tisdag 21 juni 2016

det finns resor du gör bara en gång.

Luften börjar gå ur mig nu, jag känner det. Det är svårare att glädjas åt vardagen, de där små grejerna som innan var så bra känner jag mest likgiltighet över. Jag tror jag längtar efter semester, miljöombyte, att slippa gå till jobbet som bara suger energi. Men jag saknar det, känslan av att det räckte med en löprunda, en solig dag på kolonin, ett glas vin med en vän, för att jag skulle må bra och känna mig lycklig. Jag hoppas det bara är en period, att jag hittar tillbaka till det där glada igen.

Och jag tänker mycket på varför det blir som det blir, eller varför det inte blir som det borde bli. Kanske är det därför jag känner mig låg, för att jag sörjer lite grann det där som aldrig händer. Jag har försökt att inte grotta ner mig i de där tankarna och känslorna men ibland kommer de alla på en gång och de drabbar mig så det känns ända in i hjärtgropen.

Jag tänker på att fem år har gått, i sommar är det fem år sen jag flyttade hem från Australien. Så förstörd som jag var då hoppas jag att jag aldrig blir igen. Fem år har gått, fyra jular, fyra födelsedagar, fyra midsomrar. Snart har det gått fem somrar, snart har jag fyllt år fem gånger sen kärleken tog slut. Jag har redan levt längre utan honom än med honom, och jag minns nästan inte hur det var när vi var tillsammans. Men jag saknar det. Inte honom eller det vi hade, för jag vet att det inte var rätt för någon av oss. Även om jag älskade honom mer än jag älskat någon så vet jag att jag inte hörde hemma där, med honom. Men jag saknar känslan av att ha den där personen, att ha en famn, att kunna någons rörelsemönster utan och innan, att höra på någons tonläge hur den mår, att veta exakt vad som får någon att skratta eller bli arg. Jag saknar att kunna röra vid någon och känna hur det nästan går som elektricitet genom personens kropp, att veta exakt hur någons läppar känns mot mina, hur någon annans hud luktar.

Jag saknar det, jag saknar det, jag saknar det. Och jag är så oerhört rädd att aldrig hitta det igen, oavsett odds eller vad alla säger så är jag rädd.

Så lyssnar jag på Kents senaste skiva och orden skär som en kniv i mitt hjärta, de rispar och de river för det är precis så det känns.

Det är sånt här som är farligt med minnen
Plötsligt ser du hur åren bara rinner iväg
Och ingen vet varför det blev som det blev
Du kan inte blunda för allt du inte vill se
Det finns en tid när allt hopp kommer hänga
På den svagaste länken i kedjan
Men du ska resa dig upp
Du måste resa dig upp igen min vän

Men jag måste resa mig upp igen, jag måste fortsätta. Fastän det inte finns några svar, fastän ingen vet varför det blev som det blev så fortsätter livet ändå.

torsdag 9 juni 2016

matchmaking.

Det är matchmaking på riktigt nu alltså. Igår ringde en kollega precis när jag kommit till jobbet, hon jobbar med löner och det brukar alltid vara något tråkigt som att man tidrapporterat fel eller konterat nån faktura på ett galet sätt. Hon är helt fantastisk som person, i femtioårsåldern och hon gillar verkligen mig. En ärlig fråga, har du nån kärlek? utbrister hon efter hälsningsfrasen. Jag svarar nej och då säger hon att hon har en kille till mig, hennes sons kompis! Han är tydligen från Dalarna från början, via en sväng i Stockholm och bor nu i Småland. Gå in och leta upp honom på Facebook nu och hör av dig sen vad du tycker! och så klick lade vi på luren. Jag svarade på mail att jag är öppen för alla förslag och då ringde hon upp igen och tvingade mig att skicka en vänförfrågan. Han kommer fatta direkt vem du är, jag har visat en bild på dig för honom och då rodnade han! säger hon när jag säger att det kommer verka skumt att en helt random tjej skickar en vänförfrågan till en okänd person. Han har inte accepterat än, vi får väl se om han gör det och om det händer nåt då.

Och så bergsklättraren då, han är seriöst en idealman. På pappret i alla fall. Hans kollega som försöker matcha ihop oss rabblade upp hans CV igår och herremingud den där mannen är antingen en mytoman eller helt fucking oslagbar. Han har bergsklättrat i Kilimanjaro, kört motorcykel genom Afrika, dykt i Asien. Jobbat utomlands, involverad i mentorskap för ungdomar och utrikespolitiska föreningen, utbildad crossfitinstruktör, dykinstruktör samt universitetsexamen som ekonom och jurist. Och. OCH! Han är trevlig, riktigt snygg, har två hundar och ska alltså börja jobba här i augusti. Vad är det för fel på honom!? undrade hans kollega och ja, jag vet inte. Det skulle vara det där med eventuellt mytomani då. Eller så är han bara helt enkelt idealisk. På pappret i alla fall.

tisdag 7 juni 2016

som en nål i en höstack.

Livet alltså. Vad behöver man mer än varma sommardagar, lata dagar i hängmattan på kolonin, nya fräknar på näsan? Kanske ett jobb som känns hyfsat bra att gå till, kanske en hand att hålla i sin men annars är livet himla fint just nu. (Jobbet ska vi inte ens prata om, det är så mycket skit nu att jag inte ens orkar tänka på't). För tillfället behövs bara en långhelg med ledig fredag och kolonihäng, en lördag med kompishäng och drinkar på stan, en söndag med brunch på förmiddagen och kompishäng och bad på eftermiddagen och så en nationaldagsmåndag med 24 km skogslöpning och avslutningsmiddag med löpargruppen på kvällen.

Och så fick jag reda på idag att en kille jag spanat på innan på kontoret, som jobbar på ett annat regionkontor men som är här på vårt kontor ganska ofta, ska börja jobba här den 22 augusti. En kille som är så jäkla snygg, trevlig och smart. Hans blivande kollega som berättade sa att ja det enda som var negativt på intervjun var när han sa att han var singel och jag reagerade direkt vaddå singel? han har ju tjej! för det hade han för ett tag sen. Men nej, tydligen är han numera singel och han är 37 år vilket hon tyckte var superkonstigt. Men ni två!? utbrast hon och tydligen är han en sån som tränar mycket, äventyrar och klättrar i berg och jag tänker att han är superfin men jag kan inte snurra in mig i en massa tankar om någon jag inte ens känner. Han kanske inte ens är singel när augusti kommer, det skulle inte förvåna mig.

Men eftersom jag letar som efter en nål i en höstack för att hitta nånting positivt med jobbet så tänker jag att nu kom det, till hösten får jag i alla fall något att titta på och sukta efter. Det är ju inte helt fel det heller, för tillfället räcker det bra så.