fredag 28 oktober 2016

antiklimax.

Jag sprang hem från jobbet igår, 18 km på pigga ben och det kändes så himla bra och lätt. Vaknade i morse med ont i halsen, slemmig och lite snuvig. Under dagen har även ögonen börjat rinna lite. Typisk Sofie-förkylning på gång alltså. Sånt jävla antiklimax, pardon my French. När man väl lyckas med bedriften att få en dejt kanske man ska behöva ställa in.

Skrev till honom på Tinder nyss, tänkte att det var schysstast att förvarna för när jag blir förkyld blir jag megaförkyld och då vill man inte träffa mig, jag lovar. Ser dessutom ut som en tvättbjörn ungefär. Och nu är jag nervös att han kommer tro att det är en dålig undanflykt, en ursäkt. Jag hoppas att han fattar att det är på riktigt, och inget ljug. Skrev att jag hoppas det inte blir värre än idag för jag vill väldigt gärna ses!

Åh. Tajmingen i detta alltså. Kunde verkligen inte varit värre, och jag som gått och varit nervös och tänkt att jag inte vågar. Känns lite som karma faktiskt, be careful what you wish for osv. Så vi får väl se om det ens blir någon dejt, jag hoppas verkligen jag får en ny chans om jag inte kan gå imorgon. Eller att förkylningen blåser förbi utan att bryta ut så att jag kan få gå på den där promenaden med han den här personen som jag väldigt gärna vill träffa.

torsdag 27 oktober 2016

vågar du så vågar jag.

Sent i fredags kväll skrev en kille till mig på Tinder, vi hade matchat tidigare under kvällen och jag skrattade till lite för när han dök upp i mitt flöde visste jag precis vem det var. Det är en kille som jag brukar möta på vägen till jobbet, jag på väg till tåget, han på väg till stan. Jag kände igen honom direkt för jag har tänkt flera gånger att jag tycker att han är söt och det blir ju lite komiskt på nåt sätt när man pendlar, för många personer är samma, man åker samma tåg varje dag, går samma väg till tåget och möter samma personer på vägen. Men man har ju ingen aning om vem de är, ibland kan man springa på dem på nåt annat ställe och nästan vara på väg att hälsa för att man tror att man känner dem. Eller jag gör det i alla fall, det är kanske ett småstadssyndrom och det händer säkert inte på samma sätt i typ Stockholm.

Men! Nu vill den här snubben träffas, vi har skrivit en del på Tinder och han hör av sig. Hyfsat snabbt, hyfsat ofta och hyfsat långa meddelanden. Vi har sagt att vi ska ses på lördag, ta en promenad helt casual liksom. Och nu är det uppror bland fjärilarna i magen och demonerna i huvudet för jag VILL men jag vet inte om jag VÅGAR. Jag vet inte om jag orkar bli bedömd, att tänka på att man måste bete sig på sitt allra bästa sätt, vara sitt snyggaste, charmigaste, roligaste jag. Men jag inser också att jag måste, för om jag inte ens bemödar mig att gå på dejt med nån som verkar bra och normal så kommer jag ju antagligen inte träffa någon heller. Inte på ett bra tag i alla fall.

Men jag är rädd. Jag är nervös och lite rädd för jag hade nästan bestämt mig att jag inte skulle ha nån kille. Att jag inte skulle lägga nån energi på att dejta, att jag skulle leva mitt liv och planera för det jag vill ha i det och de personer som dyker upp i mitt liv, de dyker upp liksom. Och jag vet att jag gör en stor grej av det men jag har inte varit på dejt sen typ i början av förra sommaren och jag har glömt hur man gör. Det jag inte har glömt är nervositeten, att stå och vänta på nån som man inte har en aning om vem det egentligen är, att inte veta om man ska kramas eller bara säga hej, att inte ha en aning om vad den andra personen tycker och tänker. Om den har trevligt eller bara vill dra. Jag hatar att dejta. Men jag vill ju bli kär. Det känns som en omöjlig ekvation.

I alla fall. Han jag ska träffa på lördag (om jag vågar) är egenföretagare (bra driv!) inom redovisning/ekonomi (ordentligt men kanske lite trist?), gillar fotboll (såklart), spelar golf ibland (som alla andra snubbar jag träffar), går på yoga (bra där!) och springer milen sjukt snabbt (coolt!). Han har mörk hud, mörka ögon, mörkt hår och är nog inte så mycket längre än jag tror jag. Vi kommer få sjukt söta barn. Okej nu sprang jag händelserna i förväg men man kan ju fantisera.

Om jag vågar träffa honom alltså. Hjälp mig med tips, råd eller funderingar för just nu fladdrar det runt alldeles för många tankar i huvudet för att jag ens ska samla mig och vara en presentabel person på lördag.

fredag 21 oktober 2016

everything comes back to you.

Så går ytterligare en vecka i oktober, det blir mörkare och mörkare på morgonen och löven skiftar färg från gult till rött. Så smått börjar jag landa i att hösten är här nu, det är definitivt och snart går vi in i november.

Tankarna snurrar fortfarande i mitt huvud, tankarna på framtiden, på jobb och plugg och pengar och barn och jag har inte bestämt mig men jag har några alternativ som jag väger fram och tillbaka. Försöker klura ut vad som blir bäst, vad som är mest värt det. Svaret har jag inte kommit fram till än, och det ändrar sig från en dag till en annan men jag försöker att inte oroa mig eller stressa för mycket. Det är ju trots allt ett i-landsproblem och inget som får någon värld att rämna, det är inte livsavgörande och inget direkt livsomvälvande. Under tiden jag funderar bokar jag en resa till Berlin över nyår för även om jag borde spara pengar så måste man ju leva lite också.

Så blir det torsdag och på kvällen ska jag springa med hans löpargrupp, det är första gången sen Köpenhamn och jag har ställt mig in på att han kommer vara där och har förberett mig. Tänkt att om han säger hej ska jag inte säga hej tillbaka, jag ska inte söka nån kontakt alls. Jag vill bara störa honom lite, se hur han reagerar på att jag dyker upp på vad som egentligen är hans domän. För jag vill inte att han ska tro att jag kommer hålla mig borta, och trots att jag inte borde bry mig så gör jag det ändå. Jag bryr mig. Jag bryr mig när jag står i parken och väntar på att gruppen ska samlas, när jag diskret försöker se vem det är som kommer runt hörnet. Om det är hans bak- och framvända keps eller nån annans. Om det är han som närmar sig därborta, eller om det är nån av de andra killarna. Jag bryr mig. Jag bryr mig när jag inser att klockan är 18 och han inte dyker upp, jag bryr mig när jag springer uppför backen, nerför backen, runt sjön. Jag bryr mig att han inte dök upp för jag ville ta tillbaka makten lite, jag ville att vi skulle ses igen för att kunna släppa det och gå vidare. Nu är jag tillbaka på samma ruta som jag var i torsdags morse, och där kommer jag vara till nästa gång vi ses oavsett om det är nästa vecka, nästa månad eller nästa år.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på han den där bergsklättraren på jobbet med de mörkt bruna ögonen som är så väldigt fin att titta på. Han som dessutom är trevlig och som kommer in och sätter sig i soffan på mitt kontor, och när han sitter där vill jag bara lägga handen på hans lår. Istället får jag tunghäfta och blir en osäker och flamsig version av mig själv.

Men i mitt huvud finns tankarna ändå på V, de kommer liksom tillbaka till honom hela tiden. Jag tror jag kommer tänka på honom tills den dagen jag är på samma plats som honom igen, för jag tror att först då kommer jag inse att det inte är värt att tänka på honom en minut till. Att det faktiskt är bättre för mig att han aldrig fick chansen att finnas i mitt liv på riktigt.

onsdag 19 oktober 2016

under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi.

Så tänker jag på drömmen, den där tanken som jag alltid haft om mamma, pappa, barn. Den där sagan som får ett lyckligt slut precis som för Jenny, Linnéa, Linn, JohannaHanna och alla andra som jag följer i verkliga livet. Jag vill ju också ha det. Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär.

Det var inte meningen att jag skulle vara trettiotvå år och längta ihjäl mig efter en bebisnacke, att jag skulle känna mig som en avart som inte hittar någon att skapa det där mamma, pappa, barn-livet med. Det var inte meningen att jag skulle leta och bli besviken gång på gång, för att till slut bli så tilltufsad att jag inte ens vågar hoppas att den där pappa-personen nånsin kommer att dyka upp.

Det var inte meningen.

Men nu står jag här, det är andra halvan av mitt trettioandra år på jorden och jag tänker seriöst på alternativet att det blir mamma, barn och ingen pappa.

Kanske springer jag iväg i tankarna, kanske går det för fort men jag är bara säker på en sak i livet och det är att jag aldrig kommer förlåta mig själv om jag inte ens försökte. Och kanske är det lika bra att försöka nu medan chanserna att lyckas är större, innan jag hinner bli alldeles för rädd, gammal och bitter.

Kanske är det bara att hoppa. Det var inte meningen att det skulle bli såhär, det var inte planen. Men kanske blir det bra ändå, trots att det inte blir som jag tänkt.

tisdag 18 oktober 2016

hur ska man veta?

Livskrisar lite. Väldigt mycket i-landsproblem men jag vet inte hur jag ska göra eller tänka. Behöver att nån säger till mig gör såhär! eller gör såhär istället! Hatar att vara vuxen ibland.

Livskrisen handlar mest om att jag inte vet hur jag ska göra med jobb/plugg-situationen. Jag har ett jobb som jag inte känner att jag kan utvecklas på, jag har tröttnat på såväl kollegor som arbetsuppgifterna och kombinationen att jag är missnöjd med båda gör att jag verkligen måste vidare. Och såhär har jag ju känt ett tag, men det har gått upp och ner och jag har hela tiden trott att det skulle komma möjligheter inom organisationen men nu har jag ju fått det svart på vitt flera gånger att så kommer det inte bli. Vill jag göra nåt annat får jag byta arbetsgivare helt enkelt. Och det är inte så lätt. Jag har sökt ett tjugotal jobb kanske de senaste åren, och varit på två eller tre intervjuer. Det är hög konkurrens om alla jobb jag söker, och de jag helst vill ha är jag inte kvalificerad för. Så att bara hitta ett nytt jobb är inte lösningen, eller jo det är lösningen på lång sikt men inget jag kan fixa med en handvändning, tyvärr.

Så, då har jag ju hittat den här magisterutbildningen som gör att jag i alla fall blir mer kvalificerad att söka de där jobben jag helst vill ha och den skulle ju börjat i höstas men blev inställd. Jag har således skjutit fram min tjänstledighetsansökan till våren och tanken är att plugga (heltid, på distans) våren och hösten 2017 istället, och samtidigt jobba 50 %. Mest för att jag verkligen inte överlever bara på studiemedel. Men nu kommer tvivlet, tvekan, osäkerheten. Är det värt det att ta två terminers studielån och öka på min studieskuld med typ sjuttiotusen och åtta extra återbetalningsår. Kommer det ge mig tillräckligt för att få dessa jobb jag strävar efter? Kommer det vara värt att få ut flera tusen mindre varje månad och dessutom ha en hundrafemtioprocentig arbetsbelastning? Kommer jag ens fixa det?

För samtidigt växer tankarna om barn sig starkare, jag tänker att det kanske är lagom att försöka till hösten eller nästa vår. Men då skulle jag behöva spara pengar, och med flera tusen mindre i inkomst varje månad minskar ju möjligheten till detta. Ett halvår eller kanske ett år till av heltidslön lockar därför mycket mer, även om jag inte trivs på jobbet. Ska jag skjuta upp tjänsteledigheten (igen!)? Min chef kommer ju mörda mig i så fall. Ska jag strunta i pluggandet överhuvudtaget? Samtidigt tänker jag att ska jag plugga alls borde jag ju göra det nu innan eventuellt barn kommer.

Har ni några tankar, tips, råd, funderingar? Jag tjatar hål i huvudet på mina vänner och föräldrar men kommer liksom ändå inte fram till något svar.

fredag 14 oktober 2016

she will become your levity and your gravity.

Så kommer den över mig igen, den där längtan som jag inte känt så starkt på ett tag nu.

Den kommer så oväntat, som en stark motvind, som en stor flodvåg. Det rusar i kroppen, fladdrar till i magen, brinner i bröstet.

Jag tvekar för jag är inte säker på att jag skulle klara det själv. Jag vet inte om jag skulle fixa det. Och det gör mer ont än längtan att tänka att jag kanske inte ens har ett alternativ, att jag inte tror på mig själv tillräckligt mycket för att tro att det skulle gå.

Och så läser jag orden i länken som jag sparat, och det hugger till i magen igen.

You will watch a friend lose her two-year-old, who dies for no reason in the night, and clutch your own child very, very tightly and thank God that she is here, and that the smell of her hair is such sweetness that even your nostrils are in love with her. She will become your levity and your gravity. You will be more than able to cope.

vi är ett vakuum.

Det går en vecka, och jag har glömt. Imorgon har det gått två veckor sen den där soliga lördagen i Köpenhamn och min soffkudde luktar inte längre som hans nacke. Jag har berättat för så många människor om vad som hände och de säger alla samma saker. Det är inte du, han har ju saker att reda ut, det var riktigt dåligt gjort av honom, vilket jävla sätt! och jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag har glömt, och har till viss del förträngt, hur han fick mig att känna, hur det pirrade i magen, hur hans kyssar var som magi. För det är som han sa, det är bättre för mig att han inte finns i mitt liv. Jag har inte mer energi att slänga iväg på pojkar som inte vet vad de vill eller har tillräckligt mycket hyfs att behandla mig bra.

Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på att han ler på alla bilder han är med på, och jag gillar bilderna på Facebook och Instagram, kryssar i att jag är intresserad av evenemang som jag vet att han ska gå på bara för att inte försvinna från hans radar helt. Omoget beteende ska med omoget beteende besvaras tänker jag. Det är ju i princip lönlöst för jag tror inte det berör honom ett dugg, jag tror inte han har legat sömnlös över tankar på mig och oss eller vad som hände eller inte hände. Jag tror inte han bryr sig ett jävla dugg.

Nästa gång vi ses kommer jag inte vara nervös eller pirrig, bara nyfiken på om han ens har tillräckligt med stake för att hälsa, möta min blick eller om han kommer fly undan och undvika det.

För vi är ett vakuum nu, vi är främlingar igen.

torsdag 6 oktober 2016

(du är allt jag vill ha)

Det är bättre för dig att inte ha mig i ditt liv.

Det är bättre för mig att inte ha dig i mitt liv?

Jag har tänkt på dig till och från sen april månad, det har pirrat till varje gång du har gillat någon av mina bilder, jag har tappat talförmågan när jag sett dig. Jag har fått fjärilar i magen av att du har stått snett bakom mig i en grupp med människor, jag har lett varje gång jag sett dig och mig på samma bild.

Jag har tolkat och analyserat dina ord och undrat vad de betytt, våndats över att inte veta om du varit intresserad eller om jag bara missförstått. Jag har varit nervös av att inte veta om du ska dyka upp på samma evenemang som jag, och när du väl dykt upp har jag knappt vågat möta din blick.

Jag har drömt om dig flera gånger, fantiserat om hur det skulle vara att få känna din hud nära. Jag har fått knyta mina händer för att inte gå fram och dra fingrarna genom ditt skägg och jag har fått rysningar i hela kroppen av tankarna på dina händer på min kropp.

Så fick jag till slut sitta nära, nära, jag fick känna ditt skägg mot min kind, mina fingrar i din nacke. När du kysste mig kändes det som tusen stjärnfall på en och samma gång, min hand i din och din hand på mitt lår och jag kommer alltid minnas känslan av dina läppar på min hals.

För att det är bättre för dig att jag inte finns i ditt liv.

Det är bättre för mig att du inte finns i mitt liv?

Just nu kan jag inte tänka mig något bättre än att du skulle vilja finnas i mitt liv.

onsdag 5 oktober 2016

och i mitt huvud repeterar jag tal, alla misstag, alla dåliga val.

Onsdag och jag känner mig fortfarande låg, i mitt huvud snurrar tankar om lördagen som en dålig film på repeat. Om och om igen, och jag tänker på om jag kunde gjort nåt annorlunda, om det var nåt jag sa, varför det blev som det blev. Att jag skulle sett tecknen, läst honom bättre. Och så kommer tvivlet på mig själv, att jag inte var nån speciell för honom, att jag kunde varit vem som helst.

Men jag kommer tillbaka till samma svar hela tiden, jag gjorde inget fel, jag tolkade hans närhet som intresse och att det var rätt läst.

Onsdag och min soffkudde luktar fortfarande som hans nacke, jag har inte tvättid förrän om en vecka och då hoppas jag att lukten är borta och mina tankar på honom likaså.


tisdag 4 oktober 2016

och allting är som förut.

Natten mot söndag, klockan är halv ett och jag gråter stilla tårar. Inget hulkgråtande, ingen fulgråt, bara tårar som sakta trillar ner för mina kinder, landar på mina händer.

Söndag morgon, jag vaknar och det är mascararester på min kudde, det luktar öl i mitt sovrum. Jag är inte ledsen längre, jag nästan fnyser åt situationen som jag hamnat i. Svarar på sms från vännen som undrar hur jag mår, vad som hände med V. Får sms från Andreas som säger att det finns bra killar därute, och undrar hur gammal V egentligen är. Han gissar på 12.

Söndag kväll, jag ringer en kompis och berättar hela situationen. Jag slänger ut hans linser från mitt linsfodral, de landar högst upp i papperskorgen på toaletten.

Måndag morgon, jag är fortfarande inte ledsen, mest besviken. Går till jobbet med lättare steg än jag trott, trots en natt med mindre sömn än jag egentligen behövt.

Måndag förmiddag, en kompis sms:ar och frågar har han hört av sig? och jag svarar att jag inte förväntar mig att höra något, hon trodde att han kanske skulle be om ursäkt eller förklara sig men jag vet att det inte kommer hända.

Måndag eftermiddag, en våg av ledsamhet och ångest liksom sköljer över mig och illamåendet likaså. Känner mig bakfull, lättirriterad och väldigt trött.

Måndag kväll, jag går direkt från jobbet till träningen och kör totalt slut på mig. Promenerar hem från träningen och lyssnar på Klåparen och tänker att det är han, inte jag, som är en klåpare. Kommer hem till en tom, mörk lägenhet och ser att han slutat följa mig på Instagram, så jag slutar följa honom. Det känns som att jag straffas på nåt sätt. Illamåendet kommer igen och jag kan inte ens äta någon middag. Chattar med vänner som skriver att det inte är jag, det är han. Jag skriver att jag inte orkar försöka mer, jag är trött på skräpbeteende och jag kommer hålla mig långt borta från allt sånt från och med nu.

Somnar till slut och vaknar till en tisdag, jag tänker att allting är som förut och att jag inte ens vågar tro att det nånsin ska bli på nåt annat sätt än som det är nu.

Tisdag morgon, jag hittar två bilder i min telefon på honom från i lördags när vi satt på tåget. En dag ska jag radera dem, kanske imorgon, kanske på torsdag. Av nån oförklarlig anledning vill jag bara hålla kvar i minnet ett litet tag till.

måndag 3 oktober 2016

och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut.

Så kom och gick även de sista dagarna i september, och oktober knackade på dörren med blå himmel, sol och som vanligt första lördagen i månaden åker vi till Köpenhamn för att springa och dricka öl. Jag var lite nervös innan för jag visste inte om V skulle dit, han brukar vara med men när tåget åkte förbi hans station var han inte en av passagerarna och jag tänkte att det var skönt att han inte var med, men också lite tråkigt. Jag hade inte vågat tänka för mycket, ville inte bli besviken om han inte skulle med och ville inte heller bli för nervös om det visade sig att han skulle med. Så med tanken att han inte var med gick vi till samlingsstället och det var extra mycket folk, säkert trehundra. Mitt bland alla dessa, när jag står och tittar efter var vi ska ta vägen så ser jag honom, han sitter rakt framför mig! Han ler och säger hej. Jag ler och säger hej och blir lite pirrig. Så blir det dags att springa och vi delar in oss i grupper, han är i en annan än min, i min grupp springer hans ex som det verkar som han åkt dit med. Exet är supertrevlig och söt och jag tänker att det kommer bli svårt att flörta med honom när hon är med.

Istället för att springa en runda först och ta en öl sen, blev det pubrunda där vi sprang tio kilometer med fyra stopp för att dricka öl. Och det var så fantastiskt kul!
Så kom vi tillbaka till samlingsstället och vi det laget hade vi druckit kanske tre öl. Vi käkar lunch, pratar med folk till höger och vänster och timmarna går där i oktobersolen. Jag träffar en skitsöt kille som heter Andreas, vi klickar men han är förlovad så vi bestämmer oss för att bli BFFs istället. Och så berättar jag för honom om V och han säger detta fixar vi. Jag ser i ögonvrån att exet kommer fram till vårt bord, hon säger hejdå och så går hon och V. Jag tänker att jag inte är förvånad att de kommer och går tillsammans men jag tänker inte mer på det. Det går ytterligare tid och helt plötsligt ser jag V, han står där lite längre bort och pratar med några andra killar. Han kom alltså tillbaka, antagligen följde han bara henne till tåget.

Sen går allt väldigt snabbt, i alla fall känns det så i efterhand. V kommer och sätter sig vid vårt bord, och han och Andreas pratar om plugg, jobb, löpning. Jag går för att köpa öl och när jag kommer tillbaka pratar jag med Andreas och han säger det är så jävla tydligt att han intresserad , han tittar nervöst efter dig så fort du är borta och jag vet inte om jag tror på det men så kommer V tillbaka och vi börjar prata och jag säger saker som att jag tycker att han är fin och att jag tänker på honom till och från och att jag inte vet vad det betyder. Vi sitter bredvid varandra, nära nära och jag tänker att det finns nån slags spänning här som är omedelbar, påtaglig, uppenbar. Så går vi vidare till en annan bar och mitt bland alla andra så kysser han mig och vi hånglar som tonåringar och det är magiskt, jag får nästan nypa mig i armen för jag tror inte på riktigt att det händer. För det är magiska kyssar, det går liksom rysningar genom hela kroppen.

Vi bestämmer oss för att åka hem, klockan är typ halv tio och vi har nästan varit i Köpenhamn i ett halvt dygn. Och med alla mina historier är det nu kommer en vändning. Jag frågar om vi ska åka till honom eller mig och han svarar till dig och han säger att han vill sova hos mig, vakna hos mig, dricka kaffe med mig imorgon och jag säger att han bor ju närmre, men han insisterar. Kanske skulle jag reagerat där men jag tänker att det finns tusen anledningar att inte åka hem till honom, och jag föredrar ändå att vara hemma hos mig. Så vi tar tåget över vattnet, över bron och vi lyssnar på Spotify, han väljer låtar som Klåparen och Dream, baby, dream. När vi är framme så köper han snus på 7/11 och han fryser så vi småjoggar genom en mörk stad. Vi kommer innanför dörren till min lägenhet och nästan direkt så ringer hans telefon. Jag ser på displayen att han har en massa missade samtal, och det fortsätter ringa så till slut säger han att han nog måste svara. Jag förstår att det är en annan tjej, han säger saker som att han inte är i Malmö och han säger att han vill vara där han är, att hon måste släppa honom, att hon inte kan hålla på såhär. Han ligger på min soffa och pratar i vad som känns som en evighet men i verkligheten var det kanske 10 minuter.

Så bestämmer han sig för att han ska gå, inget mer har hunnit hända mellan oss, han säger att han måste gå. Jag blir besviken och lite ledsen och säger att det är inte schysst det här och att han i alla fall kan förklara sig. Han säger att det är en tjej som tror att de är tillsammans, men att han inte vill det. Det är bättre för dig att inte ha mig i ditt liv säger han och jag fattar ingenting men säger ändå att han kan väl stanna för han vet inte ens var han är, hans linser ligger i mitt linsfodral och ser du verkligen utan dem? frågar jag. Stanna kvar, sov här, så följer jag dig till tåget imorgon men han säger att han ska gå och så ger jag honom hans tröja och keps och så går han.

Det är så bisarrt att jag hamnar i såna här situationer, att jag snurrar in mig i historier med killar som är pojkar och som leker med folk som om de inte har nåt bättre för sig. Jag skickar sms till Andreas och säger han är precis lika dum i huvudet som alla andra killar jag träffar. Sen sover jag bort en hel söndag, men jag är inte ledsen för jag har inte tid för sånt här skit i mitt liv. Jag är arg och besviken men inte ledsen och är det nåt jag lärt mig så är det att inte slösa mer tid på pojkar, det får räcka nu. Men jag tror att varje gång jag hör Klåparen kommer jag tänka på V, jag kommer minnas de magiska kyssarna men också den enorma besvikelsen och tomheten jag kände i ögonblicket när min ytterdörr stängdes och han försvann i natten.

Och så släcker dom ner alla gator alla hus, och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut, och allting är som förut.