måndag 26 september 2016

every time I see you my heart sings.

Så kom och gick sista helgen i september. September, september, så fantastisk september varit. Jag minns ingen september som varit såhär solig och blå himmlig och tjugogradig. Älskar dig september tjugohundrasexton och jag kommer sakna dig när vi snart går in i oktober.

Annars ockuperas mina tankar mest av V. V, V,V,V,V. I torsdags sprang jag och en löparkompis med hans löpargrupp, det finns ett Facebook-event för varje löpning med dem och han hade inte kryssat i att han skulle komma eller ens var intresserad så jag trodde det skulle vara lugnt, att han inte skulle komma alltså. Det känns fortfarande lite nervöst och pirrigt för jag vet ju inte vad det betyder att han inte längre är aktiv på Tinder, att han superlikeade, att han inte stannade kvar för att dricka öl förra gången. Jag vet ju att han inte sett mitt sista meddelande och jag vill liksom berätta att det inte var en diss från min sida förra gången, vi kom ju tillbaka! Så kommer vi till samlingsplatsen och han är inte där och jag pustar ut en stund och sen vänder jag mig om och där står han med sin keps bakochfram som Luke i Gilmore Girls och jag får hjärtklappning och halvt utbrister ett eh hej hallå! och vänder mig direkt om när jag känner att jag rodnar. Han är så väldigt fin, tystlåten och lugn och han pratar bara med dem han känner men ibland ser jag att han tittar på mig och jag försöker möta hans blick men han springer liksom vidare. Och där finns en tjej i gruppen som är hans ex men de är fortfarande kompisar, jag vet att de inte är tillsammans p.g.a. mina stalkerkunskaper och jag tycker det är svårt att flörta med honom när hon hela tiden är i hans närvaro.

Så är löpningen slut och vi skiljs åt igen, min kompis och jag hade bestämt att vi skulle dricka öl efteråt hon och jag och kanske en annan kille från löpargruppen, men det var inget som resten av gruppen visste om. Så vi springer till ölstället och jag lägger ut en bild på oss och öl och den första som gillar bilden är V. Det är den första bilden han gillat på Instagram sen början av augusti när vi fick kontakt på Tinder. Och det pirrar till i magen, jag blir ännu mer förvirrad än innan och nu kan jag inte sluta tänka på honom igen.

Det kommer en lördag kväll och jag berättar om händelsen för min kompis som säger hårt och snabbt att ja men han är ju inte intresserad! och jag vet att alla tecken visar på att hon har rätt men jag säger att han är ingen dryg idiot som det kanske verkar, jag tror på riktigt att han är blyg och inte vet hur han ska hantera situationen. Kanske är han inte ute för att dejta, kanske är han inte intresserad av ett förhållande men någon slags intresse finns det ju annars hade han ju inte superlikeat. Samtidigt som jag förstår att hade han varit mer intresserad hade han väl antagligen kommunicerat med mig på något sätt.

Jag vet inte, men i mitt huvud snurrar tankar på V och ingen annan kan liksom tränga bort honom. På lördag ska vi springa i Köpenhamn igen och jag hoppas han dyker upp för med några öl under västen kanske jag vågar fråga honom vad det där betydde egentligen och se om det finns något intresse från honom, och kanske säger jag att det var synd att du inte stannade på öl förra gången. Mest av allt vill jag säga att jag önskar att han visste att varje gång jag ser honom slår mitt hjärta dubbelt så snabbt, det bankar i bröstet och jag får lite grand andnöd när han är inom tio meters avstånd.

torsdag 22 september 2016

give it a night, wait for the light.

September är magisk, helt ljuvlig. Det har blivit lite krispigt på morgonen, det är så det märks att det börjar bli höst, men jag går fortfarande till jobbet med bara en kofta, ingen jacka. På dagarna skiner solen från en blå himmel, på kvällarna springer jag mina rundor i shorts och t-shirt. September är alldeles snart slut och då väntar en oktober som det redan finns en massa planer för och jag ser faktiskt fram emot oktober, november. Jag ska köpa en ny skinnjacka och krama skiten ur hösten.

Såklart finns tankarna kvar, det snurrar i min skalle för jag vill ha magi, letar efter ljusglimtarna men vill inte riktigt ta chanserna jag får eller ge mig hän. Och då är det ju svårt att få något att hända. Jag skriver med en kille på Tinder som vill ses, en kompis kompis försöker matcha ihop mig med sin kollega och igår skickade hon att nu har ni båda varandras nummer, först till kvarn! och så är det han på jobbet som är så himla snygg och vars kollega tvunget vill att jag ska ragga på honom trots att min kompis uppenbart är intresserad. Han ska väl inte behöva äta grönsakssoppa om han vill ha ärtsoppa sa hon och insisterar på att hon, jag och han ska gå ut och käka lunch nån dag.

Men jag vet inte. Det är liksom dött inombords, trots all längtan. Jag känner inget driv, ingen lust att gå på dejt eller lära känna nån, men de där magiska kvällarna som jag läser om i andras bloggar vill jag ju också uppleva. Jag skulle ge vad som helst för en förälskelse men jag orkar liksom inte ens försöka.

September, du din magiska lilla månad, jag håller fast vid dig och jag vill inte riktigt släppa taget men jag vet att jag måste och kanske blir oktober månaden jag går på min första dejt sedan förra våren.

fredag 16 september 2016

it's been a while since your heart had a home.

Det är mitten av september nu men det känns som juni, juli, augusti. Sommarvärmen klänger sig fast, även om det sägs att det är sista rycket. Imorgon ska jag på min första 40-årsfest, jag inser att åren går och dagarna springer iväg. Jag försöker träna på att vara här och nu men jag har så himla svårt att inte leva i dåtid eller framtid, nutid och jag är inte vänner men jag övar, försöker verkligen att ta en dag i taget. Jag får nya käftsmällar på jobbet som gör att jag söker nya, jag springer med andra löpargrupper, försöker utmana mig att se möjligheter utanför rutinerna och vardagens lunk. Jag försöker välja nya vägar att gå, för att inte hamna i spiralen av invanda mönster och tankegångar men det är svårt, så himla svårt.

Jag tänker mycket på V, på superliken och varför han bara försvann. Han har inte varit inne på Tinder sen dess, han har inte gillat en enda bild på Instagram sen vi skrev på Tinder, innan gillade han var och varannan bild jag la ut. Jag saknar känslan av pirret som kom med aviseringen att han hade gillat min bild, jag saknar känslan av bekräftelse. Jag ser honom på bilder på Instagram och Facebook och jag gillar dem, inte bara för hans skull, men jag vet att han finns därute och det är nåt med honom som gör att mitt hjärta slår dubbelt så fort som det brukar. Det dunkar liksom BOOM BOOM och jag tycker han är förbannat fin. Men han är i periferin, han är inte tillgänglig, han är inte värd mina tankar men ändå tänker jag på honom till och från hela tiden.

Och så tänker jag på J, bergsklättraren på kontoret, som är så snygg så att man nästan måste kisa. Han som dessutom är supertrevlig och liksom jag tycker att vi borde ha ett rum med ett bollhav på kontoret, precis som på Google. Som jag precis fick reda på bor i samma stad som jag, fast jag trodde han bodde på andra sidan Malmö. Min kompis som jobbar på samma kontor tycker precis som jag att han är svinsnygg och trevlig och hon flörtar med honom en del. Och jag tycker det är lite jobbigt för det var jag som berättade för henne att han skulle börja, hon tyckte han var svintråkig först. Och nu frågar hon mig om han är singel, och jag svarar att hon vet mer än jag om honom för de har pratat om vandring och intressen och det var hon som berättade att han bor i samma stad som jag. Jag vet inte, jag har ju ingen förtur och om hon gillar honom ska hon ju satsa men jag blir lite sotis ändå för jag vet att hon är en sån som skulle kunna bjuda ut honom imorgon, för mig skulle det ta ett halvår OM jag kände av vibbar från honom, annars skulle jag nog aldrig våga chansa. Men det är som det är, det är väl först till kvarn och den som vågar som vinner.

Ibland när det känns extra tomt och trist så påbörjar jag ett meddelande till norrlänningen men jag skickar aldrig iväg något. Det har gått två veckor ungefär sen vi hördes sist på hans födelsedag och jag inser att han är min virtuella KK, jag har aldrig haft en riktig men det är ungefär samma sak. Han är en sån som jag kan ringa (eller i mitt fall, skriva till) när man känner behov av kroppskontakt eller bekräftelse, och även om jag inte får det fysiskt så får jag tillfredsställelse mentalt. Jag vet att han bara är ett meddelande bort från att ge mig bekräftelse som får mig att må bra för stunden, men sämre i längden. För jag vet att det är fel och inte på riktigt, även om vi är två om det. Men varje gång jag motstår frestelsen att skicka iväg ett meddelande så känner jag hur jag liksom växer, jag får lite stoltare hållning, och efter ett tag kommer lugnet i kroppen. Vi kommer säkert att höras igen, nån gång när nån av oss är onykter eller behovet tar över, men jag hoppas att det dröjer och att när det väl händer hoppas jag att det är han som hör av sig först, inte jag.

Och jag fortsätter att hoppas, fortsätter att tro att det nån gång, från nåt magiskt ställe, dyker upp en person som är för mig. Tills dess ska jag verkligen försöka vara här och nu, inte i dåtiden och inte i framtiden. Att försöka bli vän med nutiden, det är det som är min största utmaning.

måndag 5 september 2016

försök och håll dig långt ifrån.

Så kom och gick en helg med kompishäng och löpning i Köpenhamn och som grand final en liten fest hemma hos mig som var så sjukt trevlig. Ni vet när man sitter ett helt gäng med folk där vissa aldrig har träffats men alla ändå känner sig hemma och pratar med alla och skrattar och bara har så himla kul? Så var det i lördags, hurra för såna fester!



Så insåg vi alldeles för sent för att vara en småstad att klockan är halv ett! och vi skulle ut och dansa men väl framme var det världens längsta kö, p.g.a. komedifestival och alla studenter som tvunget skulle ut just samma kväll som vi. Så det blev ingen dans, och på vägen hem började det regna. Jag gick där i regnet och kände mig lite ledsen, ville så gärna ut och dansa. Jag tog upp telefonen och började leta efter konversationen med norrlänningen, det är i såna svaga stunder som jag ger in. Såg att han var aktiv på Messenger och eftersom konversationen var raderad fick jag liksom söka upp honom för att kunna skriva något och där, precis där, stannade jag upp och undrade vad fan jag höll på med. La ner telefonen igen, och gick hem och sov.

På söndagsmorgonen var jag riktigt stolt att jag inte skrivit till honom, det kändes så bra att jag inte gett in för frestelsen, att veta att jag klarar mig hur bra som helst utan hans bekräftelse.

fredag 2 september 2016

I know you always win at this particular game.

Det där med aldrig mer, det gick ju sådär bra. Jag hade ju bestämt mig för att det skulle inte bli nåt mer, hade ju raderat alla fyra tusen meddelanden och det kändes bra. Men så är han tvungen att fylla år två dagar efter mig och jag tänkte att han gratulerade ju mig (två gånger) och om jag inte gratulerar tillbaka känner jag mig som världens bitch. Så jag grattade. Och så var hela cirkusen igång igen... Jag försöker men det går inte så bra, det är så sjukt att han har en sån jäkla makt över mig. Blir knäpp på det och jag ska försöka igen, igår kväll raderade jag senaste konversationen så att det i alla fall ska krävas lite mer för att få igång ett samtal igen.

Igår öppnade jag även upp mitt nätdejtingkonto igen, herregud jag tror det är typ tionde gången, men jag tänker att skam den som ger sig.

Jag försöker i alla fall, även om det inte går så bra. Can't blame a girl for trying, eller hur?

torsdag 1 september 2016

en ny tid.

Så blev det då den 30:e i den sista sommarmånaden och jag fyllde år. Ännu ett år har gått, ännu en födelsedagsmorgon ensam i en säng där det finns plats för två. Men vet ni, det var inte särskilt jobbigt alls. Jag spelade Stevie Wonders' version av Happy birthday på Spotify och öppnade några paket.


Kollade på min telefon och första grattiset var från exet i Australien, vi har inte gratulerat varandra på födelsedagen på flera år men där var det i svart på vitt, ett mail från honom. Och strax därefter ett grattis! på Facebook-väggen från norrlänningen, en timme senare ett stort grattis!-meddelande på Messenger från honom. Som att det inte räckte med det ena.

32 alltså, det känns faktiskt som en bra siffra. Jag tänker att det är en ny tid som börjar nu, idag börjar jag om, sommartiden på jobbet är slut, det är den första i en ny månad och en ny årstid.