fredag 21 juli 2017

dina ögon kan krossa min värld.

På en av julis finaste dagar åker jag till berget med en löparkompis, till stället som jag förknippar med honom, med B, trots att vi aldrig var där tillsammans. Det var dit han sa vi skulle åka, det var därifrån han skickade bilder när han satt på en klippavsats och var så jävla fin. Jag åker dit för jag vill ta tillbaka den platsen, jag vill inte förknippa den bara med honom. (Dessutom är det magiskt fint, som ett annat land.)

Vi springer nästan två mil i strålande solsken och jag känner för varje kilometer vi avverkar att jag tar tillbaka, erövrar, vinner. Att det här är min plats nu, inte bara hans. 




Så kommer vi fram till fyren på kullen, vi köper dricka och går ut på klippavsatsen för att se ut över det blå havet. Jag känner mig så himla levande, så lugn. Några minuter senare går vi mot bilen för att åka och käka lunch i hamnen, jag tittar upp till vänster och hjärtat liksom hoppar till, slår trippla slag. Där sitter han, B. På en bänk med en tjej, det är han i sitt skägg och solglasögon och jag blir kallsvettig. Vad är oddsen att fyra månader utan att ha sett nån springa på just den personen just den dagen, den tiden, på den platsen? Jag får nästan ett psykbryt och förbannar livet för sin jävla orättvisa. Det här var ju precis det som INTE skulle hända, jag ville inte förknippa platsen med honom längre men nu är han här.

Han vänder sig om och de börjar också gå mot parkeringen, de går framför oss. Min kompis säger att de säkert dessutom har parkerat bredvid oss och visst är det så, med en bil emellan. En grå BMW, en sån som han hade men en nyare modell men han skulle ju köpa ny bil. De kör snabbt iväg, nästan precis när de satt sig. 

Jag måste veta så jag skickar sms och kollar registreringsnumret för att få fram ägaren. Svaret tar kanske tio sekunder men det känns som minuter. Jag är så säker. Svaret kommer, det är inte hans bil. Den är registrerad på en Ola från Skellefteå. Pulsen lugnar sig men jag är fortfarande osäker. Hur kan nån vara så lik? Vi åker ner till hamnen och käkar lunch vid båtarna, när jag tittar till höger ser jag honom. Nu utan keps och solglasögon. Det är han! Det är inte han. Jag nästan stirrar på honom för det är så likt. Allt är samma: stilen, skägget, kepsen, längden. Men det är inte han.

Vi åker hem och det snurrar i mitt huvud. Logiken säger att det var inte han, men mitt hjärta vill av nån anledning fortfarande tro att det var han. Att det är han.

tisdag 18 juli 2017

dit kan jag gå och sakna dig.

Jag loggar in på Facebook och det första jag ser är att min gamla kollega förlovat sig. Hon som är 40+ med två barn som skilde sig för knappt två år sen. Det hugger till i magen av avundsjuka. Tidigare på kvällen har jag träffat min kompis och hennes nye kille, hon som träffade en ny innan hon ens hunnit göra slut på sitt gamla. Och de är så fina ihop att det hugger till av avundsjuka. Jag kan fortsätta rabbla upp fler exempel men jag stoppar mig själv för det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Och jag vet att jag inte blir lyckligare av att andra inte får det de vill ha men ändå är det svårare att glädjas med andra när jag ser tiden rusa.

En vår och en sommar som susar förbi, utan kärlek, fortfarande är den inte min och den känns mer och mer avlägsen. Halva 2017 har gått och det är 6 år sen jag flyttade hem, lika många år sen kärleken tog slut. Kommer den nånsin igen? 4 månader sen årets (förhoppningsvis enda) hjärtekross och jag känner tvivlet ännu mera nu. Om en dryg månad fyller jag 33, det blir den sjunde gången jag firar en födelsedag utan att vakna bredvid nån. 

Och jag har lust att skrika ut min frustration och vill att nån ska ge mig svaret på den eviga frågan: Är det nåt fel på mig eller är det bara inte min tur än?

tisdag 4 juli 2017

love, lay me blind.

Jag har varit på livets resa och jag vill berätta om allt. Jag vill att ni ska få veta allt om bergen, om vyerna, om landet, om människorna. Men jag har nog inte orden, jag har inte smält alla intryck än. 

Det jag vet är att jag nog aldrig känt mig så levande, så lycklig, så fri som de där dagarna i bergen. Jag kommer minnas dem länge, vår lilla grupp i den stora gruppen, den blonda lockiga stockholmaren som om vi både varit singlar hade gjort mer än skrattat tillsammans. 

Jag stoppar alla bilder i en liten ask och öppnar den när livet känns skit igen. Jag hoppas att jag då minns hur det kändes de här dagarna och hur tacksam jag är över att få leva livet såhär.

onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.

onsdag 14 juni 2017

sommaren 2017.

Jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på allt det svarta och tunga genom att istället fokusera på sommaren, den fantastiska sommaren som har äntligen kommit igen. Snodde en lista från Hanna och jäklar vad jag ser fram emot juni, juli, augusti nu.

Mina planer för sommaren: 
Slutar jobba den 21 juni, dagen efter åker jag på midsommarfirande hos vänner i deras sommarstuga i Blekinge. Hoppas på sol och båtåkande och bad, men kommer vara nöjd med allt annat än regn. En vecka senare åker jag på löparresa till Transylvanien. Det kommer bli legendariskt. När jag kommer hem ska jag hänga på kolonin och kallbadhuset, springa en massa i skogen och på olika delar av Skåneleden, åka till mina föräldrars torp i Småland innan jag åker på surfresa till Portugal som avslutas med storstadshäng i Lissabon. Sen ska jag hälsa på min lillasyster i Stockholm och en kompis vill åka och fjällvandra, kanske hinner jag med det också. Och i slutet av augusti åker jag och en kompis en långhelg till Höga Kusten och springer maraton.

Hur länge ska du vara ledig?
På obestämd framtid!

Vad ser du mest fram emot? 
Transylvanien! Portugal! Lissabon!

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Har redan köpt tre bikinis inför Portugal och lite prylar inför Transylvanien men kommer behöva komplettera med en massa sjukvårdsgrejer och lite annat smått och gott. Behöver också köpa sommarkläder typ klänningar, linnen och shorts eftersom jag i år faktiskt är garanterad sol och värme.

Kommer du att bli brun? 
Oh yes! Brunare än jag varit de senaste åren för jag minns inte min senaste solsemester. Tänker att tio dagar i Portugal i slutet på juli/början på augusti borde garantera solbränna.

Vad kommer du att äta? 
Sallad, fisk, tapas, grillat, glass!

Vad kommer du att dricka? 
Öl, rosé, caipirinha! Och mängder av vatten såklart.

Vad kommer du att ha på dig? 
Helst så lite kläder som möjligt, men gissar att jag kommer spendera mest tid i träningskläder, bikini och klänningar.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Alltid Sommar i P1, en massa podcaster och norsk hiphop (tack SKAM!).

Vad oroar du dig för?
Livet efter sommaren. Arbetslöshet, ensamhet, barnlöshet. Men jag försöker glömma det för när jag läser vad jag skrivit inser jag att det inte kan bli annat än en magisk sommar 2017. Just nu måste det få räcka, det andra får lösa sig tids nog.

måndag 12 juni 2017

när det är svart är det för att man ska se fyrverkerier.

Så går en vecka som mest känns tung, det är så många tankar och känslor i omlopp och jag tänker att det beror på att det är stora grejer som händer nu. Bara några dagar kvar på kontoret, en stor omställning, ett avslut, en ny början som kommer nån gång men jag vet inte när och hur.

Det blir fredag och jag känner inte för att gå på AW och vara social men jag följer med ändå, hamnar på en uteservering i en annan del av stan och vi går vidare och innan jag vet ordet av det är klockan två på natten och jag sitter på en buss på väg hem. Då har jag skrattat så jag fått magknip, diskuterat stora livsfrågor, blivit bjuden på drink till bordet av en främling (sådär som på film när servitören kommer fram och pekar på avsändaren) och druckit alldeles för många öl.

Sen sover jag bort nästan hela lördagen, mår så dåligt av att jag sovit som en kratta att jag ifrågasätter varför jag går ut överhuvudtaget för det blir alltid såhär. Men jag tänker att så länge det är kul är det värt det. Drar mig ur sängen och går en promenad, jag har inga kvällsplaner för alla kompisar är upptagna på sina egna håll, och jag känner mig ensammast i världen. Slötittar på en film och när det blir mörkt och dags att sova kommer det tårar för jag känner mig så liten, så skör. Tycker synd om mig själv och jag undrar för en stund om jag är på väg att bli deprimerad (igen) för ibland blir det så svart i mitt huvud. När jag vaknar på söndagen inser jag att det bara är en dålig period. En sån period när inget stämmer och jag tycker att allt är fel, eller att jag är fel, jag tycker jag är ful (dålig hy, fult hår, gula tänder, rynkor). Jag vet att det går över, det kommer och går men det blir inte bättre av att man är bakis. En ordentlig natts sömn och så blåser det bort igen, jag springer en runda, hänger på kolonin, går på yoga och så är livet rätt så bra igen.

Och nu är det bara sju arbetsdagar kvar, sen kommer ett långt sommarlov. Och om två veckor ska jag på nytt besök på bebiskliniken. Vad som händer sen vet jag inte.

fredag 9 juni 2017

och så blev du mitt sår.

Jag borde nog inte skriva detta alls för jag känner mig som en dålig skiva på repeat och ni har hört allt förut och tycker säkert att jag ältar men jag måste bara få ut det på pränt.

Det känns som att jag har ett sår som läker väldigt sakta, det har slutat blöda för stunden men det är så lätt att riva upp igen. Alldeles för lätt. Igår revs det upp och det bara sköljde över mig, känslan av saknad och ensamhet och ångest. Jag kan blinka bort tårar, rycka på axlarna, säga att jag mår bra men innerst inne så gör det ont, fortfarande. För han blev mitt sår, B. Jag har gått igenom halva mars och hela april och maj, nu är det juni men ändå är det minnen från februari som håller mig vaken om nätterna. Som ger mig hjärtklappning och jag fattar inte varför. Jag kan inte minnas att jag hakat upp mig på en person så här mycket förut, kanske har jag förträngt det, men det verkar som att jag bara inte kan släppa honom.

Det är när jag skriver med andra på Tinder, när jag inte ens orkar upprätthålla en konversation för jag inte är tillräckligt intresserad. Det är när jag tackar nej till sociala grejer för det är bara par och jag, och jag orkar inte vara femte hjulet alltid. Det är då jag får upp minnesbilder av B i huvudet, jag vet att han inte är värd det men han finns i mitt huvud, i mitt hjärta, i min kropp. Han finns där än och jag vill bara att allt ska försvinna, vill radera alla känslor, alla tankar, alla minnen.

Varför läker det inte? Såret som inte ens var djupt, bara ett skrubbsår, bara ytligt. Jag orkar inte känna såhär mer för nåt som inte ens var på riktigt.

torsdag 8 juni 2017

familjen.

Det slår mig, nästan som ett knytnävsslag i magen. Jag räknar dagarna och inser att jag bara har två veckor kvar på jobbet, på kontoret. Och jag får lite snabbare hjärtslag för två veckor är knappt tio arbetsdagar och sen är det slut, sen ska jag inte gå genom stan, åka 07.41-tåget, gå över gatan där det alltid blåser halvt storm och upp för trapporna till femte våningen. Till familjen. När jag svurit över jobbet, när jag gråtit och varit bitter har det aldrig varit på grund av dem. Det har varit över tråkiga arbetsuppgifter, dåliga chefer, trista arbetskollegor. Dålig organisation och ledning, orättvis behandling och allmän frustration.

Det har aldrig varit på grund av dem. De jag kallar min extrafamilj, mina kontorskollegor som varit med om alla mina berg- och dalbanor de senaste sex åren. Alla dejter, alla misslyckanden, alla roliga stunder, alla sorgliga perioder. De har lyft mig och stärkt mig, de har torkat tårar och kramat mig när jag som mest behövt det. De har gett mig presenter och julklappar och blommor och fina ord, de har sagt att det kommer inte vara detsamma här utan dig, du är kittet som håller oss samman. Och jag kommer sakna dem, jag kommer sakna dem så att det skär i bröstet. Och jag kommer gråta som ett litet barn sista dagen för det är min familj jag säger hejdå till. Mina kontorsmammor, mina kontorspappor, mina kontorssystrar och kontorsbröder. Vissa av dem kommer såklart vara kvar i mitt liv som vänner, men många av dem kommer sakta fasas ut och så småningom försvinna men de kommer finnas kvar i mitt hjärta för alltid.

söndag 4 juni 2017

din dröm är min nu.

Så går ännu en månad, maj blir juni och det är sommar nu. Jag tar ledigt och åker till Göteborg, går på stan och promenerar runt i Haga. Tankarna kommer som alltid att jag kanske skulle flytta till Göteborg? men det är nog mest tecken på min rastlöshet och rotlöshet. Jag möter upp en vän vid Brunnsparken och vi pratar om livet, jobb och framtid medan vi går in och ut ur affärer, innan vi tar en spårvagn för öl och pizza på någon av Långgatorna. Jag berättar om min längtan, min rädsla, mina tankar kring allt och jag pratar om B och att jag tänker på honom än. Sen tar jag tåget till stället som alltid får mig att känna ett lugn, där det alltid luktar på samma sätt. Mormor möter mig vid tåget och vi går på bron över ån som jag badat i hundratals gånger sen jag var barn. Så får jag krama morfar och han luktar som alltid kärlek och trygghet. Jag tänker att jag önskar att jag får visa nån detta, medan det finns kvar, innan det är för sent.

Det blir lördag och jag åker på 30-årsfest hos en kompis, jag träffar folk som jag inte sett sen deras bröllop för fyra år sen. Vi pratar om vad som hänt på fyra år och det är bröllop och barn och flyttar men jag har samma status nu som då. Alla som är där har antingen barn eller är par, jag inser att jag är den enda som är själv. Och det hugger till i magen av allt jag vill ha och allt det där jag önskar mig. Allt det där jag är rädd för aldrig kommer komma.

Jag pratar med min kompis kompis som säger att hon känner igen sig så mycket i mina erfarenheter, och hon säger att hon vet precis hur det är att känna som jag. Runt halsen har hon ett smycke med ett H, bokstaven som hennes killes namn börjar på. Han som hon träffade som av en slump, som efter ett år friade och nästa sommar gifter de sig. Hon säger att det kommer komma nån sån för mig också. Jag vet inte om jag vågar tro på det längre svarar jag. 

Det är nästan midnatt och vi pratar om allt, relationer, barn, Tinder. Det är fyra par och jag och det hugger i mig för jag vill så gärna ha nån där bredvid mig som är min. Så tittar jag på killarna som sitter där i soffan och då förstår jag att det finns såna som dom. Såna som friar efter ett år för "känns det rätt, då vet man och då är det bara att köra", såna som ordnar överraskningsfest för sin fru, såna som är fina och roliga och vettiga och jag glömmer att jag är själv när vi skrattar tillsammans åt nånting nån sa. 

På bussen hem tänker jag att det finns nån för mig som är som dom och jag tänker inte ge mig förrän jag hittar honom. Han som är som dom.

onsdag 24 maj 2017

tänk om?

Ledig onsdag och jag sitter hemma vid köksbordet, slösurfar och betalar räkningar. Så går jag in på LinkedIn och kollar runt lite, klickar runt i jobbsektionen och där är det. Jobbet med stort J.

Det finns ett jobb som låter nästan exakt som det jag skulle vilja göra, och det bästa av allt? Det finns på mitt kontor! Alltså där jag jobbar nu fast på en annan organisation i samma hus. Jag fick nästan hjärtklappning för tänk om? I så fall hade jag fått vara kvar på arbetsplatsen och människorna som jag älskar men på ett jobb som jag vill vara på. Och jag vet att jag springer iväg i tankarna nu men jag är kvalificerad och jag känner de som jobbar där och de känner mig. Jag vet att jag springer iväg i tankarna men tänk om det var meningen att det skulle bli såhär? Tänk om?

Jag pratar med mamma i telefon och berättar och hon säger att jag ska ta en sak i taget och inte gå händelserna i förskott för kanske finns det nån som är mer kvalificerad än jag som söker och det är ju inte säkert att de väljer mig ändå. Och jag vet att hon har rätt men alla pratar om kontakter och här är det ju nån som de vet vem det är och kanske att det hjälper ändå, det måste väl hjälpa? När jag dessutom är kvalificerad och har jobbat med nästan exakt samma saker innan måste det väl ändå finnas en chans? Jag kan inte sluta tänka på hur jävla bra det skulle kunna bli, ett jobb som skulle ge mig viktig erfarenhet inom det området jag har velat jobba med så länge, men som samtidigt skulle vara något jag ser mig själv göra ett tag framåt. Ett jobb där man får komma ut och träffa folk, resa, gå på möten och mässor och allt det där som jag saknat på mitt nuvarande jobb där jag i princip nästan bara är på kontoret. Tänk om?

Aldrig har jag längtat efter en måndag som jag gör nu, för på måndag ska jag gå och prata med dem och säga VÄLJ MIG! och sen ska jag söka jobbet och hålla tummarna som jag kanske aldrig gjort innan. Tänk om?

tisdag 23 maj 2017

du måste gå och bara lita på att bilarna ska bromsa in.

Jag funderar mycket på det, om det bara är otur eller om det är något med mig eller något jag gör (eller inte gör) som är anledningen till att det inte händer. Snart är juli här och då klockar jag in ytterligare ett år, nu är det sex år som jag varit singel. En evighet. Jag läser i Heja Livet!-gruppen på Facebook om en dejtingcoach som skriver på sin hemsida om vanliga problem och anledningar till att det inte funkar med dejting och jag känner igen mig så himla mycket i det mesta. Men jag vet inte om terapi eller coaching är vägen för helt ärligt känns det mer som otur, eller dålig timing.

Så går jag och käkar lunch i solen med en kollega och jag visar min senaste Tinder-konversation som började helt normalt men som snabbt gick över till att jag fick ett skamligt förslag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre. Det går förbi en kille som ser nästan ut som B, och ibland ser jag honom överallt fast jag inte tänkt på honom på ett tag. Jag funderar ibland på vad som kanske skulle hänt om vi träffats nu istället för i februari, kanske hade det varit helt annorlunda då. Eller om jag hade swipat bort honom på Tinder den där gången, att vi aldrig ens hade träffat om jag swipat åt det andra hållet eller inte svarat på hans meddelande. Så mycket som jag tänker på chanserna jag kanske missar, jag blir nästan stressad av tanken att om jag inte klickar ja eller följer med på nån social grej så kanske jag missar nåt.

"Plötsligt händer det" säger alla men jag har så svårt att lita på att de har rätt. Samtidigt kan jag ju inte göra annat än att tro att en dag kommer det hända. Jag kanske kommer fortsätta ha otur ett tag till men en dag så kommer det plötsligt hända även för mig. Det är så jag försöker tänka, jag intalar mig att jag måste göra allt jag kan här och nu för livet är det som händer medan jag väntar på att det "plötsligt ska hända". Att jag inte bara kan gå och vänta för då kommer jag ångra alla dagar jag slösade bort.

Och så försöker jag intala mig själv att en dag kommer "plötsligt hände det" vara värt precis allt.

måndag 22 maj 2017

42 195


Vissa dagar är man bara så jävla bäst. Igår sprang jag 42 195 meter i strålande solsken och alldeles för varmt men jag gjorde det och som Oskar Linnros sjunger så förtjänar jag lite motherfucking fyrverkerier. Bäst!

(Sen att det idag gör ont att stå, gå eller sitta är skit samma, det går över. För jag är så stolt att jag nästan spricker!)

torsdag 18 maj 2017

det känns i luften att junivinden kommer.

Är det nu den kommer, sommaren? Det känns banne mig som det, och det är alldeles ljuvligt. (Men om jag får önska kan den hålla sig borta tillfälligt just på söndag när jag ska springa 42 195 meter i Köpenhamn.) Sommaren kommer och med den allt det underbara som öl på uteserveringar, grillning, bad, shortsväder och ledighet. Jag söker jobb som på löpande band men längtar mest efter surfsemester i Portugal, brunbrända ben och saltvatten i håret. Trånga gränder i Lissabon, drinkar i skuggan, sena nätter. Och innan dess ska jag åka till bergen i Transylvanien och springa med en grupp människor jag aldrig träffat.

Sommaren alltså. Så himla efterlängtad, varje gång.


Sommaren 2017, jag tror på dig. Så himla mycket tror jag på dig.

måndag 15 maj 2017

en knappt synlig spricka i mitt skal.

Söndag kväll och jag sitter vid min kompis köksbord, vi dricker rödvin och äter upp rester av en ostbricka samtidigt som vi försöker planera för vårt maraton nästa helg men samtalet handlar mer om livet och allt som händer eller inte händer. Hennes kille ringer, hon skiner upp som en sol och jag blir varm i hela kroppen för jag ser hur lycklig hon är. Hon som lämnade ett sexårigt förhållande i höstas och direkt träffade den här nya personen som älskar henne och som hon älskar tillbaka. Det hugger till i magen av all min längtan efter det där, men jag låter henne inte se det för hon kan inte hjälpa att det hände för henne men inte för mig. Jag berättar om mina senaste äventyr, om valborg och konferensen och hur rädd jag är för att bli bitter på killar på riktigt. Hon undrar om jag inte ska höra av mig till han från valborg och jag säger att det är ju inte lönt, det har gått flera veckor och hade han varit intresserad hade han väl hört av sig? Det är väl så det funkar? Jag säger att jag ibland saknar B fortfarande, hon frågar om jag inte ska höra av mig för nu har det ju gått några månader. Jag säger att jag inte vill för jag har gjort sånt innan och det blir aldrig bra, det blir aldrig det där filmslutet där han svarar att han tänkt lika mycket på mig och att han saknar mig och snälla ta mig tillbaka.

Vi pratar om framtiden, om att jag snart inte har ett jobb, om barnlängtan och vad jag ska göra med den. Jag säger att det verkar vara olika processer, ta olika lång tid för olika personer, och jag är på ett sätt tacksam att det inte går snabbare för jag vet inte vad jag skulle göra då. Hon säger att jag inte ska ge upp min plan, att jag inte kan säga nej om jag får chansen och jag säger att jag vet inte om jag kan skaffa barn när jag inte ens har ett jobb. Jag säger att jag är orolig att jag sätter krokben för mig själv för om jag inte kan träffa nån nu, hur ska jag kunna göra det när jag har barn? Själv?

Jag går från hennes lägenhet med en oroskänsla i magen, det är ljumna vindar som blåser över Malmös gator, folk på uteserveringar som skrålar en söndagskväll i maj. Det snurrar lite i huvudet efter en halv flaska rödvin, det snurrar i magen av känslor och nervositet, men mest snurrar det som en liten, liten kniv i hjärtat av all längtan, saknad och ovisshet.

onsdag 10 maj 2017

sista gången vi sågs.

Det var den sista gången vi sågs förra veckan. Sista gången, nu ses vi aldrig mer.

Han undvek mig, som vanligt. Och jag undvek honom, för en gångs skull. Vi såg varandra flera gånger under de här dagarna men hälsade inte ens. Jag har slutat försöka vara trevlig för hans skull när han beter sig som en tonårskille med hybris. Det är trist för innan allt det där så hade vi en fin kollega/kompisrelation och det är synd att det behövde sluta såhär.

Han som kom dit "bara för min skull" kunde jag skriva mer om men jag vill helst glömma allt. Hur jag märkte av hans blickar hela dagarna, hur jag kände mig nästan förföljd och trängd för jag kände ingenting alls likt det jag kände sist. Och vi pratade och jag var trevlig men jag ville inte mer än så. Det är aldrig kul att göra nån besviken men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Han som jag bara hälsade på, som ganska förståeligt inte sökte nån kontakt med mig men som ändå var i närheten. Som ändå sökte efter min blick men sen blev undvikande. Han som inte svarade på ett sent Facebook-meddelande men som kvällen efter satte sig mitt emot mig på middagen när stolen blivit ledig. Inte främst för att prata med mig, mest för att sitta där och existera. För att skicka blickar och blixtar, min kompiskollega som satt bredvid sa att det var fan elektriskt mellan er och jag bara nickade för det är ju så det är. Han höll sig på rätt sida, och det var bra för hans skull (och även för min) men jag trodde kanske inte det skulle vara så lätt för honom. Men det kvittar, för han är borta nu på riktigt. Borta på sociala medier, borta ur mitt liv för all tid och nu behöver vi aldrig mer ses.

Och sen han som jag dansade med och skrattade så jag fick ont i magen, som följde med mig ner på stranden och höll mig sällskap när jag nattbadade. Han som värmde mig efter badet och hånglade med mig på en nattsvart sandstrand, som jag följde med till rummet men sen till slut bara somnade bredvid. Han som på morgonen sa jaha det här var ju inte bra och jag såg i hans ögon att han menade det så jag bara gick utan att säga nåt mer. Han som jag sedan letade upp på Facebook och det visade sig att han hade rätt, att det inte alls var bra eftersom han har sambo och två barn.

Jag vet inte vad jag håller på med, kanske är det nån slags kris eller självskadebeteende men vad det än är måste jag sluta för det börjar nästan bli destruktivt det här.

måndag 8 maj 2017

lyckan gömmer sig.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är så många tankar i huvudet och känslor i hjärtat just nu, och jag försöker sortera dem i olika kategorier eller fack i min hjärna för att förstå och hantera. Ibland får jag hjärtklappning, nån slags lättare ångest, när jag tänker på allt samtidigt, hur det bara hopar sig känslor och funderingar, det är som en slags köbildning som jag nästan inte ser slutet på.

Tankarna och känslorna handlar mest om tre grejer just nu, det är de stora som följt med mig länge men som förändras (mer eller mindre) hela tiden.

1) Singelskapet/ensamheten.
Så trött jag är på att känna mig ensam. SÅ trött. Och jag är ledsen över att jag känner mig ensam, över att jag inte kommer någonstans i den här eviga jakten. Trött på att ständigt bli besviken, trött på att ens orka försöka, trött på att få mitt hjärta krossat gång på gång. Trött på att inte ens hitta någon att dejta, trött på att inte få svar, trött på att bara träffa såna som redan är upptagna eller såna man aldrig ens skulle vilja lära känna. Och jag vet att man inte ska jämföra men det går inte att låta bli att känna att jag står och trampar vatten, fortfarande såhär nästan sex år senare. Jag trampar vatten och mina vänner skaffar barn, gifter sig, köper hus. Jag läser i bloggarna jag följer om barn, förälskelser, husköp. Det känns ibland som att allas liv rör sig framåt utom mitt, jag står i nån slags gyttjepöl och trampar grumligt vatten.

Och samtidigt blir jag rädd för jag har blivit som de där jag sa att jag aldrig skulle bli. Jag har blivit en sån som slutar skriva med folk på Tinder utan anledning, jag har blivit en sån som drar ut på frågan om när vi ska ses, jag har blivit en sån som undviker såna jag varit med, jag har blivit en sån som kastar bort såna som visar intresse och hakar mig fast vid de som inte gör det. Jag har blivit en sån som stänger av hjärtat och ger kroppen vad den vill ha, som att det är allt jag duger till.

Men vad ska jag göra? När jag inte får det jag vill ha så får jag göra något annat under tiden för att inte sjunka helt. För att inte tappa tron totalt på att det finns nån därute för mig så ger jag vad jag kan till den som vill ta emot. Och det är så jävla sorgligt och säkert inte bra för mig överhuvudtaget.

2) Jobbet/framtiden.
Det gnager i bakhuvudet för jag har snart bara en månad kvar som anställd och sen... Ja vad händer sen? Jag söker jobb men jag är vilse där också, jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Och jag vet, det finns tid, det gör det absolut, men den vet vi ju också alla hur snabbt den försvinner. Och även om jag borde njuta så stressar det mig så mycket att inte veta. Jag har aldrig haft nån längtan efter en karriär eller att lyckas på nåt sätt, jag vill bara ha ett hyfsat intressant jobb med hyfsat trevliga kollegor och en hyfsad lön. Jag tror egentligen att det som spökar med jobbsituationen är att jag får sätta annat på vänt (se punkt 3).

Kanske är det också lite ledsamhet över att ha varit på konferens i två dagar för sista gången och känna att ingen riktigt bryr sig att jag ska sluta, förutom den där gruppen av personer som jag kommit riktigt nära. Jag trodde jag var viktigare än så, trodde att fler skulle säga något, visa någon slags reaktion men jag hade fel.

3) Barnlängtan/ovissheten
Min längtan går i perioder, ibland den har varit så himla stark att den tagit över hela mig och ibland har jag glömt att den ens finns. Den var stark när jag skickade in den där remissen i december och den var stark när jag gjorde undersökningen, men den är inte lika stark nu. Jag vet inte vad som händer för det verkar som det inte går till på samma sätt för alla, och det gör ovissheten ännu värre. Att man inte vet vilken ordning saker sker i, vilka steg som man ska gå igenom och när. Vad det finns för tidsplan och vad man har för alternativ. Jag fick ett brev häromdagen, det första jag hört sen den där undersökningen för en och en halv månad sen, och allt var bra förutom att jag måste ta om blodproven för det visade sig att jag har förhöjt sköldkörtelvärde. Det verkar inte vara något farligt men ändå gnager det.

Och jag vet inte vad jag ska göra för jag kan ju inte sätta igång processen när jag inte har ett jobb, och jag har snart inget jobb. Och vill jag verkligen det här? Jag vill ju mer än nånting annat bli någons mamma men jag vill så himla gärna bli någons flickvän också. Och då är tankarna igång igen, hönan eller ägget, vad ska komma först och gör jag bara mig en otjänst, har jag för bråttom, ska jag bara lägga ner allt och sluta stressa eller ska jag bara köra och skita i allt det där andra?

Jag vet inte.

Just nu vet jag inte mycket, och det gör allting tusen gånger jobbigare. Och allt detta tror jag bottnar i en tomhet och uppgivenhet och längtan efter mer. Livet alltså. Kan det inte nån gång bara bli lätt?

onsdag 3 maj 2017

hård mot världen mjuk mot mig.

Så kommer den där känslan som den alltid gör, den som kommer efter jag varit hudnära någon, den som kommer när ruset har gått över, när verkligheten hinner ikapp. Känslan av att det aldrig blir mer än såhär. Och jag vet att det är orimligt att ha förväntningar på nåt mer när förutsättningarna är som de är (det heter ju engångsligg av en anledning) och jag har ju inte det i inledningen men sen kommer de ändå under tiden. Det finns nån konstig fantasi i mitt huvud om att en gång kommer nån att stanna, att personen kommer säga kan jag ta ditt nummer, vi måste höras men det där händer ju bara i tankarna och aldrig på riktigt. På riktigt pussar de mig på kinden, i pannan, ger mig en kram eller inte ens det och säger tack för igår kväll, det var fint eller så säger de bara hejdå och sen hörs eller ses vi aldrig mer.

Och grejen är att jag har själv stängt av. Jag har blivit likadan, jag uppfattas nog som att jag inte alls vill nåt mer, jag pussar ingen hejdå och säger inte att det var en fin kväll på eget initiativ. Så vem är det jag försöker lura? Jag gör det inte för jag är så säker på att det inte blir mer, jag gör det inte för jag vill inte få ett nej tack tillbaka, jag gör det inte för jag vill låtsas att det räcker såhär, att jag inte behöver mer än så. Jag vet inte, kanske är det ett destruktivt beteende men jag får ingen ångest längre, inga skuldkänslor, ingen ånger. Och ändå fortsätter jag hoppas att nästa gång är gången som kommer förändra allt. Jag fortsätter lura mig själv på nåt sätt. I stundens hetta när behovet av närhet, ömhet, kroppsvärme, någons andetag i nacken, någons hand på min kropp, tar över då är det ändå värt det. Eller är det det?

Idag ska jag träffa honom, honom och honom igen på en och samma plats. Sista kvällarna med gänget och sen behöver jag aldrig träffa någon av dem igen. Den känslan.

måndag 1 maj 2017

känner värmen från din hud.

Han har glittrande blå ögon och han ler när han kommer in i rummet i sitt långa skägg och hår. Han är från samma lilla ort som jag men tre år yngre så vi känner inte varandra men han känner igen mig direkt ändå. Det blir ju lätt så när man är från ett litet ställe. Jag har alltid tyckt att han var fin men sist jag såg honom var han en pojke, nu är han en man.

Sen går en dag med alkohol och folk och en stadspark och sol, det är fragmentariska bilder som dyker upp för det blir ju så när man börjar dricka klockan tio på morgonen och slutar vid midnatt. En dagsfest som blir kvällsfest och en sönderklippt klänning och en helt galen Valborg, jag glömmer att jag är 33 och inte 23 för en dag. 

Men jag har tydliga bilder av hans blick, jag har en lukt på min kropp som inte är min och när jag blundar kan jag nästan känna hans andetag i min nacke. En natt med nästan ingen sömn för att ingen vill sova, hans haka på min axel, hans hand eller fot på mig, alltid nån del av honom som nuddar mig. Min kind på hans bröst, hans arm runt min kudde så där så att hans armhåla liksom blir perfekt att lägga huvudet vid. Hans skäggstubb på min hals, min näsa i hans nacke, min hand på hans rygg. 

Han pussar mig på kinden, strax under ögat innan han går. En dag kommer kanske nån att stanna men inte denna gången, inte denna personen. Men när jag blundar känner jag fortfarande värmen från hans hud. 

onsdag 26 april 2017

vi kanske bara har en sommar.

Det kommer inte bli en svart sommar, det kommer bli en färgsprakande sommar som jag kommer minnas långt efteråt. Det är jag helt säker på.




Och efter de här resorna och en ledig sommar hoppas jag att jag hittar ett jobb som känns som mitt, en plats där jag kan landa och börja om på nytt.

måndag 24 april 2017

jag har förlorat en tävling men vunnit ett val.

Här skulle jag kunna välja att skriva ytterligare ett långt inlägg om att jag i lördags åkte 3:ans stadsbuss, den man tar när man ska till honom, och jag har inte åkt den sen den gången jag var hemma hos honom. Hur mycket den påminde mig om pirret i magen och allt som hände den där söndagen. Att den körde förbi stället vi satt på i sju timmar, förbi där han kysste mig första gången. Hur mitt hjärta slog dubbla slag när det kom in en exakt kopia av honom på en bar i lördags kväll, jag fick kolla tre gånger för att verkligen förstå att det inte var han och en tjej, bara nån som var väldigt, väldigt lik honom.

Istället väljer jag att fokusera på att jag igår sprang 32 kilometer och hur jävla grym jag kände mig. Att det är mindre än en månad kvar till maraton, mindre än två månader kvar på jobbet, snart bara två månader kvar till löparäventyret i Transylvanien och tre månader till en planerad surfresa till Portugal.

Jag väljer att välja bort honom nu. Det räcker nu.

fredag 21 april 2017

för jag trodde en gång på det här.

Skriver ett sms på kvällståget hem, fyllt av tankar och känslor som jag aldrig skickar. Alla de där smsen jag skrivit men aldrig skickat, de är många och vissa är korta, andra långa. Ledsna, arga, frustrerade, irriterade, sorgsna, förhoppningsfulla och några till och med glada. 


Avblockerar honom på Instagram i två minuter för att se bilder på solnedgångar, träningspass och kvällspromenader. Blockerar honom snabbt igen för han har ett liv som jag inte är en del av och aldrig kommer bli.

Det får fan räcka nu. Jag kommer tvinga mig själv att inse att det måste räcka nu.

onsdag 19 april 2017

bara lite till, sen blir allting bra.

Jag söker två juridikkurser till hösten, hittar några nya jobb. Gör listor på saker jag måste fixa innan tiden är ute, folk jag ska kontakta, arbetsuppgifter jag ska påbörja och slutföra. Det snurrar i min skalle, jag vill ta det lugnt samtidigt som jag vill rusa framåt i hundra knyck.

Och hela tiden finns det i mitt bakhuvud saker jag vill berätta om för honom, han som jag inte kan prata med. Han som jag borde glömt vid det här laget men som jag bara inte kan sudda ut ur mitt minne. Jag vill berätta att nu kan vi åka till Bali och surfa i vinter, jag vill veta vad han tror om min plan att åka till Australien och hälsa på efter jul. Jag vill skicka ett sms och säga att jag saknar dig, kan du inte ångra dig? och jag vill skrika över åkrarna på kvällspromenaden att KOM TILLBAKA! Jag tvingar mig att svälja klumpen i halsen, blinka bort tårarna i ögonen för jag vet, jag vet, jag vet att det inte är värt det. Men jag vill åka med honom till berget och springa som vi pratade om för snart kan jag göra det mitt i veckan som han kan, snart är jag fri att göra vad fan jag vill när jag vill och jag vill att han ska veta. Jag vill berätta att jag vågade hoppa, att jag chansar nu, det får bära eller brista för livet är för kort och jag vill att han ska veta att jag lagat hans recept två eller tre gånger sen vi sågs och det är så jävla gott. Jag vill säga att i måndags gick jag på ett träningspass med en ledare som är så lik honom, jag har inte sett det innan men nu ser jag leendet, ögonen, det är precis samma och jag blir nästan arg när han ler mot mig, jag kan inte möta hans blick under hela den där timmen. Och jag vill berätta att jag ska åka till Portugal och surfa i sommar som vi pratade om, jag vill att han ska veta alla de här sakerna.

Jag har raderat hans nummer, i min samtalslista ligger han kvar som ett missat samtal men jag kan inte radera honom, han dyker upp som en påminnelse överallt fast ändå inte. Och jag vet att jag sabbar för mig själv men han har krupit under mitt skinn, han har klamrat sig fast eller jag har klamrat mig fast vid minnet av honom och det gör fan ont att tänka på emellanåt. Jag blir arg på mig själv för jag gör en stor grej av något som egentligen var så litet men ändå finns han där fortfarande, trots att det gått nästan två månader sen vi sågs.

Och jag önskar att han kunde försvinna ur mitt huvud, ur mitt hjärta, ur mina drömmar samtidigt som jag önskar mer än nåt annat att springa in i honom nånstans, varsomhelst, på stan, på krogen, på strandpromenaden för han finns ju där men ändå inte. Jag längtar tills han inte finns där överhuvudtaget, jag vill att han ska försvinna, jag vill det mest av allt. Och ändå drömmer jag om att han kommer tillbaka fast jag vet att det inte kommer hända, det spelas upp olika scenarior i mitt huvud och sen vaknar jag och det är bara en dålig skiva på repeat.

Allting är bara på låtsas.

fredag 14 april 2017

jag har fått nog av ensamheten.

Skärtorsdag och jag dricker öl med kompisar, vi är två som är singlar och visar vår upptagna kompis hur Tinder funkar. Han skrattar åt hur snabbt vi swipear vänster men fattar efter ett tag hur sorgligt utbudet är. Jag suckar och säger att till sommaren har jag varit singel i sex år, hon kollar på mig och ser lika uppgiven ut. Sju år är det för henne. Ingen av oss förstår hur det kan vara så jävla svårt.

Långfredag och jag är med familjen, min lillasyster som är hemma från Stockholm får sin önskan om att åka till Österlen uppfylld. Pappa frågar vad min påskönskan är och jag svarar snabbt och spontant att jag vill bli kär. Min lillasyster tittar på mig och nickar. Hon är tjugofem och har aldrig haft ett riktigt förhållande. Ingen av oss förstår hur det kan vara så jävla svårt.

Jag ser bilder och läser texter om andras kärlekar och förälskelser men för mig känns det mer och mer omöjligt. Jag tänker på B ibland och jag vill inte känna som jag gör, kanske är det bara nån slags vårdepp men det känns tungt i bröstet. Det gör ont i mig fast det inte finns nån skada, det är som fantomsmärtor. 

Jag är bara så himla trött på ensamheten och den där eviga längtan efter nån som vill vara min som jag vill vara hans. Jag har fått nog, jag tycker att det räcker nu.

torsdag 13 april 2017

varje dag är nya val.

Sitter med datorn på min lediga skärtorsdag och uppdaterar CV, letar jobb, jämför utbildningar. Så många val och det snurrar lite i huvudet för jag vet inte vad jag vill. Senast tisdag måste jag söka utbildningar om jag jag vill ta det spåret, häromdagen sökte jag två jobb, och jag hittar nya som jag borde söka om jag vill ta det spåret. Mest av allt tänker jag att jag ska försöka ta det lugnt men det stressar mig ändå, för jag hör rösterna i huvudet som säger dubbel lön, dubbel lön! och jag inser vilket underverk det skulle gjort för min privatekonomi.


Men så tänker jag på en lång, ledig sommar. Två månader av sol och kolonihäng och bad och spring i skogen och resor hit och dit och då känns allting bra igen. Jag tror det blir bra det här, det är slutet på en resa men början på en annan. Oavsett var jag hamnar och när och hur. Med eller utan pengar. Livet alltså, det är det här som är livet visst?

tisdag 11 april 2017

ändå finns du i mitt hjärta

Jag skriver på papper på jobbet, det ringer kollegor från höger och vänster som säger att de kommer sakna mig och de undrar vad som händer nu. Jag vet inte vad som händer nu. Idag har jag sökt två jobb men det säger jag inte, jag svarar att vi får se, för jag vet inte vad som händer.

Jag är glad och känner mig fri, det är rätt beslut men det finns en tyngd i mitt bröst för jag har börjat tänka på B igen och han dyker upp som ett spöke, som gubben i lådan och jag drömmer om honom igen, tror jag ser honom på stan, säger saker som han brukade säga och jag kommer på mig själv försent när jag berättar för kollegorna nånting han berättade för mig. 

Jag saknar honom. Jag borde inte men jag gör det. Läser mina gamla inlägg och jag minns känslan och hur jävla bra han fick mig att må. Hur magiska hans kyssar var, hur det kändes med hans skäggstubb mot min kind. Jag lagar maten han bjöd mig på för jag har sparat hans recept och det är för gott för att slänga bort men det smakar aldrig lika bra som när jag åt det med honom. Jag är hudnära andra men det känns inte som när jag var hudnära honom, ingen kommer i närheten av hur det kändes den kvällen.

För han finns i mitt hjärta, han är ett sår i mitt hjärta än.

måndag 10 april 2017

och du står i vår och tror som jag: att världen är din buffé

Jag tänker allra bäst när jag springer eller ligger i hängmattan. Igår gjorde jag båda och kom fram till att livet är för kort för att inte våga chansa. 2017 alltså, jag nominerar dig till möjligheternas år.


Idag skrev jag på avtalet och hoppade, för att livet är för kort för att inte våga falla fritt.

onsdag 5 april 2017

om att våga vara modig.

Jag har precis fått ett förslag på ett erbjudande om jag väljer att lämna jobbet självmant. Med goda referenser, inga hållhakar. Inte för att jag inte skött mig utan för att det ger mig en möjlighet att göra något annat eftersom jag inte kommer vidare internt. Och jag som har skämtat om det innan, men nu är det liksom på riktigt. Det suger till i magen för jag vet inte vad som är rätt. Det finns ingen garanti att jag inte får lämna ändå, men i så fall på helt andra villkor, d.v.s. vanlig uppsägningstid. Nu snurrar det i huvudet mer än någonsin förut. Trygghetsnarkomanen i mig säger nej, men en stor del av mig ropar ja. Tänk om detta är min chans, tänk om det är nu det händer?

Vid nyår bestämde jag mig för att ledordet för 2017 skulle vara att vara modig. Kanske måste jag våga vara modig nu. Bara kasta mig ut och våga hoppas att det löser sig till det bästa. Ska jag våga hoppa?

tisdag 4 april 2017

jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv.

Det där att vakna med ett ryck i en hotellsäng bredvid nån annan, nära, nära, händer ju inte bara sådär. Eller så gör det det, men jag skyller på en hel dags konferens med middag och en vecka där vi fått besked om att det är neddragningar och uppsägningar på gång. Trots blandade känslor över mitt jobb så har jag ändå en klump i magen för man vill ju lämna på eget bevåg, som ett eget val, och inte för att man är tvungen. Vi vet inte hur många som drabbas eller vem eller när men såklart skapar det en viss anspänning och oro. En anspänning och oro som sitter i när man är uppe sent en fredag och midnattsbadar i ett kallt hav, när man måste gå upp jättetidigt en lördagsmorgon för heldagskonferens med jobbet.

Vi åker till ett slott som ligger vid havet, det är strålande sol och blå himmel och jag har inte sett fram emot det för hela helgen förstörs av jobb. Jag hade mycket hellre åkt till Köpenhamn och sprungit och druckit öl som jag brukar göra första lördagen i månaden. Men ibland har nöden ingen lag och jag har inget val annat än att göra det bästa av situationen. Dagen går bra, konferensen flyter på och jag ser en kille i vimlet som är yngre än de flesta andra, typ som jag. Min första tanke är att jag tycker han är söt, och det är inte jätteofta jag träffar på söta, unga män i jobbsammanhang. Efteråt sitter vi några från personal och styrelse i solen och dricker öl, en snabb paus innan middagen. Han kommer ut sist från lokalen, stannar till och sätter sig hos oss men han kan inte dricka nåt för han ska köra hem. Vi pratar lite, skrattar och det känns som vi har nån slags kontakt. Bara våra ögon möts så sprakar det liksom till lite sådär som det kan göra med vissa personer man träffar. Jag säger nåt skämtsamt om att det finns lediga rum och middag över eftersom vi fått några sena avbokningar, han skrattar till och sen säger vi hejdå och han går mot parkeringen och vi mot våra rum för att en kvart senare vara på plats för att dricka fördrink. Jag tänker för mig själv att det är synd att han inte ska vara kvar för han och jag sänker medelåldern med kanske trettio år, men jag får göra det bästa av kvällen ändå. Slänger av mig kläderna för att byta om till klänning, hinner knappt fixa till mig innan jag måste småjogga till slottet. Uppför trapporna, nästan sist av alla kommer jag ändå i tid och det första jag ser är honom. Han har stannat kvar. Jag frågar varför och han svarar att jag ju hade sagt att det fanns rum och äta ska man ju göra ändå. Vi hamnar vid samma bord vid middagen, han sitter mitt emot mig och vi skämtar och retas sådär tvärs över bordet. Tiden springer iväg, middagen är slut och vi hamnar på terrassen och blir kvar där nästan hela kvällen. Vi står nära varandra och tittar ut över Öresund, det är mörkt och börjar bli kallt. Jag vet inte riktigt hur det gick till men han kysser mig eller så kysser jag honom och han säger nåt om att han stannade mest på grund av mig.

Sen leder det ena till det andra, en kyss på en terrass blir fler öl i baren, han tar min hand eller så tar jag hans och vi hamnar på hans hotellrum på första våningen och en sömnlös natt senare vaknar jag med ett ryck och jag blir först uppgiven när jag inser att det inte är B som ligger bredvid mig men när han trycker sin näsa in i min nacke, drar sin hand över min rygg, håller fast mig med sina ben så kvittar det. Vi pratar om att det är en liknande konferens om en månad, han funderar på att åka och säger nåt om att det här kanske kan hända igen då. Jag smyger ut från hans rum, måste två trappor upp till mitt rum för att duscha innan frukosten. Jag kommer dit först, sätter mig vid samma bord som min chef och kollega och jag undrar vad de vet, vem som vet. Han kommer dit, ser vilsen ut som ett skärrat rådjur men han blir lugn när han ser mig. Han sätter sig vid bordet bredvid för det finns inte plats hos oss, min chef frågar honom om han bestämt sig om konferensen än. Efter en stund flyttar han över till oss, till slut är det bara han och jag kvar. Vi sitter kvar där en stund och pratar om natten, om hur trötta vi är, om resten av dagen. Sen går vi, jag märker på honom att han inte vet riktigt hur han ska bete sig och jag är lite för avtrubbad och vill inte föreslå nånting mer för vi är inte där, det känns inte aktuellt för vi är så olika. Han är en sån som bor på landet och har ett helt annat sorts jobb än jag, som inte ens har en smartphone eller sociala medier och som bor i villa.

I morse kom min kollega med ett leende och viskade att han har bokat in sig nu, Gustav. Hon vet alltså, och om en månad ses vi igen på en liknande konferens. Jag hoppas att han inte kommer bara för min skull.

söndag 2 april 2017

ett skimmer i en öppen hand.

Jag vaknar med ett ryck, har drömt att jag fick ett sms från B där han frågade om jag vill åka på utflykt med honom i hans bil. Det tar några sekunder innan jag förstår att det är en dröm, det finns inget sms på riktigt. Hjärtat slår lite fortare när jag inser att det inte är verklighet, bara en dröm.

Jag vaknar med ett ryck i en hotellsäng som inte är min, benen är intrasslade i nån annans. Han är fin och har blågrå ögon, han har ett pojkaktigt leeende. Han håller om mig, vi ligger så nära att jag knappt vet var min hud slutar och hans börjar. Han gör sånt som de inte brukar göra, han håller min hand, drar fingrarna genom mitt hår, över min rygg. Tar min hand, trycker sin näsa mot min nacke, hans armar runt min kropp. 

Och som jag behöver det. Det känns som att jag svälter ibland och jag har saknat det. Ömheten, närheten, känslan av att för en stund inte vara ensam. Det är de små sakerna han gör, att han inte låter mig dra mig undan, att han håller kvar mig, att han tittar på mig när jag försöker somna. 

De där blågrå ögonen som söker min blick över ett frukostbord och så ler han sådär som man gör när man vet nåt ingen annan vet. 

onsdag 29 mars 2017

jag kastar bort och börjar om.

Jag går en runda på stan på lunchen, funderar på vad som skulle hända om han kom gående där en vanlig onsdag vid lunchtid. Det kan ju hända, han jobbar ju inte vanliga kontorstider som jag och är ledig lite närsomhelst. Jag undrar om han skulle undvika mig, om han skulle hälsa eller låtsas som att han inte såg mig. Jag undrar också hur jag skulle reagera, tankarna finns i bakhuvudet att vi kan springa på varandra och jag kan ju inte veta hur jag skulle reagera förrän det eventuellt händer. Jag tänker på honom mindre och mindre, saknar honom mindre och mindre. Försöker att inte analysera mer eller tolka hans beteende, jag har ju ingen aning om vad som hände och jag kommer aldrig få veta det heller. Jag har slutat vänta på sms från honom som aldrig kommer, häromdagen var det en månad sen den där söndagskvällen som kom att bli den sista gången vi sågs.

Han har försvunnit på Tinder, jag kan inte se vår konversation där längre så jag antar att han tagit bort appen eller så har han tagit bort mig. Det betyder att jag inte kan se var han är längre, jag har ingen aning om han är hemma eller på jobbet eller i en annan stad eller i ett annat land. Och han är ju redan blockerad på Instagram så jag kan inte se hans bilder längre, jag kan inte plåga mig med att se honom alls nåt mer. Nu har jag alltså ingen aning om var han är eller vad han gör och med vem. Jag vet att det är bra men det känns ändå tomt på nåt sätt, som att han definitivt är ingenting för mig längre. Raderad, borta, inga spår kvar.

Samtidigt funderar jag på om jag ska ta en öl med en kille från löpargruppen, det känns som att gripa efter halmstrån men han är rolig och trevlig. Skriver med en snubbe på Tinder, försöker ge honom en ärlig chans men jag tänker mest på hur det var när B skrev till mig och allt som kom efter det där första meddelandet.

Jag försöker i alla fall, det måste få vara tillräckligt att jag i alla fall försöker. Det får räcka nu för han är borta, jag kastar bort och börjar om.

måndag 27 mars 2017

jag ser dig överallt men jag är ingen alls.

Så går ytterligare en vecka. Det är snart april och jag minns hur det var när januari just blivit februari, det var då du dök upp i mitt liv som från ingenstans. Du kom från ingenstans men du blev nånting och sen blev du ingenting igen. Ingenting alls.

En fredag går, jag känner mig ensam och ledsen. Sover oroligt, vaknar tidigt och helt kallsvettig på lördagsmorgonen. Tar tåget till din stad för att springa två mil med vänner, längs havet och tillbaka. Efteråt äter vi lunch i solen och på vägen dit får jag hjärtklappning för jag tror jag ser dig. Varje gång jag ser nån utan hår och med skägg hoppar mitt hjärta över ett slag tills jag inser att det inte är du. Du är ingenting alls. 

En magisk söndag i solen på kolonin, jag minns hur du berättade om dina sommarstugeplaner och om hur du nästan köpt en koloni en gång för att den var i princip gratis. Jag går på yoga, nånting händer inombords och på vägen hem har jag tårar i ögonen. Jag vet inte varför, du är ju ingenting alls.

Måndag och jag åker till Stockholm över dagen, jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag förknippar flygplan och stockholmska med dig. Jag längtar till den dagen för du är ju ingenting. Ingenting alls. 

torsdag 23 mars 2017

du är kvicksand.

Torsdag eftermiddag och jag går in på hans Instagram trots att jag förbjudit mig själv att göra det. Han har lagt upp nya bilder och filmer sen sist. Bilder på när han är iväg och springer vid Kullaberg, dit han sa att vi måste åka nån gång. En film på honom när han målar om sitt sovrum i den där blågrå färgen han pratade om när vi sågs en gång. Det gör så jävla ont i hjärtat att se. Jag vill ju vara där med honom, bredvid honom. Jag saknar honom, jag kan tydligen inte släppa honom. Han är som kvicksand som drar mig ner, och jag kan liksom inte komma loss.

Jag går in och blockerar hans profil, det gör att inga bilder kommer upp för stunden men om jag vill kan jag avblockera och då är allt tillbaka igen. Alla stunder där jag kunde varit vid hans sida men som inte blev så för att han valde bort mig. Jag måste tänka att han inte är värd det, han är inte värd hjärtknipet, magontet, ögonen som tåras. Han valde bort mig och inget jag gör kan ändra på det.

allt om hur det borde vara.

Jag tänker på det ofta, hur livet blir som det blir och för vissa blir det på ett sätt och för andra på ett annat. Hur lite man kan göra åt det, att det liksom inte går att kontrollera. Det är det jobbigaste jag vet, att jag inte kan bestämma över livet. Jag tänker på det ofta, alldeles för ofta. Hur orättvist det kan vara, att vissa får det lätt och andra svårt. Det är det jobbigaste för mig att acceptera, att livet inte är rättvist. Att hur mycket man än vill något kanske det inte blir så ändå. Min mamma säger att mitt problem är att jag vill för mycket, och att det är därför jag så lätt blir besviken. 

Ännu mer tänker jag på det nu, i och med det här. Vad som är rätt, vad som är fel. Om jag förhastar mig, om jag ska vänta. För egentligen gillar jag ju livet som det är just nu. Jag gillar att jag kan träna varje dag, att jag kan dricka öl utan att tänka på morgondagen, att jag kan ligga en hel helg i soffan om jag vill det. Att jag kan äta gröt till middag varje dag om jag vill det, att jag kan lägga en massa pengar på drinkar om jag känner för det, att jag kan gå hem med valfri snubbe utan att tänka efter. Allt det där jag gör i väntan på nåt annat, väntan på honom, väntan på det som ska komma. Eller det jag vill ska komma. I sommar är det sex år sen jag flyttade hem från Australien med ett krossat hjärta, två flyttlådor och en resväska. Sen dess har jag dejtat (inte jättemycket men ändå), träffat dåliga killar, bra killar, fantastiska killar. Blivit förälskad två eller kanske tre gånger, fått mitt hjärta tilltufsat otaliga gånger, legat med upptagna killar, jagat efter såna som inte förtjänat min tid, gråtit över orättvisan, min ensamhet och hur dålig jag är på att vara singel. Jag vet att det kan hända om en vecka, två timmar, tre månader eller fyra dagar men det kan också ta fem år till innan han den där dyker upp. Om han ens gör det. Jag kanske förhastar mig, till sommaren fyller jag 33 och det är ju ingen ålder men jag vet inte vad det är jag väntar på heller. Det enda jag vet är att jag inte vill vakna en dag och vara 38 och vara på exakt samma ställe som jag är idag. För hur mycket man än vill, så är det ju faktiskt så att det enda som inte väntar på någon är tiden. En dag kan det vara försent, och jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte ens hade försökt.

Jag längtar så himla mycket efter en egen familj, att träffa den där personen som ska vara min trygghet, min soldat, min livskamrat. Min person. Jag vill inget hellre än att han ska dyka upp, att han ska bli Majkens pappa men han dröjer och jag vet inte hur mycket mer jag kan vänta på honom. Kanske får jag välja att göra på mitt sätt, kanske får den andra längtan stillas först och så kommer han sen? Det är detta som är det allra jobbigaste för mig på den här resan, att det känns som att jag måste ge upp en dröm för att uppnå den andra. Jag vill inte ge upp drömmen om mamma-pappa-barn men jag vet inte heller hur mycket längre jag vill eller vågar vänta för längtan river i mig, längtan efter något mer. 

Hur vet man? Det går ju inte att veta. Jag vet inte, jag kommer aldrig veta. Det enda jag vet är att det känns som att tiden börjar försvinna, och att jag längtar så otroligt mycket efter mitt barn i drömmarna. Då kan det väl ändå inte vara fel?

onsdag 22 mars 2017

du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.

På tisdagen springer jag runt till fyra olika apotek för att hämta ut medicin inför det där första steget. Jag är lättretlig och irriterad på att det ska vara så svårt att hämta ut antibiotika och smärtstillande i Sveriges tredje största stad, men jag inser att mitt humör beror på nervositet. Jag är så nervös, det har jag varit sen jag ringde samtalet och fick tiden bokad. Nervös för att jag inte vet om det kommer gå bra, om jag också kommer få ett dåligt besked, om jag har tagit för givet att allt ska vara normalt. Om det kommer göra så ont som jag läst om när jag googlat proceduren, jag läser instruktionerna i brevet om och om igen, läser på receptet om vilka tabletter jag ska ta när och hur.

På morgonen skiner solen från en klarblå himmel, jag skulle kunna ha sovmorgon men jag vaknar tidigt med huvudvärk som har suttit i till och från i en vecka. Allt med B, med morfar, med det här gör att det är svårt att slappna av, jag tror det är all psykisk anspänning som gör att jag har ont i huvudet. Jag tar tåget till stan, är alldeles för tidig så jag går ett extra varv runt sjukhusområdet innan jag går in, tar trapporna till tredje våningen. Sätter mig i väntrummet med tre andra kvinnor, två har stora magar och en syns det inte på om hon är gravid. Jag är nervös, undrar vad de andra tänker om mig. Om det liksom syns utanpå att det är annorlunda för mig, att jag är själv i det här. Den där kvarten i väntrummet känns som trekvart men så kommer det en sjuksköterska med bruna ögon och lockigt hår och säger att det är min tur. Det är fyra personer i rummet förutom jag, en barnmorska, en sjuksköterska, en läkarstudent och en läkare med mörkbruna ögon och lugn röst. Han berättar vad han ska göra, om jag har några frågor eller om jag har googlat allt redan. Sjuksköterskan med de bruna ögonen ställer sig bredvid mig, hon tittar på mig med jämna mellanrum, fäster blicken och frågar om jag är okej. Jag försöker slappna av så mycket jag kan, tar hjälp av andningen jag lärt mig på yogan. Läkaren säger att det ser normalt ut, såhär långt. Nästa del av undersökningen är den som kan göra ont, och jag märker hur jag blir nervös och lite stressad. Sjuksköterskan fäster blicken igen och frågar milt om jag är okej. Jag nickar, väntar på att det ska göra ont men det känns ingenting. Efter vad som känns som en evighet säger han att det är klart. Jag sätter mig upp, möter hans blick och så ler han och säger det ser helt normalt ut, så bra som det skulle kunna se ut. Ingenting att klaga på här! och jag andas ut, lättnaden är påtaglig. Jag tror han ser den, han ler igen och önskar mig lycka till. Sjuksköterskan tittar på mig med sina bruna ögon och säger lycka till i fortsättningen och hennes ögon ler.

När jag kommer ut skiner solen fortfarande från en blå himmel, på radion kommer låten som påminner mig om B och jag tänker att det är bara en slump att den kom just i samma ögonblick som jag satte min fot utanför kliniken. Jag går genom stan med lättare steg än jag haft på länge, jag ler för mig själv, köper en trisslott och tänker att plötsligt kanske det händer.

Känslan som rusar genom kroppen säger att jag tror att jag måste göra det här.

tisdag 21 mars 2017

jag nådde aldrig riktigt fram till dig.

Kom på idag hur fel min vägbeskrivning var. Vänster, vänster? Helt fel om man kommer in på vissa spår. Nu fattar jag hur du gick fel, men jag är ändå glad att du gjorde det för det innebar att du var tvungen att ringa och jag gillar att höra din röst och se din bild och ditt namn på displayen. 

Igår lagade jag den maträtten du gjorde den där söndagen när vi sågs senast, eller ja sista gången vi sågs. Du har rätt, det blir mycket godare att steka i smör än olja. 

Det är så mycket jag vill berätta för dig men jag förstår att jag inte kan längre. Det är så jävla sorgligt att jag inte kan det.

Alla sms jag vill skicka men som ligger i en anteckning i min telefon, jag förstår inte hur du kunde komma under skinnet på mig så snabbt för det var kanske fem veckor, en så liten del av mitt liv, fem veckor är knappt en månad men de där veckorna är så svåra att släppa.

Så jag fortsätter skriva sms i mina anteckningar, en dag kommer jag inte ha mer att skriva till dig men den dagen är inte idag.

måndag 20 mars 2017

ingenting jag säger spelar längre någon roll.

Fredag kväll, jag bjuder på middag och dricker vin med vänner i mitt kök. Det finns en ledig stol och jag tänker hela kvällen att han hade passat så bra in, han hade haft så kul med oss. Vi skålar och dricker upp flaskan vitt vin som jag fick av honom, min kompis googlar och säger att den kostar 159 kronor på Systembolaget. Skål för Björn, skål för det som aldrig blev! tänker jag. Vaknar med bultande huvudvärk och ett pickande hjärta, vill bara dra täcket över huvudet och aldrig lämna sängen. Spenderar halva dagen med Netflix-maraton, ser hela säsongen av Easy innan jag måste stänga av för att gå och träna. Tar tyngre vikter än jag brukar, blir nästan snurrig och får blodsmak i munnen men det går och det känns bra efteråt. Det känns alltid bättre efteråt, träning är lösningen på nästan allt.

En kompis tvingar med mig ut på stan, jag skriver att jag hellre vill köpa ett kilo godis och gråta till nån sorglig kärleksfilm men hon ger sig inte. Hon bestämmer att vi ska käka på restaurang, dricka öl, dricka drinkar. Jag ger mig, åker iväg och dricker många öl, flera drinkar, går vidare, dansar och skrattar med unga pojkar som frågar får jag lov? och åker hem alldeles för sent. För stunden känns det som att alkohol är lösningen på nästan allt, känslorna dämpas och man glömmer för ett tag att man är ledsen. Vaknar med bultande huvudvärk, det känns som jag fortfarande är onykter, vill helst dra täcket över huvudet och aldrig lämna sängen när jag går på söndagsbrunch med en annan vän. Kommer hem och sover bort en halv dag, ser halva andra säsongen av Love på Netflix.

Och jag inser vad det jobbigaste är, vad det sorgligaste i hela situationen är. Det jobbigaste är att det bara tog stopp. Att jag aldrig fick chansen på riktigt. Den där magiska söndagen trodde jag bara var början på flera magiska dagar, kvällar, nätter. Jag trodde jag skulle få chansen att känna hans skäggstubb mot min kind hundra gånger till, hans kropp under mina händer, hans huvud i mitt knä. Jag trodde det var början, inte slutet. Jag trodde jag skulle få stå och titta på honom laga mat tusen gånger till, att jag skulle få kyssa honom hundra gånger till. Jag trodde vi skulle åka på dagsutflykter i hans silverfärgade bil, han sa ju att vi skulle göra så många saker. Det känns som att mattan bara rycktes undan, så oväntat och så snabbt. För det var ju en magisk alla hjärtans dag, en magisk söndagskväll, en magisk första dejt. Och så bara PANG BOOM är det borta, utan att jag ens fick en chans att förstå. Utan en riktigt bra förklaring, mer än att jag uppenbarligen inte är tillräckligt viktig.

Det enda som hjälper (förutom träning, alkohol och vänner) är att tänka att det bara var ett spel. Att det inte var på riktigt. Att han bara låtsades, det var bara inbillning. Att han är ett svin, en dålig person. Att han bara ville ligga, att han aldrig brydde sig om mig som person. Att jag bara var en i mängden. Det hjälper att tänka så, även om jag innerst inne vet att det nog inte var så. För om det bara var ett spel, om det inte var på riktigt, om han bara låtsades, om det bara var inbillning, då gör det så ont i hjärtat att det känns som en kniv som hackar små, små hål. Om det bara var på låtsas alla de saker han sa, all den tid vi satt mitt emot varandra eller bredvid varandra, när han la sig på rygg med sitt huvud i mitt knä. Om det var ett spel eller inbillning då vet jag inte hur jag nånsin ska förstå att nånting är på riktigt nån gång.

Jag är ledsen för det som aldrig blev, mer än det vi hade. Jag sörjer mina grusade förhoppningar, mina känslor som känns bortslösade, min längtan som ständigt blir till besvikelse. Att jag aldrig verkar vara tillräckligt bra för någon, aldrig tillräckligt viktig för någon att kämpa för. Att det är så lätt att bli bortslängd, utbytt. Jag känner mig som en liten ihopknycklad papperslapp och jag måste veckla ut mig själv igen, flik för flik. Jag visste att det fanns en risk att det skulle bli precis såhär men jag ville ändå försöka för om jag inte försöker så kommer jag aldrig nånstans. Hur ont det än gör så måste jag bara fortsätta försöka. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Jag hoppas det kommer en dag när jag slipper fortsätta försöka mer.

fredag 17 mars 2017

i want to be with you everywhere.

Hur kan jag inte sakna det? Jag saknar det. Jag saknar honom. Hela jävla tiden saknar jag honom. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för jag saknar honom hela tiden, varje dag, varje sak jag gör som jag vill berätta om. Jag har druckit upp hans flaska vin som han gav mig den där kvällen vi sågs hos mig. Jag har druckit den med vänner och sagt att jag inte bryr mig men jag bryr mig mer än jag gjort på så himla länge. Jag har visat hans instagram och sagt att han skulle passat in så bra idag, det finns en ledig stol i köket och den hade varit perfekt för honom.

Jag har raderat vår smskonversation, det finns inga spår kvar av honom i min telefon. Det finns ingen under bokstaven B längre. Det är tomt, lika tomt som det är utan honom.

Fan också. Fan fan fan. Allt jag vill är att han ska ångra sig, att han ska komma tillbaka. Jag saknar honom. Jag saknar det jag trodde vi skulle bli. Jag saknar allt.  Det är så jävla sorgligt att jag saknar honom så mycket. 

i would give all this and heaven too.

Torsdag morgon, jag vaknar upp i morfars säng trettio mil hemifrån. Den är smal och mjuk, det är den sängen han har sovit i de senaste tio åren sen han och mormor bestämde sig för att ha varsitt rum för att inte störa varandras nattsömn. På sängbordet står ett inramat foto av honom när han var barn på en vit virkad duk. På eftermiddagen dagen innan har jag skickat det mest nervösa sms jag nånsin skickat, till han som får mitt hjärta att slå volter. Han som jag förstår inte kommer bli den för mig som morfar blev för mormor men jag vill ändå veta för jag behöver få ett svar. När jag vaknar vid åttatiden har han fortfarande inte svarat. Jag kramar kudden i morfars säng, tittar på hans porträtt och försöker somna om. Det är omöjligt att sova när hjärnan är full av tankar och hjärtat är fullt av känslor. En stund senare kommer svaret som jag ställt mig in på att få. Det är inte lika jobbigt eftersom jag hade det på känn men det gör inte mindre ont för det. Jag trodde verkligen att han kände som jag, att detta var början på nåt bra. Det tog mig fem och ett halvt år att hitta nån som fick mitt hjärta att slå volter igen men ändå blir det inte han och jag och det känns som det aldrig kommer hända igen. Att det liksom aldrig blir ett lyckligt slut hur jag än vrider och vänder på det. Jag ligger i morfars säng med tårar som rinner ner för mina kinder. Jag torkar bort dem snabbt, tänker att jag inte ska gråta fler tårar över honom nu, jag sparar mina tårar till morfar.

Vi går på promenad längs ån, det är mamma, mormor och jag. Tre generationer som älskar den här mannen så himla högt. Vi plockar videkvistar att ta med till honom på sjukhuset, våren har kommit och han kan inte se den så vi tar med den till honom istället. Vi åker till sjukhuset, tar hissen till fjärde våningen och jag får magknip bara jag går genom entrén. Så kommer vi in i rummet och där ligger han, min morfar. Min allra älskade morfar. Han som alltid varit tryggheten för mig, han som doftar godare än nånting annat, han vars kramar jag alltid längtar efter. Min morfar. Han som är stark och lång och klättrar i stegar, målar om hus, spelar fotboll, badar i ån. I mitt huvud är han fortfarande sextio år och inte åttio, jag är tio år och minns alla stunder, alla sommarlov, alla vinterlov, hela min barndom liksom snabbspolas där i ett patientrum på fjärde våningen på Östra sjukhuset i Göteborg en grå torsdag i mars. Det är inte min morfar som ligger där. Han är blek och inte brun som han brukar vara. Mormor sa alltid att folk trodde morfar kom från Jugoslavien för han blir brun bara han visar sig utomhus. Han är svag och trött och blundar mer än han har ögonen öppna. Men han pratar och frågar saker, skämtar med sjuksköterskorna och undrar när jag ska springa nästa lopp, jag berättar att jag ska åka till Transylvanien och springa i berg och han skrattar sådär som bara morfar kan. Det finns ingen vars skratt jag älskar så mycket som min morfars. Tiden går och vi måste åka, timmarna försvinner snabbt när man önskar att varje minut var dubbelt så lång. Jag lutar mig fram över hans sjukhussäng, han ligger där i sina vita sjukhuskläder från Västra Götalandsregionen, under ett ljusblått täcke och jag säger hejdå morfar och sen kramar jag hans hand och går ut. Jag vill inte att han ska se att jag blir ledsen. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag går i korridoren, mamma och mormor kommer efter och när mormor ser att jag gråter blir hon ledsen, hon drar mig till sig och pussar mig på kinden. Hennes tårar, mina tårar, mammas tårar. Alla våra tårar är för dig morfar.


Vi åker hem till mormor, går till pendeltåget för att åka de där trettio milen hem igen. Mormor börjar gråta på perrongen när tåget kommer, jag kramar henne en gång, två gånger, hennes tårar rinner och då gråter jag också. Mamma gråter, jag gråter, mormor gråter. Alla våra tårar är för dig morfar. På tåget hem köper mamma en flaska rödvin som vi delar, för att dämpa sorgen och lugna hjärtslagen men jag vet inte om det hjälper för jag tittar ut genom fönstret, vänder bort huvudet för att inte visa tårarna som rinner ner för mina kinder. Alla mina tårar är för dig morfar.

Jag vet inte hur jag ska klara att du inte finns längre, jag kan nästan inte hantera att du ligger på ett sjukhus istället för i din smala säng hemma men jag vet att det kommer en tid när jag inte längre kommer kunna höra ditt skratt, känna din doft, omfamnas av dina starka armar. Den tiden är inte nu, den tiden kommer sen, nån annan gång. Du och jag, morfar, det kommer alltid vara du och jag.

torsdag 16 mars 2017

but it never makes sense to me at all.

Så kom det då. Som jag förväntat mig, som jag förberett mig på men ändå känns det som ett knivhugg i bröstet. Att han inte vill eller kan mer. Att han inte gillar mig tillräckligt mycket för att inte slänga bort det. För mig var han speciell men för honom var jag inte det. Det gör ont att jag var tvungen att fråga för att få veta men samtidigt känns det skönt att slippa undra.


Jag förstår. Såklart att jag förstår. Dålig tajming, men jag tror också att han inte kände lika mycket som jag. Hade han gjort det hade han inte bara släppt det såhär. Hade det varit jag hade jag aldrig släppt honom. Aldrig. 

Men jag släpper honom nu. 

onsdag 15 mars 2017

du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår.

I mitt huvud formulerar jag sms som jag aldrig skickar. Bokstäver blir ord och meningar med punkter och kommatecken. Jag vill få på pränt mina känslor, min besvikelse, min frustration men det känns som att varje försök att formulera det i skrift blir tafatt, bittert eller patetiskt. Jag vill inte vara patetisk. Jag vill inte känna som jag gör nu. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill veta samtidigt som jag inte vill veta och kanske gör ovissheten allting värre.



Jag vill att han ska skriva att han inte känner som jag, jag vill att han ska säga att det gick för snabbt, jag vill att han ska berätta att han inte är över sitt ex. Jag vill att han ska skriva att han inte tycker om mig som jag tycker om honom, jag vill att han ska säga att jag dragit för stora växlar på det här, jag vill att han ska berätta att han inte är redo.

Samtidigt vill jag inte alls veta. Jag vill inte alls läsa där bokstäverna, orden, meningarna. Vill inte få några såna punkter eller kommatecken från honom. Jag vill att han ska skriva att han är hemma nu, jag vill att han ska säga att han har haft det jobbigt en tid men att han vill träffa mig nu, jag vill att han ska berätta att han har tänkt på mig. Jag vill att han ska skriva att han saknar mig, jag vill att han ska säga att han tycker det är tråkigt när vi inte hörs, jag vill att han ska berätta om allt han vill att vi ska hitta på tillsammans.

I mitt huvud formulerar jag sms som jag skriver ner som anteckningar i min telefon. Nån dag ska jag skicka ett av dem till honom och sen stänger jag av, sen låter jag honom gå.

tisdag 14 mars 2017

and the heart is hard to translate, it has a language of its own.

Hur sjukt det än verkar så funkar det att spela svår skriver min kompis Victor på Messenger. Har inte hört nåt från B, jag vet att han kom hem från Alperna i söndags men vi har inte smsat sen i fredags. Och jag känner bara att jag skiter i det. Jag tycker att bollen ligger hos honom nu. Igår grät jag på jobbet två gånger, fick kramar av mina kompiskollegor som säger att de förstår precis hur det känns. Tror jag grät mest för morfar men allt på samma gång gör att tårarna kommer bara jag pratar om livet just nu. Alla besvikelser, förhoppningar, förväntningar, önskningar, längtan, saknad.

Det gör ont men jag fattar att han inte vill nåt mer, hade han velat det hade han ju hört av sig. Kan han sitta på uteserveringar och dricka öl i solsken med kompisar är han ju inte helt förkrossad över situationen med sina föräldrar, och det tar ärligt talat två sekunder att skicka en bild eller ett hej hur är läget? även om man är på semester. Jag vet inte ens om jag vill veta varför, jag behöver inte få svart på vitt att han inte vill mer. Jag fattar. Och det kvittar egentligen vad anledningen är för uppenbarligen gillar han mig inte tillräckligt för att vilja fortsätta ses eller höras.

Från mitt håll känns det för jävligt, som att han slänger bort nåt som hade potential men vad vet jag om hans tankar, känslor, planer? Jag vet uppenbarligen ingenting. Om jag hör av mig och frågar så kommer jag antagligen få ett svar men jag vet inte om jag vill ha det där svaret. Jag tror det kommer kännas som en kniv rakt in i hjärtat och jag stänger hellre av, låter honom bara försvinna.

Låtsas som det aldrig hänt.

måndag 13 mars 2017

ifrån första början var jag säker, jag kan göra vad som helst för dig i världen.

Och när det snurrar som mest i skallen, när det brinner som mest i bröstet och kniper som mest i magen ringer jag och bokar tid till den där första undersökningen. Jag vet helt ärligt varken ut eller in just nu, det är så jävla sjukt hur snabbt allt kan vända. Jag vet inte ens om jag kan bli nåns mamma men redan innan jag vet så tvivlar jag. Kommer jag bara göra mitt liv till en ännu större oreda om jag gör detta? Det är verkligen inte rätt tajming men jag tänker att jag vill komma in i systemet, ta det där första steget och om det går för snabbt får jag bromsa, om jag inte är säker när det blir skarpt läge får jag stoppa.

Men just nu, när jag knappt kan hålla tillbaka tårarna för all min oro, min rädsla och tveksamhet kring livet i stort och smått, just nu vet jag inte ens om jag borde ta nåt första steg överhuvudtaget.

söndag 12 mars 2017

jag tror mitt hjärta blöder.

På fredagskvällen gråter jag stora tårar rakt ner i rödvinet. Mamma pratar med mormor i telefon och jag hör hur hennes röst brister. Morfar ligger på sjukhus, det låter inte som att det är så bra nyheter säger pappa och sänker ljudet på stereon. Mamma kommer tillbaka till köket och jag ser i hennes ögon att hon försöker vara som morfar, stark och envis. Han hade varit ledsen och orolig idag säger hon. Min morfar. Min allra finaste morfar, att han inte ska finnas mer känns overkligt och tårarna rinner ner för mina kinder. Sen stänger jag av, som jag gör med allt annat just nu. Stänger av, vill inte tänka på det. Än så länge finns han, än så länge finns hopp.

Fredag, lördag, jag hör inget från B. Försöker få till en repris med han från förra lördagen men han har munsår och ska på dejt. Jag känner mig så liten och rädd och ensam. Skriver med honom på dagen, kvällen, natten men inser att jag måste sluta jaga honom också. Söndag morgon, jag vaknar hos en kompis som bjuder på frukost samtidigt som jag raderar hela konversationen med honom. Jag stänger av.

Vi lånar cyklar, cyklar ner till kallbadhuset och springer i en och en halv timme bort till bron som leder till Danmark, bron som symboliserar så mycket för mig. Bron som påminner mig om hjärta och smärta men också så många roliga dagar och kvällar där på andra sidan sundet. På vägen springer vi förbi V, han från löpargruppen som jag var förälskad i ett tag i höstas. Han som låg i min soffa, som kysste mig så att det kändes som explosioner men som sa att det var bättre för mig att han inte fanns i mitt liv. Vi får ögonkontakt och jag vet att han ser att det är jag. Och jag tittar på honom kallt, jag har stängt av. 


Så badar vi i ett iskallt hav, varvar med långa stunder i bastun och jag säger till min kompis att jag saknar honom. Jag saknar B men jag har stängt av. På tåget hem kollar jag hans Instagram och jag hatar att jag gör det för det gör allting värre. Såna bilder som han brukade skicka till mig ligger där i ett inlägg. Han med vänner på en uteservering, sol och blå himmel och öl. Berg och blå himmel och snö. Han ser så glad ut och han är så jävla fin. På vägen hem från tåget kommer låten som nog alltid kommer påminna mig om honom, om känslorna av att vara på rosa moln efter en magisk söndagskväll i februari.

Det gör så jävla ont emellanåt, livet. Jag har ont i hjärtat för morfar, för B, för min barnlängtan som jag inte vet hur jag ska göra med längre. Om jag ska fortsätta eller sätta paus. Jag vet inte om det är en kris men jag tvivlar på allt just nu. På var jag bor, på mitt jobb, på mina vänner, på min egen person. Jag vill försvinna, bara dra nånstans, fly till ett ställe där allting är bra. Jävlar livet vad du kan ge och ta men mest vill jag bara stänga av allt just nu. 

fredag 10 mars 2017

jag vill bara höra en gång till när du säger mitt namn.

Jag står med en kompis inne på en thairestaurang, vi väntar på att vår beställning ska bli klar. Det är torsdag kväll och jag har på morgonen skickat ett sms till han som får mitt hjärta att slå snabbare varje gång jag tänker på honom.

Ville bara säga hej och att jag tänker på dig och hoppas du mår bra med tanke på omständigheterna.

En hel förmiddag har gått, en hel eftermiddag och nu är det kväll och han har inte svarat. Jag tänker att det är väl egentligen ingenting att svara på men kanske kan man ändå säga tack? Det har gått fyra dagar sen vi hördes senast, jag tänker att han är i Stockholm hos sina föräldrar, kanske fortfarande i nån slags chock eller vakuum. Jag vet att han är ledig i många dagar och att han skulle iväg på skidsemester med grabbgänget, jag undrar om han kommit iväg eller stannat hemma. Som jag vänt och vridit på om jag ska höra av mig eller inte, jag skrev ju sist att han skulle ta sin tid och att jag förstår om han inte vill ses eller prata. Men jag vill ändå visa att jag bryr mig, för det är ju sån jag är. Jag vill inte spela nåt spel, låtsas vara nån jag inte är.

Så vibrerar det till i jackfickan därinne på thairestaurangen. Ett sms från honom. Han tackar för omtanken, svarar att det verkar som det blir skilsmässa, att han är i Alperna med killkompisarna och han undrar hur det är med mig. Jag svarar en timme senare att jag hoppas allt löser sig till det bästa, att det var kul att han kom iväg på resan ändå och att det är bra med mig. Ställer inga motfrågor, tänker att jag lämnar det där. Tio sekunder senare svarar han igen nåt som jag inte riktigt fattar vad han menar, han hoppas att föräldrarna hittar en lösning och att ja det har inte blivit så spännande än.. Jag antar att han menar resan men jag svarar inte för det är ju inte så mycket att svara på.

En och en halv timme senare ringer telefonen, det hinner bara gå fram tre, fyra signaler innan det avslutas, jag hinner precis se hans bild och namn på skärmen och min puls rusar. Tror den är uppe i nästan maxpuls ett tag, jag är säker på att han ringer för att säga att vi skiter i det här nu. Jag hinner inte svara, tänker att han nog ringde fel ändå. Resten av kvällen går jag och väntar på ett sms med en förklaring till varför han ringde, jag inbillar mig att han sitter med sitt grabbgäng på after ski och är lite småfull och att de hetsar honom att ringa och avsluta det. Jag är så säker.

Det kommer inget sms med en förklaring, jag ringer inte upp, frågar inte varför han ringde. Håller fast vid den sista lilla gnuttan hopp att det kommer en bild på ett snöigt berg eller nåt annat från resan, ett sms när han kommer hem att han vill ses för jag vill så gärna en gång till höra honom säga mitt namn.

tisdag 7 mars 2017

det är inte konstigt det är så lätt att sakna varje sekund det inte är såhär.

Jag tror jag har stängt av, trots att det inte kom ett tack men nej tack som jag förväntade mig. Magkänslan (åh den jävla magkänslan!) säger att det inte blir mer än såhär. Jag tror det är fel timing, både att han är nybliven singel och den där familjekrisen. Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hantera situationen. Om jag ska låta honom vara i fred, eller om jag ska höra av mig. Om det blir hans ursäkt att försvinna, eller om han kommer tillbaka och hur lång tid det tar i så fall. Jag vet inte om det är lördagsnatten som bidragit men mina förälskelsekänslor är som bortblåsta, det är som att jag redan övertalat mig själv att det bara var inbillning, en illusion, ett skämt. Att det inte var på riktigt.

Men jag minns ju. Känslan av varje sms från honom, varje smiley, varje bild, varje pussemoji. Varje skämt, vår jargong, hans leende. Hur nervös jag var varje gång vi skulle ses för att sen bara känna mig varm inombords när han satt där bredvid eller mitt emot mig. Hans kyssar, hans huvud i mitt knä den där söndagskvällen i soffan som var helt magisk. Kanske var det bara kemi, attraktion, passion. Men jag minns det om jag tillåter mig, och ibland tänker jag tillbaka på det i korta stunder men tillåter mig inte riktigt att sakna. Väljer ut fragment, små minnen som jag för alltid vill spara i en liten ask.

Jag saknar känslan av förväntan, av fjärilar i magen, av rosa moln, av glittrande ögon. Jag saknar hans händer på min kropp, hans doft, hans skägg mot min kind. Såklart att jag saknar det, jag saknar det, jag saknar det, jag saknar det. För att döva känslan skriver jag med han från i lördags på messenger, han hör av sig och jag behöver bekräftelsen för att inte tänka på allt det där som kanske kunde blivit om inte timingen och livet kommit emellan.

söndag 5 mars 2017

i'm nobody's baby, i'm everybody's girl.

Jag sa ju det. Magkänslan har rätt. Tankarna snurrar i min skalle när jag vaknar på lördagsmorgonen. Då har det gått en hel fredag utan ett ljud från honom. Det är säkert helt normalt men för oss är det inte det, under de två veckor vi haft kontakt har vi hörts varje dag, flera gånger till och från. Jag är helt säker på att det är hans sätt att slippa undan och låta det rinna ut i sanden, att han har tröttnat och inte vill ses mer. Vi har fortfarande inte spikat om vi överhuvudtaget ska ses i helgen. Det som spökar allra mest i huvudet är att jag under fredagseftermiddagen gjorde det jag lovat mig själv att inte göra, jag googlade honom och eftersom han har ett annorlunda efternamn dök hans Instagram-konto upp. När jag kollar flödet ser jag en skitsöt blond, blåögd, fräknig tjej. Hans ex. Senaste bilden på henne publicerades för 11 veckor sen. Jag får hjärtklappning och inser att han antagligen bara varit singel i en månad eller lite mer. Fattar att det säkert är därför han dragit sig undan, det kanske har varit för intensivt för snabbt, kanske är han inte över henne som han trott? Jag har varit singel i evigheternas evigheter och han är helt nybakad singel, såklart att det blir problem. Mina rädslor är som skyskrapor, min osäkerhet övermäktig och han är helt ny ute på marknaden igen. Såklart att det blir fel.

Jag åker till Köpenhamn med löpargänget för det är första lördagen i månaden och vi ska springa och dricka öl, det är sen gammalt. På tåget dit diskuterar jag med min kompis, hon lyssnar och nickar men försöker också se det från hans sida. Hon säger att jag ska höra av mig, skicka ett sms från Köpenhamn och jag svarar att jag verkligen inte vill för jag tycker inte jag ska behöva tjata mig till hans uppmärksamhet. Jag släpper honom när vi går av tåget på Köpenhamns centralstation, plockar inte fram honom förrän vi har sprungit och druckit första ölen. Då skickar jag ett sms med en bild på mig när jag dricker öl och skriver hälsningar från Köpenhamn! utan att nämna morgondagen. När jag efter två öl fortfarande inte fått svar blir jag lite irriterad och tänker fuck him! Jag sätter mig närmre de andra killarna i gänget, och vi har så sjukt roligt. Timmarna springer förbi, jag går på toa och ser att han svarat. Han skriver att nåt trist har hänt och att han fått en dålig start på sin ledighet. Jag svarar efter en stund att jag hoppas det inte är nåt allvarligt och att jag hoppas han får en trevlig lördagskväll ändå, att han kan höra av sig om han vill ses imorgon. Inget svar. Tiden går och jag tänker fuck him! för nu är jag nästan säker på att han hittar på undanflykter istället för att vara ärlig. Jag sitter bredvid en lång kille med keps som jag träffat några gånger via löpargruppen, han säger att han kände igen mig direkt fast vi bara setts nån gång. Sen dricker vi mer öl och jag raggar ganska uppenbart på honom, han säger kom med här! och så smyger vi undan från de andra och utanför toaletterna hånglar han upp mig mot en vägg och hans kyssar får mig att glömma alla uteblivna sms.

Vi åker hem nästan tolv timmar efter att vi åkt dit, jag följer med honom hem till hans lägenhet i Malmö, jag som aldrig följer med folk hem utan föredrar att vara hos mig. Jag tänker fuck it! och går på känslan att jag kan göra precis vad jag vill. Han säger att han har barn, de är inte hemma nu men i hans lägenhet finns spår av små personer, det är barntandborstar på toan och leksaker och små skor i hallen. Hans kyssar, hans händer på min kropp, jag har läst eller hört nånstans att det bästa sättet att komma över nån är att vara under någon annan och jag släpper taget om B där och då. På morgonen går jag över Drottningtorget, det är bara jag som är vaken i en stad som sover och jag tar tåget hem. Känner ingenting inombords, inga känslor, bara likgiltighet. Jag vill bli arg men inte ledsen, tänker att jag redan varit ledsen i förväg. Analyserar hans beteende med vänner över sms och messenger och alla tycker att han beter sig för jävligt. Att han i alla fall kan höra av sig med en förklaring.

Flera timmar senare kommer ett sms. Det som står där är inte alls vad jag hade förväntat mig.

Mina föräldrar pratar om att skilja sig, från ingenstans. Det är en stor chock för mig och jag ska åka upp och träffa dem och stötta så gott jag kan här.

Och jag som var så säker på att jag hade rätt, att magkänslan stämde. Egentligen hade jag kanske helt fel, och nu vet jag inte var jag står. Jag hade ju stängt av, var besviken och arg och beredd på att bli avvisad. Efter en stund svarar jag att jag förstår att det är en chock, att jag finns här om han vill prata eller ses och om han inte vill förstår jag det också. Att han ska ta sin tid och ta hand om sig.

Nu skäms jag nästan över min lördagsnatt, över mina slutsatser över uteblivna sms och jag vet inte vad det betyder eller vad som kommer men jag tänker inte pausa mitt liv för honom, däremot ge honom en chans om han vill ha den. På hans initiativ, inte mitt.

Nu backar jag. Jag hoppas jag får se honom igen men jag backar nu, jag stänger av honom tills vidare. Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig.