck it! och går på känslan att jag kan göra precis vad jag vill. Han säger att han har barn, de är inte hemma nu men i hans lägenhet finns spår av små personer, det är barntandborstar på toan och leksaker och små skor i hallen. Hans kyssar, hans händer på min kropp, jag har läst eller hört nånstans att det bästa sättet att komma över nån är att vara under någon annan och jag släpper taget om B där och då. På morgonen går jag över Drottningtorget, det är bara jag som är vaken i en stad som sover och jag tar tåget hem. Känner ingenting inombords, inga känslor, bara likgiltighet. Jag vill bli arg men inte ledsen, tänker att jag redan varit ledsen i förväg. Analyserar hans beteende med vänner över sms och messenger och alla tycker att han beter sig för jävligt. Att han i alla fall kan höra av sig med en förklaring.

Flera timmar senare kommer ett sms. Det som står där är inte alls vad jag hade förväntat mig.

Mina föräldrar pratar om att skilja sig, från ingenstans. Det är en stor chock för mig och jag ska åka upp och träffa dem och stötta så gott jag kan här.

Och jag som var så säker på att jag hade rätt, att magkänslan stämde. Egentligen hade jag kanske helt fel, och nu vet jag inte var jag står. Jag hade ju stängt av, var besviken och arg och beredd på att bli avvisad. Efter en stund svarar jag att jag förstår att det är en chock, att jag finns här om han vill prata eller ses och om han inte vill förstår jag det också. Att han ska ta sin tid och ta hand om sig.

Nu skäms jag nästan över min lördagsnatt, över mina slutsatser över uteblivna sms och jag vet inte vad det betyder eller vad som kommer men jag tänker inte pausa mitt liv för honom, däremot ge honom en chans om han vill ha den. På hans initiativ, inte mitt.

Nu backar jag. Jag hoppas jag får se honom igen men jag backar nu, jag stänger av honom tills vidare. Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig.

fredag 3 mars 2017

jag vet inte vad det bästa är.

Så många tankar i mitt huvud, så många känslor i omlopp. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, det känns som att de tar över mitt mående, mitt fokus, mitt sinnestillstånd. De tar över mig, gör mig lättirriterad, ledsen, orolig, stressad. De gör så att jag inte kan tänka på något annat och då blir det bara ännu värre.

Och jag vet inte om jag gör en grej av det men magen säger att det hänt nånting. I mitt huvud går jag igenom söndagen i detalj och varje gång kommer jag fram till samma sak: det var en helt magisk kväll. Jag förstår inte hur han inte också kan ha tyckt det. Jag förstår inte hur han inte också skulle vilja göra om det, igen och igen.

Men ändå känns det som att nånting hänt. Det känns som att intresset inte är lika tydligt från hans sida längre, det kommer inte lika många sms, det kommer inga pussemojis. Det är oftast jag som hör av mig först, och han som alltid svarade supersnabbt tar ibland längre tid på sig. Jag vet inte. Det är när jag föreslår att vi ska ses på lördag och han säger att han tror att det går, och sen kommer på att han glömt att han skulle ut och fira en kollega som fyller år och inte föreslår en ny dag att ses. Djävulens advokat skulle säga skärp dig! för vi har ju hörts varje dag sen vi sågs i söndags, men magen säger annat. Magen säger att nånting har förändrats för det kommer inga bilder från när han är iväg och springer i berget som förra gången, det kommer inga spontana tillrop om allt och inget som det gjorde innan. När jag föreslår att ses på fredagen istället kommer svaret att det går bra men att han måste i säng tidigt för han ska iväg vid 07 på lördag. Jag frågar om söndag kanske är bättre då och han svarar att söndag är nog bättre kanske. Och jag lägger sån vikt vid varje formulering, ett kanske blir en örfil, ett uteblivet initiativ från hans sida blir en klump i magen.

Jag får höra att jag ska njuta och ta tillvara känslan jag fick i söndags, men jag kan inte. Jag kan inte vara där och då när jag känner som jag gör just nu. Fram tills att han säger nåt annat måste du gå på känslan att han vill ses igen säger vännen och jag svarar att jag inte kan. Hur jag än gör kan jag inte få fram den där känslan. Och jag hatar att jag låter honom få så stor betydelse såhär tidigt, jag hade lovat mig själv att jag inte skulle låta nån snubbe få sån här makt över mig igen men ändå sitter jag här med en stor ångestklump i magen.

Igår kväll kom det till och med tårar över några glas vin med vänner, och jag vet inte vad det bästa är men det är i alla fall inte att må såhär.

onsdag 1 mars 2017

i have lost to february.

Hejdå februari! Tack för alla fina stunder, tack för fjärilarna i magen, tack för att du tog mig med storm som jag aldrig kunnat föreställa mig.