lördag 27 augusti 2016

everytime you tell yourself it's alright it just becomes a bigger lie

Vi hörs av ibland, norrlänningen och jag. Han från styrelsen som jag hade ihop det med i våras, han som var otrogen mot sin sambo och inte ångrade det. Han hör av sig med jämna mellanrum, jag har inte velat skriva om det för jag hatar mig själv för att jag inte kan säga nej. Att jag faller för det varje gång, att bekräftelsebehovet och törsten på uppmärksamhet vinner över det sunda förnuftet gång på gång.

Mest är det han som hör av sig och vill prata "minnen", det är smicker och tankar kring vad som kommer hända nästa gång vi ses. Han kommer inte kunna stå emot mig säger han, och trots att jag försöker förklara att jag inte är en sån person som ligger med andras killar så är han övertygad. Jag säger att det nog inte kommer bli så att vi ses igen, förhoppningsvis har jag ett nytt jobb snart och då kommer våra vägar aldrig korsas igen.

Ibland har jag hört av mig först, oftast har det varit i onyktert tillstånd när jag behövt snabb bekräftelse, nån som berättar hur snygg han tycker att jag är och hur fantastiskt det var den där natten. Och jag vet hur fel det är och jag bannar mig varje gång, säger att det måste sluta. Att jag inte får skriva till honom mer.

Häromdagen hände det igen, vi hördes på mitt initiativ men jobbrelaterat och sen ledde det ena till det andra och så var vi där igen och pratade om sånt vi inte borde. Igår när jag kom hem efter en AW som blev middag som blev utekväll så hade han skrivit igen och han gör det oftast när han är iväg på konferens eller på jobbresa. Så även denna gången och han skrev att han önskade att jag var där istället för några av mina kollegor och jag svarade.

Sen insåg jag att det är fan inte okej det här, jag vill inte vara en sån person. Jag skrev det till honom och sa att kanske måste jag ta bort honom på Facebook för att inte lockas, för att det inte ska gå att bara skicka iväg ett meddelande på fyllan. Jag skrev att jag inte vill vara en sån person som gör sånt här. Trist tyckte han men sa att han förstår. 

Imorse raderade jag hela vår chatt permanent, alla fyra tusen meddelanden. Han är kvar men jag får se hur länge. Och jag skäms för mig själv och tycker det är så patetiskt men nu har jag bestämt mig för att det är slut.

Aldrig mer, inte ett hej, inte ett grattis på födelsedagen, ingenting. Det måste bli så, allt eller inget, och eftersom jag inte kan få allt väljer jag hellre att få inget. 

För jag är värd att få allt.

torsdag 25 augusti 2016

but all your flaws and scars are mine.

Augusti är snart över, ännu en sommar går mot sitt slut även om jag vägrar inse att det snart är höst. Jag fyller år nästa vecka och jag fyller år på sommaren, alltså är det fortfarande sommar!

Det där med att fylla år, jag tänker på att häromdagen var det mitt ex födelsedag. Typiskt att man aldrig kommer glömma det datumet eftersom han fyller år exakt en vecka innan mig. Förra året tänkte jag att jag hoppades att jag inte skulle vakna själv på min födelsedag nästa gång. Så har jag tänkt varje födelsedag de senaste fem åren. Min sista födelsedag när jag vaknade bredvid en annan person var när jag fyllde 26. Det känns som en evighet sen. Och nu när det är fyra dagar kvar inser jag att det blir ännu en födelsedagsmorgon utan att jag vaknar bredvid någon.

Jag tänker på bergsklättraren (han är den typ den vackraste person jag sett), på han den andra nya på kontoret, på Victor och så plingar det till i telefonen och någon har skrivit på Tinder men det är knappt att jag ens orkar svara. Och jag inser att om jag inte verkligen försöker kommer jag vakna själv på min födelsedag nästa år också och det gör mig ledsen men samtidigt så vet jag inte hur jag ska göra för att ta mig dit jag vill komma.

Så inser jag att det faktiskt kan hända, jag tänker på kompisens kompis som träffade sin kille för ett år sen och nu är sambo och förlovad, på min syrra som träffade sin nya kille i mars och sen dess bara varit ifrån honom fem dagar.

Att det kan hända, det borde hända, det kommer hända.

torsdag 18 augusti 2016

i stegen fram slår hjärtat tvåhundrafem.

Det här med att vara (nästan) trettiotvå år gammal och känna sig som en nervös fjortonåring, vilket jäkla gissel det kan vara. Det blev alltså måndag och kanske, kanske skulle jag träffa superlike-killen på den där öl- och löpargrejen. Han hade ju skrivit att han bara kanske skulle komma, jag läste det som att det inte var så stor sannolikhet att han skulle dyka upp. Alltså ställde jag in mig på det mentalt för att slippa bli besviken och gick dit i tron att han verkligen inte skulle var där. När jag och min kompis närmade oss mötesplatsen ser jag en snubbe i shorts och t-shirt och med kepsen bakochfram sådär som han brukar ha, på väg dit vi ska. Jag ser direkt att det är han och hjärtat börjar slå, pulsen närmar sig nästan max känns det som. Jag blir fjorton igen, med hjärtklappning och en massa komplex och noll självförtroende. Försöker få min kompis att gå en omväg så att vi ska komma lite senare, så att vi inte behöver gå precis förbi där de står men hon går inte med på det utan vi går direkt dit vi ska, och det blir liksom att vi går förbi honom där han sitter på en bänk.

Jag vet inte om han såg mig, vi fick ingen ögonkontakt, mest för att jag inte vågade titta dit. Jag skyller på att jag fick nån slags akut förvirring och blev supernervös, men också att jag inte kände mig bekväm att gå fram och hälsa när han var i sällskap med andra som han känner och som vet att han och jag inte känner varandra. Jag tror också att jag var så himla osäker på hans intresse, det kändes ju som jag tagit allt initiativ till kontakt och han hade inte varit så väldigt kommunikativ. Kanske var han inte intresserad, kanske hade han tryckt fel och inte menat att superlikea? De där tankarna hade snurrat i mitt huvud och blivit någon slags sanning. Så det blev som det blev, och eftersom han är supersnabb sprang vi inte samma grupp och jag hade ungefär 50 minuter på mig att samla mod innan vi var framme vid slutmålet som var ölstället. Eftersom min kompis bor 100 meter därifrån tog vi inte med oss pengar och telefoner på löpturen så vi sprang och hämtade dem medan de andra gick in och tog plats. När vi kom tillbaka var han inte kvar. Han hade alltså kommit på löpningen men inte stannat kvar för att dricka öl? Jätteskumt, han som gillar öl och även om man inte har semester kan man ju ta en? 

Jag drack tre öl och på vägen hem skrev jag till honom på Tinder att "du glömde ölen! :) om jag inte blivit nervös som en tonåring hade jag sagt hej på riktigt." Han har inte svarat, och det ser ut som han inte ens varit inloggad. 

Denna historia hör hemma i kategorierna #epicfail och #foreveralone och jag börjar förstå varför jag är singel, jag är helt enkelt inte gjord för sånt här.

måndag 15 augusti 2016

the new guy.

Det har börjat en ny kille på kontoret, inte på mitt jobb utan i kontorshotellet som delas med andra, totalt är vi typ 65 personer.

Och jag vet inte, jag kan inte sätta fingret på det men vi har träffats typ tre gånger, han började förra veckan, och i fredags drack vi vin ihop tillsammans med några andra kollegor på kontoret och jag tycker att han tittar på mig sådär ni vet men det är säkert bara inbillning. Min kompis, hans kollega, sa att hon tror han är singel. Och det är konstigt för han är ingen sån som jag skulle vända mig om efter på gatan, han är inte som Victor som jag typ får gåshud av, men kanske är det inte gåshud jag ska leta efter. Kanske är det nån som man inte vänder sig om efter på gatan, nån som har mer substans och som kanske kan vara en annan sorts utmaning än just det fysiska.

Jag vet inte men jag tänker på honom, han den där nya, och idag när vi sågs på kontoret blev jag nervös och jag vet inte om det är för att jag inbillar mig saker eller om han faktiskt påverkar mig på det sättet, trots att jag inte får gåshud.

Och idag är det måndag och dags för löpning och öl med hans löpargrupp. Får se om han dyker upp, tror tyvärr bara det är femtio femtio chans eller till och med mindre men det hjälps inte, det pirrar i magen ändå.

torsdag 11 augusti 2016

and if my heart should somehow stop.

Jag orkar inte mer nu, jag orkar inte försöka. Jag vill så mycket men det händer så lite, det är så jävla destruktivt beteende att rycka på axlarna åt att jag ligger med folk som har flickvän, att jag läser in ett intresse som inte finns hos en kille jag inte ens känner, att jag liksom vänder och vrider på allt hundra gånger fast det ändå inte kommer något svar.

Jag förstår inte. Jag vet inte varför jag blir såhär, jag kan inte hantera det. Jag kan inte hålla på med sånt här, jag ska hålla mig borta. Ta mina chanser när de kommer att vara hudnära men inget mer, jag kan inte blanda in känslor för då blir det bara kaos i mitt huvud.

Jag håller fast vid hoppet att det en dag bara händer, att det kommer nån som är på riktigt men tills dess är det fan ovärdigt att ens försöka.

And if my heart should somehow stop, I’ll hang on to the hope that you’re not too late...

tisdag 9 augusti 2016

44 km, 2100 höjdmeter.

Vad jag gjorde i helgen? Jo medan ni storstädade, låg och solade, lekte med era barn eller var ute och festade så genomförde jag AXA Fjällmaraton. Skulle inte säga att jag sprungit ett maraton, snarare genomfört ett ultralopp där det var ungefär hälften (eller mer) gång. Men över tre fjällstoppar, totalt 2100 höjdmeter och 44 km tog jag mig oavsett på 7 timmar och 50 minuter. De som vann gjorde samma lopp på mellan 3 och 4 timmar. Det är skillnad på folk och folk men jag GJORDE DET!


Foto: www.fjallmaraton.se

torsdag 4 augusti 2016

om jag var sju så skulle jag ha frågat chans på dig.

Den där superliken alltså. Så välbehövlig, så himla bekräftande då när den kom. Sen blev allt bara förvirrande. Jag tänkte att det var ganska utelämnande för honom att superlikea, för då ser jag ju det oavsett om jag inte likear honom tillbaka. (För er som inte har Tinder, jag förstår att detta kanske är lite förvirrande). Alltså. Jag tog det som ett uppenbart visat intresse från hans sida men kanske gör jag för stor grej av det.

I vilket fall. Jag tänkte att eftersom han visade uppenbart intresse genom superlike så fick jag ta initiativ att skriva till honom. Så det gjorde jag. Det gick ungefär såhär:



Mitt är alltså det blåa, hans det gråa. Tyst sen dess. Jag vet inte vad jag gör för fel, om jag ens gör nåt fel? Kändes som det fanns värsta ingången för honom att fråga om löpningen, samtidigt kanske jag skulle frågat något? 

Jag tänker att han kanske inte fattar att jag är jag, trots att han följer mig på Instagram där jag har samma bilder som på Tinder. Och vi har ju faktiskt träffats två gånger IRL, varav den första gången i Köpenhamn på Mikkeller Run som han nämner. Jag blir tokig! Jag vill inte jaga men samtidigt tänker jag att jag inte kan ha tolkat fel. Eller så tryckte han på superlike av misstag, alternativt så är han en sån som superlikear folk till höger och vänster utan att vilja ha nån kontakt.

Och jag som lovat mig själv att inte bli såhär av en kille som jag inte ens känner, men det är nånting särskilt med honom. Jag har ju tänkt på honom till och från ganska mycket sen den där första gången vi sågs. Nästa måndag är det öl och löpning med hans löpargrupp, jag och några vänner ska dit. Det verkar som att han också ska det, kanske ska jag bara avvakta och se om han visar något intresse då. 

Hade han inte varit så himla fin hade jag inte brytt mig men jag kan inte sluta tänka på att han kanske är lika intresserad av mig som jag är av honom. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. 

om en superlike.

Kommer hem från middag med en vän och tänker att det var längesen jag var inne på Tinder. Har kvar appen mest som tidsfördriv men jag går in ändå och swipear lite höger men mest vänster.

Strax innan jag ska gå och lägga mig får jag en avisering från Tinder att nån har superlikeat mig. Alltså mer än bara swipea höger och gilla någon, detta är en SUPERlike. Brukar aldrig vara särskilt intressanta personer som gör det men jag går in ändå för att kolla.


Vem det är? Kommer ni ihåg han den söta killen från den andra löpargruppen? 

Det är han! Han han han! Jag skrattar högt för mig själv i fem minuter för det är så himla komiskt. Sen skickar jag en skärmdump till några kompisar och skriver ett "hej" till killen på Tinder. 

Nu är det väl ändå inte jag som övertolkar, det finns nåt intresse här va?

måndag 1 augusti 2016

min allra största längtan i livet.

Linnéa undrar om hur tankarna kring barn går, och jag vill gärna berätta.

Det är min allra största längtan, jag tror jag har längtat efter barn sen jag var tjugo. Jag har alltid velat ha barn, alltid älskat barn och de har alltid älskat mig. Jag har tre syskonbarn som det gör ont i bröstet av att jag träffar så sällan, jag har ett fadderbarn och hennes bror som jag ser ofta, och fler och fler av mina kompisar skaffar barn eller planerar för det. Och så är det jag. Jag som är så barnkär och som redan vet vad jag vill döpa mina barn till, som spanar på barnkläder och prylar och till och med får stoppa mig själv från att köpa grejer. Jag som känner mig så himla långt ifrån barn och som nästan börjar tro att det kanske inte kommer att bli några. I alla fall inte på det där traditionella sättet.

Jag längtar efter en bebisfot, en liten hand i min, en liten lintott att rulta runt med på kolonin. Jag längtar, jag längtar, jag längtar!

Och jag har skrivit om det innan, jag tror inte jag kan uttrycka mig bättre nu än då. 

Jag längtar ihjäl mig efter en egen liten Majken, en liten lintott som kanske får mina gröna ögon, min mun eller min näsa. En liten Majken som jag kan jaga runt på kolonin, en liten Majken som tar min hand i sin, en liten Majken som somnar i mitt knä. Ibland blir den för stark, min längtan, och då måste jag hejda mig och tänka på nåt annat som kolik eller trillingar eller funktionshinder för att inte längtan ska göra mig galen.

Majken, jag drömmer om dig och om din pappa, om oss. Majken, jag längtar efter dig och din hand i min. Majken, jag hoppas att vi ses nån gång, en vår, en höst, en vinter eller sommar.

Mest av allt längtar jag efter en alldeles egen familj. Efter min egen person, mitt hem, min bundsförvant. Med den personen vill jag bygga ett liv, en borg, en gemenskap. Att våra två personer ska bli en alldeles ny, liten miniversion av oss. 

Det är min allra största längtan i livet.

kiss me hard before you go, summertime sadness.

Det är den första augusti idag och jag förstår inte riktigt. Vad hände med juni, juli? Det har bubblat mycket i bröstet under semestern, jag har haft lyckorus och ångest om vartannat men allra mest har det varit alldeles underbart med nästan tre och en halv veckas ledigt. Tillbaka på jobbet och det känns inte roligt alls, men vad gör man när man inte har nåt val annat än att fortsätta framåt, fortsätta gå. Jag hoppas verkligen att jag kommer vidare snart.

Semesterbubblorna i bröstet har jag fått av sol och bad, vännerna, familjen, kolonin, löpningen, ledigheten. Ångestkänslorna har kommit av ensamheten, jobbtankar, kärlekslängtan och ovissheten. Jag har känt mig så hemma samtidigt som jag inte vet var jag ska vara. Äntligen vet jag vem jag är men jag hittar ändå inte riktigt rätt.

Det är fem år sen jag flyttade hem från andra sidan jorden, fem år sen jag hade någon som jag kallade hemma. Och jag funderar ibland på det som hände även om jag sagt att jag inte ska för det är i det förflutna, men jag minns hur han sa att när jag kom tillbaka igen hade han tänkt att han skulle fria. Jag vet, jag vet, jag vet att det inte hade blivit så ändå för det var så mycket ord och ingen handling men ibland tänker jag att tänk om det största misstaget jag gjort var att flytta hem för fem år sen? Kanske var han min person, mitt hem, kanske var han den största av alla kärlekar. Kanske är det därför jag inte träffat nån ny, det har ju gått fem år och herregud det är ju en evighet, oceaner av tid.

Men så tvingar jag mig att minnas alla ensamma kvällar, alla bråk, alla tysta stunder, allt jag fick försaka och han som inte gav särskilt mycket tillbaka. Allt jag inte fick och allt han inte gjorde, allt han inte kunde ge mig, trots att jag bara gav och gav och gav. Trots att jag älskade och offrade och kämpade och ville. Men han var inte mitt hem, trots att det är lätt att tänka så i efterhand. Jag måste påminna mig om att det inte går att fly tillbaka till det förflutna, att ha det som ursäkt för att saker inte blir som jag vill. Jag tror inte han hade friat även om jag kommit tillbaka för att stanna, hade han verkligen tänkt göra det hade han inte låtit mig gå så lätt, eller så hade han kämpat för att få mig tillbaka.

Jag måste intala mig själv att allt det bästa inte hänt än, att min person finns, att mitt hem finns, någonstans, någon gång.