onsdag 20 september 2017

som att sakta blev till fort.

Jag hör inget om jobbet i Stockholm, söker ett, två, tre andra jobb här nere. Igår ringde telefonen när jag var på kolonin, det var en rekryterare för ett av de jobben jag sökt. Hon undrade om jag hade tid med en telefonintervju och efter en kvart tackade hon för sig och sa att om du går vidare är det intervju imorgon, vi hör i så fall av oss redan i eftermiddag. Några timmar senare ringde hon tillbaka och i morse var jag på intervju. Och det gick så bra, kändes så himla rätt. Att jag är en stark kandidat till ett sånt jobb jag verkligen vill ha, trots att jag våndats över att jag kanske aldrig kommer nå dit eftersom jag inte har exakt den utbildningen man oftast eftersöker. Och rekryteraren sa saker som boostade mig så himla mycket, det kändes som att jobbet var skrivet för mig och jag för det. Imorgon eller fredag får jag reda på om jag går vidare, men han sa saker som får mig att tro att om detta jobbet inte är mitt så vet jag inte hur det ska kännas när det känns rätt. Dessutom börjar det redan den första oktober, tidsbegränsat i och för sig till årsskiftet men det finns stora möjligheter till att det blir förlängt eftersom det finns en vakans för just den här tjänsten.

En timme efter intervjun ringde de från Stockholmsjobbet. Jag som trodde det skulle vara intervju denna veckan fick istället besked om måndag eller tisdag. Och nu vet jag inte vad jag ska göra för nästa vecka har jag lovat bort mig som lärarvikarie på skolan där min faster jobbar, det har varit bestämt i en månad och jag är ju en sån som inte gillar att göra andra besvikna så därför vill jag helst inte säga att jag inte längre kan. Jag sa till rekryteraren att jag är uppbokad med jobb nästa vecka men kan kolla om det går att göra något åt, och måste lämna besked imorgon. Men Stockholm? Jobbet lockar inte alls lika mycket som det här hemma, jag vill ju egentligen inte flytta och veckopendling känns inte heller superspännande längre. Inte efter idag. Dessutom är Stockholmsjobbet också tidsbegränsat, samma period som jobbet här hemma.

Så. En snabb Gallup. Handuppräckning. Mina alternativ som jag ser det är att

1. Strunta i Stockholmsjobbet. Tacka nej till intervjun, hänvisa till att jag är uppbokad med jobb och inte kan komma ur det. Gå på magkänslan att det andra jobbet går vägen, och om det inte gör det, lita på rekryterarens ord om mitt starka CV och att det kommer nåt annat jobb som det är meningen ska bli mitt. Jag kanske inte ens får jobbet i Stockholm även om jag åker på intervju.

2. Lägga tid och pengar på att åka till Stockholm på intervju på måndag eller tisdag för ett jobb som jag inte längre är superintresserad av. Behöva säga till på skolan att de ska fixa vikarie för mig, kanske inte bara en utan två dagar (om jag får komma på andra intervju på det andra jobbet). Hålla alla möjligheter öppna.

Allt beror ju lite på vad som händer imorgon. Om jag hör nåt från rekryteraren från jobbet här hemma eller inte. Gör jag det så kan jag ju lättare agera. Går jag inte vidare blir Stockholm aktuellt igen och ett lite mindre problem. Går jag vidare är det samma situation som idag, bara mer tidspress. Hör jag inget imorgon måste jag bestämma mig utan att veta om jag gått vidare eller inte och ändå lämna besked till Stockholm. Ni hör ju själv hur det låter. Jag är helt snurrig. Men min magkänsla säger alternativ 1, att det är värt det liksom. Det värsta som kan hända är att jag inte får jobbet här hemma och då kommer det fler jobb, skulle jag bli sugen på Stockholm igen kan jag alltid söka fler jobb där. Men samtidigt är det kanske dumt att stänga dörren? Det verkar ju ändå vara ett bra jobb, det där Stockholmsjobbet. Och ja, jag vet att det är en angenäm situation men för mig känns det surrealistiskt för här har jag gått och trott att det skulle vara jättesvårt att få jobb. För innan har det varit en kamp att ens gå vidare till intervju. Nu är det tydligen annorlunda. Och jag hatar att behöva välja för jag vill ju alltid ha facit och det finns ju aldrig. Man vet ju aldrig vad som blir rätt.

Jag tror jag måste sova på saken.

tisdag 19 september 2017

i´m not a disco.

Söndag morgon och jag vaknar helt snurrig, jag har satt klockan på ringning för jag ska iväg till Österlen med en kompis. Jag är fullt påklädd, har inte dragit ner persiennerna så jag vaknar för att solen strålar in i sovrummet. Jag minns inte ens att jag kommit hem. Bredvid mig ligger mobilen, i hallen ligger väskan med plånbok och nycklarna sitter i dörren på insidan, allt är som vanligt. Förutom att jag inte minns att jag kommit hem. Jag kollar mitt kontoutdrag och det verkar stämma med ställena vi varit på, jag skriver meddelande till min kompis som svarar att det är lugnt, så full var du inte! Vi pratade tydligen i telefon hela vägen hem men jag minns inte. Jag köpte tågbiljett vid 02.00 i appen men jag minns inte tågresan. Och jag får hjärtklappning för jag är för gammal för sånt här, jag är för smart för att vara så dum och för bra för att låta mig själv hamna i såna här situationer. Och ändå gör jag det. Jag försöker tänka att det tjänar ingenting till att gå och må dåligt för allt verkar vara okej, förutom inuti mig där det river och gnager av oro och ångest. Trycker bort tankarna när de kommer, och spenderar dagen vid ett fiskeläge på Österlen, på en veranda med solen i ögonen och på vägen hem somnar jag i bilen.

Söndagen är rester av en lördag kväll som började med middag hemma hos mig, två tjejkompisar som också är singlar, vi pratar om relationer och den ena har träffat en kille som inte vill nåt seriöst, den andra har inte legat med nån på två år. Och så jag som inte varit på dejt sen i mars, för jag har inte haft nåt sug sen det sket sig med B. Jag pratar om hur svårt det är och får höra tillbaka att ja men du har ju inte riktigt ansträngt dig. Och den där kommentaren känns som ett stick rakt in i hjärtat, och den följer med mig när vi åker till grannstan för att möta upp kompisens dejt och hans kompisar som är på besök, den följer med mig när jag dricker en eller två drinkar för mycket, den följer med mig hela vägen. Det är inte nån annans fel än mitt att jag vaknar en söndag morgon med minnesluckor men ibland önskar jag att det inte var så lätt att göra fel hela tiden.

Jag sover dåligt och vaknar en måndag morgon och jag tänker för mycket igen. Det snurrar i huvudet, men inte av en discokula utan av mitt liv. Av allt som jag inte vet, allt som jag inte kommer ihåg och allt som jag hoppas ska bli av.

torsdag 14 september 2017

allt kan bli på riktigt.

Jag står i köket och bakar, ska hälsa på gamla kontoret och vill ha med mig nåt. Telefonen ringer, det är ett 08-nummer och jag svarar inte för jag har händerna fulla av deg och kladd, och så tänker jag att det säkert ändå är nån försäljare, är det nåt viktigt lämnar de väl ett meddelande. Inget meddelande. Jag kollar inte upp numret. På kvällen går jag en promenad med en kompis och vi pratar om jobb och hur man ska göra, hur man ska få det där jobbet man vill ha och jag säger att jag börjar fundera på att söka jobb i Stockholm, kanske kan man veckopendla eller bara bo där ett tag för att samla på sig kunskap och erfarenhet? Men helst av allt vill jag ju bo kvar i min lägenhet med kakelugn, nära kolonin, vännerna, familjen. Men jag vill också ha ett jobb, snart.

Morgonen efter har jag lagt ifrån mig telefonen i ett annat rum, när jag kollar den har jag ett missat samtal en halvtimme tidigare. Och ett röstbrevlådemeddelande. Det är från en rekryterare som hjälper till med rekryteringen till ett jobb jag sökte för några veckor sen. Jag ringer upp. Hon frågar vad jag gör nu och min situation och erfarenhet och efter det så säger hon:

Vi vill gärna träffa dig, har du möjlighet att komma på intervju i slutet av nästa vecka? I Stockholm?

Och mitt hjärta slår dubbla slag av förhoppningar och jag blir varm i kroppen av att få höra att jag faktiskt är intressant, att jag duger. Jag säger såklart att jag kan, och så ska hon höra av sig när hon stämt av med företaget.

Jag ringer pappa, mamma, smsar kompisar att JAG SKA PÅ INTERVJU!! På eftermiddagen blir jag helt nojig och tänker att jag kanske hörde fel, sa hon verkligen så? Jag har kanske missuppfattat för vi bestämde ju ingen dag och tid och tänk om det bara var en telefonintervju, tänk om hon bara ville kolla att jag var tillgänglig men att det kanske inte var helt säkert att jag skulle komma på intervju? Men visst säger man inte så om man inte faktiskt menar det? Då luras man ju.

Och tankarna snurrar, jag tänker att jag tar ut saker i förskott trots att jag passar profilen perfekt, är tillgänglig direkt och att det borde vara en stor fördel eftersom jobbet är tänkt att börja 1 oktober. Men i mitt huvud har jag redan sprungit iväg till att jag fått det, funderar på hur vi kan lösa det med veckopendling eller dubbelt boende för det är bara några månader och så tänker jag att det kanske inte vore helt fel att spendera hösten i Stockholm. Om det nu är på riktigt.

tisdag 12 september 2017

livets resa.

Jag har ju glömt skriva om livets resa, den där som jag gjorde i slutet av juni och som sedan legat som en bomullstuss runt mitt hjärta. Transsylvanien alltså. Vilken grej det blev och såhär minns jag det sisådär tre månader senare.

Jag minns att när vi landade på Bukarest flygplats var det första som slog emot en den där hettan, och lukten av värme. Det luktar ju på ett särskilt sätt från varm asfalt och avgaser, den där lukten som är så annorlunda från hemma. Det var 34 grader varmt och helt klarblå himmel. Från flygplatsen skulle vi vidare till Transsylvanien som alltså är den nordvästra delen av Rumänien, mot gränsen till Ungern. Målet var området Brasov, i närheten av bergskedjan Karpaterna. Bussresan skulle ta två eller tre timmar men det slutade med att den tog nästan sju. Det var då det blev på riktigt, det där uttrycket som vi hört arrangörerna slänga sig med men som vi inte förstod varför. This is Romania! Allt kan hända, och man kan inte planera särskilt mycket för det blir ändå inte som man tänkt sig. Tvärtom vad jag, fröken kontrollfreak, gillar alltså men det var bara att le och bita ihop. Och gå på toa med fem okända tjejer i ett dike vid en vägkant eftersom vi satt fast i bilkö i flera timmar och nöden har ju som vi vet ingen lag. Men vi kom fram! Alldeles för sent så vi nästan inte fick middag men det var en parentes i sammanhanget för vi var framme, äntligen!


Jag minns att jag vaknade tidigt och öppnade gardinerna till denna utsikten. Och jag minns att jag blev varm i hela kroppen. Efter frukost och genomgång av grupper och dagens upplägg åkte vi buss till nationalparken där vi skulle ta oss 19 km upp och ner och fram och tillbaka genom terräng. Det slutade med att vi tog oss 22 km genom ett fantastiskt landskap, och gick i mål i staden Bran där ölen kostade tio kronor och smakade gudomligt. På kvällen åkte vi med en galen busschaufför till staden Brasov där vi åt traditionell rumänsk mat som riktiga turister och fick kasta i oss efterrätten för att åka på en lika galen bussfärd hem genom små, sovande byar och smala vägar med stup ner i avgrunden.


Dag två, lördag och lika tidig start för att ta oss 20 km genom lite lättare terräng, med fikapaus hos några rumäner som serverade kokkaffe i eget porslin. Det var denna dagen vi lärde känna varandra, blev ett gäng och för stunden, just där och då, blev några av de där personerna mina allra bästa vänner. Vi sprang genom byar, över ängar, uppför kullar och nerför backar och såg ett land som stått stilla i tiden. Barn som arbetade på åkrarna, liar och höskyfflar och inte en enda traktor. Hästar och åsnor som var fastkedjade utan mat och vatten och ibland var man tvungen att stänga av alla känslor för att inte bryta ihop. För det var verkligen som en annan värld ibland. Och jag insåg hur jävla bra vi har det här hemma, hur bortskämd jag är som bryr mig om mina i-landsproblem och hur olika liv man kan få beroende på om man är född i ett land som Sverige eller ett land som Rumänien. Vi gick i mål i en by där det fanns en enda restaurang som serverade öl, och när vi sa att vi ville ha 25 öl trodde vi ägaren skulle få en hjärtinfarkt för så många visste han inte ens om han hade på lager sa han. Vi höjde våra glas för varandra och livet, och där och då ville man bara stoppa tiden.


Söndag morgon checkade vi ut tidigt och begav oss ut på tredje etappen, som också skulle bli den värsta. Efter två dagar och över 45 km i benen, uppför berg och genom dalar, så kändes varje steg i början som en kamp. Det var svalare men enormt fuktigt väder, och den första stigningen gick rakt upp. Men det som inte dödar, det härdar och man klarar mycket mer än man tror helt uppenbart. Vi belönades med fantastiska vyer över dimmiga bergstoppar och jag har så många ögonblick i min hjärna som jag inte kan förmedla men de finns där som små diabilder som jag ser ibland när jag blundar. Kanske den bästa känslan på hela resan var den sista spurten mot mål, när vi sprang nerför en slalombacke. Om man inte springer och älskar nerförsbackar så låter det nog stört men den känslan när benen bara går av sig själv och man bara åker med på resan, den är obetalbar.


Dagen efter åkte vi hem, det ösregnade från morgon till kväll och vissa kom inte med sina flyg som blev inställda. Det var som om det var ett tecken, våra fyra dagar hade varit de soligaste och varmaste så långt den sommaren, och när vi lämnade blev det regnigt och kallt.

Det finns såklart tusen saker till att berätta, fler bilder, fler historier men hur jag än formulerar mig kan det aldrig bli samma som där och då. Så ni kanske förstår att jag kallar det livets resa och att jag redan längtar till nästa år?

måndag 11 september 2017

när hösten kommer och tiden gått för fort.

Så har sommaren tagit slut, snart har halva september gått och då kommer hösten. Jag har fyllt år, nu är jag inte längre 32 utan 33 och jag förstår det fortfarande inte. Hur den där tiden bara rusar. Och jag känner att jag inte hinner med, jag kan liksom inte greppa att mer än halva året redan har gått. Min sommarledighet är över, jag kan inte leva i min sommarlovsbubbla längre. Istället slits jag mellan dagar med magont och jobbsökarhets till dagar jag sover länge och sträcktittar på Netflix. Jag trodde jag hatade niotillfem-livet men nu när jag inte har det så saknar jag det. Jag längtar efter ett nytt jobb, ett sammanhang, ett syfte. När jag går morgonpromenad och folk cyklar till jobbet, skolan, universitetet så känner jag en tomhet och en överflödighet. Som att jag inte har nåt syfte eller anledning att vara här. Tiden går för fort och jag hinner inte med.

Så jag fyller 33 år, en av mina sista singelkompisar träffar en kille, jag försöker matcha med folk på Tinder och samtidigt säger jag till en av mina bästa vänner att det kanske är så att jag inte träffar nån. Nånsin. För så är det ju, vissa gör inte det. Det är som att jag på allvar tror att det inte kommer hända, som att jag stängt av och gett upp. För om man slutar hoppas och slutar tro så är det lättare att acceptera att det inte händer, visst är det så? Det är samma som min barnlängtan, det är som att jag stängt av den också för nu när jag vet att det inte kan hända (inte just nu, eller på ett tag framöver) så är det som att jag inte ens vill längre. För om man inte vill så behöver man ju inte längta, eller hur?

Och så tänker jag på hur det blir och vad man kan göra åt det, vad jag gjort för fel och vad jag skulle kunna göra annorlunda. Jag blir arg på mig själv för att jag inte försökt tillräckligt, under mina sex år som singel har jag kanske dejtat 10, 15 personer, inte 100. Kanske hade jag hittat rätt om jag försökt den där sextonde, sjuttonde, trettionde gången istället för att bara lägga ner hela tiden. Tänk om. Jag måste sluta tänka om. Så jag går in på Tinder och trycker ja och nej, och blir besviken varje gång mitt ja inte får en direkt match. Bekräftelsebehovet bara ökar för varje dag som hoppet minskar och jag somnar på kvällarna med handen på kudden bredvid och tänker att jag inte sovit nära någon annan person på nästan fyra månader. Jag saknar det, och jag längtar så jävla mycket efter det men det är lättare att stänga av och låtsas som ingenting, eller hur?

onsdag 30 augusti 2017

blame it on me.

Det är min födelsedag. Jag vaknar ensam i min säng, tidigare än jag tänkt mig och det duggregnar ute. Sträcker mig efter telefonen och jag har fått några sms och meddelanden på Messenger. Grattis födelsedagen! Själv tänker jag mest att jag saknar någon att vakna upp bredvid men jag tränger undan tankarna och spelar Stevie Wonder's Happy birthday på Spotify istället, som jag brukar. Öppnar presenten jag köpt till mig själv, två böcker varav det visar sig att den ena hade jag redan. Jag går en promenad, kollar telefonen och tycker det är konstigt att ingen skrivit på min Facebook, jag drömde om det förra året, att jag gick en hel dag utan några som helst grattis-önskningar. Timmarna går, fortfarande inga hälsningar men jag får meddelanden på Messenger från folk jag inte brukar skriva med där. Känner mig låg och betydelselös. Pappa ringer och han säger ta hand om dig, puss och kram, jag älskar dig och han brukar inte säga det där sista. Det värmer inifrån hela vägen ut i fingerspetsarna. Min dator hänger sig, jag hittar två, tre jobb i Stockholm som jag vill söka men jag vill ju egentligen bo kvar här. Känner mig stressad och får lite ångest. Tänk om jag inte får nåt jobb?

Farmor och farfar kommer på födelsedagsfika och vi äter prinsesstårta, de pratar om förr och nu och farfar berättar sånt som han redan berättat men jag säger ingenting för det är fint att ha dem vid mitt köksbord på min födelsedag. De som funnits där sen jag var liten, de finns där fortfarande 33 år senare. När de åkt hem ringer mamma och jag blir ledsen för mormor har inte ringt, hon har skickat kort men inte ringt och hon ringer alltid när man fyller år. Fast hon ringde inte förra året på min födelsedag och jag känner mig betydelselös.Vi pratar så sällan så det känns ännu mer sorgligt att hon inte ens ringer på min födelsedag.

Jag går på restaurang och käkar middag med mina två närmsta kompisar, vi pratar om livet och jag säger att det är lite jobbigt just nu. Trots att det är min födelsedag. De försöker peppa och uppmuntra och säger fina saker men det är som att det inte går in. Jag känner mig misslyckad, så långt från där jag ville vara i år. Jag säger att jag varje år önskar att jag på min nästa födelsedag inte ska vakna ensam men så blir det så ändå. Att det ska vara så svårt. Säger saker som att det är ju inte alla som träffar nån, vissa är ju själv resten av livet. Att det kanske egentligen är mitt fel alltihop, alla de här sex åren som gått. Att jag inte försökt tillräckligt, att det jag gjort uppenbarligen inte funkat. Fast jag egentligen inte tror på det, det är som att jag intalar mig att det är så.

.......................................................................

Jag inser vid lunchtid att jag själv gjort nån inställning som gör att ingen kan skriva på min Facebook-vägg utom jag själv. Ändrar tillbaka och då börjar grattis-önskningarna trilla in. Hittar tre jobb att söka inom fem mils radie, och inser att några år i Stockholm kanske är precis vad jag behöver just nu. Det kostar ingenting att söka.

Kollar min telefon och min mensapp säger att jag ska ha mens vilken dag som helst, egentligen för nån dag sen. Inser att det är därför jag är så låg och känslosam, jag har fortfarande inte förstått att jag efter alla år med p-piller nu faktiskt känner av hormonella störningar och förändringar. Det har ju varit så flera gånger men ändå är det som att jag blir lika förvånad varje gång.

Mormor ringer när jag sitter på restaurangen. Jag ler när jag ser att det är ett missat samtal från just henne och tänker att jag ringer tillbaka imorgon. Skickar ett tack-sms till kompisarna och får ett fint kärleksfullt sms tillbaka.

Och imorgon åker jag norrut och springer maraton i bergen. Jag kanske inte lyckas med jobb eller kärlek men springa, det är en sak jag vet att jag kan.

fredag 25 augusti 2017

den bästa sommaren.

Jenny frågade för ett tag sen vad vi gjort i sommar, vad som varit bäst med sommaren och om det bästa som är kvar.

Och jag vet inte riktigt var jag ska börja för denna sommaren har varit bäst. Jag kan inte minnas en sommar som varit såhär bra. Den började ju med ett beslut och allt blev så mycket lättare när jag dagen innan midsommar stängde den där kontorsdörren som jag aldrig behöver öppna igen. Sen följde midsommar, en resa till Transylvanien som var helt magisk, en fjällvandring som hade mycket mer att önska vädermässigt med känslomässigt var en fullträff och så Portugal såklart. En sommar som inneburit mer resor än jag rest sammanlagt de senaste fem somrarna, för lite tid på kolonin men varje dag jag varit där har jag njutit och vägrat stressa över alla projekt jag borde ta tag i. En sommar när jag sprungit fler mil än jag kan räkna, åkt iväg på små äventyr själv och känt att jag inte behöver nån att hålla i handen för jag klarar mig. Inte sagt nej, men inte heller sagt ja till allt, litat på att dagen blir som den blir. Det har varit det jag gjort och det som varit bäst, och det bästa som är kvar är att fylla år och sen åka på sensommarens sista resa som är ett maraton i Norrland.


Det sämsta med sommaren (även om det inte var en fråga!) är att jag inte hånglat en enda gång. Så tråkigt ändå att det närmsta jag kommit varit ett huvud på en axel i Portugal och en hand på ett lår på ett tåg från Köpenhamn. Men jag fokuserar på det andra, det som varit bra, det bästa! Sommaren 2017 alltså, den allra bästa sommaren.

fredag 18 augusti 2017

lover, where do you live?

Jag är vilsen. Sommaren 2017 är den bästa sommaren jag kan minnas men jag har ändå en känsla i bröstet som inte försvinner. Det är som en rastlöshet och en rotlöshet, och jag vet inte hur jag ska göra för att komma åt den, för att göra mig av med den, för jag vet inte vad den beror på. Eller jo, till viss del beror den väl på situationen jag är i, att jag inte har ett jobb och inte vet när jag får ett nytt eller vad det kommer vara. Och till viss del beror den nog på den där insikten att hur mycket jag än vill så har jag inte det där som jag mest av allt vill ha, den där mannen och barnet kommer inte hur mycket plats jag än gör för dem. Jag älskar min lägenhet, min koloni, min lilla stad men är det här jag ska vara? Kanske ska jag bara dra iväg, långt bort. Men jag vet inte om jag vill göra det för att det är den lättaste utvägen, och att det blir som en flykt i så fall. Eller om jag faktiskt vill för att jag vill uppleva saker, resa, lära känna nya platser. Jag känner mig så vilsen, och det kryper i kroppen för jag vill inte sitta still, stanna upp och ta tag i det. Det känns som att jag springer nån slags gatlopp genom livet, jag slår undan saker som känns jobbiga och ser bara framåt eller bakåt och inte åt sidan alls.

Och jag tror känslan blev ännu tydligare när jag började följa två av mina surfinstruktörer från Portugal på Instagram, för deras bilder får mig att minnas hur det var en gång och hur det kan vara. Hon är från Australien och han från Portugal, de bor där i ett hus vid stranden men deras bilder och ord kastar mig tillbaka till mitt förra liv, då när jag också hade den där distansen. Fina ord om jobbiga farväl, månader tills nästa gång man ska ses. Om att åka runt hela jorden för att komma hem. Det påminner mig om den där kärleken som var så stark att den överlevde veckor, månader isär, det var kärleksmail och snabba Skype-samtal och aldrig att jag tvekade, inte en sekund var jag rädd att hans kärlek inte var lika som min. Bilder i solnedgångar med ord som får mig att minnas hur det känns att vara fri, att vara kär, att ha nån så självklar vid sin sida.

Jag är så vilsen just nu, jag vet varken ut eller in. Vet inte vad som är hemma eller borta, var jag vill vara eller hur jag ska leva. Så jag lever mig in i andras liv, jag låtsas att jag snart är där, jag försöker att lätta trycket i bröstet genom att springa långt, dricka för mycket alkohol, sova för länge på morgonen, kolla för mycket på Netflix, fylla dagarna med så mycket jag kan så jag slipper tänka.

För tankarna är mörka ibland, de är så himla hopplösa emellanåt och jag skulle ge min högra hand för att stilla min längtan, för att det där livet jag längtar efter ska bli verklighet. Istället går jag sakta mot en ny födelsedag, ensam. Jag blir äldre men jag blir bara mer och mer vilsen, och jag vet inte hur jag ska hitta rätt väg. Jag vet inte hur jag ska få bort känslan av att aldrig känna mig hemma, att slippa känna mig så himla vilsen, hopplös, rotlös.

onsdag 9 augusti 2017

känt om hjärtat sitter kvar.

Så blir det den första lördagen i månaden och det betyder löpning och öl i Köpenhamn, och jag som inte varit där sen i mars har längtat så himla mycket för jag blir så glad av att vara där med en massa människor som gillar samma saker och som bara vill ha roligt. Sist jag var där var jag osäker på var jag hade B, och åkte därför hem med en annan snubbe. (Det visade ju sig nån vecka senare att min magkänsla var rätt och jag såg aldrig B igen.)

Och jag tror inte jag hade skrivit om denna gången om det inte vore för C (ja nästa bokstav i alfabetet), han den där som jag träffade i kön till ölen. Hans kompis var där med oss i vårt lilla gäng och plötsligt bara stod C där och sträckte fram handen för att hälsa. Och som det blir ibland när man träffar nån så tittar man sådär en gång extra, det blixtrar kanske till i ögonen, det är nånting med blicken som fastnar lite för länge. Så var det med mig och C. Han som är en sån jag antagligen swipat bort på Tinder, men som var så mycket mer än bara yta. Några år äldre än mig, snart fyller han fyrtio, och som sa flera gånger under samtalen att han var singel. Vi satt där i timmar i grupp och pratade om allt och skämtade och till slut fick min kompis säga till mig att ragga på honom. Jag är sämst på att ragga nuförtiden sa jag till henne, för det är som att glömt bort det, jag vet inte längre hur man gör när det sitter en person bredvid som man bara vill lägga armen om eller dra fingrarna genom hans hår. För han sa ju samtidigt att han "typ dejtar" en trebarnsmamma och jag pratade om killar jag tycker är snygga, som att det var en försvarsmekanism, ett sätt att hålla honom borta.

På tåget hem satt vi bredvid varandra och han la sin hand på mitt lår, sa kom med oss, åk inte hem och såg på mig med en blick som jag har sett hundra gånger förr. Och jag bara kände att jag vill inte ha den där blicken, inte sådär, inte där och då. Så jag åkte hem, han sa innan han klev av tåget att han trodde att det var en principsak för mig, jag svarade nej för det är ingen principsak, bara ett val. Det är i alla fall inte jag som säger nej sa han, och när tåget rullade vidare skrev jag till hans kompis att jag gärna träffar C igen nån annan dag, om han har lust. Några timmar senare fick jag ett meddelande från kompisen som skrev att jag nog gjort rätt, att C sagt att han inte vet var han står med hon han dejtar men att han verkligen verkade gilla mig.

Och trots att hans hand på mitt lår kändes så bekräftande och bra så kändes det ännu bättre att säga nej, att känna efter och veta att jag vill mer än det där. Om nån månad ses vi kanske igen och vem vet om det känns annorlunda då, kanske finns det möjligheter för andra val eller så ses vi inte alls. Som Winnerbäck sjunger så är det nog så att nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver. Eller inte behöver.

måndag 7 augusti 2017

där är himlen lite närmre för mig.

Tio dagar, sommarens bästa, spenderades i himmelriket i Portugal. Jag åkte dit med en känsla av att det skulle vara fint, kom hem med en del av mitt hjärta kvar där i den lilla fiskebyn norr om Lissabon. Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva, men som det blir ibland så finns det inom mig men det kommer liksom inte ut, det gör det liksom inte rättvisa att jag berättar om himlen som ibland var så blå som bara himlar kan vara, att havet var mäktigt och vilt, om solnedgångarna från hustaket, om människorna, skratten, hjärtslagen.

Portugal var allt detta och lite till. Det var vackra mörka män med ljusa ögon, drinkar på stranden, salt i håret och en helt annan värld. Mitt hjärta slog dubbelt när vi skulle åka hem för jag ville bara en sak, och det var att stanna. Vara kvar i den där världen där allt är enkelt och vackert och det inte finns några problem förutom om vågorna var dåliga eller om ölen var slut.

Jag vill sitta på det där hustaket igen, jag vill se solen gå ner över stranden vid Atlanten, jag vill vara där och inte här men jag vet att det inte är på riktigt där, och det är alltid lättare när det är på låtsas. Men mitt hjärta hittade en plats där, och jag lämnade en liten del av mig själv där. Som en förälskelse som aldrig går över, så kommer nog de där dagarna i juli aldrig vara över för mig.





fredag 21 juli 2017

dina ögon kan krossa min värld.

På en av julis finaste dagar åker jag till berget med en löparkompis, till stället som jag förknippar med honom, med B, trots att vi aldrig var där tillsammans. Det var dit han sa vi skulle åka, det var därifrån han skickade bilder när han satt på en klippavsats och var så jävla fin. Jag åker dit för jag vill ta tillbaka den platsen, jag vill inte förknippa den bara med honom. (Dessutom är det magiskt fint, som ett annat land.)

Vi springer nästan två mil i strålande solsken och jag känner för varje kilometer vi avverkar att jag tar tillbaka, erövrar, vinner. Att det här är min plats nu, inte bara hans. 




Så kommer vi fram till fyren på kullen, vi köper dricka och går ut på klippavsatsen för att se ut över det blå havet. Jag känner mig så himla levande, så lugn. Några minuter senare går vi mot bilen för att åka och käka lunch i hamnen, jag tittar upp till vänster och hjärtat liksom hoppar till, slår trippla slag. Där sitter han, B. På en bänk med en tjej, det är han i sitt skägg och solglasögon och jag blir kallsvettig. Vad är oddsen att fyra månader utan att ha sett nån springa på just den personen just den dagen, den tiden, på den platsen? Jag får nästan ett psykbryt och förbannar livet för sin jävla orättvisa. Det här var ju precis det som INTE skulle hända, jag ville inte förknippa platsen med honom längre men nu är han här.

Han vänder sig om och de börjar också gå mot parkeringen, de går framför oss. Min kompis säger att de säkert dessutom har parkerat bredvid oss och visst är det så, med en bil emellan. En grå BMW, en sån som han hade men en nyare modell men han skulle ju köpa ny bil. De kör snabbt iväg, nästan precis när de satt sig. 

Jag måste veta så jag skickar sms och kollar registreringsnumret för att få fram ägaren. Svaret tar kanske tio sekunder men det känns som minuter. Jag är så säker. Svaret kommer, det är inte hans bil. Den är registrerad på en Ola från Skellefteå. Pulsen lugnar sig men jag är fortfarande osäker. Hur kan nån vara så lik? Vi åker ner till hamnen och käkar lunch vid båtarna, när jag tittar till höger ser jag honom. Nu utan keps och solglasögon. Det är han! Det är inte han. Jag nästan stirrar på honom för det är så likt. Allt är samma: stilen, skägget, kepsen, längden. Men det är inte han.

Vi åker hem och det snurrar i mitt huvud. Logiken säger att det var inte han, men mitt hjärta vill av nån anledning fortfarande tro att det var han. Att det är han.

tisdag 18 juli 2017

dit kan jag gå och sakna dig.

Jag loggar in på Facebook och det första jag ser är att min gamla kollega förlovat sig. Hon som är 40+ med två barn som skilde sig för knappt två år sen. Det hugger till i magen av avundsjuka. Tidigare på kvällen har jag träffat min kompis och hennes nye kille, hon som träffade en ny innan hon ens hunnit göra slut på sitt gamla. Och de är så fina ihop att det hugger till av avundsjuka. Jag kan fortsätta rabbla upp fler exempel men jag stoppar mig själv för det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Och jag vet att jag inte blir lyckligare av att andra inte får det de vill ha men ändå är det svårare att glädjas med andra när jag ser tiden rusa.

En vår och en sommar som susar förbi, utan kärlek, fortfarande är den inte min och den känns mer och mer avlägsen. Halva 2017 har gått och det är 6 år sen jag flyttade hem, lika många år sen kärleken tog slut. Kommer den nånsin igen? 4 månader sen årets (förhoppningsvis enda) hjärtekross och jag känner tvivlet ännu mera nu. Om en dryg månad fyller jag 33, det blir den sjunde gången jag firar en födelsedag utan att vakna bredvid nån. 

Och jag har lust att skrika ut min frustration och vill att nån ska ge mig svaret på den eviga frågan: Är det nåt fel på mig eller är det bara inte min tur än?

tisdag 4 juli 2017

love, lay me blind.

Jag har varit på livets resa och jag vill berätta om allt. Jag vill att ni ska få veta allt om bergen, om vyerna, om landet, om människorna. Men jag har nog inte orden, jag har inte smält alla intryck än. 

Det jag vet är att jag nog aldrig känt mig så levande, så lycklig, så fri som de där dagarna i bergen. Jag kommer minnas dem länge, vår lilla grupp i den stora gruppen, den blonda lockiga stockholmaren som om vi både varit singlar hade gjort mer än skrattat tillsammans. 

Jag stoppar alla bilder i en liten ask och öppnar den när livet känns skit igen. Jag hoppas att jag då minns hur det kändes de här dagarna och hur tacksam jag är över att få leva livet såhär.

onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.

onsdag 14 juni 2017

sommaren 2017.

Jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på allt det svarta och tunga genom att istället fokusera på sommaren, den fantastiska sommaren som har äntligen kommit igen. Snodde en lista från Hanna och jäklar vad jag ser fram emot juni, juli, augusti nu.

Mina planer för sommaren: 
Slutar jobba den 21 juni, dagen efter åker jag på midsommarfirande hos vänner i deras sommarstuga i Blekinge. Hoppas på sol och båtåkande och bad, men kommer vara nöjd med allt annat än regn. En vecka senare åker jag på löparresa till Transylvanien. Det kommer bli legendariskt. När jag kommer hem ska jag hänga på kolonin och kallbadhuset, springa en massa i skogen och på olika delar av Skåneleden, åka till mina föräldrars torp i Småland innan jag åker på surfresa till Portugal som avslutas med storstadshäng i Lissabon. Sen ska jag hälsa på min lillasyster i Stockholm och en kompis vill åka och fjällvandra, kanske hinner jag med det också. Och i slutet av augusti åker jag och en kompis en långhelg till Höga Kusten och springer maraton.

Hur länge ska du vara ledig?
På obestämd framtid!

Vad ser du mest fram emot? 
Transylvanien! Portugal! Lissabon!

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Har redan köpt tre bikinis inför Portugal och lite prylar inför Transylvanien men kommer behöva komplettera med en massa sjukvårdsgrejer och lite annat smått och gott. Behöver också köpa sommarkläder typ klänningar, linnen och shorts eftersom jag i år faktiskt är garanterad sol och värme.

Kommer du att bli brun? 
Oh yes! Brunare än jag varit de senaste åren för jag minns inte min senaste solsemester. Tänker att tio dagar i Portugal i slutet på juli/början på augusti borde garantera solbränna.

Vad kommer du att äta? 
Sallad, fisk, tapas, grillat, glass!

Vad kommer du att dricka? 
Öl, rosé, caipirinha! Och mängder av vatten såklart.

Vad kommer du att ha på dig? 
Helst så lite kläder som möjligt, men gissar att jag kommer spendera mest tid i träningskläder, bikini och klänningar.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Alltid Sommar i P1, en massa podcaster och norsk hiphop (tack SKAM!).

Vad oroar du dig för?
Livet efter sommaren. Arbetslöshet, ensamhet, barnlöshet. Men jag försöker glömma det för när jag läser vad jag skrivit inser jag att det inte kan bli annat än en magisk sommar 2017. Just nu måste det få räcka, det andra får lösa sig tids nog.

måndag 12 juni 2017

när det är svart är det för att man ska se fyrverkerier.

Så går en vecka som mest känns tung, det är så många tankar och känslor i omlopp och jag tänker att det beror på att det är stora grejer som händer nu. Bara några dagar kvar på kontoret, en stor omställning, ett avslut, en ny början som kommer nån gång men jag vet inte när och hur.

Det blir fredag och jag känner inte för att gå på AW och vara social men jag följer med ändå, hamnar på en uteservering i en annan del av stan och vi går vidare och innan jag vet ordet av det är klockan två på natten och jag sitter på en buss på väg hem. Då har jag skrattat så jag fått magknip, diskuterat stora livsfrågor, blivit bjuden på drink till bordet av en främling (sådär som på film när servitören kommer fram och pekar på avsändaren) och druckit alldeles för många öl.

Sen sover jag bort nästan hela lördagen, mår så dåligt av att jag sovit som en kratta att jag ifrågasätter varför jag går ut överhuvudtaget för det blir alltid såhär. Men jag tänker att så länge det är kul är det värt det. Drar mig ur sängen och går en promenad, jag har inga kvällsplaner för alla kompisar är upptagna på sina egna håll, och jag känner mig ensammast i världen. Slötittar på en film och när det blir mörkt och dags att sova kommer det tårar för jag känner mig så liten, så skör. Tycker synd om mig själv och jag undrar för en stund om jag är på väg att bli deprimerad (igen) för ibland blir det så svart i mitt huvud. När jag vaknar på söndagen inser jag att det bara är en dålig period. En sån period när inget stämmer och jag tycker att allt är fel, eller att jag är fel, jag tycker jag är ful (dålig hy, fult hår, gula tänder, rynkor). Jag vet att det går över, det kommer och går men det blir inte bättre av att man är bakis. En ordentlig natts sömn och så blåser det bort igen, jag springer en runda, hänger på kolonin, går på yoga och så är livet rätt så bra igen.

Och nu är det bara sju arbetsdagar kvar, sen kommer ett långt sommarlov. Och om två veckor ska jag på nytt besök på bebiskliniken. Vad som händer sen vet jag inte.

fredag 9 juni 2017

och så blev du mitt sår.

Jag borde nog inte skriva detta alls för jag känner mig som en dålig skiva på repeat och ni har hört allt förut och tycker säkert att jag ältar men jag måste bara få ut det på pränt.

Det känns som att jag har ett sår som läker väldigt sakta, det har slutat blöda för stunden men det är så lätt att riva upp igen. Alldeles för lätt. Igår revs det upp och det bara sköljde över mig, känslan av saknad och ensamhet och ångest. Jag kan blinka bort tårar, rycka på axlarna, säga att jag mår bra men innerst inne så gör det ont, fortfarande. För han blev mitt sår, B. Jag har gått igenom halva mars och hela april och maj, nu är det juni men ändå är det minnen från februari som håller mig vaken om nätterna. Som ger mig hjärtklappning och jag fattar inte varför. Jag kan inte minnas att jag hakat upp mig på en person så här mycket förut, kanske har jag förträngt det, men det verkar som att jag bara inte kan släppa honom.

Det är när jag skriver med andra på Tinder, när jag inte ens orkar upprätthålla en konversation för jag inte är tillräckligt intresserad. Det är när jag tackar nej till sociala grejer för det är bara par och jag, och jag orkar inte vara femte hjulet alltid. Det är då jag får upp minnesbilder av B i huvudet, jag vet att han inte är värd det men han finns i mitt huvud, i mitt hjärta, i min kropp. Han finns där än och jag vill bara att allt ska försvinna, vill radera alla känslor, alla tankar, alla minnen.

Varför läker det inte? Såret som inte ens var djupt, bara ett skrubbsår, bara ytligt. Jag orkar inte känna såhär mer för nåt som inte ens var på riktigt.

torsdag 8 juni 2017

familjen.

Det slår mig, nästan som ett knytnävsslag i magen. Jag räknar dagarna och inser att jag bara har två veckor kvar på jobbet, på kontoret. Och jag får lite snabbare hjärtslag för två veckor är knappt tio arbetsdagar och sen är det slut, sen ska jag inte gå genom stan, åka 07.41-tåget, gå över gatan där det alltid blåser halvt storm och upp för trapporna till femte våningen. Till familjen. När jag svurit över jobbet, när jag gråtit och varit bitter har det aldrig varit på grund av dem. Det har varit över tråkiga arbetsuppgifter, dåliga chefer, trista arbetskollegor. Dålig organisation och ledning, orättvis behandling och allmän frustration.

Det har aldrig varit på grund av dem. De jag kallar min extrafamilj, mina kontorskollegor som varit med om alla mina berg- och dalbanor de senaste sex åren. Alla dejter, alla misslyckanden, alla roliga stunder, alla sorgliga perioder. De har lyft mig och stärkt mig, de har torkat tårar och kramat mig när jag som mest behövt det. De har gett mig presenter och julklappar och blommor och fina ord, de har sagt att det kommer inte vara detsamma här utan dig, du är kittet som håller oss samman. Och jag kommer sakna dem, jag kommer sakna dem så att det skär i bröstet. Och jag kommer gråta som ett litet barn sista dagen för det är min familj jag säger hejdå till. Mina kontorsmammor, mina kontorspappor, mina kontorssystrar och kontorsbröder. Vissa av dem kommer såklart vara kvar i mitt liv som vänner, men många av dem kommer sakta fasas ut och så småningom försvinna men de kommer finnas kvar i mitt hjärta för alltid.

söndag 4 juni 2017

din dröm är min nu.

Så går ännu en månad, maj blir juni och det är sommar nu. Jag tar ledigt och åker till Göteborg, går på stan och promenerar runt i Haga. Tankarna kommer som alltid att jag kanske skulle flytta till Göteborg? men det är nog mest tecken på min rastlöshet och rotlöshet. Jag möter upp en vän vid Brunnsparken och vi pratar om livet, jobb och framtid medan vi går in och ut ur affärer, innan vi tar en spårvagn för öl och pizza på någon av Långgatorna. Jag berättar om min längtan, min rädsla, mina tankar kring allt och jag pratar om B och att jag tänker på honom än. Sen tar jag tåget till stället som alltid får mig att känna ett lugn, där det alltid luktar på samma sätt. Mormor möter mig vid tåget och vi går på bron över ån som jag badat i hundratals gånger sen jag var barn. Så får jag krama morfar och han luktar som alltid kärlek och trygghet. Jag tänker att jag önskar att jag får visa nån detta, medan det finns kvar, innan det är för sent.

Det blir lördag och jag åker på 30-årsfest hos en kompis, jag träffar folk som jag inte sett sen deras bröllop för fyra år sen. Vi pratar om vad som hänt på fyra år och det är bröllop och barn och flyttar men jag har samma status nu som då. Alla som är där har antingen barn eller är par, jag inser att jag är den enda som är själv. Och det hugger till i magen av allt jag vill ha och allt det där jag önskar mig. Allt det där jag är rädd för aldrig kommer komma.

Jag pratar med min kompis kompis som säger att hon känner igen sig så mycket i mina erfarenheter, och hon säger att hon vet precis hur det är att känna som jag. Runt halsen har hon ett smycke med ett H, bokstaven som hennes killes namn börjar på. Han som hon träffade som av en slump, som efter ett år friade och nästa sommar gifter de sig. Hon säger att det kommer komma nån sån för mig också. Jag vet inte om jag vågar tro på det längre svarar jag. 

Det är nästan midnatt och vi pratar om allt, relationer, barn, Tinder. Det är fyra par och jag och det hugger i mig för jag vill så gärna ha nån där bredvid mig som är min. Så tittar jag på killarna som sitter där i soffan och då förstår jag att det finns såna som dom. Såna som friar efter ett år för "känns det rätt, då vet man och då är det bara att köra", såna som ordnar överraskningsfest för sin fru, såna som är fina och roliga och vettiga och jag glömmer att jag är själv när vi skrattar tillsammans åt nånting nån sa. 

På bussen hem tänker jag att det finns nån för mig som är som dom och jag tänker inte ge mig förrän jag hittar honom. Han som är som dom.

onsdag 24 maj 2017

tänk om?

Ledig onsdag och jag sitter hemma vid köksbordet, slösurfar och betalar räkningar. Så går jag in på LinkedIn och kollar runt lite, klickar runt i jobbsektionen och där är det. Jobbet med stort J.

Det finns ett jobb som låter nästan exakt som det jag skulle vilja göra, och det bästa av allt? Det finns på mitt kontor! Alltså där jag jobbar nu fast på en annan organisation i samma hus. Jag fick nästan hjärtklappning för tänk om? I så fall hade jag fått vara kvar på arbetsplatsen och människorna som jag älskar men på ett jobb som jag vill vara på. Och jag vet att jag springer iväg i tankarna nu men jag är kvalificerad och jag känner de som jobbar där och de känner mig. Jag vet att jag springer iväg i tankarna men tänk om det var meningen att det skulle bli såhär? Tänk om?

Jag pratar med mamma i telefon och berättar och hon säger att jag ska ta en sak i taget och inte gå händelserna i förskott för kanske finns det nån som är mer kvalificerad än jag som söker och det är ju inte säkert att de väljer mig ändå. Och jag vet att hon har rätt men alla pratar om kontakter och här är det ju nån som de vet vem det är och kanske att det hjälper ändå, det måste väl hjälpa? När jag dessutom är kvalificerad och har jobbat med nästan exakt samma saker innan måste det väl ändå finnas en chans? Jag kan inte sluta tänka på hur jävla bra det skulle kunna bli, ett jobb som skulle ge mig viktig erfarenhet inom det området jag har velat jobba med så länge, men som samtidigt skulle vara något jag ser mig själv göra ett tag framåt. Ett jobb där man får komma ut och träffa folk, resa, gå på möten och mässor och allt det där som jag saknat på mitt nuvarande jobb där jag i princip nästan bara är på kontoret. Tänk om?

Aldrig har jag längtat efter en måndag som jag gör nu, för på måndag ska jag gå och prata med dem och säga VÄLJ MIG! och sen ska jag söka jobbet och hålla tummarna som jag kanske aldrig gjort innan. Tänk om?

tisdag 23 maj 2017

du måste gå och bara lita på att bilarna ska bromsa in.

Jag funderar mycket på det, om det bara är otur eller om det är något med mig eller något jag gör (eller inte gör) som är anledningen till att det inte händer. Snart är juli här och då klockar jag in ytterligare ett år, nu är det sex år som jag varit singel. En evighet. Jag läser i Heja Livet!-gruppen på Facebook om en dejtingcoach som skriver på sin hemsida om vanliga problem och anledningar till att det inte funkar med dejting och jag känner igen mig så himla mycket i det mesta. Men jag vet inte om terapi eller coaching är vägen för helt ärligt känns det mer som otur, eller dålig timing.

Så går jag och käkar lunch i solen med en kollega och jag visar min senaste Tinder-konversation som började helt normalt men som snabbt gick över till att jag fick ett skamligt förslag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre. Det går förbi en kille som ser nästan ut som B, och ibland ser jag honom överallt fast jag inte tänkt på honom på ett tag. Jag funderar ibland på vad som kanske skulle hänt om vi träffats nu istället för i februari, kanske hade det varit helt annorlunda då. Eller om jag hade swipat bort honom på Tinder den där gången, att vi aldrig ens hade träffat om jag swipat åt det andra hållet eller inte svarat på hans meddelande. Så mycket som jag tänker på chanserna jag kanske missar, jag blir nästan stressad av tanken att om jag inte klickar ja eller följer med på nån social grej så kanske jag missar nåt.

"Plötsligt händer det" säger alla men jag har så svårt att lita på att de har rätt. Samtidigt kan jag ju inte göra annat än att tro att en dag kommer det hända. Jag kanske kommer fortsätta ha otur ett tag till men en dag så kommer det plötsligt hända även för mig. Det är så jag försöker tänka, jag intalar mig att jag måste göra allt jag kan här och nu för livet är det som händer medan jag väntar på att det "plötsligt ska hända". Att jag inte bara kan gå och vänta för då kommer jag ångra alla dagar jag slösade bort.

Och så försöker jag intala mig själv att en dag kommer "plötsligt hände det" vara värt precis allt.

måndag 22 maj 2017

42 195


Vissa dagar är man bara så jävla bäst. Igår sprang jag 42 195 meter i strålande solsken och alldeles för varmt men jag gjorde det och som Oskar Linnros sjunger så förtjänar jag lite motherfucking fyrverkerier. Bäst!

(Sen att det idag gör ont att stå, gå eller sitta är skit samma, det går över. För jag är så stolt att jag nästan spricker!)

torsdag 18 maj 2017

det känns i luften att junivinden kommer.

Är det nu den kommer, sommaren? Det känns banne mig som det, och det är alldeles ljuvligt. (Men om jag får önska kan den hålla sig borta tillfälligt just på söndag när jag ska springa 42 195 meter i Köpenhamn.) Sommaren kommer och med den allt det underbara som öl på uteserveringar, grillning, bad, shortsväder och ledighet. Jag söker jobb som på löpande band men längtar mest efter surfsemester i Portugal, brunbrända ben och saltvatten i håret. Trånga gränder i Lissabon, drinkar i skuggan, sena nätter. Och innan dess ska jag åka till bergen i Transylvanien och springa med en grupp människor jag aldrig träffat.

Sommaren alltså. Så himla efterlängtad, varje gång.


Sommaren 2017, jag tror på dig. Så himla mycket tror jag på dig.

måndag 15 maj 2017

en knappt synlig spricka i mitt skal.

Söndag kväll och jag sitter vid min kompis köksbord, vi dricker rödvin och äter upp rester av en ostbricka samtidigt som vi försöker planera för vårt maraton nästa helg men samtalet handlar mer om livet och allt som händer eller inte händer. Hennes kille ringer, hon skiner upp som en sol och jag blir varm i hela kroppen för jag ser hur lycklig hon är. Hon som lämnade ett sexårigt förhållande i höstas och direkt träffade den här nya personen som älskar henne och som hon älskar tillbaka. Det hugger till i magen av all min längtan efter det där, men jag låter henne inte se det för hon kan inte hjälpa att det hände för henne men inte för mig. Jag berättar om mina senaste äventyr, om valborg och konferensen och hur rädd jag är för att bli bitter på killar på riktigt. Hon undrar om jag inte ska höra av mig till han från valborg och jag säger att det är ju inte lönt, det har gått flera veckor och hade han varit intresserad hade han väl hört av sig? Det är väl så det funkar? Jag säger att jag ibland saknar B fortfarande, hon frågar om jag inte ska höra av mig för nu har det ju gått några månader. Jag säger att jag inte vill för jag har gjort sånt innan och det blir aldrig bra, det blir aldrig det där filmslutet där han svarar att han tänkt lika mycket på mig och att han saknar mig och snälla ta mig tillbaka.

Vi pratar om framtiden, om att jag snart inte har ett jobb, om barnlängtan och vad jag ska göra med den. Jag säger att det verkar vara olika processer, ta olika lång tid för olika personer, och jag är på ett sätt tacksam att det inte går snabbare för jag vet inte vad jag skulle göra då. Hon säger att jag inte ska ge upp min plan, att jag inte kan säga nej om jag får chansen och jag säger att jag vet inte om jag kan skaffa barn när jag inte ens har ett jobb. Jag säger att jag är orolig att jag sätter krokben för mig själv för om jag inte kan träffa nån nu, hur ska jag kunna göra det när jag har barn? Själv?

Jag går från hennes lägenhet med en oroskänsla i magen, det är ljumna vindar som blåser över Malmös gator, folk på uteserveringar som skrålar en söndagskväll i maj. Det snurrar lite i huvudet efter en halv flaska rödvin, det snurrar i magen av känslor och nervositet, men mest snurrar det som en liten, liten kniv i hjärtat av all längtan, saknad och ovisshet.

onsdag 10 maj 2017

sista gången vi sågs.

Det var den sista gången vi sågs förra veckan. Sista gången, nu ses vi aldrig mer.

Han undvek mig, som vanligt. Och jag undvek honom, för en gångs skull. Vi såg varandra flera gånger under de här dagarna men hälsade inte ens. Jag har slutat försöka vara trevlig för hans skull när han beter sig som en tonårskille med hybris. Det är trist för innan allt det där så hade vi en fin kollega/kompisrelation och det är synd att det behövde sluta såhär.

Han som kom dit "bara för min skull" kunde jag skriva mer om men jag vill helst glömma allt. Hur jag märkte av hans blickar hela dagarna, hur jag kände mig nästan förföljd och trängd för jag kände ingenting alls likt det jag kände sist. Och vi pratade och jag var trevlig men jag ville inte mer än så. Det är aldrig kul att göra nån besviken men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Han som jag bara hälsade på, som ganska förståeligt inte sökte nån kontakt med mig men som ändå var i närheten. Som ändå sökte efter min blick men sen blev undvikande. Han som inte svarade på ett sent Facebook-meddelande men som kvällen efter satte sig mitt emot mig på middagen när stolen blivit ledig. Inte främst för att prata med mig, mest för att sitta där och existera. För att skicka blickar och blixtar, min kompiskollega som satt bredvid sa att det var fan elektriskt mellan er och jag bara nickade för det är ju så det är. Han höll sig på rätt sida, och det var bra för hans skull (och även för min) men jag trodde kanske inte det skulle vara så lätt för honom. Men det kvittar, för han är borta nu på riktigt. Borta på sociala medier, borta ur mitt liv för all tid och nu behöver vi aldrig mer ses.

Och sen han som jag dansade med och skrattade så jag fick ont i magen, som följde med mig ner på stranden och höll mig sällskap när jag nattbadade. Han som värmde mig efter badet och hånglade med mig på en nattsvart sandstrand, som jag följde med till rummet men sen till slut bara somnade bredvid. Han som på morgonen sa jaha det här var ju inte bra och jag såg i hans ögon att han menade det så jag bara gick utan att säga nåt mer. Han som jag sedan letade upp på Facebook och det visade sig att han hade rätt, att det inte alls var bra eftersom han har sambo och två barn.

Jag vet inte vad jag håller på med, kanske är det nån slags kris eller självskadebeteende men vad det än är måste jag sluta för det börjar nästan bli destruktivt det här.

måndag 8 maj 2017

lyckan gömmer sig.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är så många tankar i huvudet och känslor i hjärtat just nu, och jag försöker sortera dem i olika kategorier eller fack i min hjärna för att förstå och hantera. Ibland får jag hjärtklappning, nån slags lättare ångest, när jag tänker på allt samtidigt, hur det bara hopar sig känslor och funderingar, det är som en slags köbildning som jag nästan inte ser slutet på.

Tankarna och känslorna handlar mest om tre grejer just nu, det är de stora som följt med mig länge men som förändras (mer eller mindre) hela tiden.

1) Singelskapet/ensamheten.
Så trött jag är på att känna mig ensam. SÅ trött. Och jag är ledsen över att jag känner mig ensam, över att jag inte kommer någonstans i den här eviga jakten. Trött på att ständigt bli besviken, trött på att ens orka försöka, trött på att få mitt hjärta krossat gång på gång. Trött på att inte ens hitta någon att dejta, trött på att inte få svar, trött på att bara träffa såna som redan är upptagna eller såna man aldrig ens skulle vilja lära känna. Och jag vet att man inte ska jämföra men det går inte att låta bli att känna att jag står och trampar vatten, fortfarande såhär nästan sex år senare. Jag trampar vatten och mina vänner skaffar barn, gifter sig, köper hus. Jag läser i bloggarna jag följer om barn, förälskelser, husköp. Det känns ibland som att allas liv rör sig framåt utom mitt, jag står i nån slags gyttjepöl och trampar grumligt vatten.

Och samtidigt blir jag rädd för jag har blivit som de där jag sa att jag aldrig skulle bli. Jag har blivit en sån som slutar skriva med folk på Tinder utan anledning, jag har blivit en sån som drar ut på frågan om när vi ska ses, jag har blivit en sån som undviker såna jag varit med, jag har blivit en sån som kastar bort såna som visar intresse och hakar mig fast vid de som inte gör det. Jag har blivit en sån som stänger av hjärtat och ger kroppen vad den vill ha, som att det är allt jag duger till.

Men vad ska jag göra? När jag inte får det jag vill ha så får jag göra något annat under tiden för att inte sjunka helt. För att inte tappa tron totalt på att det finns nån därute för mig så ger jag vad jag kan till den som vill ta emot. Och det är så jävla sorgligt och säkert inte bra för mig överhuvudtaget.

2) Jobbet/framtiden.
Det gnager i bakhuvudet för jag har snart bara en månad kvar som anställd och sen... Ja vad händer sen? Jag söker jobb men jag är vilse där också, jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Och jag vet, det finns tid, det gör det absolut, men den vet vi ju också alla hur snabbt den försvinner. Och även om jag borde njuta så stressar det mig så mycket att inte veta. Jag har aldrig haft nån längtan efter en karriär eller att lyckas på nåt sätt, jag vill bara ha ett hyfsat intressant jobb med hyfsat trevliga kollegor och en hyfsad lön. Jag tror egentligen att det som spökar med jobbsituationen är att jag får sätta annat på vänt (se punkt 3).

Kanske är det också lite ledsamhet över att ha varit på konferens i två dagar för sista gången och känna att ingen riktigt bryr sig att jag ska sluta, förutom den där gruppen av personer som jag kommit riktigt nära. Jag trodde jag var viktigare än så, trodde att fler skulle säga något, visa någon slags reaktion men jag hade fel.

3) Barnlängtan/ovissheten
Min längtan går i perioder, ibland den har varit så himla stark att den tagit över hela mig och ibland har jag glömt att den ens finns. Den var stark när jag skickade in den där remissen i december och den var stark när jag gjorde undersökningen, men den är inte lika stark nu. Jag vet inte vad som händer för det verkar som det inte går till på samma sätt för alla, och det gör ovissheten ännu värre. Att man inte vet vilken ordning saker sker i, vilka steg som man ska gå igenom och när. Vad det finns för tidsplan och vad man har för alternativ. Jag fick ett brev häromdagen, det första jag hört sen den där undersökningen för en och en halv månad sen, och allt var bra förutom att jag måste ta om blodproven för det visade sig att jag har förhöjt sköldkörtelvärde. Det verkar inte vara något farligt men ändå gnager det.

Och jag vet inte vad jag ska göra för jag kan ju inte sätta igång processen när jag inte har ett jobb, och jag har snart inget jobb. Och vill jag verkligen det här? Jag vill ju mer än nånting annat bli någons mamma men jag vill så himla gärna bli någons flickvän också. Och då är tankarna igång igen, hönan eller ägget, vad ska komma först och gör jag bara mig en otjänst, har jag för bråttom, ska jag bara lägga ner allt och sluta stressa eller ska jag bara köra och skita i allt det där andra?

Jag vet inte.

Just nu vet jag inte mycket, och det gör allting tusen gånger jobbigare. Och allt detta tror jag bottnar i en tomhet och uppgivenhet och längtan efter mer. Livet alltså. Kan det inte nån gång bara bli lätt?

onsdag 3 maj 2017

hård mot världen mjuk mot mig.

Så kommer den där känslan som den alltid gör, den som kommer efter jag varit hudnära någon, den som kommer när ruset har gått över, när verkligheten hinner ikapp. Känslan av att det aldrig blir mer än såhär. Och jag vet att det är orimligt att ha förväntningar på nåt mer när förutsättningarna är som de är (det heter ju engångsligg av en anledning) och jag har ju inte det i inledningen men sen kommer de ändå under tiden. Det finns nån konstig fantasi i mitt huvud om att en gång kommer nån att stanna, att personen kommer säga kan jag ta ditt nummer, vi måste höras men det där händer ju bara i tankarna och aldrig på riktigt. På riktigt pussar de mig på kinden, i pannan, ger mig en kram eller inte ens det och säger tack för igår kväll, det var fint eller så säger de bara hejdå och sen hörs eller ses vi aldrig mer.

Och grejen är att jag har själv stängt av. Jag har blivit likadan, jag uppfattas nog som att jag inte alls vill nåt mer, jag pussar ingen hejdå och säger inte att det var en fin kväll på eget initiativ. Så vem är det jag försöker lura? Jag gör det inte för jag är så säker på att det inte blir mer, jag gör det inte för jag vill inte få ett nej tack tillbaka, jag gör det inte för jag vill låtsas att det räcker såhär, att jag inte behöver mer än så. Jag vet inte, kanske är det ett destruktivt beteende men jag får ingen ångest längre, inga skuldkänslor, ingen ånger. Och ändå fortsätter jag hoppas att nästa gång är gången som kommer förändra allt. Jag fortsätter lura mig själv på nåt sätt. I stundens hetta när behovet av närhet, ömhet, kroppsvärme, någons andetag i nacken, någons hand på min kropp, tar över då är det ändå värt det. Eller är det det?

Idag ska jag träffa honom, honom och honom igen på en och samma plats. Sista kvällarna med gänget och sen behöver jag aldrig träffa någon av dem igen. Den känslan.

måndag 1 maj 2017

känner värmen från din hud.

Han har glittrande blå ögon och han ler när han kommer in i rummet i sitt långa skägg och hår. Han är från samma lilla ort som jag men tre år yngre så vi känner inte varandra men han känner igen mig direkt ändå. Det blir ju lätt så när man är från ett litet ställe. Jag har alltid tyckt att han var fin men sist jag såg honom var han en pojke, nu är han en man.

Sen går en dag med alkohol och folk och en stadspark och sol, det är fragmentariska bilder som dyker upp för det blir ju så när man börjar dricka klockan tio på morgonen och slutar vid midnatt. En dagsfest som blir kvällsfest och en sönderklippt klänning och en helt galen Valborg, jag glömmer att jag är 33 och inte 23 för en dag. 

Men jag har tydliga bilder av hans blick, jag har en lukt på min kropp som inte är min och när jag blundar kan jag nästan känna hans andetag i min nacke. En natt med nästan ingen sömn för att ingen vill sova, hans haka på min axel, hans hand eller fot på mig, alltid nån del av honom som nuddar mig. Min kind på hans bröst, hans arm runt min kudde så där så att hans armhåla liksom blir perfekt att lägga huvudet vid. Hans skäggstubb på min hals, min näsa i hans nacke, min hand på hans rygg. 

Han pussar mig på kinden, strax under ögat innan han går. En dag kommer kanske nån att stanna men inte denna gången, inte denna personen. Men när jag blundar känner jag fortfarande värmen från hans hud. 

onsdag 26 april 2017

vi kanske bara har en sommar.

Det kommer inte bli en svart sommar, det kommer bli en färgsprakande sommar som jag kommer minnas långt efteråt. Det är jag helt säker på.




Och efter de här resorna och en ledig sommar hoppas jag att jag hittar ett jobb som känns som mitt, en plats där jag kan landa och börja om på nytt.

måndag 24 april 2017

jag har förlorat en tävling men vunnit ett val.

Här skulle jag kunna välja att skriva ytterligare ett långt inlägg om att jag i lördags åkte 3:ans stadsbuss, den man tar när man ska till honom, och jag har inte åkt den sen den gången jag var hemma hos honom. Hur mycket den påminde mig om pirret i magen och allt som hände den där söndagen. Att den körde förbi stället vi satt på i sju timmar, förbi där han kysste mig första gången. Hur mitt hjärta slog dubbla slag när det kom in en exakt kopia av honom på en bar i lördags kväll, jag fick kolla tre gånger för att verkligen förstå att det inte var han och en tjej, bara nån som var väldigt, väldigt lik honom.

Istället väljer jag att fokusera på att jag igår sprang 32 kilometer och hur jävla grym jag kände mig. Att det är mindre än en månad kvar till maraton, mindre än två månader kvar på jobbet, snart bara två månader kvar till löparäventyret i Transylvanien och tre månader till en planerad surfresa till Portugal.

Jag väljer att välja bort honom nu. Det räcker nu.

fredag 21 april 2017

för jag trodde en gång på det här.

Skriver ett sms på kvällståget hem, fyllt av tankar och känslor som jag aldrig skickar. Alla de där smsen jag skrivit men aldrig skickat, de är många och vissa är korta, andra långa. Ledsna, arga, frustrerade, irriterade, sorgsna, förhoppningsfulla och några till och med glada. 


Avblockerar honom på Instagram i två minuter för att se bilder på solnedgångar, träningspass och kvällspromenader. Blockerar honom snabbt igen för han har ett liv som jag inte är en del av och aldrig kommer bli.

Det får fan räcka nu. Jag kommer tvinga mig själv att inse att det måste räcka nu.

onsdag 19 april 2017

bara lite till, sen blir allting bra.

Jag söker två juridikkurser till hösten, hittar några nya jobb. Gör listor på saker jag måste fixa innan tiden är ute, folk jag ska kontakta, arbetsuppgifter jag ska påbörja och slutföra. Det snurrar i min skalle, jag vill ta det lugnt samtidigt som jag vill rusa framåt i hundra knyck.

Och hela tiden finns det i mitt bakhuvud saker jag vill berätta om för honom, han som jag inte kan prata med. Han som jag borde glömt vid det här laget men som jag bara inte kan sudda ut ur mitt minne. Jag vill berätta att nu kan vi åka till Bali och surfa i vinter, jag vill veta vad han tror om min plan att åka till Australien och hälsa på efter jul. Jag vill skicka ett sms och säga att jag saknar dig, kan du inte ångra dig? och jag vill skrika över åkrarna på kvällspromenaden att KOM TILLBAKA! Jag tvingar mig att svälja klumpen i halsen, blinka bort tårarna i ögonen för jag vet, jag vet, jag vet att det inte är värt det. Men jag vill åka med honom till berget och springa som vi pratade om för snart kan jag göra det mitt i veckan som han kan, snart är jag fri att göra vad fan jag vill när jag vill och jag vill att han ska veta. Jag vill berätta att jag vågade hoppa, att jag chansar nu, det får bära eller brista för livet är för kort och jag vill att han ska veta att jag lagat hans recept två eller tre gånger sen vi sågs och det är så jävla gott. Jag vill säga att i måndags gick jag på ett träningspass med en ledare som är så lik honom, jag har inte sett det innan men nu ser jag leendet, ögonen, det är precis samma och jag blir nästan arg när han ler mot mig, jag kan inte möta hans blick under hela den där timmen. Och jag vill berätta att jag ska åka till Portugal och surfa i sommar som vi pratade om, jag vill att han ska veta alla de här sakerna.

Jag har raderat hans nummer, i min samtalslista ligger han kvar som ett missat samtal men jag kan inte radera honom, han dyker upp som en påminnelse överallt fast ändå inte. Och jag vet att jag sabbar för mig själv men han har krupit under mitt skinn, han har klamrat sig fast eller jag har klamrat mig fast vid minnet av honom och det gör fan ont att tänka på emellanåt. Jag blir arg på mig själv för jag gör en stor grej av något som egentligen var så litet men ändå finns han där fortfarande, trots att det gått nästan två månader sen vi sågs.

Och jag önskar att han kunde försvinna ur mitt huvud, ur mitt hjärta, ur mina drömmar samtidigt som jag önskar mer än nåt annat att springa in i honom nånstans, varsomhelst, på stan, på krogen, på strandpromenaden för han finns ju där men ändå inte. Jag längtar tills han inte finns där överhuvudtaget, jag vill att han ska försvinna, jag vill det mest av allt. Och ändå drömmer jag om att han kommer tillbaka fast jag vet att det inte kommer hända, det spelas upp olika scenarior i mitt huvud och sen vaknar jag och det är bara en dålig skiva på repeat.

Allting är bara på låtsas.

fredag 14 april 2017

jag har fått nog av ensamheten.

Skärtorsdag och jag dricker öl med kompisar, vi är två som är singlar och visar vår upptagna kompis hur Tinder funkar. Han skrattar åt hur snabbt vi swipear vänster men fattar efter ett tag hur sorgligt utbudet är. Jag suckar och säger att till sommaren har jag varit singel i sex år, hon kollar på mig och ser lika uppgiven ut. Sju år är det för henne. Ingen av oss förstår hur det kan vara så jävla svårt.

Långfredag och jag är med familjen, min lillasyster som är hemma från Stockholm får sin önskan om att åka till Österlen uppfylld. Pappa frågar vad min påskönskan är och jag svarar snabbt och spontant att jag vill bli kär. Min lillasyster tittar på mig och nickar. Hon är tjugofem och har aldrig haft ett riktigt förhållande. Ingen av oss förstår hur det kan vara så jävla svårt.

Jag ser bilder och läser texter om andras kärlekar och förälskelser men för mig känns det mer och mer omöjligt. Jag tänker på B ibland och jag vill inte känna som jag gör, kanske är det bara nån slags vårdepp men det känns tungt i bröstet. Det gör ont i mig fast det inte finns nån skada, det är som fantomsmärtor. 

Jag är bara så himla trött på ensamheten och den där eviga längtan efter nån som vill vara min som jag vill vara hans. Jag har fått nog, jag tycker att det räcker nu.

torsdag 13 april 2017

varje dag är nya val.

Sitter med datorn på min lediga skärtorsdag och uppdaterar CV, letar jobb, jämför utbildningar. Så många val och det snurrar lite i huvudet för jag vet inte vad jag vill. Senast tisdag måste jag söka utbildningar om jag jag vill ta det spåret, häromdagen sökte jag två jobb, och jag hittar nya som jag borde söka om jag vill ta det spåret. Mest av allt tänker jag att jag ska försöka ta det lugnt men det stressar mig ändå, för jag hör rösterna i huvudet som säger dubbel lön, dubbel lön! och jag inser vilket underverk det skulle gjort för min privatekonomi.


Men så tänker jag på en lång, ledig sommar. Två månader av sol och kolonihäng och bad och spring i skogen och resor hit och dit och då känns allting bra igen. Jag tror det blir bra det här, det är slutet på en resa men början på en annan. Oavsett var jag hamnar och när och hur. Med eller utan pengar. Livet alltså, det är det här som är livet visst?

tisdag 11 april 2017

ändå finns du i mitt hjärta

Jag skriver på papper på jobbet, det ringer kollegor från höger och vänster som säger att de kommer sakna mig och de undrar vad som händer nu. Jag vet inte vad som händer nu. Idag har jag sökt två jobb men det säger jag inte, jag svarar att vi får se, för jag vet inte vad som händer.

Jag är glad och känner mig fri, det är rätt beslut men det finns en tyngd i mitt bröst för jag har börjat tänka på B igen och han dyker upp som ett spöke, som gubben i lådan och jag drömmer om honom igen, tror jag ser honom på stan, säger saker som han brukade säga och jag kommer på mig själv försent när jag berättar för kollegorna nånting han berättade för mig. 

Jag saknar honom. Jag borde inte men jag gör det. Läser mina gamla inlägg och jag minns känslan och hur jävla bra han fick mig att må. Hur magiska hans kyssar var, hur det kändes med hans skäggstubb mot min kind. Jag lagar maten han bjöd mig på för jag har sparat hans recept och det är för gott för att slänga bort men det smakar aldrig lika bra som när jag åt det med honom. Jag är hudnära andra men det känns inte som när jag var hudnära honom, ingen kommer i närheten av hur det kändes den kvällen.

För han finns i mitt hjärta, han är ett sår i mitt hjärta än.

måndag 10 april 2017

och du står i vår och tror som jag: att världen är din buffé

Jag tänker allra bäst när jag springer eller ligger i hängmattan. Igår gjorde jag båda och kom fram till att livet är för kort för att inte våga chansa. 2017 alltså, jag nominerar dig till möjligheternas år.


Idag skrev jag på avtalet och hoppade, för att livet är för kort för att inte våga falla fritt.

onsdag 5 april 2017

om att våga vara modig.

Jag har precis fått ett förslag på ett erbjudande om jag väljer att lämna jobbet självmant. Med goda referenser, inga hållhakar. Inte för att jag inte skött mig utan för att det ger mig en möjlighet att göra något annat eftersom jag inte kommer vidare internt. Och jag som har skämtat om det innan, men nu är det liksom på riktigt. Det suger till i magen för jag vet inte vad som är rätt. Det finns ingen garanti att jag inte får lämna ändå, men i så fall på helt andra villkor, d.v.s. vanlig uppsägningstid. Nu snurrar det i huvudet mer än någonsin förut. Trygghetsnarkomanen i mig säger nej, men en stor del av mig ropar ja. Tänk om detta är min chans, tänk om det är nu det händer?

Vid nyår bestämde jag mig för att ledordet för 2017 skulle vara att vara modig. Kanske måste jag våga vara modig nu. Bara kasta mig ut och våga hoppas att det löser sig till det bästa. Ska jag våga hoppa?

tisdag 4 april 2017

jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv.

Det där att vakna med ett ryck i en hotellsäng bredvid nån annan, nära, nära, händer ju inte bara sådär. Eller så gör det det, men jag skyller på en hel dags konferens med middag och en vecka där vi fått besked om att det är neddragningar och uppsägningar på gång. Trots blandade känslor över mitt jobb så har jag ändå en klump i magen för man vill ju lämna på eget bevåg, som ett eget val, och inte för att man är tvungen. Vi vet inte hur många som drabbas eller vem eller när men såklart skapar det en viss anspänning och oro. En anspänning och oro som sitter i när man är uppe sent en fredag och midnattsbadar i ett kallt hav, när man måste gå upp jättetidigt en lördagsmorgon för heldagskonferens med jobbet.

Vi åker till ett slott som ligger vid havet, det är strålande sol och blå himmel och jag har inte sett fram emot det för hela helgen förstörs av jobb. Jag hade mycket hellre åkt till Köpenhamn och sprungit och druckit öl som jag brukar göra första lördagen i månaden. Men ibland har nöden ingen lag och jag har inget val annat än att göra det bästa av situationen. Dagen går bra, konferensen flyter på och jag ser en kille i vimlet som är yngre än de flesta andra, typ som jag. Min första tanke är att jag tycker han är söt, och det är inte jätteofta jag träffar på söta, unga män i jobbsammanhang. Efteråt sitter vi några från personal och styrelse i solen och dricker öl, en snabb paus innan middagen. Han kommer ut sist från lokalen, stannar till och sätter sig hos oss men han kan inte dricka nåt för han ska köra hem. Vi pratar lite, skrattar och det känns som vi har nån slags kontakt. Bara våra ögon möts så sprakar det liksom till lite sådär som det kan göra med vissa personer man träffar. Jag säger nåt skämtsamt om att det finns lediga rum och middag över eftersom vi fått några sena avbokningar, han skrattar till och sen säger vi hejdå och han går mot parkeringen och vi mot våra rum för att en kvart senare vara på plats för att dricka fördrink. Jag tänker för mig själv att det är synd att han inte ska vara kvar för han och jag sänker medelåldern med kanske trettio år, men jag får göra det bästa av kvällen ändå. Slänger av mig kläderna för att byta om till klänning, hinner knappt fixa till mig innan jag måste småjogga till slottet. Uppför trapporna, nästan sist av alla kommer jag ändå i tid och det första jag ser är honom. Han har stannat kvar. Jag frågar varför och han svarar att jag ju hade sagt att det fanns rum och äta ska man ju göra ändå. Vi hamnar vid samma bord vid middagen, han sitter mitt emot mig och vi skämtar och retas sådär tvärs över bordet. Tiden springer iväg, middagen är slut och vi hamnar på terrassen och blir kvar där nästan hela kvällen. Vi står nära varandra och tittar ut över Öresund, det är mörkt och börjar bli kallt. Jag vet inte riktigt hur det gick till men han kysser mig eller så kysser jag honom och han säger nåt om att han stannade mest på grund av mig.

Sen leder det ena till det andra, en kyss på en terrass blir fler öl i baren, han tar min hand eller så tar jag hans och vi hamnar på hans hotellrum på första våningen och en sömnlös natt senare vaknar jag med ett ryck och jag blir först uppgiven när jag inser att det inte är B som ligger bredvid mig men när han trycker sin näsa in i min nacke, drar sin hand över min rygg, håller fast mig med sina ben så kvittar det. Vi pratar om att det är en liknande konferens om en månad, han funderar på att åka och säger nåt om att det här kanske kan hända igen då. Jag smyger ut från hans rum, måste två trappor upp till mitt rum för att duscha innan frukosten. Jag kommer dit först, sätter mig vid samma bord som min chef och kollega och jag undrar vad de vet, vem som vet. Han kommer dit, ser vilsen ut som ett skärrat rådjur men han blir lugn när han ser mig. Han sätter sig vid bordet bredvid för det finns inte plats hos oss, min chef frågar honom om han bestämt sig om konferensen än. Efter en stund flyttar han över till oss, till slut är det bara han och jag kvar. Vi sitter kvar där en stund och pratar om natten, om hur trötta vi är, om resten av dagen. Sen går vi, jag märker på honom att han inte vet riktigt hur han ska bete sig och jag är lite för avtrubbad och vill inte föreslå nånting mer för vi är inte där, det känns inte aktuellt för vi är så olika. Han är en sån som bor på landet och har ett helt annat sorts jobb än jag, som inte ens har en smartphone eller sociala medier och som bor i villa.

I morse kom min kollega med ett leende och viskade att han har bokat in sig nu, Gustav. Hon vet alltså, och om en månad ses vi igen på en liknande konferens. Jag hoppas att han inte kommer bara för min skull.

söndag 2 april 2017

ett skimmer i en öppen hand.

Jag vaknar med ett ryck, har drömt att jag fick ett sms från B där han frågade om jag vill åka på utflykt med honom i hans bil. Det tar några sekunder innan jag förstår att det är en dröm, det finns inget sms på riktigt. Hjärtat slår lite fortare när jag inser att det inte är verklighet, bara en dröm.

Jag vaknar med ett ryck i en hotellsäng som inte är min, benen är intrasslade i nån annans. Han är fin och har blågrå ögon, han har ett pojkaktigt leeende. Han håller om mig, vi ligger så nära att jag knappt vet var min hud slutar och hans börjar. Han gör sånt som de inte brukar göra, han håller min hand, drar fingrarna genom mitt hår, över min rygg. Tar min hand, trycker sin näsa mot min nacke, hans armar runt min kropp. 

Och som jag behöver det. Det känns som att jag svälter ibland och jag har saknat det. Ömheten, närheten, känslan av att för en stund inte vara ensam. Det är de små sakerna han gör, att han inte låter mig dra mig undan, att han håller kvar mig, att han tittar på mig när jag försöker somna. 

De där blågrå ögonen som söker min blick över ett frukostbord och så ler han sådär som man gör när man vet nåt ingen annan vet. 

onsdag 29 mars 2017

jag kastar bort och börjar om.

Jag går en runda på stan på lunchen, funderar på vad som skulle hända om han kom gående där en vanlig onsdag vid lunchtid. Det kan ju hända, han jobbar ju inte vanliga kontorstider som jag och är ledig lite närsomhelst. Jag undrar om han skulle undvika mig, om han skulle hälsa eller låtsas som att han inte såg mig. Jag undrar också hur jag skulle reagera, tankarna finns i bakhuvudet att vi kan springa på varandra och jag kan ju inte veta hur jag skulle reagera förrän det eventuellt händer. Jag tänker på honom mindre och mindre, saknar honom mindre och mindre. Försöker att inte analysera mer eller tolka hans beteende, jag har ju ingen aning om vad som hände och jag kommer aldrig få veta det heller. Jag har slutat vänta på sms från honom som aldrig kommer, häromdagen var det en månad sen den där söndagskvällen som kom att bli den sista gången vi sågs.

Han har försvunnit på Tinder, jag kan inte se vår konversation där längre så jag antar att han tagit bort appen eller så har han tagit bort mig. Det betyder att jag inte kan se var han är längre, jag har ingen aning om han är hemma eller på jobbet eller i en annan stad eller i ett annat land. Och han är ju redan blockerad på Instagram så jag kan inte se hans bilder längre, jag kan inte plåga mig med att se honom alls nåt mer. Nu har jag alltså ingen aning om var han är eller vad han gör och med vem. Jag vet att det är bra men det känns ändå tomt på nåt sätt, som att han definitivt är ingenting för mig längre. Raderad, borta, inga spår kvar.

Samtidigt funderar jag på om jag ska ta en öl med en kille från löpargruppen, det känns som att gripa efter halmstrån men han är rolig och trevlig. Skriver med en snubbe på Tinder, försöker ge honom en ärlig chans men jag tänker mest på hur det var när B skrev till mig och allt som kom efter det där första meddelandet.

Jag försöker i alla fall, det måste få vara tillräckligt att jag i alla fall försöker. Det får räcka nu för han är borta, jag kastar bort och börjar om.

måndag 27 mars 2017

jag ser dig överallt men jag är ingen alls.

Så går ytterligare en vecka. Det är snart april och jag minns hur det var när januari just blivit februari, det var då du dök upp i mitt liv som från ingenstans. Du kom från ingenstans men du blev nånting och sen blev du ingenting igen. Ingenting alls.

En fredag går, jag känner mig ensam och ledsen. Sover oroligt, vaknar tidigt och helt kallsvettig på lördagsmorgonen. Tar tåget till din stad för att springa två mil med vänner, längs havet och tillbaka. Efteråt äter vi lunch i solen och på vägen dit får jag hjärtklappning för jag tror jag ser dig. Varje gång jag ser nån utan hår och med skägg hoppar mitt hjärta över ett slag tills jag inser att det inte är du. Du är ingenting alls. 

En magisk söndag i solen på kolonin, jag minns hur du berättade om dina sommarstugeplaner och om hur du nästan köpt en koloni en gång för att den var i princip gratis. Jag går på yoga, nånting händer inombords och på vägen hem har jag tårar i ögonen. Jag vet inte varför, du är ju ingenting alls.

Måndag och jag åker till Stockholm över dagen, jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag förknippar flygplan och stockholmska med dig. Jag längtar till den dagen för du är ju ingenting. Ingenting alls.