tisdag 31 januari 2017

känslan.

Så går en söndag, jag vaknar lite bakis och ser att jag inte fått svar på det där sista jag skrev om att jag gärna gör om det. Tänker inte så mycket mer på det, inser att det kanske inte var så mycket att svara på. Om han vill ses igen har han ju fått mitt nummer, tycker ändå att det visar att jag är intresserad.

Åker till grannstaden för löpning och vinterbad med fin vän. Vi springer längs havet, det är kallt men när vi pratar om livet och allt mellan himmel och jord är det bara värme. Slänger av oss våra löparkläder, duschar och sätter oss i tysta bastun för det är fullt i den där man får prata. Njuter av värmen, tystnaden och havsutsikten. Snabbt ner i det tvågradiga havsvattnet, upp igen och så gör vi om det tre gånger innan vi skiljs åt. Jag kommer hem och somnar en stund i soffan, avbokar det där yogapasset jag tänkt gå på och inser att kroppen måste få vila också.

Det går ytterligare en dag och jag väntar på ett sms som inte verkar komma. Låtsas som ingenting och säger till vänner att jag inte bryr mig om han hör av sig eller inte. Funderar samtidigt på om jag inte skulle skrivit det där att jag gärna gör om det, eller om han märkte att jag var salongsberusad efter en halv flaska vin eftersom han var helt nykter när vi sågs i lördags kväll. Tankarna snurrar och jag som varit så kaxig hela dagen blir på kvällen en liten mus och tycker synd om mig själv. Tänker att hör han inte av sig idag så gör han det nog inte alls. Jag har nästan gått vidare när jag borstar tänderna och mobilen blinkar till.

Ett sms. Från okänt nummer. Han. Jag börjar skratta för mig själv, knyter näven som att jag vunnit på lotto. Den känslan alltså. Inte mycket slår den känslan.

måndag 30 januari 2017

feg kommer aldrig hem.

Det blir fredag, telefonen blinkar till av en ny matchning på Tinder. Fredrik, 35 står det. Efter nån timme skriver han till mig, jag svarar. Två, tre meddelanden fram och tillbaka, jag vet inget mer om honom än hans namn, ålder, var han bor och hur hans helgplaner ser ut när jag skriver då har du tid att ta en öl med mig på lördag?

Lördag kväll och vi har bestämt att höras under kvällen, är du spontan? skriver jag för jag vet inte riktigt hur min kväll ser ut efter middag och boulespel med vänner i hans stad. Han svarar att han inte har några planer för kvällen och att jag ska höra av mig om jag kan klämma in honom i mitt fullspäckade schema. Kvart över tio och jag har vunnit i boule, druckit minst en halv flaska rödvin och jag skriver har du lust att ta den där ölen nu? 

En kvart senare ses vi, och två timmar senare skiljs vi. Han tar sin guldiga cykel och sin skepparmössa och cyklar åt sitt håll, jag går åt andra hållet till tåget. Han är fin, jag vill gärna träffa honom igen men när jag går småleende genom vinternatten tänker jag att det gör inte så mycket om vi inte ses mer. Jag vågade vara spontan och inte så jävla genomtänkt, och det är så ovanligt för mig så den stora vinsten blir inte om det kommer ett meddelande från honom utan att jag faktiskt gjorde det, bara sådär.

måndag 23 januari 2017

hjärta och smärta.

Jag läser om hjärta och smärta, blir glad och ledsen om vartannat. Tänker på hur oförutsägbart livet är, vilken jävla berg-och dalbana det kan vara. Hur snabbt det kan gå, ena stunden är man själv och nästa är man det inte. Och tvärtom såklart. Och så tänker jag att nästa gång är det kanske min tur?

Old news, kärlek är för alla sjunger Jonathan och jag tänker att han har säkert rätt. Don't hate the player hate the game och jag vet ju att det finns bra, vettiga, normala killar därute. De bara gömmer sig väldigt väl för mig. Jag signar upp mig på match.com och tänker att där är de kanske mer seriösa? Får ett tiotal meddelanden från män i 45-årsåldern som är tunnhåriga, frånskilda eller bor långt bort. Tröttnar direkt men tänker att jag ska ge det en månad i alla fall, till att börja med. På kvällen scrollar jag, söker runt och hittar en, två, tre intressanta personer i min närhet. Jag ska ge det ett försök, man måste ju våga för att vinna sägs det eller som Jonathan sjunger att kärlek är för alla, som vågar riva upp sig själva.

onsdag 18 januari 2017

nån annans händer.

Det är längesen nu och jag tänker på det mer och mer. Hur mycket jag längtar och saknar och behöver känna närheten, hjärtslagen, pirret. Jag saknar någon annans händer på min kropp, längtar efter att lägga huvudet på nån annans bröst, att somna bredvid nån annan. Att vakna med nån, min hand i nån annans hand. Den kommer över mig ibland, längtan, önskan, saknaden. Det kan vara en budkille med ett fint leende som håller kvar det lite för länge, det kan vara att jag snuddar vid nån snubbes hand på morgonträngseln på tåget, det kan vara doften av herrparfym i kön i rulltrappan.

Jag saknar det, längtar efter det, behöver det. Det har gått mer än ett halvår sen jag var hudnära på riktigt, tre månader sen jag fick min senaste dos av närhet. Jag försöker skydda mitt hjärta för det krossas så lätt, samtidigt som jag tänker att jag ska försöka dejta mer för jag längtar ju så mycket efter nån annans händer.

måndag 16 januari 2017

please don't doubt I will get this and I love you

Jag har gråtit på konferens igen, men inte som förra året när jag grät hjärtekrosstårar över F. I torsdags kväll kom det tårar när jag pratade med min bästa kollega P från Dalarna om det där allra största. Det är när han frågar hur det går med allt, med livet, med dejtingen, med funderingarna på framtiden. När vi kommer in på barn och han säger att idag finns det ju andra alternativ och jag svarar utan att tänka efter jag står redan i kö. Det är när han möter min blick, ser mig i ögonen och håller fast den, släpper inte när han säger du är en helt fantastisk person och jag kan inte tänka mig någon bättre mamma än du. Då brister det och jag känner hur ögonen tåras, hur jag inte kan hålla inne känslorna. De är utanför mig, med tårarna rinner känslorna ner för mina kinder och jag får en kram, en famn att landa i för en minut eller två. Han säger att det kommer bli bra, att det kommer lösa sig och det finns ingen jag mer vill tro på än honom där och då.

F förresten. Han som jag fick reda på nu är förlovad med en tjej han blev ihop med i somras. Jag tycker det är fint att han har hittat nån och att det kan gå så snabbt. Trots att han nonchalerar mig (så att andra märker det) och inte pratar med mig när vi ses. När vi råkar hamna mitt emot varandra på middagen på torsdagskvällen tittar han nästan besvärat på sin kompis, men alla andra platser är upptagna. Vi säger bara några ord till varandra, min kollega P frågar om jag är okej, om vi ska byta plats men jag svarar att det går bra. För det går bra, jag har släppt det, om han vill vara sån som han är så låter jag honom vara så. Kanske tror han att jag kommer läsa in nånting mer om han är trevlig eller pratar med mig, jag förstår honom till viss del. Jag saknar bara hans skratt, hans humor, hans leende som fanns då när vi bara var kollegor och inte såna som trasslat in sig i varandras armar och ben.

onsdag 11 januari 2017

tänker ändå alltid välja dig.

Så kommer den ifatt mig, verkligheten. Kanske är det hormoner nu när jag slutat knapra p-piller efter ett halvt liv med dem, kanske är det bara att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Kanske har jag varit naiv, låtit känslorna ta över och skjutit alla tankar på det praktiska åt sidan för att min längtan tagit överhand.

Den kommer ifatt mig, verkligheten, när jag läser om hur andra gör med föräldrapenning och föräldraledighet, hur vissa kämpar för att orka fast de är två föräldrar. Då kommer den ifatt mig och jag tänker att det kommer bli ett jävla projekt det här. När jag gör en beräkning på Försäkringskassans hemsida på hur mycket föräldrapenning jag skulle få, hur många dagar jag kan vara hemma. Att jag kommer behöva lämna en ettåring på dagis, att jag då kommer ha använt nästan alla föräldradagar. När min kompis säger du kommer inte få sova en hel natt på fem år och jag inser att jag kommer få ta alla VABB-dagar själv, alla dagar som dagis har stängt, alla veckor på sommaren när jag inte har semester. Hur jag kommer behöva jobba deltid för att få tiden att gå ihop men då tjäna mindre och få sämre pension. Att jag inte har den där extra familjen av vänner och föräldrar som kan hjälpa till mer än ibland eftersom de har fullt upp med sina egna jobb, barn och liv.

Verkligheten. Den ger mig en klump i magen och snabbare hjärtslag för hur ska man veta då? Hur ska man tänka, hur ska man välja? Jag kan ge det några år till, försöka dejta allt jag kan för att träffa den där pappan och hoppas att barnet kommer sen. Men tänk om det inte händer ändå, tänk om jag är i samma situation om fyra år och det är för sent? Hur stark kommer min längtan inte vara då, om den blivit såhär stark de senaste fem åren? Hur mycket kommer jag ångra att jag inte försökte när jag hade bättre förutsättningar?

Jag somnar med en klump i magen, och rusande tankar i huvudet. Vaknar med en varm känsla i bröstet, där som hjärtat sitter, och tänker att jag måste försöka, oavsett vad som är logiskt, praktiskt, naivt, rätt eller fel så måste jag i alla fall försöka.

tisdag 10 januari 2017

cheers to the weekend.

Helgen alltså. En långhelg som började med ledigt redan på torsdagen och höll i sig fram tills söndag. Jag skulle vila upp mig efter Berlin hade jag tänkt, kändes som jag låg minst 17 sömntimmar back efter nyårshelgen.

Det blev ungefär precis tvärtom. Träning och middagar med vänner både torsdag och fredag, löpning och öl i Köpenhamn i lördags och sen en halvtimme hemma innan jag var på väg ut genom dörren på en annan middag och sen utgång vilket resulterade i att jag trillade hem klockan 03. Söndagen låg jag utslagen i soffan och mådde ungefär som förväntat. Inte utvilad, inte pigg och absolut inte fräsch.




Men jäklar vad det var värt det. 2017, du har börjat riktigt, riktigt bra. Bara fortsätt såhär så ska vi nog komma överens du och jag.

onsdag 4 januari 2017

at livet er... nå.

Har precis sett klart tredje säsongen av SKAM för andra gången (diagnos på detta?) och den berör mig något oerhört trots att det är en tonårsserie. Igår fick jag gåshud och tårar i ögonen om vartannat och jag vet inte om jag är extra känslig men jag känner så himla mycket. Jag blir tårögd när jag läser om Jennys kärlek till sin son Fimpen, när jag ser Linnéas Instagram-film på henne och WK, när jag läser Johannas brev till Nils. Och jag är rädd för att det låter som klyschor, överdrivna känslomässiga utsvävningar men jag känner ju exakt såhär.

(OBS! Har ni inte sett tredje säsongen av SKAM och inte vill ha spoilers så sluta läs nu!)

Och igår när jag såg sista avsnitten av SKAM så fick jag gåshud när Isak fick sms av sin mamma. Fick på riktigt tårar i ögonen för det kändes hela vägen in i hjärtat. Det är väl för att jag tänker mycket på det där med barn, jag läste i min gamla blogg häromdagen och redan 2012 skrev jag om barnlängtan. Igår när jag läste detta kändes det på riktigt, så verkligt. Att jag bara går och väntar på tid till nästa undersökning, sen är processen liksom igång. Och det rycker och sliter i mig, känslorna går liksom berg-och-dalbana för jag vet ju inte om det är rätt, kanske är det förhastat. Om jag kommer klara av det, om det ens kommer funka? Men så försöker jag tänka en sak i taget och lägga de där känslorna åt sidan, jag ska försöka spara dem till när det faktiskt är verklighet.


För jag känner i magen, i mitt hjärta, i hela mig att jag inte vill vänta längre. Jag ser Isak på teven och jag känner i hela mig att tänk om jag får en sån son en dag. Jag vet inte om det kommer gå, om det är rätt, om det kommer funka. Allt jag vet är, precis som Isak säger, att livet är nu.

måndag 2 januari 2017

samme tid, et helt annet sted.

Berlin. Berlin, Berlin, Berlin. Har tillbringat helgen i Berlin och jag vill redan åka tillbaka. Till våren eller sommaren när det är varmare och grönare och jag vill sitta på uteserveringar i solglasögon och t-shirt. Berlin är mest grått och kallt på vintern men vi fick två dagar med blå himmel, sol och vårkänslor i luften och jag är inte kär i Berlin än men jag är väldigt intresserad, och jag vill gärna ses en tredje gång.

Och vad som händer i Berlin stannar inte i Berlin, det berättas här. En fredag med sol och blå himmel, promenad runt Kreuzberg, parkhäng och secondhandaffärer. En U-bahn in till Alexanderplatz och Mitte för att äta den godaste veganska vietnamesiska maten jag ätit i mitt liv, trängas med en massa turister vid Brandenburger Tor. Öl och middag och jag skickar Tinder-meddelanden med tyskar och andra svenskar som hänger i Berlin under helgen. Skrattar åt hur lätt det skulle kunna vara att bara gå hem till en random tysk, men inser att det inte är så jävla smart. Öl, drinkar, absinth och tequila på en bar som såg stängd ut men innanför dörren är det hur livat som helst. Ett gäng med norrmän som slår följe med oss till en klubb vid ett brofäste, vi är nästan där vi bor i Friedrichshain och jag hånglar med en lång, mörk norrman i kön. Hans kompisar kommer inte in, han vägrar gå med dem och släpper inte min hand. Hånglar på klubb med en norrman som att jag vore 17 och inte 32, going on 33. Han (eller vi) råkar välta ett bord med drinkar och blir utslängd, jag har ett stort blåmärke som minne. Han ringer mig fem gånger under kvällen, jag missar alla samtal och ringer upp. Inser att norska är lättare fejs to fejs än i telefon men vi ses utanför en annan klubb och han vill att jag ska följa med till hans hotell men jag är i Berlin och har ingen lust med bortamatch när jag står 50 meter från mitt eget hostel. Vi säger att vi ses imorgon och när jag kommer in på rummet och får wi-fi så kommer det typ tio sms som skickats som i-message. Jag skriver ett sms på norska och somnar med ett dunkande huvud, klockan är halv fyra en natt i Berlin.


Så blir det nyårsafton och när jag vaknar är jag fortfarande full känns det som, det spritter i benen och jag kan inte vara tyst. Vi får ännu en dag med sol och strosar runt i Friedrichshain, hittar nya gator och torg och nyårsfirandet är redan igång, de är verkligen tokiga i fyrverkerier och smällare de där tyskarna. En eftermiddag blir kväll och middag, öl, vi hittar ett ställe där man röker vattenpipa och sitter där i timmar. Sen går vi över bron tillbaka till vårt hostel, får ducka och hoppa undan för fyrverkerier och smällare, köper en flaska Prosecco för 5 euro i en liten närbutik och dricker upp den på vägen till vårt hostel där vi bor högst upp och har fin utsikt för att se tolvslaget firas av. Sen går vi på klubb och dansar tills vi inte orkar mer, somnar vid halv fem och innan dess har norrmannen frågat tre gånger om jag vill ses, om vi ska mötas upp och jag säger stanna där du är vi går hem nu! för det finns liksom ingen anledning att ses en tidig morgon i Berlin när vi ska åka hem samma kväll.

Söndag i Berlin och vi sover länge, promenerar längs Berlinmuren och East Side Gallery hela vägen in till Alexanderplatz, letar förgäves efter ett pizzahak men allt är stängt men vi hittar till slut en restaurang som är öppen. Tar S-bahn tillbaka till Friedrichshain och vidare till flygplatsen.

Det där med att fira nyår utomlands, på samma tid men en annan plats är en riktigt bra grej. Nästa år ska vi fira in på Bali bestämde vi där och då men vi vet alla att livet kan se helt annorlunda ut den trettioförsta januari tjugohundrasjutton. Där och då vet vi ingenting om men vi har här och nu och jag sparar nyår i Berlin som ett minne i en liten ask. Berlin, Berlin, Berlin. Vi kommer alltid ha Berlin.