torsdag 16 november 2017

lär mig tro att allting ordnar sig.

Det är så många tankar i mitt huvud just nu, det är stressen av att det bara är två veckor till jag och syrran måste flytta ut ur lägenheten vi bor i nu, vi har kanske precis fixat ett nytt boende för december månad. Det är tankarna på morfar, jobbet och chefen och allt som inte blev som jag tänkt, det är stressen för att snart är jag arbetslös igen. Idag ska jag åka hem till en stad som jag inte längre är säker på är hemma för mig, jag blir mer och mer tagen av Stockholm och har sökt fler jobb här än hemma. 

Och mitt i det där finns en känsla av att det skaver, mitt i den där vilsenheten. Att jag inte vet vad jag håller på med, varför jag ens träffar någon nu när jag är mitt uppe i det här vilsna kaoset. Tankar på att han kanske räknar med att jag bara är kvar en månad till, är det därför jag inte känner mer? Är det som att jag stängt av för att jag vet att det inte är lönt att ens försöka? Och i så fall, varför försöker jag då?

Jag vet vad det är som skaver, men jag vill inte acceptera att det är så för det känns så himla löjligt. Det skaver i mig när jag inser att jag är osäker på honom för att han inte tar i mig på det där sättet som jag är van. Han är inte fysisk sådär som de andra varit, han trycker inte upp mig mot en vägg, han försöker inte få av mig kläderna sådär som de andra gjort. Som att jag identifierat mig med att det är det sättet som är rätt, som att det är det jag duger till? Så när han kysser mig försiktigt, sådär trevande så tar jag det som att han inte vill mer, när han drar sina fingrar genom mitt hår så tolkar jag det som att han tycker det är nog så.

Istället för att se killen som hör av sig varje dag och uppenbarligen vill vara en del av min vardag, vill lära känna mig. Istället för att se killen som bjuder in på middag, som skriver och frågar om jag inte bara vill säga hej en kort stund för att han uppenbarligen vill träffa mig oavsett om det är fem timmar eller fem minuter.

Jag förstår inte varför jag känner såhär, att det enda jag duger till är fysisk kontakt och inget mer. Kanske är det sex år av osäkerhet och killar som kanske inte sett mer än det där. Kanske är det sex år av att jag gett dem det utan att kräva nånting mer tillbaka, trots att jag velat.

Det ska bli fint att komma bort från det som stressar, att få vara där jag trots allt känner mig mer hemma, få krama mamma och pappa och kompisarna. Sova i min egen säng. Sen ska jag komma tillbaka och då får vi se vad som händer, jag håller inga tummar men jag bränner heller inga broar än.

onsdag 15 november 2017

just dive right in, follow my lead.

Det blir tisdag, jag går till jobbet med ett sånt där fånigt leende för att jag kvällen innan kysst någon för första gången på ett halvår. Han hör av sig, som vanligt, på morgonen och vi hörs till och från under dagen. Jag går min lunchpromenad längs vattnet, det glittrar nästan lika mycket som dagen innan, det är kallt och jag inser att det är skillnad på november i Skåne och Stockholm.

Jag frågar om han vill ses på onsdag, han svarar att han ska ha kvällsmöten med jobbet så det blir nog sent, men kanske ikväll? Sen går dagen, jag åker hem med tunnelbanan, går ut och springer i mörkret, det är halt och vitt på marken. 

Han frågar om jag vill ha mat, jag säger ge mig 15 minuter och det är så sjukt praktiskt att dejta nån som bor två kvarter bort. Jag får hans adress och portkod och går dit, hittar rätt direkt. Han öppnar dörren och kramar mig, han spelar musik och lagar mat. Jag är osminkad och nyduschad, pigg från löpningen men trött från alldeles för lite sömn de senaste veckorna. Det är en annan stämning, han spelar snabb musik och jag får en annan känsla. Kanske för att förra gången var så himla mysig, med musiken, de tända ljusen, soffan. Nu är det taklampor som är tända, snabb musik och jag vet inte, jag kan inte sätta fingret på vad det är. Vi äter, pratar, och sen sätter vi oss i soffan. Han rotar fram godis från köksskåpet till mig, jag skrattar för vi har båda lika dålig karaktär.

Sen spelar vi det där frågesportspelet igen och han förlorar stort, det märks på honom att han är tävlingsmänniska för han blir liksom kortare i tonen och stämningen blir lite tryckt, eller så är det bara jag som är sån jävla extrem HSP-person som känner av minsta lilla förändring. Jag säger det till honom att han är en dålig förlorare och då skrattar han och frågar om det märks så tydligt? Det gör det.

Timmarna går, vi sitter i hans soffa och sen ska han visa sina korttrick, han låtsas att han är trollkarl och han är riktigt duktig. Han försöker lära mig hur man gör men jag hänger inte med. Sen är det som att stämningen ändras igen, den andra spellistan kommer igång och han lägger sin arm på ryggstödet, jag berättar om mitt jobb och att jag är stressad för jag känner mig så himla förvirrad och jag vet inte vad jag ska göra. Han drar fingrarna genom mitt hår, jag lägger min hand på hans arm. Han stryker mig över pannan och jag får rysningar när mina fingrar stryker över hans hand. Han lutar sig fram och kysser mig, men han är så försiktig, som att han inte är säker på att jag vill. 

Och det är som att hans osäkerhet smittar mig, jag som aldrig är nervös i såna här situationer blir som en okysst tonåring. Det är som att vi vill men inte vågar, nån av oss. Jag är så van att följa nån annans initiativ och jag behöver att han tar tag i mig och visar vad han vill. Jag vill säga till honom att inte vara så försiktig med mig, men jag är rädd att han ska ta det fel. Han frågar om jag tycker att han är retsam, jag vet inte om han menar att han kysser mig försiktigt för att det inte ska leda till nåt mer, där och då.

Klockan är halv ett en natt i november och det är alldeles för sent för oss, båda ska upp tidigt. Han säger att jag får sova där men jag ska upp kl 06 och det är liksom inte ett alternativ. Vi säger hejdå, jag går de två kvarteren hem genom en mörk novembernatt. Ingen är ute, det är bara jag och gatlamporna. När jag kommer hem skriver han och frågar om jag hittade rätt, och god natt.

Och nu snurrar tankarna på att jag träffat en snubbe som är rolig, trevlig, smart, vettig. En som jag kan prata med på djupet men också på ytan, en som är ordentlig och städar och lagar mat. En som tränar och har intressen och bra musiksmak. En som inte är som de där andra jag träffat de senaste åren, som jag liksom aldrig kommit under huden på. Och då är det så typiskt att det där andra inte finns. Att det inte pirrar i magen när han kysser mig, att jag inte känner att jag vill göra allt det där som jag ville göra med de andra. Det finns en kemi mellan oss men den är inte sådär passionerad som jag är van vid, den ligger liksom under ytan och kommer inte riktigt fram.

Så vad gör man då? Fortsätter man att ses för att man så gärna vill försöka, för att man så gärna vill att det ska börja kännas? Är det sånt som kommer, om det inte finns där från början eller efter att man har setts fyra, fem gånger? Kanske är jag bara rädd att det är jag som ska såra denna gången, att det är jag som inte vill mer och han som säger ja.

Nu kommer vi inte kunna ses på en vecka, jag ska hem till Skåne över helgen. Det känns som en evighet men kanske är det precis det jag behöver för att få perspektiv.

tisdag 14 november 2017

du och jag är inte 16 längre.

Det blir måndag, jag har sovit sämre än på länge (även om jag sover dåligt här hela tiden). Jag är så trött, tvingar mig till slut upp ur sängen, det känns som att jag går i nån slags dvala hela vägen till tunnelbanan. Jag är i min egen värld, en mörk, trött värld, och jag går fel på T-centralen så jag måste gå på utsidan och sen tillbaka genom spärrarna igen. Det är då jag inser hur jävla trött jag är. Kommer till kontoret, det är tomt och tyst och precis vad jag behöver. Försöker formulera ett mail till min chef som svar på en sak hon har fel om men jag får inte ner orden bra. Jag har en klump i halsen och fortfarande magknip.

På lunchen går jag en lång promenad längs Årstaviken och solen skiner från en klarblå himmel, det är en måndag i november i Sveriges vackraste stad och jag låter solen värma mina kinder. Det är isigt i luften men solen gör så att vattnet blänker, det är så fint och jag tänker på morfar som ligger i en sjukhussäng, jag vet precis hur han ser ut för jag har bilder från i våras på min näthinna. Min morfar, grå i huden och halvt stängda ögon. Han som ska vara brunbränd och ha glittrande ögon, sådär som han alltid har haft. Han ligger där i en sjukhussäng på Östra i Göteborg och jag går här i Stockholm med tårar i ögonen. Jag blinkar bort dem, tänker att jag inte kan gråta nu mitt i den här miljonstaden, mitt i allt det här vackra. Längs Årstaviken rullar det tårar på insidan, på utsidan är det ingen som ser nåt. 

Jag får en bild från honom från IKEA, jag svarar med en bild från min promenad. Han frågar försiktigt hur jag mår, jag svarar att det är okej. Så undrar han om vi ska skjuta på att ses ikväll, om jag hellre vill hem och vila så förstår han det. Och jag tänker i två sekunder att det hade varit skönt att slippa, men så svarar jag att jag gärna ses som bestämt. Jag säger att jag köper med mat och kommer förbi efter jobbet, frågar om han kan möta mig för annars lär jag gå fel. Han vill gärna följa med och köpa mat men jag insisterar, jag vill fixa det, frågar vad han vill ha. Eftermiddagen går fort, jag får iväg det där mailet till chefen och tror jag har argument nog för att få rätt, eller i alla fall tillräckligt för att veta att hon har fel.

På väg hem från jobbet tänker jag tusen tankar och undrar hur det kommer kännas att ses igen. Jag köper mat och skriver till honom att nu är jag på väg, han möter mig i en vägkorsning, vi kramas och pratar och går hem till honom. Han bor tre trappor upp i ett grönt femtiotalshus två kvarter bort från där jag bor. Det är fint, välstädat och personligt. Inte min inredningsstil men det funkar, jag ser honom i det. Vi äter, pratar, pratar, pratar. Det är så bekvämt med honom. Vi kan prata om jobb och chefer och arbetsmiljö samtidigt som vi kan prata om sånt som inte alls är viktigt. Om sånt som får mig att skratta rakt ut och glömma att morfar ligger i en sjukhussäng på andra sidan landet.

Efter maten sätter vi oss i vardagsrummet, han vill spela spel (han är en sån som spelar spel, det är inte jag egentligen) och han sätter igång en playlist på Spotify med mysmusik, det är nästan lite klyschigt när Ed Sheeran sjunger baby you look perfect tonight. Vi sitter mitt emot varandra och spelar Alfapet och han säger att han är en dålig förlorare. Han är så fokuserad men samtidigt avslappnad och bekväm, han säger att han är en tävlingsmänniska och sen skrattar han. Hans blå ögon glittrar till när han lägger ett bra ord och han blir som en liten pojke när han räknar ihop hur många poäng han får. När han har vunnit spelar vi ett frågesportspel där jag vinner överlägset, han är så koncentrerad när jag ställer frågorna och när jag läser rubriken svarar han ja för att liksom bekräfta att han är beredd. Det är så jävla sött att jag börjar skratta varje gång för han är så inne i det. Han märker det själv och skrattar åt det, men kan inte sluta.

Sen flyttar han över till soffan, sätter sig bredvid mig men ändå inte riktigt nära, hans katt är mellan oss och jag läser frågor från frågesportspelet som han svarar på och hans arm är på ryggstödet bakom mig, ibland snuddar hans hand vid min, han drar fingrarna genom mitt hår och det är liksom i luften att nu händer det snart. På Spotify spelas Södra Stations ”16” och han säger att han gillar den låten, han vet inte att det är en av mina favoriter. Och jag blir som en tonåring, känner pulsen öka och jag tror jag kanske rodnar eller så är det bara på insidan. Jag lägger min hand på hans och tänker att jag kanske bara ska göra det. Det är ju gnistor och elektricitet i luften. 

Jag kollar på klockan och ser att den är halv elva, vi har setts i fem timmar. Jag har helt tappat tid och rum, har bara varit där och då. Jag säger att jag måste gå, han frågar om jag hittar hem, jag tittar på honom och så börjar vi skratta. Han säger att han följer mig hem och så går vi, nerför trapporna ut i den frostiga kvällen. Vi går fel men kommer ändå rätt, och utanför min syrras port stannar vi och så tittar vi bara på varandra.

Sen kysser han mig, vi är inte 16 men det känns som det för båda är nervösa, det märks för det är trevande och inte himlastormande men det gör ingenting. Där och då är det precis alldeles tillräckligt, där och då är det precis vad jag behöver en kall måndag kväll i november.

söndag 12 november 2017

so long min vän, det hann ifatt till slut.

Det blir söndag, vi har hörts varje dag sen sist vi sågs. Vi skickar meddelanden och bilder, jag hittar tillbaka till den där utsiktsplatsen och jag skickar ett foto och säger att mitt lokalsinne är tillbaka. Det blir söndag och vi har ju bestämt att ses. Jag tänker på vår promenad häromdagen, hur bra det kändes. Lagom bra liksom, inget himlastormande men jag tror ju att det är bra.

Det är söndag och jag pratar med pappa i telefon, gratulerar på fars dag. Han lämnar över telefonen till mamma som berättar att morfar blivit inlagd på sjukhus igen. Det ser inte bra ut den här gången säger hon och sen frågar hon om jobbet, hur mötet förra veckan gick. Och då bara brister det, jag gråter i telefonen, jag får inte fram ett ljud mer än snyftande. Jag vill inte, vill inte, vill inte. Han har funnits jämt och nu finns han snart inte mer. Jag känner det i mig, min magkänsla säger att det inte går längre. Det är kanske bara bra om det går snabbt, för alla säger hon, min mamma som är så stark men jag hör på rösten att den nästan brister för att jag gråter.

Jag tvingar mig att samla mig och tar tillbaka fokus till samtalet om mötet, om mitt jobb som inte blivit som jag tänkt mig, om min chef som inte pratar med mig utan runt mig, om projektet som jag trodde var mitt men som jag ändå inte har ansvar för, om hur förutsättningarna ändras hela tiden.

Sen går jag ut och springer, jag har magknip och mår illa hela vägen till Sollentuna, det känns som att jag ska spy och jag får stanna flera gånger. Inte för att benen är trötta utan för att magen lever ett eget liv. Jag vänder och springer tillbaka, det blir en kortare runda än jag tänkt men det finns liksom ingen anledning att plåga sig mer än nödvändigt i ett sånt läge. När jag kommer hem duschar jag varmt, sen får jag frossa och lägger mig under täcket i några timmar.

Han hör av sig, säger att han måste åka till sin mamma som ramlat och slagit sig, han skriver att vi kanske måste skjuta på vår träff. Jag svarar att det är lugnt, jag mår ändå lite skumt. Vi bestämmer att höras senare, och efter några timmar skriver han att han är hemma senare än han tänkt, att han är ledsen för det. Jag skriver att det är lugnt, vi kanske kan ses en annan dag och vi bestämmer måndag efter jobbet. Efter en stund skriver han och frågar om jag vill säga hej bara, typ tio minuter? för han är snart på väg från tåget och går ändå förbi strax utanför där jag bor. Jag går ut och så ses vi vid hörnet där vi sågs sist, vi går runt, runt och jag är där men ändå inte. Det känns inget alls som det kändes sist, jag har ont i magen och alldeles för många tankar i huvudet. Vi kramas hejdå och det känns inte alls som sist, när jag knappt ville gå in.

Sen går jag in och försöker tänka att det bara är tillfälligt, jag lyssnar på Tomas Andersson Wij och när han sjunger när morfars hjärta stanna var det som ett stort träd föll till marken rinner tårarna ner för kinderna och jag vet varken ut eller in.

Jag vill att det ska kännas som det gjorde i onsdags, då när jag trodde att det kanske fanns nånting där. Nu kan jag inte sluta tänka på alla grejer som är fel, och jag blir så trött på mig själv samtidigt som jag inte vet hur jag ska göra. Imorgon ska vi ses igen, känns det likadant då får jag kanske inse att det inte var min tur denna gången heller.

torsdag 9 november 2017

men tack Sundbyberg, jag är fri.

Vi bestämmer att vi ska ses i korsningen hundra meter från där jag bor, jag skriver att han ska säga till när han är en minut bort. Han skriver 5 minuter, 2 minuter och "till!" och jag går ner för trappen, ner för backen. Det bor nästan en miljon människor i Stockholm och jag har lyckats träffa en som bor två kvarter bort. Han står där och väntar och vi kramas och börjar gå. Det är kallt och vinter i vinden men det är varmt i bröstet för ju fler steg vi går desto lugnare blir hjärtslagen. Vi pratar oavbrutet, skrattar, diskuterar, resonerar. Helt plötsligt har vi gått ett varv, två, och när vi är tillbaka där vi startade får jag en känsla av att han vill gå hem men så säger han att jag ska följa med, han vill visa nånting. Vi går in i ett villakvarter, runt ett hörn och en skylt säger "utsiktsplats". Han säger att han vet att det är klyschigt men jag bara ler, han visar mig upp för liten bergsknalle och där uppe ser man ut över halva stan. Det är röda, gröna, gula ljus och han pekar och visar vad som ligger var. Vi snurrar ett varv och jag ser nya vyer som jag inte visste fanns så nära. Sen går vi ner, jag halkar till och trampar i en vattenpöl och han frågar om det gick bra, jag bara skrattar och då skrattar han också. Sen frågar han igen om det gick bra, om jag blev blöt om fötterna?

Vi går och vi går, det är gator upp och gator ner, han visar torg och parker och försöker skrämma mig att det finns råttor överallt och jag hoppar till när jag ser en skugga lite längre fram. Han visar mig områden i stan som jag inte sett trots att de ligger fem minuter från där jag bor, och han bara fortsätter gå. Snart är vi i Sundbyberg och vi skämtar om att det är fem minuters promenad från en stad till en annan här, han retar mig för min skånska och blir imponerad av hur mycket jag kan låta som en stockholmare när jag anstränger mig.

Vi går och vi går, jag tappar helt begrepp om tid och rum, kan inte lokalisera mig överhuvudtaget men det gör ingenting. Jag vet inte om jag minns senast en person jag bara träffat en gång tidigare fått mig att känna mig så bekväm så snabbt. Jag känner mig rolig, smart, kompetent, intressant. Han frågar tusen och en frågor och jag svarar, han nickar, kommenterar, resonerar, argumenterar. Vi pratar om jobb och boende och djur och personligheter, vi pratar om intressen och chefer och vad som är bäst med helgen.

Vi går och går, tillbaka till där vi kom ifrån och han pekar och visar var han bor. Jag säger att jag hittar hem, han behöver inte gå med mig, det är ju en omväg för vi är precis utanför hans lägenhet. Men han bara fortsätter som att det är självklart, han följer mig hela vägen till dörren och så pratar vi om helgplaner. Jag säger att enligt min app har vi gått två mil, jag vet inte om det stämmer men vi har varit ute i över tre timmar. Han kramar mig hårdare hejdå än förra gången, så går han uppför backen och jag går in. Och då kommer jag på att inte en enda gång på de här tre timmarna har jag tänkt på det där med sex år. Inte ens när han säger att han och hans ex var ihop i åtta år.

Jag vaknar och ser ett meddelande med ett "tack för ikväll", jag svarar "tack detsamma" med ett leende. Sen hörs vi till och från under dagen, så där enkelt och naturligt som vi gjort i över en vecka. På söndag ska vi ses igen.

fredag 3 november 2017

i know it´s a shame.

Btw, var du nervös igår? skriver han efter att jag tackat för kaffen. Jag svarar att jag inte var nervös (för jag var inte nervös), bara trött och frågar om det verkade som det. Litegrann, svarar han. Jag sitter på kontoret och stirrar i telefonen. Innan dess har han hunnit skriva att jag "verkar vettig och fin" och att han gärna träffas mer. Jag svarar detsamma och jag tänker att kanske är han bara en sån där ärlig, rakt på sak, kind of guy. Inte mig emot, allt blir mycket lättare då även om det är ovant. Vi bestämmer att vi ska hitta på nåt nästa vecka när jag är tillbaka i Stockholm.

Sen skriver vi till och från under dagen, han håller mig sällskap på en fem timmars lång tågresa söderut. När jag kommit hem och det är mörkt ute skriver han och frågar vad jag är ute efter, "vad jag söker på dejtingfronten". Om jag vill ha nåt seriöst eller inte. Jag stirrar ner i telefonen. Det hugger till i bröstet. Jag väntar och så svarar jag "mer seriöst än oseriöst i alla fall" och han svarar "ok". Inget mer.

Och det är nu det kommer. Jag känner det fysiskt i min kropp och jag märker det i mitt huvud. Tankarna och oron och hjärtklappningen och sorgen. Allt kommer på en gång. Det är likadant varje gång jag dejtar, jag drabbas av det som en återkommande infektion. Det är som att sårskorpan börjat skrapas av och nu är såret helt blottat igen. För nu kommer de där mörka tankarna, de som jag brottas med och som jag inte kan skaka av mig. De som bara blir värre för varje månad, varje år som går. Skammen. Känslan av att vara konstig, att inte duga, att det är nåt fel på mig. Jag skäms.

Jag skäms över att jag snart måste berätta för honom, eller någon annan, hur länge jag varit singel. Och jag vet att det egentligen inte är nåt att skämmas över, tro mig jag förstår det, men jag kan inte göra av mig av med känslan ändå. Den har funnits med mig, långt där bak, som en vilande kraft som väcks till liv när jag sätts i såna här situationer. Kanske är det till och med därför jag undviker att dejta, för att då vet jag att jag slipper hantera den. Då kan jag bara låtsas som att jag är som alla andra som går från ett förhållande till ett annat, som inte verkar ha några problem att träffa nån. När jag inte dejtar kan jag låtsas att jag varit singel i sex månader och inte sex år. Förstår ni hur länge sex år är?

Sex år är mer än två tusen dagar, det är 2012, 2013, 2014, 2015, 2016 som bara swishat förbi och jag har försökt hänga med. Sex år är kompisar som gift sig, bebisar som blivit stora, morföräldrar som blivit gamla, maraton som blivit sprungna, resor som upplevts och liv som har förändrats. Sex år är nästan dubbelt så länge som mina längsta förhållanden varat, sex år är längre än jag pluggat och bott utomlands, sex år är de som börjar skolan. Förstår ni? För jag gör det inte. För i början, då när jag kom hem för sex år sen, då var jag trasig och det tog tid innan jag blev hel, kanske är jag fortfarande inte riktigt där än. När det hade gått ett år och jag äntligen kunde se ljuset, innan mörkret tog vid igen. Efter två år när det kändes lättare att andas, och jag insåg att jag valt rätt. Efter tre år började jag känna att det var konstigt att det tog sån tid, att det var så svårt att träffa nån ny. Fyra år gick och då hade jag provat vingarna som bar ett tag men jag landade aldrig mjukt, alltid med en krasch. Efter fem år kändes det som att jag aldrig skulle nå fram, och nu känner jag hopp blandat med förtvivlan efter sex år.

Och det som är det allra mörkaste och sorgligaste i detta är att det bara blir värre för varje år som går. För jag bygger upp ännu mer innebörd i de där åren när det läggs fler till samlingen. Det blir ett ännu större hinder, en barriär som jag är rädd att jag till slut aldrig kommer ta mig över. Jag är rädd att jag kommer fastna på denna sidan muren, en mur som jag själv byggt och som jag inte klarar ta mig över. Jag inser att jag måste ta mig ur tankarna, för de förstör så himla mycket för mig. Men jag vet inte hur jag ska göra, det känns som jag står helt handfallen med min skam och det är ett megastort i-landsproblem men det är mitt och jag känner en sån stor sorg över att jag låtit det gå såhär långt, att jag hamnat i den här onda cirkeln, i en spiral som bara verkar gå åt ett håll och det är ner.

Jag vill bara veta hur jag ska göra och hur jag ska tänka för att inte fastna ännu mer i detta mönster och vakna om ett år, två år, fem år med samma tankar och vara kvar i samma situation, i samma mörker och med samma skam.

onsdag 1 november 2017

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv.

Det blir onsdag, dagarna springer fram lika snabbt som människorna rör sig i tunnelbanesystemet. Jag sitter på ett möte på jobbet och känner mig som en fejk, jag har ingen jävla aning vad jag håller på med. Jag trodde jag började få styr på det, att jag hade koll men idag känns det bara som att jag lurat alla, att jag snott nåns identitet och låtsas vara läkare fast jag egentligen bara är vårdbiträde. Till stor del är det mina egna skyhöga krav som krockar med att vissa saker har jag faktiskt aldrig gjort förut, men jag tror som vanligt att jag ska kunna allt ändå och när jag inte kan det blir jag besviken och känner mig misslyckad.

Jag åker på lunchmöte på Östermalm, känner mig så himla felplacerad där bland snubbar i kostym och damer med päls, jag blir nästan trampad på av en äldre kvinna som verkar tro att hon har ensamrätt till trottoaren. Jag bara tittar på henne och hennes blick viker undan, jag tänker att det är det här som är baksidan med Stockholm, skillnaden på folk och folk. På väg tillbaka till Söder tar jag tunnelbanan åt fel håll, jag är så snurrig i huvudet att jag inte inser det förrän dörrarna stängs och jag åker en hållplats, går av och åker åt andra hållet tillbaka igen. Aldrig har jag gått så mycket fel som i Stockholm, jag verkar ha tappat mitt lokalsinne nånstans på vägen mellan Skåne och Södermanland.

I två och en halv timme på kontoret jobbar jag fram en ny plan, jag sväljer stoltheten och letar information, tar hjälp av andra och försöker få struktur och ordning i kaoset. Samtidigt blinkar telefonen av meddelanden från han som i text får mig att skratta rakt ut, och jag känner bara för att ställa in allt när han frågar vilken tid vi ska ses. Jag vill åka hem och lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet. Istället svarar jag en tid och vi bestämmer plats, jag skriver till vännerna att jag inte orkar gå på dejt men alla peppar och säger att jag ska gå dit, en timme kan jag ge honom.

Han skriver att han är 8 minuter bort, det regnar och är mörkt ute, helt plötsligt är han bara 2 minuter bort och jag är framme. Vi går en liten runda, sätter oss och dricker kaffe. Han ska träna efter vår träff, jag ska hem och packa. Tre timmar går snabbare än folket på rullbanden vid T-centralen, på riktigt springer den iväg när vi pratar om jobb och boende och resor och tevelicens och dokumentärer. Han är smart, ödmjuk, generös och har ett driv och glimten i ögat sådär så att man ser att det händer nånting när han tänker. Han pratar men frågar också frågor, låter mig prata, lyssnar och nickar och är intresserad av det jag säger. Vi tänker likadant om så mycket, vi skrattar och allt är bara så himla bekvämt och avslappnat. Jag tänker flera gånger att han är fin, inte på det där pirr i magen, slita av kläderna-sättet utan på det där andra sättet. Det där sättet som kommer av intelligens, initiativ, gemenskap och lugn. Jag tycker att han är attraktiv för att han är smart, inte för att jag bländas av hans snygghet. När vi ska skiljas åt följer han mig en bit på vägen, när vi kramas säger han att det var trevligt att träffas och att jag ska ta hand om mig.

Jag går hem genom regnet och tänker att sådär säger man väl när man inte ska ses mer. Ta hand om dig? Det var trevligt att träffas? Tankarna kommer direkt och jag överanalyserar allt, jag kommer hem och tänker att det är så typiskt att jag var nära på att ställa in och så blev det så himla trevligt. Jag vill träffa honom igen för jag vill veta mer om honom, jag undrar hur mycket mer vi har att prata om, jag tror det är en hel del.

Och så tänker jag att bara för att jag vill ses igen så vill säkert inte han, jag kommer inte gråta över det om det blir så men jag kommer bli besviken. Jag hoppas han känner likadant, jag hoppas telefonen blinkar till snart igen och att det är på grund av honom.

söndag 29 oktober 2017

det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart.

Så kom dagen när jag gick på min första dejt på över åtta månader. Jag förstår det knappt själv, att det gått så lång tid och att jag låtit det gå så lång tid. Men det blir ju aldrig som man tänkt sig och våren kom när B försvann och det var jobb och ett tilltufsat hjärta, en sommar som var helt fantastisk och sen en nystart med en höst som gjort att det tagit så lång tid. Och jag vet inte var jag ska börja. Helst hade jag ju velat skriva om hur lyckad dejten var, hur det pirrade i magen, hur skönt det kändes att vara tillbaka i dejtingvärlden igen. Men jag är nog inte gjord för dejting, för mig är det ett projekt och förväntningar och en massa fjärilar i magen och nervositet och dålig sömn.

Jag träffade en P som skrev till mig häromdagen på Tinder, allt gick snabbt från första hej till att vi bestämde att ses igår på eftermiddagen över ett glas vin. På tunnelbanan mot Sank Eriksplan var jag nervös men ändå lugn, och han stod som bestämt på andra sidan spärrarna, en kram senare gick vi mot vinstället och sen satt vi där i tre timmar. Pratade om hemstäder, bostadskrisen, intressen, familj, böcker, teveserier. Jag pratade mest, han nickade och frågade en del, han sa att jag var enkel att prata med. Och jag vet inte. Det var trevligt men inte mer än så. Han försökte pussa mig två gånger när vi skiljdes åt vid tunnelbanestationen, jag vände liksom bort huvudet så det blev en kindpuss till slut, inget mer. Kände inte de där vibbarna och det snurrade för mycket i huvudet. Han sa att vi skulle fundera på om vi ville ses igen, och på tunnelbanan hem gick jag igenom alla saker han sagt i mitt huvud, en del konstiga saker, en del för mycket information och jag kände mig osäker, jag känner mig aldrig så dålig som efter en dejt som inte ger mig magpirr. Jag känner mig liksom hopplös, som att jag får bekräftat det där jag fasar över, att jag aldrig ska träffa rätt.

Och mest snurrade det i huvudet för det fick mig att tänka på min senaste första dejt, den där med B som fick mig att se hjärtögonemojis överallt. Jag vet precis hur det kändes då, och vilken milslång skillnad det var från hur det kändes igår. Jag vill känna som jag gjorde med B, eller i alla fall känna nånting. I morse hörde han av sig och vill ses igen. Jag maler det om och om i mitt huvud, att jag måste ge folk mer än en chans och han sa ju själv att han var nervös på första dejten.

På onsdag ska jag träffa en J som jag skrivit med på Tinder alldeles för länge men som till slut fick tummarna ur och fråga om vi inte skulle ses snart. Han skriver saker som får mig att skratta rakt ut, precis som B gjorde. Det är ett bra tecken, jag hoppas jag känner nånting efter onsdag, nånting mer än bara hopplöshet.

onsdag 25 oktober 2017

ditt hem blir där jag hänger min hatt.

Jag tar tåget hem till Skåne, det är tidig lördagsmorgon. Stockholm sover, men jag är vaken. Efter nästan fem timmar är jag framme, jag går i mina gamla fotspår över kullerstenarna, genom centrum, svänger vänster in på min gata. Går de tre trapporna upp, öppnar dörren. Hemma. Det känns som hemma, det luktar som hemma, min puls sjunker litegrann för varje minut.

Jag går och tränar, samma gata som jag gått tusen gånger innan, allt är sig likt och det är skönt att känna igen sig, att veta exakt vad som väntar bakom nästa krön. När jag går hem har jag tusen känslor i bröstet. Det är som att jag är hemma men ändå borta. Som att jag vill vara här men ändå där. Jag träffar en kompis och jag berättar om känslan, att jag inte kan sätta fingret på det men kanske vet jag inte vad som är hemma ändå. Jag säger att jag sökt ett jobb i Stockholm som är på ett år, att jag skulle kunna tänka mig att bo där, på riktigt, i ett år. För att verkligen ge det en chans. Det är liksom inte samma sak att bo inneboende som att ha en egen lägenhet där man har sina grejer, om man bor nånstans på riktigt kan man ju skaffa sig nya rutiner, nytt träningsställe, nya kompisar. Nu lever jag mest mitt emellan på nåt sätt. Inte riktigt där och inte riktigt här.

Och jag vet inte, kanske känner jag mig inte riktigt hemma nånstans förrän det finns nån annan där, kanske är mitt hem inte en lägenhet eller stad eller land, kanske är det en annan person som blir det som är hemma och eftersom den personen inte finns i mitt liv känns det inte heller som att jag har ett riktigt hem eller vet var hemma är. Kanske hittar man aldrig hem. Kanske gör man det. Just nu känns det som att hemma kan vara nästan var som helst, bara jag inte är där själv.

tisdag 17 oktober 2017

for your eyes only.

Det blev en fin helg, trots alla farhågor. Jag blev medbjuden ut på middag med tjejkompisen men valde att stanna hemma för jag var helt slut när lördagskvällen väl kom. På dagen hade jag sprungit med en av dem jag träffade på livets resa. På söndagen ses vi igen, och då är han med det lockiga håret också med. Tidigare på dagen har han skrivit i vår gruppchat på Messenger att det vore fint att visa mig Djurgården runt i det fina vädret. Nån timme senare skiner solen fortfarande från en blå himmel när vi möts upp utanför Stadions tunnelbanestation. Han kommer joggandes och det är något med honom, jag kan inte sätta fingret på det men hans blick liksom genomborrar mig. Sättet han ser en i ögonen, inte för att det är nåt särskilt med mig utan han gör nog så med alla. Hans pojkaktiga leende, hans busiga blick, jag kan liksom inte rå för att det pirrar i kroppen när han är i närheten. Och jag förbannar mig själv för att jag känner så för han är gift och har två barn och han är inte tillgänglig och jag vill inte känna så men jag kan inte stänga av.

De tar mig med på en runda längs Gärdet, ut på Djurgården, vi springer längs vattnet, upp mot Skansen, förbi Vasamuséet och in mot stan. Springer längs Strandvägen och upp mot Östermalm, förbi Stureplan och upp mot Stadion, ut i Lill-Jansskogen och tillbaka igen. Han lämnar av mig vid Stadions tunnelbanestation efter tjugo kilometer och han joggar vidare hem mot Östermalm, vänder sig om och ropar att vi kanske kan springa igen nån gång i veckan. När hans rygg försvinner bort längs allén blundar jag och tänker såna tankar man inte ska tänka om gifta män med två barn men jag kan inte låta bli, mina tankar är mina och ingen annans. Så länge de stannar där är det inte fel, tänker jag. När jag inte ser honom längre går jag nerför trappan till tunnelbanan, och jag inser att kanske är jag förälskad i Stockholm.

Idag sökte jag ett nytt jobb här, ett vikariat på ett år som låter så himla spännande. Jag tänker att jag skulle kunna ge det ett år för att se om förälskelsen kan bli kärlek.

fredag 13 oktober 2017

ingen glittrar som dig Stockholm.

Så går en vecka, den första där allt är nytt. Ny stad, nytt jobb, nytt kontor, nya kollegor. Det är bara jag som är samma, eller inte ens det egentligen för man är ju inte samma när allt runt omkring en är nytt. Jag åker tunnelbanan och vägrar hänga med i hetsen och stöket, försöker gå i min vanliga takt medan alla andra rusar förbi mig. Jag får fler matchningar på Tinder på en dag än jag får på en vecka i Skåne, men jag orkar inte ens skriva tillbaka. Jag börjar förstå mitt jobb, vad det är jag ska göra och jag känner mig emellanåt som en som låtsas för det är så mycket som jag inte gjort innan, så mycket som jag förväntas kunna redan men jag vet att jag fixar det om jag bara sänker mina egna krav.

Det går en vecka och jag saknar redan min lägenhet, mina vänner, min gata i stan därhemma. Att bo i en väska och dela lägenhet utan att ha sina egna grejer och sitt eget utrymme är inte för mig. Även om det går bra så saknar jag att ha mitt eget, mina grejer, min säng, min soffa. Det är säkert en känsla som kommer gå över med tiden, allt är ju så nytt nu, alla omständigheter är nya, och det snurrar tusen tankar i huvudet. Som det där om att min chef (om det nu ens är min chef) är sur och konservativ och "inte hade en aning om" att planen inte var att jag ska vara heltid i Stockholm. Det gör mig osäker och lite irriterad för jag gillar inte att förutsättningarna ändras när man tror att något är bestämt. Eller det där om mina tre supertrevliga tjejkollegor som är i min ålder och har allt det där jag vill ha, hus och barn och man. Dessutom är de välutbildade, snygga, kompetenta. Jag ser bara det där, och jämför mig igen.

Så går en vecka och det blir fredag, jag är så trött för jag har inte sovit en hel natt denna veckan. Syrran jobbar kväll och vi går om varandra, hon väcker mig när hon kommer hem, jag väcker henne på morgonen. Jag står på tunnelbanan och nästan nickar till, känner mig lite bakfull men det är bara trötthet. Kommer till jobbet och är först av alla, klockan är åtta och trots att jag är först är jag också sist att gå hem halv fem. Känner mig ensam på vägen från kontoret, ser alla som är på väg någonstans och jag får meddelande från vännerna hemma som ska ut och dricka drinkar. Jag har ingen här, och det blir så tydligt vid en tunnelbanestation på Söder. Skickar meddelande till mina löparbekanta om att springa ihop i helgen, får inga svar. Skickar ett annat meddelande till en kompis hemifrån som är i Stockholm i helgen, tänker att kanske kan vi mötas upp för en drink imorgon kväll. Jag behöver komma ut och se folk och känna pulsen, det är ju därför jag är här. Får inget svar.

Det går en vecka, och jag ska vara kvar en hel vecka till innan jag åker hem första gången. Dagarna går fort på jobbet men jag oroar mig över kvällarna för ensamheten i Stockholm är nåt helt annat än ensamheten hemma. Den är oftast självvald, här är den inget jag kan göra så mycket åt.

Och jag vet att det bara är alla känslor i en enda röra på en och samma gång, att det kommer gå över och bli bättre. Jag känner det, för när jag åker tunnelbanan från Gamla Stan över vattnet till Slussen så blir jag varm i hjärtat och pirrig i magen för att jag ändå vågade ta den här chansen, att prova nåt nytt om så bara för ett tag.

fredag 6 oktober 2017

när Stockholm kysser mig på kinden.

Jag fick jobbet.

På måndag åker jag till Stockholm, på tisdag börjar jag på nya jobbet, på nya kontoret, i nya staden. Jag vet inte hur det blir det här, men jag har ett pirr i magen och ett lugn i bröstet. Jag tror det blir bra. Jag vet inte om jag kommer älska eller hata det, om jag kommer tröttna på pendling, om jag kommer få det att funka men jag hoppar ur boxen och testar och vågar. Det där andra finns ju kvar och jag lämnar inget permanent, jag bara sträcker ut mina vingar över en annan plats ett tag.

Det känns på nåt sätt som en ny början, fast jag vet att det bara är tre månader, inte för evigt. Men det känns stort, och jag tror det är precis det här jag behöver just nu.

Så kom igen nu Stockholm, jag hoppas du tar mig med storm och får mig att känna sånt jag inte känt på länge. Att du tar med mig på berg-och dalbanan som är livet, och visar mig sånt jag inte sett på länge. Att jag känner som Winnerbäck sjunger att mina steg har fått en gata där att gå, att jag i ditt regn får den kraft jag skulle få. Att jag stampar i din takt, att du kysser mig på kinden.

Mest av allt hoppas jag att du får mig att tro på mig själv igen, som jag inte gjort på så himla länge.

onsdag 4 oktober 2017

håller min egen hand.

På tisdag morgon mailar jag rekryteraren för jobbet här hemma, det går en hel dag utan svar. På kvällen surfar jag runt på jobbsajter och hittar en annons, för just det där jobbet jag var på intervju för. Företaget har själv lagt ut annonsen, jag blir ledsen och arg på samma gång för jag har fortfarande inte hört något. En timme senare svarar rekryteraren att företaget valt att gå vidare med en annan kandidat, men önskar mig lycka till. Jag vet inte om det stämmer eller om det är en lögn eftersom de lagt ut annonsen bara någon dag efter min intervju men jag tackar mig själv för att jag åkte till Stockholm, att jag inte la alla äggen i samma korg.

På torsdagen ringer rekryteraren från Stockholm, jag står i en klass med överenergiska femteklassare och kan inte svara. Det är en halvtimme kvar innan lektionen tar slut och jag har aldrig varit med om minuter som går långsammare. Jag släpper klassen fem minuter tidigare och kastar mig på telefonen, ringer upp och får veta att hon vill kolla mina referenser. De är intresserade av dig... och en annan person, säger hon. Jag säger att jag jobbar, om två timmar kan jag skicka referenser via mail och i huvudet snurrar tankarna på hur nära det är nu. Det är verkligen upploppet.

På fredag förmiddag ringer min förra chef, rekryteraren har ringt henne och de har pratat om mig, mina kompetenser, mina styrkor, mina svagheter. Chefen säger att rekryteraren sagt att hon verkligen tyckte om mig, min chef hade sagt att hon gratulerar företaget i förväg om de väljer att anställa mig. Det hörs att det kommer från hjärtat det du säger om henne, hade rekryteraren sagt när min chef pratat om mig. Det är nära nu, det är ju dig de vill ha säger chefen till mig. Men jag vågar inte riktigt tro på det, än. Jag går och jobbar några timmar på fritids, telefonen ringer när jag sitter och gör pärlplattor med barnen. Det är rekryteraren från Stockholm. Jag springer upp två trappor, tar dem nästan i farten, och svarar. Det är dig de vill ha, du är deras nummer ett. Och du har fått jättefina referenser. Det är bara formalia kvar nu, en projektansökan som ska skickas in och bli beviljad, som jag förstår det men jag har inte riktigt koll. Rekryteraren säger att det ska bli klart i början på veckan efter, måndag eller tisdag.

Måndag går, jag hör inget. Tisdag går, jag hör inget. Jag träffar mamma i kolonin, hon är sjukskriven för det är strul på hennes jobb och hon gråter. Och när mamma gråter så gråter jag. Mitt bland alla höstlöv och fallfrukt trillar det tårar ner för mina kinder, för mamma och för mig själv för jag är så nervös. Jag är rädd och jag är orolig och jag är stressad. Jag kan inte hålla inne känslorna och jag säger att jag är så trött på att det aldrig löser sig för mig. Det är inte bara jobbet, såklart, det är allt det andra också, allt bubblar upp på en gång. Ensamheten, barnlösheten, arbetslösheten. Att det känns som att jag bara slösar bort mitt liv. Att jag inte vet vad jag gör om jag inte får detta jobbet, det känns som att allt hänger på detta, och jag kan inte göra nånting för att påverka det. Jag hatar att allt det där jag vill det kan jag inte kontrollera, jag kan inte göra nånting för att det ska bli så som jag vill. Maktlöshet, jag hatar känslan, jag hatar att jag inte kan hantera att jag inte kan bestämma eller kontrollera allt. Mest av allt hatar jag att jag känner en sån skuld för att jag inte är där jag vill vara, att jag skuldbelägger mig själv, bannar mig själv, straffar mig själv för att jag inte är bättre än såhär. Jag känner mig så himla misslyckad.

Onsdag förmiddag och jag hör ingenting. Magkänslan börjar säga att det skiter sig det här, det blir inget. Jag börjar titta efter andra jobb, tänker att jag måste vara beredd att gå vidare. Och så alldeles nyss ringde rekryteraren, med skakig röst svarar jag. Försöker intala mig att det är dåliga nyheter för att inte bli alldeles för besviken. Hon säger att det fortfarande jobbas men nu har de fått besked om att ansökan är beviljad, den behöver bara kompletteras. Jag hoppas jag får ringa dig igen innan veckan är slut med glädjande besked avslutar hon. Herregud vad jag också hoppas på det.

måndag 25 september 2017

som att Stockholm blev nåt stort.

Jag väntar så länge jag kan på torsdagen, väntar på rekryteraren som aldrig ringer om jobbet på hemmaplan. Bokar in jobbintervjun i Stockholm och tågbiljetter till morgonen efter. Halva fredagen sitter jag på ett gammalt, långsamt tåg genom södra Sverige med telefonen i handen, ljudet på men ingen ringer. Det blir fredag eftermiddag när jag är framme, på T-centralen hamnar jag i nån slags tidig eftermiddagsrusning men hittar ändå rätt bland gröna, röda och blå linjer. Kliver av i Solna, går med gps:ens hjälp de tio minutrarna hem till min lillasysters andrahandslägenhet på första plan i ett gult lägenhetshus.

Sen går en lördag när jag springer runt några sjöar, svettas ut all min oro och alla frågor som snurrar i skallen. Vi går ut och äter, pratar om relationer, jobb, livet. Sen sitter vi tillsammans vid hennes lilla köksbord och letar jobb till henne, hon skriver om CV och jag peppar så som bara en storasyster kan. Det blir söndag och vi åker in till stan, går en runda i solskenet på Djurgården och jag älskar ju Stockholm sådär som jag älskar Köpenhamn och London, Melbourne och New York. Sådär som att varje gång jag kommer dit vill jag bo där, om pengar inte hade varit ett problem.

Måndag morgon och jag åker på dagens första intervju hos rekryteringsföretaget som sitter mitt i city, jag slipper morgonrusningen men förundras ändå av att det är människor precis överallt. Stockholm har vaknat till ännu en solig septemberdag, och jag går från intervjun med ett leende och ett höjt självförtroende. Kollar på telefonen med jämna mellanrum, ingen har ringt. Jag strosar genom Gamla Stan, upp mot Slussen, över vattnet, upp på Söder och jag kisar i solen, letar fram mina solglasögon och blir alldeles för varm i min skinnjacka. Jag går vilse, så himla lost efter att jag svängt av från Götgatan, jag letar efter en restaurang jag vill äta lunch på och förbannar min telefon som visar mig åt helt fel håll. Blir stressad och hjärtat klappar för jag måste hinna äta innan nästa intervju, som ligger på andra sidan Söder från där jag hamnat. Jag går med snabbare steg via gatorna med landskapsnamn och jag älskar denna delen av stan, jag hade kunnat ge höger arm, vänster ben för en lägenhet här. Hittar rätt gata till slut och slänger i mig en snabb lunch, innan jag går över gatan för intervju nummer två för samma jobb. Träffar två supertrevliga tjejer i min egen ålder, vi skrattar och de är så avslappnade, det känns så himla bra och jobbet är verkligen intressant, det är ett kvalificerat jobb som säkert kommer vara så himla lärorikt och givande. Det är tre personer som gått vidare till sista intervju, jag är en av dem och på vägen från intervjun ringer jag rekryteraren som frågar hur det gick, och om jag är sugen på jobbet om de vill ha mig. Jag svarar instinktivt ja! för i mitt huvud har jag redan fått det. I mitt huvud spenderar jag delar av mina veckor under hösten i Stockholm.

Jag tar tunnelbanan från Skanstull till city, går på stan och köper lite nya kläder för att lyxa lite. Jag kollar på telefonen med jämna mellanrum, sms:ar med kompisar och lillasyrran, ringer mamma, pratar med pappa. Ingen ringer angående jobbet här hemma. Sen tar jag det gamla, långsamma tåget hem, har alldeles för många timmar på mig att tänka, analysera, fundera. Jag tänker på hur jag ska lösa det rent praktiskt, att det kommer bli dyrt med så många tågresor fram och tillbaka till Stockholm, om jag fixar att bo på min systers soffa (i lägenheten som hon måste lämna 1/12) och om det är värt det. Jag är rädd att missa chansen på jobbet här hemma, som låter roligare och som dessutom har större chans till förlängning. Jag är rädd för att göra val, för jag oroar mig så mycket för vad som är rätt och fel. Tänk om detta, tänk om något annat. Och jag oroar mig i förväg för jag har ju inte fått nåt erbjudande än, jag behöver inte välja just nu. Och ändå snurrar tankarna på om jag ska göra si eller så, om jag ska vänta, om jag vågar tacka nej, om jag kommer ångra mig, om det ena om det andra. Det snurrar.

Imorgon ska jag jaga rekryteraren för jobbet här hemma, för jag behöver veta så jag kan försöka få nån slags ordning och reda på allt det där som snurrar.

onsdag 20 september 2017

som att sakta blev till fort.

Jag hör inget om jobbet i Stockholm, söker ett, två, tre andra jobb här nere. Igår ringde telefonen när jag var på kolonin, det var en rekryterare för ett av de jobben jag sökt. Hon undrade om jag hade tid med en telefonintervju och efter en kvart tackade hon för sig och sa att om du går vidare är det intervju imorgon, vi hör i så fall av oss redan i eftermiddag. Några timmar senare ringde hon tillbaka och i morse var jag på intervju. Och det gick så bra, kändes så himla rätt. Att jag är en stark kandidat till ett sånt jobb jag verkligen vill ha, trots att jag våndats över att jag kanske aldrig kommer nå dit eftersom jag inte har exakt den utbildningen man oftast eftersöker. Och rekryteraren sa saker som boostade mig så himla mycket, det kändes som att jobbet var skrivet för mig och jag för det. Imorgon eller fredag får jag reda på om jag går vidare, men han sa saker som får mig att tro att om detta jobbet inte är mitt så vet jag inte hur det ska kännas när det känns rätt. Dessutom börjar det redan den första oktober, tidsbegränsat i och för sig till årsskiftet men det finns stora möjligheter till att det blir förlängt eftersom det finns en vakans för just den här tjänsten.

En timme efter intervjun ringde de från Stockholmsjobbet. Jag som trodde det skulle vara intervju denna veckan fick istället besked om måndag eller tisdag. Och nu vet jag inte vad jag ska göra för nästa vecka har jag lovat bort mig som lärarvikarie på skolan där min faster jobbar, det har varit bestämt i en månad och jag är ju en sån som inte gillar att göra andra besvikna så därför vill jag helst inte säga att jag inte längre kan. Jag sa till rekryteraren att jag är uppbokad med jobb nästa vecka men kan kolla om det går att göra något åt, och måste lämna besked imorgon. Men Stockholm? Jobbet lockar inte alls lika mycket som det här hemma, jag vill ju egentligen inte flytta och veckopendling känns inte heller superspännande längre. Inte efter idag. Dessutom är Stockholmsjobbet också tidsbegränsat, samma period som jobbet här hemma.

Så. En snabb Gallup. Handuppräckning. Mina alternativ som jag ser det är att

1. Strunta i Stockholmsjobbet. Tacka nej till intervjun, hänvisa till att jag är uppbokad med jobb och inte kan komma ur det. Gå på magkänslan att det andra jobbet går vägen, och om det inte gör det, lita på rekryterarens ord om mitt starka CV och att det kommer nåt annat jobb som det är meningen ska bli mitt. Jag kanske inte ens får jobbet i Stockholm även om jag åker på intervju.

2. Lägga tid och pengar på att åka till Stockholm på intervju på måndag eller tisdag för ett jobb som jag inte längre är superintresserad av. Behöva säga till på skolan att de ska fixa vikarie för mig, kanske inte bara en utan två dagar (om jag får komma på andra intervju på det andra jobbet). Hålla alla möjligheter öppna.

Allt beror ju lite på vad som händer imorgon. Om jag hör nåt från rekryteraren från jobbet här hemma eller inte. Gör jag det så kan jag ju lättare agera. Går jag inte vidare blir Stockholm aktuellt igen och ett lite mindre problem. Går jag vidare är det samma situation som idag, bara mer tidspress. Hör jag inget imorgon måste jag bestämma mig utan att veta om jag gått vidare eller inte och ändå lämna besked till Stockholm. Ni hör ju själv hur det låter. Jag är helt snurrig. Men min magkänsla säger alternativ 1, att det är värt det liksom. Det värsta som kan hända är att jag inte får jobbet här hemma och då kommer det fler jobb, skulle jag bli sugen på Stockholm igen kan jag alltid söka fler jobb där. Men samtidigt är det kanske dumt att stänga dörren? Det verkar ju ändå vara ett bra jobb, det där Stockholmsjobbet. Och ja, jag vet att det är en angenäm situation men för mig känns det surrealistiskt för här har jag gått och trott att det skulle vara jättesvårt att få jobb. För innan har det varit en kamp att ens gå vidare till intervju. Nu är det tydligen annorlunda. Och jag hatar att behöva välja för jag vill ju alltid ha facit och det finns ju aldrig. Man vet ju aldrig vad som blir rätt.

Jag tror jag måste sova på saken.

tisdag 19 september 2017

i´m not a disco.

Söndag morgon och jag vaknar helt snurrig, jag har satt klockan på ringning för jag ska iväg till Österlen med en kompis. Jag är fullt påklädd, har inte dragit ner persiennerna så jag vaknar för att solen strålar in i sovrummet. Jag minns inte ens att jag kommit hem. Bredvid mig ligger mobilen, i hallen ligger väskan med plånbok och nycklarna sitter i dörren på insidan, allt är som vanligt. Förutom att jag inte minns att jag kommit hem. Jag kollar mitt kontoutdrag och det verkar stämma med ställena vi varit på, jag skriver meddelande till min kompis som svarar att det är lugnt, så full var du inte! Vi pratade tydligen i telefon hela vägen hem men jag minns inte. Jag köpte tågbiljett vid 02.00 i appen men jag minns inte tågresan. Och jag får hjärtklappning för jag är för gammal för sånt här, jag är för smart för att vara så dum och för bra för att låta mig själv hamna i såna här situationer. Och ändå gör jag det. Jag försöker tänka att det tjänar ingenting till att gå och må dåligt för allt verkar vara okej, förutom inuti mig där det river och gnager av oro och ångest. Trycker bort tankarna när de kommer, och spenderar dagen vid ett fiskeläge på Österlen, på en veranda med solen i ögonen och på vägen hem somnar jag i bilen.

Söndagen är rester av en lördag kväll som började med middag hemma hos mig, två tjejkompisar som också är singlar, vi pratar om relationer och den ena har träffat en kille som inte vill nåt seriöst, den andra har inte legat med nån på två år. Och så jag som inte varit på dejt sen i mars, för jag har inte haft nåt sug sen det sket sig med B. Jag pratar om hur svårt det är och får höra tillbaka att ja men du har ju inte riktigt ansträngt dig. Och den där kommentaren känns som ett stick rakt in i hjärtat, och den följer med mig när vi åker till grannstan för att möta upp kompisens dejt och hans kompisar som är på besök, den följer med mig när jag dricker en eller två drinkar för mycket, den följer med mig hela vägen. Det är inte nån annans fel än mitt att jag vaknar en söndag morgon med minnesluckor men ibland önskar jag att det inte var så lätt att göra fel hela tiden.

Jag sover dåligt och vaknar en måndag morgon och jag tänker för mycket igen. Det snurrar i huvudet, men inte av en discokula utan av mitt liv. Av allt som jag inte vet, allt som jag inte kommer ihåg och allt som jag hoppas ska bli av.

torsdag 14 september 2017

allt kan bli på riktigt.

Jag står i köket och bakar, ska hälsa på gamla kontoret och vill ha med mig nåt. Telefonen ringer, det är ett 08-nummer och jag svarar inte för jag har händerna fulla av deg och kladd, och så tänker jag att det säkert ändå är nån försäljare, är det nåt viktigt lämnar de väl ett meddelande. Inget meddelande. Jag kollar inte upp numret. På kvällen går jag en promenad med en kompis och vi pratar om jobb och hur man ska göra, hur man ska få det där jobbet man vill ha och jag säger att jag börjar fundera på att söka jobb i Stockholm, kanske kan man veckopendla eller bara bo där ett tag för att samla på sig kunskap och erfarenhet? Men helst av allt vill jag ju bo kvar i min lägenhet med kakelugn, nära kolonin, vännerna, familjen. Men jag vill också ha ett jobb, snart.

Morgonen efter har jag lagt ifrån mig telefonen i ett annat rum, när jag kollar den har jag ett missat samtal en halvtimme tidigare. Och ett röstbrevlådemeddelande. Det är från en rekryterare som hjälper till med rekryteringen till ett jobb jag sökte för några veckor sen. Jag ringer upp. Hon frågar vad jag gör nu och min situation och erfarenhet och efter det så säger hon:

Vi vill gärna träffa dig, har du möjlighet att komma på intervju i slutet av nästa vecka? I Stockholm?

Och mitt hjärta slår dubbla slag av förhoppningar och jag blir varm i kroppen av att få höra att jag faktiskt är intressant, att jag duger. Jag säger såklart att jag kan, och så ska hon höra av sig när hon stämt av med företaget.

Jag ringer pappa, mamma, smsar kompisar att JAG SKA PÅ INTERVJU!! På eftermiddagen blir jag helt nojig och tänker att jag kanske hörde fel, sa hon verkligen så? Jag har kanske missuppfattat för vi bestämde ju ingen dag och tid och tänk om det bara var en telefonintervju, tänk om hon bara ville kolla att jag var tillgänglig men att det kanske inte var helt säkert att jag skulle komma på intervju? Men visst säger man inte så om man inte faktiskt menar det? Då luras man ju.

Och tankarna snurrar, jag tänker att jag tar ut saker i förskott trots att jag passar profilen perfekt, är tillgänglig direkt och att det borde vara en stor fördel eftersom jobbet är tänkt att börja 1 oktober. Men i mitt huvud har jag redan sprungit iväg till att jag fått det, funderar på hur vi kan lösa det med veckopendling eller dubbelt boende för det är bara några månader och så tänker jag att det kanske inte vore helt fel att spendera hösten i Stockholm. Om det nu är på riktigt.

tisdag 12 september 2017

livets resa.

Jag har ju glömt skriva om livets resa, den där som jag gjorde i slutet av juni och som sedan legat som en bomullstuss runt mitt hjärta. Transsylvanien alltså. Vilken grej det blev och såhär minns jag det sisådär tre månader senare.

Jag minns att när vi landade på Bukarest flygplats var det första som slog emot en den där hettan, och lukten av värme. Det luktar ju på ett särskilt sätt från varm asfalt och avgaser, den där lukten som är så annorlunda från hemma. Det var 34 grader varmt och helt klarblå himmel. Från flygplatsen skulle vi vidare till Transsylvanien som alltså är den nordvästra delen av Rumänien, mot gränsen till Ungern. Målet var området Brasov, i närheten av bergskedjan Karpaterna. Bussresan skulle ta två eller tre timmar men det slutade med att den tog nästan sju. Det var då det blev på riktigt, det där uttrycket som vi hört arrangörerna slänga sig med men som vi inte förstod varför. This is Romania! Allt kan hända, och man kan inte planera särskilt mycket för det blir ändå inte som man tänkt sig. Tvärtom vad jag, fröken kontrollfreak, gillar alltså men det var bara att le och bita ihop. Och gå på toa med fem okända tjejer i ett dike vid en vägkant eftersom vi satt fast i bilkö i flera timmar och nöden har ju som vi vet ingen lag. Men vi kom fram! Alldeles för sent så vi nästan inte fick middag men det var en parentes i sammanhanget för vi var framme, äntligen!


Jag minns att jag vaknade tidigt och öppnade gardinerna till denna utsikten. Och jag minns att jag blev varm i hela kroppen. Efter frukost och genomgång av grupper och dagens upplägg åkte vi buss till nationalparken där vi skulle ta oss 19 km upp och ner och fram och tillbaka genom terräng. Det slutade med att vi tog oss 22 km genom ett fantastiskt landskap, och gick i mål i staden Bran där ölen kostade tio kronor och smakade gudomligt. På kvällen åkte vi med en galen busschaufför till staden Brasov där vi åt traditionell rumänsk mat som riktiga turister och fick kasta i oss efterrätten för att åka på en lika galen bussfärd hem genom små, sovande byar och smala vägar med stup ner i avgrunden.


Dag två, lördag och lika tidig start för att ta oss 20 km genom lite lättare terräng, med fikapaus hos några rumäner som serverade kokkaffe i eget porslin. Det var denna dagen vi lärde känna varandra, blev ett gäng och för stunden, just där och då, blev några av de där personerna mina allra bästa vänner. Vi sprang genom byar, över ängar, uppför kullar och nerför backar och såg ett land som stått stilla i tiden. Barn som arbetade på åkrarna, liar och höskyfflar och inte en enda traktor. Hästar och åsnor som var fastkedjade utan mat och vatten och ibland var man tvungen att stänga av alla känslor för att inte bryta ihop. För det var verkligen som en annan värld ibland. Och jag insåg hur jävla bra vi har det här hemma, hur bortskämd jag är som bryr mig om mina i-landsproblem och hur olika liv man kan få beroende på om man är född i ett land som Sverige eller ett land som Rumänien. Vi gick i mål i en by där det fanns en enda restaurang som serverade öl, och när vi sa att vi ville ha 25 öl trodde vi ägaren skulle få en hjärtinfarkt för så många visste han inte ens om han hade på lager sa han. Vi höjde våra glas för varandra och livet, och där och då ville man bara stoppa tiden.


Söndag morgon checkade vi ut tidigt och begav oss ut på tredje etappen, som också skulle bli den värsta. Efter två dagar och över 45 km i benen, uppför berg och genom dalar, så kändes varje steg i början som en kamp. Det var svalare men enormt fuktigt väder, och den första stigningen gick rakt upp. Men det som inte dödar, det härdar och man klarar mycket mer än man tror helt uppenbart. Vi belönades med fantastiska vyer över dimmiga bergstoppar och jag har så många ögonblick i min hjärna som jag inte kan förmedla men de finns där som små diabilder som jag ser ibland när jag blundar. Kanske den bästa känslan på hela resan var den sista spurten mot mål, när vi sprang nerför en slalombacke. Om man inte springer och älskar nerförsbackar så låter det nog stört men den känslan när benen bara går av sig själv och man bara åker med på resan, den är obetalbar.


Dagen efter åkte vi hem, det ösregnade från morgon till kväll och vissa kom inte med sina flyg som blev inställda. Det var som om det var ett tecken, våra fyra dagar hade varit de soligaste och varmaste så långt den sommaren, och när vi lämnade blev det regnigt och kallt.

Det finns såklart tusen saker till att berätta, fler bilder, fler historier men hur jag än formulerar mig kan det aldrig bli samma som där och då. Så ni kanske förstår att jag kallar det livets resa och att jag redan längtar till nästa år?

måndag 11 september 2017

när hösten kommer och tiden gått för fort.

Så har sommaren tagit slut, snart har halva september gått och då kommer hösten. Jag har fyllt år, nu är jag inte längre 32 utan 33 och jag förstår det fortfarande inte. Hur den där tiden bara rusar. Och jag känner att jag inte hinner med, jag kan liksom inte greppa att mer än halva året redan har gått. Min sommarledighet är över, jag kan inte leva i min sommarlovsbubbla längre. Istället slits jag mellan dagar med magont och jobbsökarhets till dagar jag sover länge och sträcktittar på Netflix. Jag trodde jag hatade niotillfem-livet men nu när jag inte har det så saknar jag det. Jag längtar efter ett nytt jobb, ett sammanhang, ett syfte. När jag går morgonpromenad och folk cyklar till jobbet, skolan, universitetet så känner jag en tomhet och en överflödighet. Som att jag inte har nåt syfte eller anledning att vara här. Tiden går för fort och jag hinner inte med.

Så jag fyller 33 år, en av mina sista singelkompisar träffar en kille, jag försöker matcha med folk på Tinder och samtidigt säger jag till en av mina bästa vänner att det kanske är så att jag inte träffar nån. Nånsin. För så är det ju, vissa gör inte det. Det är som att jag på allvar tror att det inte kommer hända, som att jag stängt av och gett upp. För om man slutar hoppas och slutar tro så är det lättare att acceptera att det inte händer, visst är det så? Det är samma som min barnlängtan, det är som att jag stängt av den också för nu när jag vet att det inte kan hända (inte just nu, eller på ett tag framöver) så är det som att jag inte ens vill längre. För om man inte vill så behöver man ju inte längta, eller hur?

Och så tänker jag på hur det blir och vad man kan göra åt det, vad jag gjort för fel och vad jag skulle kunna göra annorlunda. Jag blir arg på mig själv för att jag inte försökt tillräckligt, under mina sex år som singel har jag kanske dejtat 10, 15 personer, inte 100. Kanske hade jag hittat rätt om jag försökt den där sextonde, sjuttonde, trettionde gången istället för att bara lägga ner hela tiden. Tänk om. Jag måste sluta tänka om. Så jag går in på Tinder och trycker ja och nej, och blir besviken varje gång mitt ja inte får en direkt match. Bekräftelsebehovet bara ökar för varje dag som hoppet minskar och jag somnar på kvällarna med handen på kudden bredvid och tänker att jag inte sovit nära någon annan person på nästan fyra månader. Jag saknar det, och jag längtar så jävla mycket efter det men det är lättare att stänga av och låtsas som ingenting, eller hur?

onsdag 30 augusti 2017

blame it on me.

Det är min födelsedag. Jag vaknar ensam i min säng, tidigare än jag tänkt mig och det duggregnar ute. Sträcker mig efter telefonen och jag har fått några sms och meddelanden på Messenger. Grattis födelsedagen! Själv tänker jag mest att jag saknar någon att vakna upp bredvid men jag tränger undan tankarna och spelar Stevie Wonder's Happy birthday på Spotify istället, som jag brukar. Öppnar presenten jag köpt till mig själv, två böcker varav det visar sig att den ena hade jag redan. Jag går en promenad, kollar telefonen och tycker det är konstigt att ingen skrivit på min Facebook, jag drömde om det förra året, att jag gick en hel dag utan några som helst grattis-önskningar. Timmarna går, fortfarande inga hälsningar men jag får meddelanden på Messenger från folk jag inte brukar skriva med där. Känner mig låg och betydelselös. Pappa ringer och han säger ta hand om dig, puss och kram, jag älskar dig och han brukar inte säga det där sista. Det värmer inifrån hela vägen ut i fingerspetsarna. Min dator hänger sig, jag hittar två, tre jobb i Stockholm som jag vill söka men jag vill ju egentligen bo kvar här. Känner mig stressad och får lite ångest. Tänk om jag inte får nåt jobb?

Farmor och farfar kommer på födelsedagsfika och vi äter prinsesstårta, de pratar om förr och nu och farfar berättar sånt som han redan berättat men jag säger ingenting för det är fint att ha dem vid mitt köksbord på min födelsedag. De som funnits där sen jag var liten, de finns där fortfarande 33 år senare. När de åkt hem ringer mamma och jag blir ledsen för mormor har inte ringt, hon har skickat kort men inte ringt och hon ringer alltid när man fyller år. Fast hon ringde inte förra året på min födelsedag och jag känner mig betydelselös.Vi pratar så sällan så det känns ännu mer sorgligt att hon inte ens ringer på min födelsedag.

Jag går på restaurang och käkar middag med mina två närmsta kompisar, vi pratar om livet och jag säger att det är lite jobbigt just nu. Trots att det är min födelsedag. De försöker peppa och uppmuntra och säger fina saker men det är som att det inte går in. Jag känner mig misslyckad, så långt från där jag ville vara i år. Jag säger att jag varje år önskar att jag på min nästa födelsedag inte ska vakna ensam men så blir det så ändå. Att det ska vara så svårt. Säger saker som att det är ju inte alla som träffar nån, vissa är ju själv resten av livet. Att det kanske egentligen är mitt fel alltihop, alla de här sex åren som gått. Att jag inte försökt tillräckligt, att det jag gjort uppenbarligen inte funkat. Fast jag egentligen inte tror på det, det är som att jag intalar mig att det är så.

.......................................................................

Jag inser vid lunchtid att jag själv gjort nån inställning som gör att ingen kan skriva på min Facebook-vägg utom jag själv. Ändrar tillbaka och då börjar grattis-önskningarna trilla in. Hittar tre jobb att söka inom fem mils radie, och inser att några år i Stockholm kanske är precis vad jag behöver just nu. Det kostar ingenting att söka.

Kollar min telefon och min mensapp säger att jag ska ha mens vilken dag som helst, egentligen för nån dag sen. Inser att det är därför jag är så låg och känslosam, jag har fortfarande inte förstått att jag efter alla år med p-piller nu faktiskt känner av hormonella störningar och förändringar. Det har ju varit så flera gånger men ändå är det som att jag blir lika förvånad varje gång.

Mormor ringer när jag sitter på restaurangen. Jag ler när jag ser att det är ett missat samtal från just henne och tänker att jag ringer tillbaka imorgon. Skickar ett tack-sms till kompisarna och får ett fint kärleksfullt sms tillbaka.

Och imorgon åker jag norrut och springer maraton i bergen. Jag kanske inte lyckas med jobb eller kärlek men springa, det är en sak jag vet att jag kan.

fredag 25 augusti 2017

den bästa sommaren.

Jenny frågade för ett tag sen vad vi gjort i sommar, vad som varit bäst med sommaren och om det bästa som är kvar.

Och jag vet inte riktigt var jag ska börja för denna sommaren har varit bäst. Jag kan inte minnas en sommar som varit såhär bra. Den började ju med ett beslut och allt blev så mycket lättare när jag dagen innan midsommar stängde den där kontorsdörren som jag aldrig behöver öppna igen. Sen följde midsommar, en resa till Transylvanien som var helt magisk, en fjällvandring som hade mycket mer att önska vädermässigt med känslomässigt var en fullträff och så Portugal såklart. En sommar som inneburit mer resor än jag rest sammanlagt de senaste fem somrarna, för lite tid på kolonin men varje dag jag varit där har jag njutit och vägrat stressa över alla projekt jag borde ta tag i. En sommar när jag sprungit fler mil än jag kan räkna, åkt iväg på små äventyr själv och känt att jag inte behöver nån att hålla i handen för jag klarar mig. Inte sagt nej, men inte heller sagt ja till allt, litat på att dagen blir som den blir. Det har varit det jag gjort och det som varit bäst, och det bästa som är kvar är att fylla år och sen åka på sensommarens sista resa som är ett maraton i Norrland.


Det sämsta med sommaren (även om det inte var en fråga!) är att jag inte hånglat en enda gång. Så tråkigt ändå att det närmsta jag kommit varit ett huvud på en axel i Portugal och en hand på ett lår på ett tåg från Köpenhamn. Men jag fokuserar på det andra, det som varit bra, det bästa! Sommaren 2017 alltså, den allra bästa sommaren.

fredag 18 augusti 2017

lover, where do you live?

Jag är vilsen. Sommaren 2017 är den bästa sommaren jag kan minnas men jag har ändå en känsla i bröstet som inte försvinner. Det är som en rastlöshet och en rotlöshet, och jag vet inte hur jag ska göra för att komma åt den, för att göra mig av med den, för jag vet inte vad den beror på. Eller jo, till viss del beror den väl på situationen jag är i, att jag inte har ett jobb och inte vet när jag får ett nytt eller vad det kommer vara. Och till viss del beror den nog på den där insikten att hur mycket jag än vill så har jag inte det där som jag mest av allt vill ha, den där mannen och barnet kommer inte hur mycket plats jag än gör för dem. Jag älskar min lägenhet, min koloni, min lilla stad men är det här jag ska vara? Kanske ska jag bara dra iväg, långt bort. Men jag vet inte om jag vill göra det för att det är den lättaste utvägen, och att det blir som en flykt i så fall. Eller om jag faktiskt vill för att jag vill uppleva saker, resa, lära känna nya platser. Jag känner mig så vilsen, och det kryper i kroppen för jag vill inte sitta still, stanna upp och ta tag i det. Det känns som att jag springer nån slags gatlopp genom livet, jag slår undan saker som känns jobbiga och ser bara framåt eller bakåt och inte åt sidan alls.

Och jag tror känslan blev ännu tydligare när jag började följa två av mina surfinstruktörer från Portugal på Instagram, för deras bilder får mig att minnas hur det var en gång och hur det kan vara. Hon är från Australien och han från Portugal, de bor där i ett hus vid stranden men deras bilder och ord kastar mig tillbaka till mitt förra liv, då när jag också hade den där distansen. Fina ord om jobbiga farväl, månader tills nästa gång man ska ses. Om att åka runt hela jorden för att komma hem. Det påminner mig om den där kärleken som var så stark att den överlevde veckor, månader isär, det var kärleksmail och snabba Skype-samtal och aldrig att jag tvekade, inte en sekund var jag rädd att hans kärlek inte var lika som min. Bilder i solnedgångar med ord som får mig att minnas hur det känns att vara fri, att vara kär, att ha nån så självklar vid sin sida.

Jag är så vilsen just nu, jag vet varken ut eller in. Vet inte vad som är hemma eller borta, var jag vill vara eller hur jag ska leva. Så jag lever mig in i andras liv, jag låtsas att jag snart är där, jag försöker att lätta trycket i bröstet genom att springa långt, dricka för mycket alkohol, sova för länge på morgonen, kolla för mycket på Netflix, fylla dagarna med så mycket jag kan så jag slipper tänka.

För tankarna är mörka ibland, de är så himla hopplösa emellanåt och jag skulle ge min högra hand för att stilla min längtan, för att det där livet jag längtar efter ska bli verklighet. Istället går jag sakta mot en ny födelsedag, ensam. Jag blir äldre men jag blir bara mer och mer vilsen, och jag vet inte hur jag ska hitta rätt väg. Jag vet inte hur jag ska få bort känslan av att aldrig känna mig hemma, att slippa känna mig så himla vilsen, hopplös, rotlös.

onsdag 9 augusti 2017

känt om hjärtat sitter kvar.

Så blir det den första lördagen i månaden och det betyder löpning och öl i Köpenhamn, och jag som inte varit där sen i mars har längtat så himla mycket för jag blir så glad av att vara där med en massa människor som gillar samma saker och som bara vill ha roligt. Sist jag var där var jag osäker på var jag hade B, och åkte därför hem med en annan snubbe. (Det visade ju sig nån vecka senare att min magkänsla var rätt och jag såg aldrig B igen.)

Och jag tror inte jag hade skrivit om denna gången om det inte vore för C (ja nästa bokstav i alfabetet), han den där som jag träffade i kön till ölen. Hans kompis var där med oss i vårt lilla gäng och plötsligt bara stod C där och sträckte fram handen för att hälsa. Och som det blir ibland när man träffar nån så tittar man sådär en gång extra, det blixtrar kanske till i ögonen, det är nånting med blicken som fastnar lite för länge. Så var det med mig och C. Han som är en sån jag antagligen swipat bort på Tinder, men som var så mycket mer än bara yta. Några år äldre än mig, snart fyller han fyrtio, och som sa flera gånger under samtalen att han var singel. Vi satt där i timmar i grupp och pratade om allt och skämtade och till slut fick min kompis säga till mig att ragga på honom. Jag är sämst på att ragga nuförtiden sa jag till henne, för det är som att glömt bort det, jag vet inte längre hur man gör när det sitter en person bredvid som man bara vill lägga armen om eller dra fingrarna genom hans hår. För han sa ju samtidigt att han "typ dejtar" en trebarnsmamma och jag pratade om killar jag tycker är snygga, som att det var en försvarsmekanism, ett sätt att hålla honom borta.

På tåget hem satt vi bredvid varandra och han la sin hand på mitt lår, sa kom med oss, åk inte hem och såg på mig med en blick som jag har sett hundra gånger förr. Och jag bara kände att jag vill inte ha den där blicken, inte sådär, inte där och då. Så jag åkte hem, han sa innan han klev av tåget att han trodde att det var en principsak för mig, jag svarade nej för det är ingen principsak, bara ett val. Det är i alla fall inte jag som säger nej sa han, och när tåget rullade vidare skrev jag till hans kompis att jag gärna träffar C igen nån annan dag, om han har lust. Några timmar senare fick jag ett meddelande från kompisen som skrev att jag nog gjort rätt, att C sagt att han inte vet var han står med hon han dejtar men att han verkligen verkade gilla mig.

Och trots att hans hand på mitt lår kändes så bekräftande och bra så kändes det ännu bättre att säga nej, att känna efter och veta att jag vill mer än det där. Om nån månad ses vi kanske igen och vem vet om det känns annorlunda då, kanske finns det möjligheter för andra val eller så ses vi inte alls. Som Winnerbäck sjunger så är det nog så att nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver. Eller inte behöver.

måndag 7 augusti 2017

där är himlen lite närmre för mig.

Tio dagar, sommarens bästa, spenderades i himmelriket i Portugal. Jag åkte dit med en känsla av att det skulle vara fint, kom hem med en del av mitt hjärta kvar där i den lilla fiskebyn norr om Lissabon. Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva, men som det blir ibland så finns det inom mig men det kommer liksom inte ut, det gör det liksom inte rättvisa att jag berättar om himlen som ibland var så blå som bara himlar kan vara, att havet var mäktigt och vilt, om solnedgångarna från hustaket, om människorna, skratten, hjärtslagen.

Portugal var allt detta och lite till. Det var vackra mörka män med ljusa ögon, drinkar på stranden, salt i håret och en helt annan värld. Mitt hjärta slog dubbelt när vi skulle åka hem för jag ville bara en sak, och det var att stanna. Vara kvar i den där världen där allt är enkelt och vackert och det inte finns några problem förutom om vågorna var dåliga eller om ölen var slut.

Jag vill sitta på det där hustaket igen, jag vill se solen gå ner över stranden vid Atlanten, jag vill vara där och inte här men jag vet att det inte är på riktigt där, och det är alltid lättare när det är på låtsas. Men mitt hjärta hittade en plats där, och jag lämnade en liten del av mig själv där. Som en förälskelse som aldrig går över, så kommer nog de där dagarna i juli aldrig vara över för mig.





fredag 21 juli 2017

dina ögon kan krossa min värld.

På en av julis finaste dagar åker jag till berget med en löparkompis, till stället som jag förknippar med honom, med B, trots att vi aldrig var där tillsammans. Det var dit han sa vi skulle åka, det var därifrån han skickade bilder när han satt på en klippavsats och var så jävla fin. Jag åker dit för jag vill ta tillbaka den platsen, jag vill inte förknippa den bara med honom. (Dessutom är det magiskt fint, som ett annat land.)

Vi springer nästan två mil i strålande solsken och jag känner för varje kilometer vi avverkar att jag tar tillbaka, erövrar, vinner. Att det här är min plats nu, inte bara hans. 




Så kommer vi fram till fyren på kullen, vi köper dricka och går ut på klippavsatsen för att se ut över det blå havet. Jag känner mig så himla levande, så lugn. Några minuter senare går vi mot bilen för att åka och käka lunch i hamnen, jag tittar upp till vänster och hjärtat liksom hoppar till, slår trippla slag. Där sitter han, B. På en bänk med en tjej, det är han i sitt skägg och solglasögon och jag blir kallsvettig. Vad är oddsen att fyra månader utan att ha sett nån springa på just den personen just den dagen, den tiden, på den platsen? Jag får nästan ett psykbryt och förbannar livet för sin jävla orättvisa. Det här var ju precis det som INTE skulle hända, jag ville inte förknippa platsen med honom längre men nu är han här.

Han vänder sig om och de börjar också gå mot parkeringen, de går framför oss. Min kompis säger att de säkert dessutom har parkerat bredvid oss och visst är det så, med en bil emellan. En grå BMW, en sån som han hade men en nyare modell men han skulle ju köpa ny bil. De kör snabbt iväg, nästan precis när de satt sig. 

Jag måste veta så jag skickar sms och kollar registreringsnumret för att få fram ägaren. Svaret tar kanske tio sekunder men det känns som minuter. Jag är så säker. Svaret kommer, det är inte hans bil. Den är registrerad på en Ola från Skellefteå. Pulsen lugnar sig men jag är fortfarande osäker. Hur kan nån vara så lik? Vi åker ner till hamnen och käkar lunch vid båtarna, när jag tittar till höger ser jag honom. Nu utan keps och solglasögon. Det är han! Det är inte han. Jag nästan stirrar på honom för det är så likt. Allt är samma: stilen, skägget, kepsen, längden. Men det är inte han.

Vi åker hem och det snurrar i mitt huvud. Logiken säger att det var inte han, men mitt hjärta vill av nån anledning fortfarande tro att det var han. Att det är han.

tisdag 18 juli 2017

dit kan jag gå och sakna dig.

Jag loggar in på Facebook och det första jag ser är att min gamla kollega förlovat sig. Hon som är 40+ med två barn som skilde sig för knappt två år sen. Det hugger till i magen av avundsjuka. Tidigare på kvällen har jag träffat min kompis och hennes nye kille, hon som träffade en ny innan hon ens hunnit göra slut på sitt gamla. Och de är så fina ihop att det hugger till av avundsjuka. Jag kan fortsätta rabbla upp fler exempel men jag stoppar mig själv för det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Och jag vet att jag inte blir lyckligare av att andra inte får det de vill ha men ändå är det svårare att glädjas med andra när jag ser tiden rusa.

En vår och en sommar som susar förbi, utan kärlek, fortfarande är den inte min och den känns mer och mer avlägsen. Halva 2017 har gått och det är 6 år sen jag flyttade hem, lika många år sen kärleken tog slut. Kommer den nånsin igen? 4 månader sen årets (förhoppningsvis enda) hjärtekross och jag känner tvivlet ännu mera nu. Om en dryg månad fyller jag 33, det blir den sjunde gången jag firar en födelsedag utan att vakna bredvid nån. 

Och jag har lust att skrika ut min frustration och vill att nån ska ge mig svaret på den eviga frågan: Är det nåt fel på mig eller är det bara inte min tur än?

tisdag 4 juli 2017

love, lay me blind.

Jag har varit på livets resa och jag vill berätta om allt. Jag vill att ni ska få veta allt om bergen, om vyerna, om landet, om människorna. Men jag har nog inte orden, jag har inte smält alla intryck än. 

Det jag vet är att jag nog aldrig känt mig så levande, så lycklig, så fri som de där dagarna i bergen. Jag kommer minnas dem länge, vår lilla grupp i den stora gruppen, den blonda lockiga stockholmaren som om vi både varit singlar hade gjort mer än skrattat tillsammans. 

Jag stoppar alla bilder i en liten ask och öppnar den när livet känns skit igen. Jag hoppas att jag då minns hur det kändes de här dagarna och hur tacksam jag är över att få leva livet såhär.

onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.