torsdag 29 december 2016

Så gick ett år (till).

Så gick då ett år till. Hejdå 2016, du kom, du sågs men precis som 2015 så segrade inte du heller. Som vanligt hoppas jag istället att nästa år blir mitt år och mitt segervrål.

2016 alltså. Året började med att ett viktig beslut röstades igenom och jag insåg att det på riktigt finns en annan väg. Jag tänkte mycket på F inför den stundande personalkonferensen och längtade samtidigt efter barn. Med några dagar kvar på januari gick mitt hjärta sönder igen och jag ville bara spola tillbaka.

I februari stoppade jag undan F , försökte nätdejta igen men utan större framgång och det kändes som en cirkus både privat och på jobbet. Och så dök det upp en bild från förr och jag blev påmind om det som var då, om han som var ljuspunkten i mitt liv.

Mars började med att jag önskade att jag inte fått veta en sak och en fredag natt fick jag vara hudnära en soldat i stickad tröja. Det var vår i luften och jag kände att jag hittat min grej och kunde strunta i allt annat.

I april var jag förvirrad över männen som dyker upp i mitt liv och så fick jag en käftsmäll och tog två steg tillbaka. Jag tyckte livet var orättvist och försökte glömma allt genom att gå ut och springa två mil en söndag.

Maj, finaste maj. Månaden som började med att jag undrade var alla bra killar är för att sen göra sånt jag inte borde med en upptagen man. En lång historia som fick många av er att reagera. Det fanns många aspekter, jag tänkte mycket på henne. I maj fick jag också en speciell följarförfrågan på Instagram 

I juni var det sommar och inte så många bekymmer. Jag fick reda på att en ny person skulle börja på kontoret till hösten och jag tänkte mycket på varför livet blir som det blir för vissa men inte för andra.

Juli. Det kändes redan som att sommaren snabbspolades och jag tyckte tiden rann mig ur händerna. En lördag natt fick jag vara hudnära en Frans och jag var inte sorry även om han sa att han hade flickvän för just där och då tyckte jag att livet var just där och då.

I augusti hoppades jag att allt det bästa inte hänt än och längtade mer efter barn. Jag fick en superlike från någon jag inte vågat hoppas på och kunde inte tänka på nån annan. Jag genomförde ett fjällmaraton och blev alldeles förälskad i bergen där i norr. Jag fick hjärtklappning och försökte hålla mig långt borta från en annan.

September och årets nionde månad som 2016 var alldeles ljuvligt sommarvarm. Jag firade min födelsedag med hemmafest och tänkte mycket på killarna som dyker upp i mitt liv fastän det egentligen bara fanns en person som fick mitt hjärta att sjunga.

I oktober blev jag kysst av han som jag tänkt på konstant men det slutade med antiklimax och allt var precis som förut. Trots det var han allt jag kunde tänka på, allt jag ville ha. Jag livskrisade på jobbet också och började skriva med en brunögd kille på Tinder.

November. Gråa, mörka november. I november gick jag på min första Tinder-dejt någonsin och min första dejt på över ett år. Jag ville verkligen att det skulle kännas nåt och vi sågs igen innan det blev tyst. Jag träffade F igen för första gången sen hjärtkrosset och det kändes bra. Min längtan blev för stor för att ignorera och jag började planera för framtiden. Samtidigt tyckte jag att han på jobbet var så himla fin och fick en oväntad kram.

I december längtade jag någon annanstans och kände mig ensam. Jag fattade ett beslut och skickade ett brev som kanske blev början på nåt stort. December kändes mest som en väntan och jag började längta efter ett helt orört 2017.

2016 alltså. Året som skålades in på Karlsbron i Prag med ett tjejgäng och skålas ut med ett annat kompisgäng i Berlin. Ett sånt skräpår på många sätt, främst med tanke på vad som hänt i världen. I min lilla bubbla har det väl varit ett alldeles vanligt, hyfsat år. Jag är tacksam, oändligt tacksam, att alla i min närhet är friska och att det inte funnits några stora sorger i mitt liv under året. De där små sorgerna kommer väl alltid finnas men så länge de är i marginalen så rullar livet vidare ganska bra ändå.

onsdag 21 december 2016

alla våra låtar handlar om du och jag.

Jag ser om SKAM från början, har täta sms-konversationer med min lillasyster som precis börjat kolla och nu är lika fast som jag. Hon skriver precis det jag tänkt, hur gulligt det är när Noora sover över hos William första gången och hur man inte kan sluta le åt dem. Hur provocerad man blir när killarna beter sig som manipulerande snubbar och hur tröttsamt det är att bli behandlad som en påse skit. Hon är bra min lillasyster, hon är 24 och vet vad hon vill och förtjänar. När jag var 24 var jag dödskär i mitt ex och var helt säker på att jag skulle bo med honom i Australien resten av mitt liv. Att det var han och jag mot världen. Jag kunde inte se då den person han skulle bli och hur han valde att behandla mig, och oss. Att han blev en snubbe, precis som så många andra.

Igår kväll fick jag ett mail från honom, han önskade mig god jul. Och jag förstår inte varför han dyker upp som ett spöke hela tiden. Han skickade en grattis på födelsedagen-hälsning i somras och då svarade jag att det var förvånande att han hört av sig. Och så ändå hör han av sig igen. Jag skrev det där mailet förra november men det är den enda kontakten jag initierat på fem år. Han har ju tjej och har gått vidare, för mig känns det lika jobbigt varje gång hans namn dyker upp i min inbox.

Och på Tinder svarade han den där BAMM-killen och vi skriver fram och tillbaka, skriver med en annan snubbe också men jag känner mest ingenting. Borde nog inte ens vara där och slösa andras tid tänker jag. Jag skrev i ett av smsen till min lillasyster igår att jag på riktigt börjar tro att jag kanske inte ens vill hitta nån. Att jag liksom landat i att jag ska vara själv. Samtidigt som längtan efter en egen liten familj växer för varje timme, varje minut. Och om jag går runt och tänker att jag aldrig ska träffa nån kommer jag ju inte göra det heller. Mitt liv känns ibland som en ond cirkel.

Men så tänker jag att 2017 kanske (kanske, kanske, kanske!) blir året som det vänder, året när det händer. Året när det allra största blir verklighet även för mig, och bara tanken på att det skulle kunna bli så får mig att le och värmer mig inifrån hela vägen från tårna till hjässan. Herregud vad jag längtar.

tisdag 20 december 2016

brev, på brev, på brev.

I morse hade det kommit ett brev till. Jag är fortfarande förvånad att det går så snabbt, det måste jag ge Region Skåne att de har verkligen rutiner för det här. Vändande post känns det som, även om det såklart kommer en väntetid i senare skede. Nu var det brev om att nästa gång jag får mens ska jag kontakta kvinnokliniken för att boka in en tid för undersökning av äggledarna.

Skickade sms till min lillasyster igår att jag varit och lämnat blodprov. Fick till svar att OMG! Du är så ball och modig som ens tagit steget att gå dit! och så en massa hjärtögonemojis.

Själv tänker jag hela tiden en sak i taget, ett brev i taget, ett besked i taget, en dag i taget.

måndag 19 december 2016

blodprov och BAMM.

I morse var jag och lämnade blodprov, tyckte att sköterskan tittade på mig lite extra när hon läste remissen och vart svaren skulle skickas. Hon tänkte väl att här är en som försöker få barn och så går det inte så bra. Och såhär lagom till jul. Det är i alla fall vad jag tror hon tänkte, hon var i vilket fall mild och fin och önskade mig en riktigt god jul. Gick därifrån med en konstig känsla i magen, nu är det liksom igång. Även om det kommer ta ett tag så är det på riktigt igång nu. Och jag vet inte hur jag ska förklara men det känns i magen. Det allra största beslutet liksom. Men jag tar en sak i taget och försöker att inte tänka för mycket mer än vad som händer här och nu. Det finns tid att fundera på det där andra sen.

Och igår skrev en snubbe till mig på Tinder, han verkade ganska lik mig med träning och har sprungit BAMM vilket jag tycker är SÅ COOLT. Vi skrev fram och tillbaka hela dagen och jag frågade vad han gör när han inte tränar och så inget svar. Tyst. Inget ljud. Jag orkar inte.

Tidigare på dagen var jag på brunch med en vän som jag inte träffar så ofta och när vi sitter på caféet kommer J springandes förbi och jag säger till min kompis att honom dejtade jag för typ 1,5 år sen! och han undrar varför det inte blev nåt. Jag säger att det var jag som inte kände nåt, tyvärr, för han hade ju allt jag ville ha "på pappret". Så ser vi honom springa förbi igen och jag kan inte låta bli att titta efter honom och min vän säger att du det glittrar till i ögonen på dig när du pratar om honom och jag vet inte om han har rätt eller fel. Tänker att jag kanske skulle höra av mig, jag tror han fortfarande är singel för jag har sett honom nyligen på dejtingsidan men det är nog bara dumt att dra igång nåt gammalt som inte funkade då. Jag orkar inte.

Så kommer jag till jobbet efter att ha lämnat blodprovet och på fikan sitter han den fina, fina och vi pratar om kontorsflytten och han säger en sak som får mig att börja skratta och jag ifrågasätter honom och då skrattar han också så hans ögon liksom gnistrar. Han är så fin. Och jag orkar inte!

fredag 16 december 2016

baby steps.

Idag fick jag svar på det där brevet. Trodde det skulle ta nån vecka eller två minst innan jag ens fick en bekräftelse men detta steget gick i alla fall snabbt. Sen är det ju bara baby steps (!) på vägen men ändå. På måndag ska jag gå och ta blodprov. Sen skickas de svaren vidare och man blir kallad till undersökning av äggledarna på kvinnokliniken. Efter det kommer det nog bli en längre väntan innan nästa steg som om allt ser bra ut är läkarundersökning och psykologbesök.


Det känns helt ärligt jättekonstigt. Jag fick liksom en klump i magen, samtidigt vet jag ju att det är många månader kvar innan det ens är aktuellt på riktigt. Men ändå. Kanske förhastar jag mig, kanske borde jag vänta, kanske är det dumt. Samtidigt känns det så väldigt rätt och i mitt huvud ser jag framför mig hur jag blir gravid och att han kommer, den där lilla sparven som jag drömde om igår natt, han som jag tänker ska heta Ebbe efter min gammelfarfar.

Jag tänker ett steg i taget. Här och nu, det som händer får hända. Det är det här som är livet ju, man vet aldrig vad som händer, när eller varför. Det här är livet, visst?

en kille, en bebis.

Jag gör som Jenny och listar.

Bäst i veckan hittills
Att jag skrev ett svar på en debattartikel som (typ) blev publicerat i en tidning. Det och teveserien Skam som jag plöjer på ett nästan ohälsosamt sätt. Och att jag fick svar på ett brev idag.

Sämst i veckan hittills
Ingen (!) matchning på Tinder. Och att jag har lite grann känning i vänster knä.

Hur jag trodde att veckan skulle bli
Ungefär som alla andra veckor, mitt liv är så himla inrutat och rutinmässigt.

Det här tänker jag på
Barn, barn, barn. Och att jag ändå hemskt gärna vill bli kär i nån. Det var så himla längesen.

Det här klär jag mig i
Så glad att det ändå har varit lite kallare dagar så att min fina fårskinnsjacka som jag ärvt från mamma får komma till användning.

Till helgen ser jag fram emot
Att inte vara ensam! 

Det här är planen för helgen
Imorgon (alltså lördag) ska jag åka och springa i skogen med en löpargrupp och på kvällen käka middag ute på restaurang med vänner. På söndag ska jag bruncha med en vän och sen vidare på julmingel med andra vänner. Sån kontrast mot förra helgen alltså.

I lurarna
Musikhjälpen i P3.

På tvn
Skam säsong 2. Nästan så det känns jobbigt att jag inte kan se så mycket teve i helgen p.g.a. alla aktiviteter.

Det dricker jag 
Kaffe, chailatte och vatten.

Det äter jag
Helt vegetariskt tydligen. Och orimliga mängder godis som vi fått i julklapp till jobbet.

Mest av allt önskar jag mig
En kille, en bebis. Eller i omvänd ordning.

onsdag 14 december 2016

en väska, en bok.

Jag kliver på tåget och hamnar bredvid en tjej i min ålder, hon sitter med en pojke som är kanske tre, fyra år, jag antar att det är hennes son. En liten lintott, med gummistövlar och overall. Vad är det där då? frågar hon honom och han svarar snabbt en väska! en bok! och jag tänker att det där kan vara jag om några år.

Och jag vet att jag idealiserar det och att jag glömmer bort alla sömnlösa nätter, alla vabb-dagar, alla utbrott och gråtattacker men just nu känns det som att jag inte vill vänta en vecka eller månad längre än jag behöver. Hade jag kunnat bestämma hade jag gjort det redan idag.

tisdag 13 december 2016

till pappa.

Jag går från träningen, det är mörkt och måndag kväll och jag lyssnar på Tommy Nilssons Så mycket bättre-version av Ted Gärdestads I den stora sorgens famn. Och tårarna börjar rulla ner för mina kinder. Jag tänker på att jag måste prata med pappa. Jag måste prata med pappa om brevet. Min pappa, han som är den allra bästa, finaste, underbaraste, han som jag älskar så oerhört högt. Jag måste veta att han backar mig i det här, jag måste veta att han tycker att det är okej att jag gör det här. För jag väljer ju bort en sån som honom, och jag tror att det kanske känns jobbigare för honom än för mamma. För det är hans roll som försvinner, som rationaliseras bort i min oerhörda längtan.

Jag måste ringa honom och prata, vi måste prata om brevet ekar rösten i huvudet. Istället går jag hem och klickar frenetiskt på Tinder, fortsätter den där jakten efter en sån som han, efter en pappa till mitt barn.

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

måndag 12 december 2016

ett är hopp och ett är tro.

Idag gick jag med nervösa steg, pirr i magen och lite snabbare hjärtslag och postade ett brev. Ett brev som är ett första steg mot det där efterlängtade, det allra, allra största.


Ett är månen, ett är solen, ett är polstjärnan bakom molnen.

ensamheten.

Kan vi prata lite om ensamheten? Jag har haft en ensamhelg och varje gång känner jag nån slags skam. Jag vet inte varför, jag tror det beror på att jag är rädd för vad andra tycker. Jag är 32 år och bryr mig fortfarande alldeles för mycket om vad andra tycker om mig, om vad jag gör eller tycker.

Nåväl, i fredags hade jag en mastodontdag på jobbet som började halv sju på morgonen och när jag kom hem var jag helt slut. Hade inte orkat planera in någon kvällsaktivitet, istället körde jag ett yogapass hemma i vardagsrummet, lagade middag och inväntade matleverans från MatHem (Guds gåva till folket för övrigt!). Såg på teve, gick och la mig tidigt. Vaknade till en lördag som var vigd åt julbakning. Smet iväg på ett träningspass, kom hem och fortsatte julbaka. Såg på teve, lagade middag. Hade inte orkat planera någon kvällsaktivitet för lördagen heller. Vaknade till en söndag som bestod av tvätt och storstädning innan adventsfika hos mig för tre generationer.

Och ändå. Trots att det var självvalt att vara själv i helgen känner jag mig ensam. När alla vänner har planer, och jag inte har någon kvar att umgås med. Jag vet att jag själv inte frågade om nån ville hitta på nåt, jag vet att jag inte är ensam egentligen bara för att jag ibland är själv. Men ändå. Jag har kompisar som är sambo och sitter hemma hela helgen precis som jag men det blir liksom skillnad för att DE ÄR TVÅ. Visst är de konstigt? Pratade med min lillasyster i telefon igår kväll om att jag varit själv heeela helgen och hon skrattade och sa att det har jag varit i typ fem veckor och hon tycker inte att det är en big deal. Hon bryr sig liksom inte. Jag vet inte varför jag bryr mig heller.

Jag önskar bara att jag hade fler vänner i samma situation, som kanske inte har tusen kompisar och alltid är uppbokade. Eller att jag hade fler vänner som inte sitter ihop i par och bara vill ses i veckorna när de inte är inplanerade på släktträffar, parmiddagar eller annat trams. Mest av allt önskar jag väl egentligen att jag hade nån som satt bredvid mig i soffan en fredag, lördag och söndag så att det är okej att vara hemma en hel helg utan att känna av den där jävla ensamheten.

torsdag 8 december 2016

så är det.

Jo men så är det! säger jag och ler när jag lämnar kollegans kontor. Precis utanför möter jag honom, han den fina, fina. Jasså är det så!? säger han med ett stort leende. Ja, så är det! säger jag och så skrattar vi båda åt den här ickekonversationen. Vad han inte vet är att jag och kollegan pratat om honom precis sekunden innan det första så är det! Hon säger att han är ju supertrevlig, verkligen! och jag säger jag vet men kan han inte bara sluta prata med mig!? För jag blir knäpp av att tycka att han är fin men det är liksom inget att göra åt. Samtidigt försöker jag hitta någon att dejta på Tinder men de enda som dyker upp är danskar eller ointressanta snubbar.

I eftermiddag får jag antagningsbesked för den där utbildningen jag sökt och jag tänker att kanske kan jag göra båda? Får lite magknip för jag vet inte hur jag kommer reagera om jag kommer in och känner mig tvungen att tacka nej. Vilken tur att jag ska springa hem från jobbet, arton kilometers löpning borde rensa ut både det ena och det andra från min snurriga hjärna.

Så är det.

onsdag 7 december 2016

jenny frågar.

Jenny frågar runt i ring och jag svarar.

Det bästa som hänt dig under 2016?
Att jag genomförde Fjällmaraton. Att jag har hittat löpningen på riktigt och alla fina vänner jag fått därigenom. Att jag vågat stå upp för mig själv både gällande killar och jobb.

Vad hoppas du på inför 2017?
Att jag ska hitta ett nytt jobb. Att jag ska kunna spara mycket pengar. Att jag ska dejta mer. Att jag ska bli kär. Att jag kanske, kanske vågar prova bli med barn om jag inte blivit kär i någon innan nästa höst. Slutligen att Trump inte sabbar hela världen och att folk blir lite snällare mot varandra.

tisdag 6 december 2016

Jag ser hur hon tittar på honom där han sitter vid fikabordet, nästan granskande. Jag vet ju att hon tycker att han är så snygg att det nästan gör ont i ögonen. Vi småpratar lite, och hon sätter sig vid ena änden av bordet, jag vid andra. En kollega mellan mig och han den där fina, fina.

Igår sprang vi nästan in i varandra i spiraltrappan på jobbet, jag stannade till och han också, sen började vi båda skratta och han utbrast ska du bara stå där!? innan vi passerade varandra. I morse pratade han med öm röst om staden jag bor i, där han köpt en lägenhet som byggs nu. Och han växer i mina ögon för ofta är det tvärtom, att man får försvara varför man inte bor i Malmö. Jag har alltid varit svag för Lund säger han till kollegan. Jag har alltid varit svag för män med skägg och bruna ögon precis som du, tänker jag, men ler bara när kollegan säger det är Sofie också. Han tittar på mig, ler och vi nickar liksom sådär som man gör när man håller med nån utan att veta mer om saken.

Sen vinkar hon till sig mig, kompiskollegan som också är svag för honom. Kom och sätt dig här istället! och jag flyttar mig till andra sidan fikabordet. Fem minuter senare går hon, då har han precis lämnat bordet. Jag sitter kvar, dricker upp mitt kaffe, blåser ut ljusen och tänker igen att han är fin. Fin, fin, fin.

måndag 5 december 2016

a long december.

Förstår ni att det är december nu? Jag gör det inte. Trots lättnaden att november är över, och att man överlevt årets mörkaste och tristaste månad ännu en gång, kan jag inte riktigt förstå att det är december. Att det är årets sista månad, att det snart gått ett helt år till. Att det blir en jul till utan någon särskild att köpa julklapp till, att jag om några veckor går in på mitt trettiotredje levnadsår. Vad hände med 2016? Det känns som en månad sen jag stod vid Karlsbron i Prag och skålade in 2016, samtidigt känns det som en hel evighet sen dess. Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter och det känns som jag står och stampar på samma ställe fortfarande. Att jag liksom inte kommer vidare. Jag har nån slags övertro på att varje nytt år ska bli "mitt år", att det ska bli mitt "plötsligt händer det!"-år. Så blir det ju aldrig "mitt år" utan alla andras, och jag tänker att den 31 december i år, när jag står på nån hipp cocktailbar i Berlin och skålar in det nya året, ska jag tänka att 2017 får bli hur det vill. Jag tänker försöka att inte ha några förhoppningar eller förväntningar överhuvudtaget. Tänka att 2017 kommer fan inte bli mitt år. Så kanske det blir det.

December har precis börjat men det känns som en lång månad. Och jag längtar redan tills den är över, för jag gör det hela tiden känner jag. Längtar framåt, längtar bakåt, längtar nån annanstans. För jag vill inte vara här, jag vill vara nån annanstans. Nånstans där det inte känns som att månaderna och åren rinner mig ur händerna, utan att jag kan göra nånting åt det.

torsdag 1 december 2016

hejdå november.

November, november. Min hatmånad, det finns verkligen inget bra med november. Det är mörkt och grått och trist och känns som ett stort vemod. Men nu är det slut, nu vänder det!


Såhär såg min november ut: skogspromenader, löpning, snö och minusgrader, Kent-konsert, mer löpning, flanellskjorta och julmarknad. En fin månad ändå, trots allt.