tisdag 28 februari 2017

när giftet slutat verka.

Mitt största problem just nu? Att jag inte kan njuta. Att jag istället mest har magknip och är så jävla nojig och ångestnervös. Så fort det tar lite längre tid för honom att svara på ett sms, när han inte skickar såna där emojis som pussar iväg hjärtan, när han inte hör av sig lika tätt som innan. Att han inte frågar när vi ska ses nästa gång. Då tänker jag direkt att han har tröttnat, att han inte vill ses mer, att han bara ville ligga. Och jag blir så trött på mig själv för det är så jävla orättvist. Orättvist mot honom, orättvist mot mig själv. Men ändå kan jag inte låta bli, det är säkert nån slags självbevarelsedrift som försöker förbereda sig på ytterligare en besvikelse. Jag tror jag sabbar för mig själv men jag vet inte hur jag ska stänga av den där ångestnervositeten.

Mest av allt önskar jag att jag kunde kapsla in den där förälskelsepirrimagen-känslan och bara känna som jag gjorde i söndags när han låg i soffan med huvudet i mitt knä. Den där känslan som jag skulle kunna betala dyra pengar för att få känna, och så slänger jag bara bort den såhär. Fast han egentligen gör allt rätt är det som att jag bara väntar på att det snart ska komma ett fel. Jag är väl bara så jävla rädd att jag inte ska få känna som jag gjorde i söndags fler gånger, och den rädslan gräver djupa hål i min mage och fyller dem med en massa oroskänslor som bubblar upp med alldeles för jämna mellanrum.

Så jag försöker mota bort dem, ångestkänslorna och nervositeten, oron och rädslan. Försöker bara tänka på magi, kemi, stjärnfall och explosioner.

måndag 27 februari 2017

something just like this.

Det blir söndag, jag åker tåg och stadsbuss till hans stad, hans område. Han står vid busshållplatsen som utlovat och möter mig med en kyss, inte kram. Redan där känner jag att det kommer bli en bra kväll.

Vi går några hundra meter hem till honom, han bor högst upp i en hyresrätt på femtio kvadrat och han har fixat med tända ljus och det är ljust och fint och välstädat. Jag tänker att hans och min stil går bra ihop, jag är av nån anledning alltid orolig att jag ska komma hem till någon med "gråtande barnet"-tavlor och helt annan inredningsstil än jag när jag dejtar folk. Som att det liksom inte skulle kunna funka med nån som har helt annan smak än jag, jättekonstigt men sant. Han är nog lika pedantisk som jag med att ha det rent och snyggt för det ligger verkligen inte en enda grej på fel ställe. Och jag gillar det.

Han ska bjuda på middag och ber mig hälla upp bubbel medan han själv börjar förbereda. Och han är så jävla fin, det är typ det enda jag kan tänka på när jag står i dörröppningen till hans lilla kök. Jag kan inte låta bli att le när jag tittar på hur han rör sig bekvämt i köket, skalar sötpotatis, hackar lök och skivar haloumi. Vi sätter oss i soffan medan grytan puttrar, de där tjugo minutrarna känns som två. Han sitter liksom vänd mot mig med sin arm på ryggstödet, hans kroppsspråk visar att han vill vara nära. Så äter vi, dricker upp bubblet, pratar om allt och inget och han är så fin. Och rolig och smart och vettig och bra. Vi äter efterrätt, smält Ben & Jerry's-glass som jag hade med mig men som han råkade ställa i kylen istället för frysen.

Så hamnar vi i soffan igen och han sitter nära, han kysser mig som att det är allt han nånsin velat göra. Vi pratar och skämtar och det är så låg nivå på jargongen men det är vår jargong och det går liksom inte att låta bli med honom. Han tar en kudde och lägger sig på rygg med huvudet i mitt knä, vänder sig mot mig och han ligger där som att det är en självklarhet. Jag tänker att jag vill röra honom hela tiden, jag vill inte flytta mig en millimeter. Han är så jävla fin när han ligger där och tittar på mig, retar mig för min skånska och visar roliga bilder på sin telefon. Mina händer på honom, hans händer på mig.

Sen blir det magi, vår kemi är helt otrolig, jag kan inte få nog av hans hud mot min, hans kyssar, hans händer på min kropp. Han är helt otrolig. Det är som att vi är två pusselbitar som passar helt perfekt ihop i den där soffan högst upp i en hyresrätt på femtio kvadrat. Vi glömmer som vanligt bort att tiden går och klockan är halv två, jag inser att vi har gjort det igen, en sån där kväll när vi glömt att det kommer en morgondag. Och där och då önskar jag att jag kunde cykla hem istället för att behöva ta ett tåg för i såna här situationer hade det varit så praktiskt att bo ett kvarter bort istället för en stad bort. Jag stannar hela natten trots att det betyder att jag måste åka hem klockan halv sju och tillbaka till jobbet en och en halv timme senare. Vaknar av hans alarm som ringer tio gånger med några minuters mellanrum, jag ligger kvar och han går och duschar. Tillbaka till sovrummet kommer en uniformsklädd kille och jag drar täcker över huvudet för jag orkar inte med hur fin han är.

Han skjutsar mig till tåget, kysser mig hejdå och vi säger båda att det var värt det ändå trots att ingen av oss egentligen orkar hålla ögonen öppna. Jag åker tåget en kvart med jobbpendlare och jag känner mig ofräschast av alla, men tror ingen på det där tåget känner samma lyckorus som jag. Jag går genom en morgontrött stad, på radion spelas Coldplays senaste låt och jag kan inte sluta le när Chris Martin sjunger

She said, where'd you wanna go?
How much you wanna risk?
I'm not looking for somebody
With some superhuman gifts
Some superhero
Some fairytale bliss
Just something I can turn to
Somebody I can miss

I want something just like this

fredag 24 februari 2017

och det här är vad magen säger om dig.

Jag har precis gått i strålande sol och blå himmel från en lunchdejt med en kille som får mitt hjärta att slå dubbla slag. Han kysser mig och säger vi ses på söndag! och jag svarar jag vill inte gå och jobba, jag vill hellre vara med dig. Skickar sms till en kompis, skriver fan alltså, jag tror jag har trillat dit.

Och det här är vad magen säger om dig 
Du gillar mig för mycket det måste vara något fel på dig
Det här är vad hjärnan har sagt om mig
Jag måste vara galen, jag har aldrig känt så mycket 
som när jag är med dig, jag har aldrig känt så mycket 
som jag gör när jag är med dig

torsdag 23 februari 2017

när söndag blir fredag.

Han frågar om jag överlevt dagen på jobbet, att jag får skylla min dåliga produktivitet på honom om chefen frågar. Jag svarar att jag nästan somnade stående på tåget hem från jobbet, när jag kommer hem sover jag två timmar och när jag vaknar känns det som jag har sovit en hel natt.

Så skriver han att det är segt att vi inte ska ses förrän på söndag och vi bestämmer att vi ska ses imorgon och käka lunch ihop. Och jag vet inte vad det är, men det är nåt speciellt med honom.

onsdag 22 februari 2017

ser eftertexter under varje kyss.

Okej, krisen är över. Jag skyller på alkoholen och en massa känslor i omlopp, förälskelse och rädsla och osäkerhet blandat om vartannat.

Allt är bra nu. Det är nåt med honom, jag vet inte vad, och det behöver såklart inte vara stjärnfall, explosioner varje gång vi ses. Jag förstår det också, men den där känslan jag fick igår natt var riktigt jävlig. Den åt upp mig inifrån och lockade fram alla hjärnspöken.

På söndag ska vi ses igen och nyss avslutade han ett sms med en sån där emoji som skickar iväg ett hjärta i en puss. Allt är okej igen.

01.11

Har precis följt honom halvvägs till tåget, ännu en sån där superlång dejt där vi träffas kvart i sex och mer än sju timmar senare säger hejdå med en kyss och ett "vi hörs imorgon".

Och ändå är jag tom. Jag känner mig tom och jag kan inte förklara det men kanske trodde jag att jag skulle känna stjärnfall och explosioner varje gång vi ses och när det inte känns så stänger jag liksom av för att skydda mig själv från att han ska säga att nu blir det inget mer.

Jag tycker om honom, hans armar, hans leende, hans humor men jag tror inte det blir mer än såhär ändå. För känslan av tomhet tar över och kanske är det två öl och en halv flaska bubbel som pratar mer än verkligheten men åh vad jag önskar att jag känt stjärnfall, explosioner istället för tomhet just nu.

måndag 20 februari 2017

jag ska blunda och gå.

Lördag eftermiddag kommer ett sms, jag är på väg hem från träningen och han skriver nu sticker jag snart till Dubai, hoppas du får en fin helg! Det kommer nog nån bild där nerifrån sen. Och hela mitt ansikte spricker upp i ett leende och pulsen saktar ner sig några slag. Sen hörs vi till och från resten av eftermiddagen och kvällen och samma sak på söndagen. Han smsar bilder från poolen, på blå himmel, på cheesecake. Jag svarar med sms på grådimmig skånsk vintersörja och så håller vi på sådär. Han skriver saker som liksom förutsätter att vi ska ses mer, du får vänja dig vid det och vi får åka dit nån gång som att det är en självklarhet eller så är det bara så han uttrycker sig, inkluderande liksom. Och jag vet. Jag vet. Jag lovar att jag vet att vi bara har träffats två gånger men han får mig att känna blixtar och dunder och explosioner samtidigt som jag känner ett oerhört lugn, en trygghet, en varm och skön känsla som liksom sprider sig i hela kroppen när jag tänker på honom.

Och jag vet. Jag vet. Jag lovar att jag vet att det kanske inte blir vi, det kanske inte blir mer än en eller två eller tre dejter till. Jag vet. Och jag vet att jag kommer bli ihopknycklad som en liten papperslapp i så fall för han är den bästa jag träffat på fem och ett halvt år, men jag kan inte stoppa det i förhand liksom. Jag har skrivit ner att 2017 ska jag vara modig, och jag tänker inte fega ur nu. Jag ska vara modig, inte tänka så mycket, bara blunda och gå.

lördag 18 februari 2017

jag tänker på dig precis just nu.

Onsdag, torsdag går och vi har sms-kontakt från och till hela dagarna. Oftast är det nog jag som skriver först men han svarar snabbt och skriver längre meddelanden, frågar fler frågor. Skriver saker som att planet var överbokat hem så du får hänga med nästa gång istället på tal om den där resan till Dubai. När jag frågar om han är borta hela helgen med jobbet svarar han ja och att han är hemma igen på måndag så vi får ta och ses i början på nästa vecka om du har tid då? Jag frågar om han vill ses på tisdag, om han vill komma hem till mig på middag och han svarar ja vad trevligt! Det gör jag gärna. 

Fredag och jag tänker att jag inte vill vara jobbig och en sån som hör av sig hela tiden. Så jag smsar inte och inte han heller.

Lördag morgon och allt jag vill är att få ett sms från honom, jag tvingar mig själv att vänta, avvakta. Jag tänker på honom 90 procent av min vakna tid men jag är medveten om att jag inte kan ge en person jag träffat två gånger så stort inflytande och makt över mitt mående. Ändå är det exakt det jag gör och varje timme som går utan ett sms från honom skapar fler katastroftankar i mitt huvud som snart exploderar. 

Jag vill helst av allt skriva att jag tänker på dig precis just nuIstället väntar jag och försöker göra allt annat än att tänka på honom för jag är så rädd att han inte tänker på mig som jag tänker på honom.

onsdag 15 februari 2017

som stjärnfall, explosioner.

Det blir måndag, ny vecka och vi hörs inte på hela dagen. Jag blir lite nojig och hittar på egna hjärnspöken för att inte höras på en dag är ju inget konstigt alls. Inser själv att jag skapar problem som inte finns.

Tisdag och vi ska ses, jag är iväg med jobbet på möte hela dagen och på eftermiddagen plingar det till i telefonen. Ska vi ses 17.30 som senast? frågar han, trots att vi egentligen redan bestämt när och var. Jag blir nervös och nojig och tänker att han kanske kommer bli besviken, att vi kanske inte kommer ha nåt att prata om denna gången. Är så himla nervös när jag går från jobbet att mina händer skakar lite, jag får gå två omvägar för att inte vara på plats alldeles för tidigt. Inne på stället är jag först ändå, som sist, och jag väntar några minuter innan han kommer. Vi kramas, tar hissen upp till tjugofemte våningen där man har utsikt över stan och havet. Får veta att vi kan få ett bord om en timme, i baren, vi tar en drink medan vi väntar och vi pratar. Pratar, pratar, pratar. Det är hög musik så man måste nästan luta sig mot varandra för att höra vad man säger. Timmen svischar förbi och vi får vårt bord i baren där vi har utsikt över det öppna köket och kockarna som lagar mat. Vi beställer, pratar, pratar, pratar. Äter, skrattar, pratar om de andra gästerna, blir polare med kockarna i köket, pratar mer, hans hand snuddar vid min, han skämtar, jag skrattar, han sprutar nästan ut ölen vid ett tillfälle när jag säger nåt som han tycker är roligt. Han är så fin. Han har piké och tjocktröja över, svarta byxor men jag har ingen aning om vad han har för skor. Min blick är nästan hela tiden fäst nånstans mellan hans ögonbryn och haka, hans ögon liksom glittrar.

Och tiden då. Den bara går, timmarna rusar förbi och så börjar kökspersonalen städa och plocka undan, skrubba och tvätta golvet. Nån säger att klockan är tjugo i tolv och jag tänker att de skämtar, att det inte är senare än typ tio? Han kollar på sin klocka och visst är den tjugo i tolv och vi har suttit i mer än sex timmar. Jag går på toa, när jag kommer tillbaka har han redan betalat och jag som hatar att bli bjuden frågar två, tre gånger om jag inte kan få swisha halva? Eller bjuda tillbaka? Han svarar lite uppfostrad är man väl och att jag kan få laga mat till honom nån kväll. Sen går vi nära varandra till tågstationen, han fryser och jag vill dra honom nära men hejdar mig. Vi säger hejdå och kramas, han säger vi kan väl höras imorgon? och jag svarar som att det vore självklart att vi ska göra det. Sen pratar vi, som att ingen egentligen vill gå, och säger hejdå en gång till. Jag möter hans blick och så kysser han mig och inombords känns det som stjärnfall, explosioner.

måndag 13 februari 2017

jag gillar hur du tänker.

Fredag morgon, jag vaknar alldeles för trött eftersom jag knappt kunnat somna efter torsdagskvällen. Det bubblar lite i magen, jag tänker på allt vi pratade om, känner efter extra mycket hur det känns i magen. Det känns bra.

Fredag eftermiddag, jag jobbar hemifrån och tänker att jag ska höra av mig. Jag vet att han jobbar och att han har ett sånt jobb där man inte kan kolla telefonen hela tiden, och att jag lika väl kan vänta med att skicka till ikväll. Men ändå är det nåt som gör att jag bara vill få det ur mig för det känns som att jag ska explodera. Så jag skickar ett meddelande på Tinder, skriver och tackar för gårdagen, att jag gärna gör om det och här är mitt nummer och ha en skön helg! Sen börjar jag noja och tänker att det kanske var för snabbt och tänk om han inte svarar, tänk om han inte tyckte samma som jag? Han kanske bara är en sån social kameleont som kan sitta med en främling och prata i fyra och en halv timme utan att det betyder nåt särskilt. Det kanske inte var nåt särskilt med mig. Jag blir nojig och försöker samtidigt jobba, till slut kollar jag på mobilen varannan minut och det håller inte så jag sätter den på flygplansläge. Nån timme senare slår jag av flygplansläget, och då har han svarat att han gärna gör om det snart och vilka dagar han är ledig och att jag ska bestämma vilken dag. Jag svarar tisdag och vi bestämmer att på tisdag ska vi ses. Efter jobbet åker jag hem till mina föräldrar där jag ska spendera helgen, jag har ett leende på läpparna hela vägen dit. På kvällen inser jag att jag föreslagit att vi ska ses på alla hjärtans dag helt oavsiktligt och jag blir lite nojig och hoppas han inte läser in nånting i det.

Lördag morgon och jag ska skicka en skärmdump på vår konversation till min lillasyster men skickar fel, den hamnar hos honom. Och jag tänker direkt att nu har jag sabbat det, hur fan räddar man detta? Jag hittar på nåt om att min telefon skickat dubbelt och han svarar nästan direkt trots att han jobbar lite frågande att han inte fått dubbelt, bara en bild på vår konversation. Jag räddar situationen och säger att det såg konstigt ut hos mig och avleder genom att skicka en bild på min vintriga snöpromenad och han svarar igen, direkt, att det ser fantastiskt ut. Lördag kväll och han skriver och frågar om jag vill käka på tisdag, att han kan försöka boka bord. Jag svarar att jag precis kommit på att det är alla hjärtans dag och säkert mycket folk ute, att vi kanske får ses på utestället och dricka drinkar och sen ta en burgare på McDonalds. Bra idé. Jag gillar hur du tänker svarar han.

Söndag kväll, jag kommer hem efter en riktigt skön helg med god mat, vin och familjemys. Jag tvekar lite men skickar sen en ny vinterbild och skriver att det var ännu finare idag. Han svarar nästan med detsamma och är begeistrad över hur fint det är, och skickar med en bild på en solnedgång över Öresund från hans kvällspromenad. Jag svarar att det inte heller var fult, men han tycker ändå min bild vinner. Så fortsätter vi sms:a hela kvällen, han svarar snabbt och han skriver saker som får mig att le hela tiden. Han tycker jag ska följa med honom till Dubai lördag-måndag, han har en jobbflygning dit och tycker inte kollegorna är tillräckligt roligt sällskap. Om du inte har tröttnat på mig efter tisdag skriver han som att det är självklart att det är jag som ska tröttna och inte han. Han skriver godnatt och vi hörs innan tisdag! som att det är en självklarhet.

Det är ingen självklarhet men jag tycker det är så förbannat fint med en person som verkar lika intresserad av mig som jag är av honom, kanske skriver han likadant till fyra andra tjejer men jag bryr mig inte just nu för nu är nu och jag gillar hur han får mig att känna just nu. Och imorgon ska vi ses igen.

fredag 10 februari 2017

hjärtögon.

Så blir det torsdag och vi hade ju bestämt att ses och dricka kaffe, den där Björn från Tinder och jag. Vi har hörts på chatten varje dag sen i måndags och sagt att vi bestämmer var och vilken tid när det närmar sig! men på torsdag eftermiddag har vi fortfarande inte sagt när och var och jag tänker att kanske slipper jag undan, han har kanske ångrat sig? men så blinkar telefonen till med ett meddelande från honom och vi bestämmer att ses 17.30 på ett stort café tio minuters promenad från mitt jobb. Och jag blir så jävla nervös. Blir nästan lite skakig och får magknip men jag tänker att jag måste gå, i värsta fall om han är skittråkig kan jag stanna en timme och säga att jag måste hem och packa för jag ska iväg i helgen. Sant, men också en bra ursäkt om det skulle komma att behövas.

Så ses vi då. Jag är nån minut tidig, han kommer snett över parkeringen, jag ser honom på håll och tänker att han i alla fall inte struntade i att komma. Vi kramas, han är snyggt klädd och han bjuder på kaffe som att det vore självklart. Hittar ett bord där det finns sköna fåtöljer och han plockar undan tidning, använda kaffekoppar, tallrikar som att det vore självklart. Och så pratar vi. Pratar, pratar, pratar, pratar. Vi pratar om allt från jobb, boende, träning, Trump, Sverigedemokraterna, hälsa, ohälsa, resor, familj, mer SD, mer Trump. Vi pratar hela tiden och varje gång jag tänker att nu blir det nog tyst, nu vill han säkert gå hem så är det som att han bara behöver andas för att sen fortsätta prata. Jag pratar lika mycket som han, vi fyller i varandras meningar, hakar på den andras tankegångar, det är så himla avslappnat, roligt, intressant.

Han är fin. Han har inget hår på huvudet men skägg och hans ögon är typ gråblå, han har en tendens till fräknar som säkert kommer fram på våren och jag tycker han är fin, fin, fin. Han får som en skrattgrop i kinden när han ler och emellanåt får jag koncentrera mig på att inte stirra på honom. Jag lutar mig mot honom i min fåtölj för jag vill inte missa ett ord, han vänder sin fåtölj mot mig och vi sitter som om vi känt varandra hur länge som helst. Och jag vet inte vad som händer med tiden för helt plötsligt börjar de släcka ner lamporna, städa undan, ställa upp stolarna på borden och han säger jag måste nog hem och sova för han ska upp klockan fyra för att börja jobba klockan fem. Jag måste hem och packa får jag ur mig som svar och jag tänker att klockan är typ 20.00. Vi kramas och säger ha det bra och han säger vi ses! innan han går snett över parkeringen, jag går åt andra hållet. Letar upp telefonen i väskan och displayen säger 22.05.

Fem timmar har gått och jag sitter på ett tåg hem med ett löjligt leende och det känns som att mina ögon är som den där hjärtögonemojin och jag vet att jag ska hålla i hästarna men det ända jag kan tänka på är att jag vill göra om det, göra om det, göra om det.

tisdag 7 februari 2017

kommer orka ända fram.

Måndag eftermiddag och jag får en matchning på Tinder, en Björn som har ungefär samma intressen som jag. Han skriver, jag svarar. Ganska snabbt frågar han om jag vill ses. På torsdag ska vi ta en kaffe ihop.

Måndag kväll och jag går och tränar, tar tyngre vikter än jag brukar på kettlebellspasset. På vägen hem lyssnar jag på en pepplåt och när jag kommer hem är allt som hänt nästan bortblåst.


(Tack, tack, TACK för alla fina ord och kommentarer på förra inlägget. Det värmer så sjukt mycket, ni är som en armé av nätkärlek. Tack igen.)

måndag 6 februari 2017

nånting måste hända.

Det blir torsdag, han smsar sent på eftermiddagen och jag svarar ganska snabbt, frågar när får jag bjuda tillbaka på den där ölen förresten? Vi bestämmer i mitten av denna veckan, för ingen av oss kan innan dess.

Det blir fredag, jag går på restaurangmiddag med vänner och vi pratar om allt mellan himmel och jord och på frågan vad som hänt sen sist säger jag att jag var på dejt i lördags! och berättar mer. Säger att jag tyckte han verkade vettig, lugn, vuxen, fin men att jag tycker det är tråkigt att han är så dålig på att svara på sms. Att det känns lite som ett drygt beteende, att han inte beter sig som att han är särskilt engagerad eller intresserad. Att det känns lite tråkigt, jag blir inte så sugen på att faktiskt ses mer men att han såklart får en chans till om han vill ha den.

Lördag och jag åker till Köpenhamn tidig morgon för att springa två gånger tio kilometer för välgörenhet med löpargruppen där. Och såklart dricka öl, alltid, alltid öl. Åker hem och byter om till 80-talsoutfit, skrattar åt mig själv i turkos ögonskugga och rosa läppstift. Tar ett foto, skickar till honom och skriver är du säker på att du fortfarande vill ta en öl nästa vecka? mvh/fulast på 80-talsfesten. Hade jag fått ett sånt sms hade jag skrattat, jag får inget svar. Och det är inte att det är just han, jag vet att vi bara träffats en enda gång men det är hela grejen. Att jag tar det så personligt när jag inte får svar, att jag ändå på nåt sätt ger honom rätten att definiera mitt egenvärde.

Söndag och jag vaknar trött och lite ledsen. På festen berättade några av mina vänner att de funderar på att flytta, till en större stad, kanske till Stockholm. Nånting måste hända, säger de. Och jag blir förvånad och nedslagen, tänker att nu blir jag snart ensam kvar. De har tankar på en större stad, jag har en större längtan än så. Inser att vi är i helt olika fas i livet, trots att de är två och varit ihop sen tonåren, med bil, bostadsrätt och husdjur, så är de där jag var när jag var 22 och ville ut och resa, bo utomlands, göra nåt nytt. Jag har en klump i magen halva söndagen, jag tänker att nånting måste hända för mig också.

Sent söndag kväll får jag ett sms. Ledsen för det sena svaret men det kanske är pga lite tveksamhet inför detta tyvärr.

torsdag 2 februari 2017

säga mig vad som helst.

Det här med kommunikation alltså. Så olika vi människor är, så olika vi fungerar och resonerar. Jag fick svar till slut, igår klockan 16.43 blinkade mobilen till och jag trodde det var en kompis som jag precis frågat en grej. Men det var han. Tydligen hade han varit på heldagskurs i två dagar, så lite hektisk start på veckan. Kände mig där och då som en drama queen. Fattar ju att jag inte är nån prioritering i hans liv när vi har träffats en enda gång men det är ju svårt att få till en ny träff när vi kommunicerar med ett sms varannan dag. Jag svarade efter nån timme, och har fortfarande inte fått svar tillbaka.

Men jag tänker såhär. Jag har ingen brådska, det är inte som att jag dejtar tio andra samtidigt och måste göra nån slags Bachelor-val. Han får ta sin tid, om vi ses igen och det är trevligt och vi fortsätter ses kanske kommunikationen blir bättre och blir den inte det får vi väl prata om det då. Ska försöka att inte skapa hjärnspöken och problem i mitt huvud som egentligen inte finns. Acceptera att alla är olika, vissa kanske svarar på sms efter fem minuter som jag och andra efter tolv timmar.

Och även om det är frustrerande och irriterande att gå och vänta så ska jag försöka avvakta och spela med. Så får vi se, det som händer det händer liksom. Och händer ingenting så är det inte hela världen det heller.

onsdag 1 februari 2017

sen kom ingenting.

Den där knytnävskänslan och high five på livet som jag kände i måndags kväll? Den varade i ungefär tolv timmar och sen kom nervositeten och nojandet. Varför svarar han inte på mitt sms? Han skickade tjugo i elva på måndagskvällen, visst var jag vaken men jag brukar sova vid den tiden. Jag svarade 06.29 morgonen därpå (alltså tisdag), ett trevligt svar med frågor. Inget konstigt tyckte jag.


Och sen ingenting. Ingenting alls. Jag fattar verkligen inte någonting. Varför höra av sig överhuvudtaget om man sen inte ska svara? Han kan väl inte blivit sur för att jag inte svarade kvart i elva på kvällen? Har mitt sms försvunnit i cyberspace? Ska jag skicka ett sms till och fråga om mitt tidigare sms kom fram? (Om det inte gjorde det går han väl och tycker att jag är precis lika dryg tänker jag.) Men hur ofta kommer sms inte fram? Var han intresserad halv elva på kvällen men det intresset var borta morgonen därpå?

Helt seriöst. Det känns som nån slags konspiration, att man precis hinner få upp lite förhoppningar innan mattan snabbt dras undan. Jag vet att det kommer vara värt alla dryga snubbar den dagen man väl träffar rätt men jag blir så besviken, ledsen och trött på sånt här skräpbeteende. Den där härliga knytnävskänslan jag hade igår är nu utbytt mot en känsla av uppgivenhet och att jag är så less på att ens försöka.