onsdag 30 november 2016

en oväntad kram.

Tisdag, världens längsta dag. Åker på tjänsteresa, går upp klockan 05 och är hemma klockan 21. Samma tisdag är det en konferens jag hellre varit med på för förra året var det en kille där som jag tyckte var skitsöt och jag hade sett på deltagarlistan att han skulle vara med i år igen. Men ibland händer allt på samma dag och en konferens med övernattning blev istället en halvdag idag.

Jag dyker upp, han kommer sist in i konferenslokalen och jag tänker att han är lika söt som för ett år sen. Jag blir presenterad och alla nickar liksom hej hej! och jag ser att han ser mig och nickar lite sådär som man gör när man känner igen nån. I pausen pratar jag med en kollega och i ögonvrån ser jag honom komma gående med bestämda steg mot oss, jag tänker att han ska prata med kollegan men han säger hej! och ger mig en oväntad kram. Det var längesen! Typ ett år sen fortsätter han och ler och jag får lite tunghäfta och så säger han det var synd att du inte var med igår ju! och frågade var jag var. Och jag känner nästan hur jag rodnar när jag berättar och han fortsätter fråga saker och sen går det några timmar, vi hamnar vid sidan av varandra på lunchen och vi pratar. Han har ljusblå eller kanske ljusgröna ögon, skägg, och är lite sådär rödlätt som jag gillar ibland. Och jag babblar på, som jag gör när jag blir nervös, antingen är det tunghäfta eller babbel när jag hamnar bredvid söta killar.

På tåget på vägen till kontoret skickar jag en vänförfrågan på Facebook och en stund senare accepterar han. Jag vet inte varför men jag tänker samtidigt varför inte?

fredag 25 november 2016

se på mig nu.

Har ni inte väldigt mycket kontakt för att inte ens jobba ihop? undrar min kompis när vi sitter på restaurang och äter mellanrätter och dricker rödvin. Hon menar han på kontoret, han jag kallat bergsklättraren. Jag har precis berättat att han kommer in på mitt kontor ibland och sitter i min soffa, eller ja det har hänt två gånger, och häromdagen frågade han igen om hundarna på min kaffemugg. När vi möttes i trappan häromveckan försökte han på skämt ta ett brev från min hand och våra händer nuddade vid varandra. För nån dag sen pratade vi om att jag ska vara hundvakt nästa helg och hela han lyste upp. Och ibland på fikan tycker jag han tittar alldeles för länge på mig utan att vända bort blicken. Jag tycker det är tråkigt de dagar han inte är på kontoret, och jag blir glad när jag ser att lampan lyser på hans rum.

För han är fin. Han är fin, fin, fin.

tisdag 22 november 2016

Men du, det här får vi prata om. Jag ringer dig ikväll, okej? skriver han, killkompisen som jag inte träffat på typ två år men som ändå alltid ställer upp, det vet jag. Att bo ihop i kollektiv i ett annat land gör nog att man skapar band som kanske inte annars skulle hålla om man ses och hörs så sällan som vi gör, men efter fyra månader tillsammans kändes det som vi känt varandra hela livet.

Så ringer han och jag sitter på trägolvet i min lägenhet och jag berättar om allt. Om promenadsnubben som inte hört av sig trots att det var trevliga träffar, om min längtan och stress och saknad. Jag berättar och han flikar in ibland, drar ett skämt och peppar, jag gråter och han tröstar. Han får höra om killarna jag träffat den senaste tiden, om F på jobbet och han den där upptagna norrlänningen i styrelsen och han dömer inte. Han säger du har inte gjort nåt fel Sofie, du har bara otur verkar det som och jag säger att ibland känns det som nåt slags självskadebeteende. Jag berättar om V, och om han som jag låg med i somras som sa att han hade flickvän. Sluta vara så hård mot dig själv, du är till och med elak säger han och jag vet att han har rätt men det är så svårt att sluta med ett så invant beteende. Han säger att han inte heller förstår, men att livet inte är rättvist helt enkelt. Att det här med nätet gör att vi har så många val att vi till slut inte ens kan förmå oss att välja nånting alls. Jag säger att det är ju precis det jag menar, man blir bortvald för nån annan för detaljer som man kanske inte ens hade reagerat på om man inte visste att det fanns hundratals andra personer i nån slags virtuell katalog därute. Jag kan se hur han nickar och håller med och han säger att jag bara måste fortsätta vara mig själv, att jag är bra som jag är, att jag inte gjort något hemskt som gett mig dålig karma för en livstid som jag ibland tror.

En och en halv timme senare har vi dissekerat hela mitt liv känns det som, jag somnar helt utmattad och vaknar med en känsla av att jag är jag, det är inget fel på mig och att det blir bra på nåt sätt, nån gång, nånstans.

när längtan blir för stor.

Jag tycker det låter som en jättebra idé Sofie, att åka till Danmark och bli mamma, säger killkompisen över telefon. Och mellan tårarna och skratten vet jag att han nog har rätt.

Idag öppnade jag ett nytt sparkonto med månadsspar som jag gav kontonamnet Bebis.

Det finns en längtan i mig som river och gnager och jag blir inte av med den så jag tänker att jag ska sluta förtränga den och följa min magkänsla. Så jag tar ett steg i den riktning jag tror är rätt för mig, sen får vi se hur det blir.  Det som händer, det händer men jag är rädd att livet ska springa ifrån mig och att min tid inte ska räcka till.

Och nu bubblar det som små såpbubblor i magen när jag tänker på att jag en dag kanske får bli någons mamma, på mitt sätt.

måndag 21 november 2016

jag förstår inte.

Igår kväll gick jag hem från yogan i novembermörkret, en regnig söndagskväll gör inte underverk för humöret eller så var det effekten av yogan, jag vet inte vad, men det kom en sån oerhörd känsla av ensamhet och ledsamhet. Sådär så att jag gick hem genom stan med tårar i ögonen, tårar som jag fick torka bort trots att de skulle kunna misstas för regndroppar. För en vecka sen vid samma tid satt jag vid mitt köksbord med en kille mitt emot mig, vi drack rödvin och åt pizza. Pratade, skrattade, diskuterade allt möjligt i tre timmar. En vecka senare har jag inte hört ett ljud från honom.

Och känslan kommer över mig, den där känslan som jag släppt och inte känt på några veckor, kanske månader. Känslan av att ska det alltid vara såhär? Kommer det nånsin komma nån som inte gör mig besviken? Tänk om livet inte blir bättre än det är nu? Och de där stora tankarna skrämmer mig och gör mig så himla låg, för jag hatar att jag inte kan påverka livet. Att jag inte kan göra mer än att fortsätta försöka, fortsätta hoppas, fortsätta framåt. Ett kliv i taget liksom.

Men jag är så trött på att det aldrig verkar hända. Att det enda jag får är närhet för en natt, upptagna män som får ta del av mig fast jag borde säga nej, fulla killar som hör av sig mitt i natten för att få uppmärksamhet eller internet-snubbar som jag har som tidsfördriv i telefonen fast det inte leder nånstans. Jag är trött på att känna att det inte är lönt att försöka, för även om man har det hur trevligt som helst så räcker det tydligen inte. Jag vet inte hur jag ska vara eller bete mig eller se ut eller tycka om för jag vill vara den jag är men kanske är det inte tillräckligt? Jag vill vara Sofie som springer långt och samtidigt älskar mat, som lyfter tunga vikter och yogar men som älskar öl och rödvin. Hon som kan ligga en hel dag och sträckkolla på teveserier men som också kan gå och träna två pass på samma dag. Hon som älskar lösgodis och lata dagar i hängmattan på kolonin. Jag vill vara Sofie som är samhällsintresserad och som tycker jämställdhet är superviktigt, hon som vågar stå upp för sig själv på jobbet, mot chefer och säga till när nånting är fel. Jag som har vägrat tro att det kan bero på mig börjar tvivla för kanske är det jag som är svår? Samtidigt vet jag att det inte är så. Jag vet ju att jag är bra som jag är, att det räcker, det är tillräckligt. Men efter fem år utan någon som bekräftar det så börjar man tvivla.

Jag tvivlar. Och jag förstår inte hur det kan vara så svårt. Varför är det så svårt för vissa när det för andra verkar så himla lätt? Eller är det bara tur och otur, timing och ödet? Jag vet inte, jag förstår inte och det värsta är att jag vet inte hur mycket mer jag orkar försöka.

torsdag 17 november 2016

ingenting alls.

Har förresten inte hört nåt från promenadsnubben sen i söndags. Han tackade för en trevlig kväll, jag svarade och tackade tillbaka.

Sen tänkte jag att nu ligger bollen hos honom för det var ju jag som frågade om vi skulle ses igen, det var jag som fixade allt inför träffen, han kom utan nånting till dukat bord i princip. Så jag känner faktiskt att nu är det han som får ta initiativ till en ny träff och föreslå nånting. Och jag hatar egentligen att göra så, att tänka att det ska vara varannan gång liksom för det borde inte spela nån roll. Men för mig känns det ändå som att jag vill känna mig lite eftertraktad på nåt sätt, att jag vill få bevisat för mig själv att han är intresserad av mig.

Men ingenting. Inte ett ljud sen i söndags. Han sa vi kan väl se hur det ser ut för oss i veckan, om vi kan hitta en dag? men nu är det ju torsdag. Och helt ärligt orkar jag inte riktigt bry mig. Jag hade gärna träffat honom igen, men känner inte att jag vill jaga efter honom. Vill han träffa mig så får han fråga tänker jag och tydligen vill han inte det.

Så då kom ingenting, ingenting alls. Igen. Det är som att jag vet redan innan att det ska bli så, att jag liksom inte vågar hoppas. Och jag är inte ens förvånad längre.

onsdag 16 november 2016

blundar tills jag glömmer det jag vet att jag ser.

Igår träffade jag F igen, det var första gången sen den där kvällen i januari när jag var full och sa till honom att när du kommer in rummet är det som ett ljus som tänds. Såhär i efterhand är det kanske nåt av det finaste jag sagt till en annan person, men där och då var det ju bara helt fel.

Så igår var jag lite nervös av att spendera en hel dag i samma möteslokal som honom, det pirrade lite i magen av oroskänslor. Väl på plats så ser jag honom bland de andra tjugotal personerna, han har blivit lite större, lite kralligare än tidigare. Han har kortsnaggat hår och skäggstubb. Och jag tycker han är så fin. Jag pratar med andra och ser att han liksom sneglar på mig när han går runt och hälsar, och jag låtsas som ingenting. Jag fortsätter prata, skratta, socialisera och tänker att han kommer väl och hälsar nån gång. Och det gjorde han. Han stod liksom på tur och väntade, och sen fick jag ett litet leende, ett hej och en kram som inte var sådär obekväm och hastig utan normallång. Och jag viskade till honom att idag får du ingen kärleksförklaring medan vi fortfarande kramades och han svarade jasså inte det?

Samtidigt pirrar det till i magen när han pratar, jag kan inte hjälpa att jag älskar hans röst och hans dialekt och att jag kastas tillbaka till den där natten vi hade tillsammans. Att jag minns hur han viskade i mitt öra, hans händer på min kropp, mitt huvud på hans bröst. Och det känns i magen när jag ser hur han blir tårögd när en kollega avtackas, hur han liksom kryper ihop med hela kroppen och jag vill bara gå fram och hålla om honom men det kan jag ju inte. För han har tjej nu och även om han inte hade haft det så är jag inte hans ljus, och han är inte mitt. Men jag kan inte hjälpa att det känns i magen.

Och nu känns det som en stor lättnad, som en sten som släppts från mitt bröst. Det känns så skönt att veta att allt är normalt igen mellan oss. Att jag aldrig mer behöver vara nervös för att träffa honom. Men jag tror ändå att om jag blundar och hör hans röst kommer jag alltid kastas tillbaka, för minnena är mina och de kommer han aldrig kunna sudda ut.

måndag 14 november 2016

jag tittar över axeln och ser dig blinka till.

I fredags sa jag hejdå till Kent. Eller jag kommer väl aldrig säga hejdå till Kent, bandet som varit min armé då som nu för alltid, men det var sista konserten, sista gången vi sågs. Och det var magiskt, kan inte beskriva det på nåt annat sätt än att det var ren magi. Drack öl efter konserten och kom hem, inraglande som ett fyllo, klockan halv fyra på morgonen. Men det var det värt, för magi är det inte ofta man får uppleva.

Igår träffade jag promenadsnubben igen, vi hade bestämt att ses hemma hos mig och jag fixade hemmagjord pizza och bjöd på rödvin. Och det var trevligt. Vi pratar nonstop, han verkar vettig, sansad, lugn. Och jag tänker att jag ska låta det ta sin tid, vi har bara träffats två gånger och kanske räcker det att det är trevligt, jag tror vi båda känner varandra på pulsen lite. Vi har inte haft nån fysisk kontakt mer än kramar vid hej och hejdå. Men det kanske inte gör nåt, det kanske är bra för mig att det får gå långsamt för jag har så lätt att fokusera på det fysiska. Jag vet inte, jag tycker det är så svårt det här för jag har en bra magkänsla och tycker det är trevligt men samtidigt skulle jag vilja känna mer. Vi får väl se, jag tänker att nu får han föreslå nästa träff eftersom jag fixade gårdagen. Men jag blev glad när han skickade ett meddelande och tackade för en trevlig kväll så fort han kommit hem, jag tror nog det finns nån slags intresse från hans sida också. Men räcker det med trevligt? Det snurrar tankar i huvudet men jag är ändå mycket lugnare och inte orolig längre. Fokuserar på en träff och en sak i taget, på vad jag känner och vill, tänker att det är det viktigaste.

Men jag tänker samtidigt på alla de som fått mig att känna fjärilar direkt, tänker på F och V och på han bergsklättraren på jobbet för härom veckan när våra händer nuddade varandra gick det som en ilning genom min kropp. För jag önskar ju mig inget annat än att känna pirret i magen, fjärilar i bröstet och magi. Men det kommer väl nån gång, om inte denna gång så kanske nästa. Eller nästa, eller gången efter det. Jag vet bara att det är värt att vänta på, för magi är det bästa som går att uppleva.

torsdag 10 november 2016

så börjar vi om igen.

Gör om, gör rätt. Ha tålamod, andas in, andas ut. Försök inte förstå dig på en person du träffat en gång. Läs inte in mer än orden han skriver. Ge honom en chans. Överanalysera inte varje grej som händer. Fråga honom om han vill ses igen och när han svarar jag ses gärna igen så tro då på det och bestäm en dag, en aktivitet och bara gör det.

En sak i taget, börja om, gör ingen stor grej av det.

Vi ska alltså ses igen. Och för tillfället räcker det bra så. En sak i taget.

tisdag 8 november 2016

stänger bara av, allt ska bli så bra.

Jag målar in mig själv i ett hörn. Igen. Och jag hatar vad dejting gör med mig, för jag kan uppenbarligen inte hantera det. Jag övertolkar, överanalyserar, ifrågasätter. Jag vet att jag gör det men jag vet inte varför. Jag tror bara jag är så himla osäker.

För det brukade vara så lätt. De två långa förhållanden jag haft hade jag mellan 20 och 30, innan dess var det inte snack om nån dejting. Då var det lite random hook-ups och hångel med folk på nattklubbar och så. Mellan förhållandena var det ungefär lika samma, ingen dejting för då reste jag och bodde utomlands och det var liksom inte aktuellt att dejta. Men grejen är att då, förr, var det lätt. Jag träffade min första kille på ett uteställe, han var på semester med killkompisar i Skåne, vi hånglade på en nattklubb och sen bytte vi telefonnummer och hördes direkt, varje dag, hela tiden. Träffades igen några veckor senare i Göteborg och sen var vi ihop. Trots distans, trots att vi inte kände varandra, han sa att han älskade mig efter typ två veckor och jag blev livrädd men samtidigt var det så himla enkelt och självklart. Samma med mitt ex, australiensaren, där oddsen verkligen var emot oss. Vi träffades på en hemmafest när vi bodde grannar i England, sen sågs vi igen några dagar senare och fick ihop det. Strax efter kläckte han ur sig att han hade tjej hemma down under och min värld rasade ihop som ett korthus. Det var en vecka innan jag skulle flytta hem från England och iväg på en fem veckors backpackingresa i just Australien. Men vi fick det att funka ändå. Han gjorde slut med sin tjej, vi hördes varje dag när jag var i Sverige och nästan varje dag när jag var i Australien. Han sa att han var smitten with me efter typ någon vecka på min resa, jag saknade honom varje minut. När jag kom hem bokade jag in en helg i England och efter den resan var vi ihop. Det var så lätt. Kanske var det bara tur men det var enkelt och självklart på nåt sätt.

Och nu. Nu är det bara svårt. Det är svårt att ens hitta någon intressant att dejta, och träffar man nån ute blir det bara en natt och ibland är de inte ens tillgängliga de där man träffar. Jag känner bara att jag inte orkar, kanske vill jag inte ens träffa någon längre? Kanske har det gått så långt att jag verkligen inte tror att det kommer finnas nån för mig.

För han från i söndags är fin, fin, fin men jag har en magkänsla av att han inte är så intresserad. Och jag bygger det bara på att jag hörde av mig först, igår kväll, och att vi bara skriver lite löst fram och tillbaka om sånt som vi redan pratade om i söndags. Han tackade för en trevlig promenad men det var inget kan vi ses igen? och jag vill så himla gärna slippa fråga. För jag kände igår kväll att jag lika väl kan skita i det, jag orkar inte ens försöka ge honom en chans. Jag kände samma när jag vaknade i morse. För om det inte är lätt och direkt och snabbt så funkar det tydligen inte för mig, min hjärna kan inte hantera att det inte är svart eller vitt. Jag vill att personen ska höra av sig snabbt och visa intresse, jag vill känna att här kanske det kan vara nåt på gång. Det är väldigt orättvist, jag inser det, men jag vill att det ska vara lätt. Och är det inte lätt så skiter jag hellre i det. Det är säkert dumt, barnsligt och orimligt men tydligen är det så jag funkar.

Och det är så himla, himla sorgligt och tragiskt.

måndag 7 november 2016

söndagspromenad.

Så blev det söndag till slut, den kom efter en långhelg med vila och överdosering av skogsluft. En söndag med lösa planer på en promenad med han den där från Tinder. Min första Tinder-träff, min första "dejt" på ett och ett halvt år. Jag skrev till honom runt lunchtid och frågade om det funkade med en promenad vid 20-tiden, han svarade att det funkade fint.

Och då blev det plötsligt på riktigt. Den där mysiga känslan som kom med bekräftelse i form av meddelanden i telefonen blev nästan direkt nervositet, fjärilar i magen, oroskänslor. För jag hatar dejting. På riktigt. Jag hatar att känna att jag inte duger, att jag måste bevisa något för varje person jag träffar, att jag ska bli bortvald igen. Och jag inser att det egentligen handlar om kasst självförtroende snarare än dejtingen i sig. Det blir bara så himla uppenbart i dejtingsituationer för det känns som att man blir bedömd och granskad, och tro mig, det är jag väldigt bra på att göra själv. Behöver ingen hjälp där om man säger så.

Så sågs vi då klockan 20 som bestämt. Han stod där han sagt han skulle stå, vid hörnet av Coop och Apoteket och jag såg direkt att det var han när jag närmade mig. Han log, jag log. Vi kramades. Och sen gick vi. Gick, och gick och gick. Jag tror vi gick tre varv runt centrum och vi pratade hela tiden. Hade det inte varit för att det var nollgradigt eller till och med kallare hade vi nog kunnat gå ett eller två varv till. Men där utanför bion sa vi hejdå, han sa vi kan väl se hur det ser ut i veckan? eller nåt i den stilen, typ vi hörs! (jag hatar vi hörs!) men ändå med en liten förhoppning om att han skulle kunna tänka sig att ses igen. Tror jag. För vi bytte inte telefonnummer, vilket man brukar göra. Eller? Fast vi har ju chatten på Tinder så det kanske inte är hela världen. Eller? Och vi kramades inte när vi sa hejdå, men det var liksom inte stelt eller obekvämt ändå. Fick typ en krya på dig nu-klapp på axeln och ett leende. Klapp på axeln. Vi hörs. Inget nummer. Nu är det uppror i min hjärna för jag tänker på vad betyder det? Betyder det något? Ska jag höra av mig? Kommer han höra av sig? Jag hatar dejting! Jag hatar dejting p.g.a. vad det gör med min hjärna, med mitt självförtroende, med mig. Hatar det.

Men han var fin. Han var fin, fin, fin. FIN. Han var annorlunda än jag trott och inte alls revisorstråkig. Han var mer "man" än jag föreställt mig, jag kan inte riktigt förklara men jag har märkt att en del korta killar har en viss pondus, som att de måste kompensera för sin längd eller nåt. Inte på ett dåligt sätt utan på ett bra, bekvämt sätt. Han hade fina mörka, mörka ögon och jag skulle inte ha nåt emot att kyssa hans läppar. Han känns vettig, vuxen, rejäl, på nåt sätt. Men ändå med en touch av pojke och han är nog mycket mer spontan än jag. Och ändå har jag ingen aning, egentligen. Jag kan bara gå på känslan jag får av nästan två timmars promenad en snorkall söndagskväll i november. Känslan är att jag vill träffa honom igen men jag är så rädd för att han inte vill samma. Det där att man kanske bara får en enda chans, det gör mig så himla nojig.

Och summan av hela grejen, det allra viktigaste, är väl ändå att jag gjorde det, jag drog av plåstret på det där dejtingsåret som visst hade läkt för det var ju lätt! Så himla lätt att träffa en främling från www som det gick att prata med. Skit samma egentligen om det bara blev den där promenaden för jag gjorde det, det kändes fint under tiden och jag klarar mig bra även om han inte vill ses nåt mer. Det kommer kännas, det kommer definitivt att svida men jag kommer att klara ett nej om det kommer.

En liten del av mig hoppas ändå att det kommer ett ja, ett hej, ett vad gör du? En liten del av mig hoppas att han känner ungefär likadant som jag.

torsdag 3 november 2016

låt det va som i en film.

Fortfarande förkyld, men i det där gränslandet där man är för frisk för att vara hemma sjuk men det ändå är segt att vara på jobbet. Det funkar, men jag tycker det börjar bli väldigt segt nu. Idag är det en vecka sen jag tränade senast, och jag vilar aldrig såhär länge om jag inte är sjuk. Blir så himla rastlös. Men jag är samtidigt för klok för att inse att det finns inget annat att göra än att vänta ut och bli frisk innan det går att göra nån slags fysisk aktivitet som innebär mer än promenad till och från tåget.

Vi har kontakt nästan varje dag, jag och han den där som jag ska gå på promenad med nån dag. Det är trevligt och jag gillar vår "telefonrelation". Det är lite mysigt att ha nån att skriva till och nån som svarar tillbaka, kan man inte bara låta det vara såhär? Jag är rädd att jag får för höga förhoppningar, nu har det gått två veckor sen vi började skriva och jag vill inte att det ska bli för mycket innan vi ses. För då vet jag att besvikelsen blir hundra gånger större än den behöver bli. Vi bestämmer löst att vi ska ses på söndag kväll när jag är tillbaka i stan efter långhelg hemma hos mina föräldrar. Annars får vi ta det nästa vecka svarar han och jag vet att någon dag hit eller dit inte gör nån skillnad egentligen men just nu känner jag bara att det snart måste bli av innan jag hunnit göra en film med en början, mitten och ett slut i mitt huvud.