fredag 27 maj 2016

1772 och minnesvärt.

Enligt Messenger har vi skickat 1772 meddelanden till varandra sen första kontakten för ett år sen. Det är 147 i månaden, för att ge lite perspektiv.

Idag fick jag fotona från från konferensen från vår fotograf och det fanns en del roliga på honom, så jag tänker att jag bryter tystnaden genom att skicka ett roligt foto på honom och vår styrelseordförande via e-mail till båda två. Tänker att det är mindre konstigt om jag skickar till båda, då är det bara en kul grej och det var faktiskt ett roligt foto.

Han svarar hur roligt som helst! ;) tack för supertrevliga dagar ;) Minnesvärt! 

Jag visar min kompis svaret och hon säger direkt att han nog inte menar att det var konferensen som var minnesvärd. Jag säger att jag inte vet vad han menar, men jag tänker för mig själv att absolut var det minnesvärt, på flera sätt.

onsdag 25 maj 2016

plötsligt står du där övergiven i regnet.

Jag tänker på henne ändå, hans tjej. Att hon inte vet nånting, att hon är helt i sin egen värld och har ingen aning om vad som pågår i hans. Han har sagt till mig att hon inte vet, att han inte berättat varken om mig eller de andra gångerna.

Igår tog nyfikenheten över så jag hittade henne på Facebook och nu har jag ett namn och ett ansikte och det är liksom på riktigt nu. Det högg till lite i magen när jag såg henne på bild med honom, bilder på deras gemensamma sommarstuga, att de är taggade i poster tillsammans och att det verkar som att de varit ihop i alla fall sen 2013.

Jag ångrar mig lite nu för det var bättre när jag också var helt ovetande om vem hon är, nu vet jag att hon har brunt hår och blå ögon och vad hon heter. Att hon jobbar på ett hotell och älskar att resa. Det känns fortfarande ingenting i hjärtat, jag har inga som helst känslor för honom men jag hatar hans beteende och att det finns en tjej som han sårar gång på gång och som inte har en aning. En del av mig vill läxa upp honom igen men jag är ju också en orsak till att han sårar henne, jag är ju en del av hans beteende.

Så jag tänker att jag hoppas att hon får reda på det nån gång, eller att han inser att han inte kan hålla på såhär, att han ändrar sig från och med nu. Det är hans ansvar, det är han som beter sig som ett svin, det är han som sårar och det är bara han som kan välja att ändra på sig.

Jag hoppas han säger nej tack nästa gång, inte för hans skull utan för hennes.

tisdag 24 maj 2016

följ mig då.


Det första jag gjorde när jag lämnat av väskan hemma i söndags var att cykla bort till kolonin. Tänk att det gått ett år sen jag köpte det här lilla stället, mitt andningshål, min lilla oas. Det känns som det alltid varit mitt ställe, jag kan inte tänka mig att vara utan det.

Det var ljummet i luften i söndags kväll och det ger mig sån otrolig ro att binda upp rosor, stötta upp pioner, klippa gräs, rensa kirskål. Jag gick där och försökte glömma allt runt omkring, alla intryck, alla känslor, alla måsten.

Så tar jag upp min telefon från bakfickan och jag har en följarförfrågan på Instagram, spam som vanligt tänker jag men det är F. Ja den F och jag förstår inte varför han vill följa mig, vi har inte haft nån kontakt sen den där kvällen men jag säger högt, rakt ut i luften vill du följa mig så följ mig då och sen accepterar jag. Även om jag inte förstår var intresset kom från, sådär helt från ingenstans.

måndag 23 maj 2016

förspelet och skräpet.

Jag läser era kommenterar, reflekterar, känner efter. Igår när jag satt på tåget hem från Göteborg kände jag mig som skräp, som ett litet godispapper som hörde hemma i en soptunna. Jag vet att det är fel, jag vet att det var dumt. Jag är en sån som har höga förväntningar på andra människor, en tydlig moralisk kompass, en person som egentligen inte gör sånt här. Därför ville jag på nåt sätt förklara att det ligger så mycket mer bakom vad som hände den natten än vad det kanske verkade som innan.

Det började för nästan exakt ett år sen, på förra årets stora konferens i Gävle. Vi hade aldrig träffats innan och under konferensen hälsade vi bara och pratade lite kort. Han är styrelsemedlem så självklart innebär det ett visst rampljus och han visste vem jag var utifrån den rollen jag hade, men det var inte mer än så. På kvällen var det fest och trerättersmiddag och helt plötsligt befann vi oss på en lite sunkig karaokebar nånstans i centrala Gävle. När det var dags att gå hem hade jag ont i fötterna av mina nya högklackade skor och hade precis bestämt mig för att gå barfota den ynka halvkilometern vi hade hem till hotellet. Då dyker han upp som en räddare i nöden och slänger upp mig på sina axlar, den här tvåmeters långa norrlänningen som jag inte riktigt känner. Han bär mig på sina axlar hem till hotellet, det är nog en hysteriskt rolig syn för alla andra skrattar och när vi kommer till hotellet tackar jag för skjutsen och sen skiljs vi åt. Fem minuter senare har han skickat en vänförfrågan på Facebook som jag accepterar. Och där börjar det som ledde fram till ett avslut på ett hotellrum i Göteborg.

Då började en kontakt som har varat i ett år, han hörde av sig nån vecka efter Gävle-träffen och det var från första meddelandet ett flörtigt tonläge, det var många privata frågor om mig och nästan daglig kontakt. Den kontakten har hållit i sig sen dess, olika mycket och intensivt men det har varit dagar när vi har chattat konstant, från morgon till kväll. Ibland har det varit veckovis, ibland bara någon dag då och då men alltid kontinuerligt. I augusti träffades vi igen utan att jag visste om det och han fortsatte sin flörtiga kontakt genom att påpeka saker om mig och mitt utseende, vad som skulle kunna hända om han stannat kvar även på kvällen på konferensen. Först flera månader senare berättade min (nu f.d.) kollega att kvällen innan vi sågs hade de legat, och då trodde jag såklart verkligen att han var singel. Jag kände ett uns av besvikelse, jag vet att jag tänkte att då kan det inte hända nåt mellan oss om han har varit med henne.

Fast-forward till bara några månader sen när något jag skrev fick honom att hinta att han hade förhållande och jag blev förbannad på honom och frågade om han haft det hela tiden. Han svarade att det var så det låg till, och jag blev besviken och arg och så började vi diskutera otrohet och kärlek och jag sa att du ska nog inte vara i ett förhållande alls. Han sa att det aldrig känts så rätt som det gör med hans tjej och jag sa att om det är rätt ligger man inte med andra. Jag skrev att jag uppfattat det som att han flörtat med mig, att han var intresserad av mig på ett annat sätt än bara som vän och han svarade att det är han, han hade velat att det skulle hända saker mellan oss men han kan inte. Jag vill men kan inte skrev han rakt ut. Och där trodde jag såklart att det inte skulle hända nånting alls, kanske lite kontakt då och då som vänner men inget mer än så.

Så hur blev det då så att jag vaknade med mitt huvud på hans bröst, våra ben runt varandra? Jag kan inte svara på det på annat sätt än att båda ville, att det var ett års förspel som fick sitt avslut och det var självklart fel men det hände och vi var två om det. Jag skulle aldrig frågat om den där sängfösaren men han skulle absolut inte sagt ja. Han skulle sagt nej, för vi visste nog båda vad som skulle hända om han sa ja. Jag sa till honom det när vi satt där och tittade på varandra i en timme och diskuterade vad som inte skulle hända, jag sa att han inte skulle kommit, att det redan är ett övertramp att han sitter på mitt rum. Han hade flera chanser att säga nej, flera chanser att dra sig ur, flera chanser att rädda situationen. Han valde att säga ja, han valde att stanna, han valde att agera.

Och jag tror att hade han fått chansen att göra om det hade han valt precis likadant igen. Det gör att jag inte har så mycket dåligt samvete som jag antagligen borde ha, för jag vet att det inte var en unik händelse, jag tror det kommer hända igen med någon annan som han inte kan säga nej till. Jag gjorde fel, han gjorde fel, två fel blir inte rätt men det lindrar ändå på något sätt att veta att jag inte förstör något, det gör han alldeles på egen hand ändå.

fredag 20 maj 2016

gör sånt jag inte borde.

Det är veckan för den stora konferensen, den som jag ansvarar för och vill ska bli succé. Så blir det onsdag och morgontåget tar mig från Skåne till Göteborg och de sista förberedelserna börjar direkt. En intensiv dag och jag får femton minuter mellan sista teknikkoll och middagen för 150 personer och jag springer för att checka in och byta om. Innan dess har jag hunnit krama ungefär trettio personer, inklusive han den där norrlänningen från styrelsen. Han som har varit otrogen mot sin tjej med min (nu f.d) kollega, han som jag haft kontakt med i ett år och som jag trodde var singel. Spänningen mellan oss är omedelbar, våra blickar möts hela tiden och han dyker upp där jag är och söker liksom kontakt känns det som.

Fast forward till kvällen som blir natt och vi har messenger-kontakt och han bjuder på drinkar och flera timmar umgås jag med hans norrländsgäng i hotellbaren. Till slut är klockan midnatt och det är snart den stora dagen så jag går till mitt rum. Han skriver att det var tråkigt att jag gick och jag svarar att han har ju gott sällskap. Men det bästa gick ju skriver han och förnuftet sviker mig så jag svarar kom upp på en sängfösare. Han frågar vilket rum och tio minuter senare knackar det på dörren.

Vi pratar om allt och dricker rödvin från minibaren, jag säger att jag trodde inte du skulle komma och sen diskuterar vi i en timme om vad som inte bör hända och den sexuella spänningen i rummet går nästan att ta på. Klockan är alldeles för sent eller tidigt och han bestämmer sig för att gå, men så stannar han upp och vänder sig om och så kysser han mig ändå och jag tänker att nu är det försent för allt förstånd och vi krånglar in oss i varandras armar och det är bättre än jag föreställt mig. Sen håller han om mig och vi sover nära, innan lusten blir för stor igen och så somnar vi en stund tills att klockan blir halv sex, han smyger ut och pussar på mig när han går.

Och jag vet att jag borde ha dåligt samvete för han är inte singel och jag visste om det, det är liksom emot alla mina principer att gå efter otillgängliga och jag vet att det var dumt men i mitt huvud återupplever jag den natten om och om igen.

onsdag 11 maj 2016

villervalle och ett bad i havet.

Livet rullar på, det är fantastiskt sommarväder i min del av landet och jag njuter för det är ju nåt alldeles särskilt med svensk försommar. Jag springer med min löpargrupp längs stranden och jag mår så bra att jag nästan får nypa mig i armen emellanåt. Det känns som att det är jag mot världen, det är inga bekymmer. Jag minns inte senast jag kände såhär, så jag försöker hålla fast vid känslan så länge jag kan.

Och det där med kärleken och pojkarna, det får väl komma eller så får det inte komma. Jag har fortfarande inte lusten eller energin att ta tag i nåt dejtande, men jag tänker ibland på en kille jag träffat en gång i april när vi var i Köpenhamn och sprang med en löpargrupp där och drack öl mitt på ljusa dagen. Det pirrade till i magen när jag förra veckan såg på Instagram att jag hade en följarförfrågan och det var från honom. Det brukar mest vara spam och jag har privat konto men så stod det där svart på vitt att villervalle vill följa dig och såklart får han det om han så vill. Lite pirr i magen, jag hoppas jag får träffa honom igen men det är inte mer än så.

Det räcker bra med livet som det är just nu, med sol och löpning och vänner och idag ska jag träna med en kollega på lunchen och efteråt ska jag ta årets första bad i havet.

Det här är livet visst.

tisdag 3 maj 2016

where do the good boys go to hide away?

Det är snart ett år sen jag var på en dejt senast, det är helt obegripligt hur fort tiden går. För snart ett år sen avslutade jag med J efter att jag insett att oavsett hur bra han är på pappret så saknas det känslor, pirr, spänning. Så jag la ner, och sen har jag inte tagit upp tråden igen. Det har varit killar i periferin, och sen gick det en sommar och jag trasslade in mig i F och berg-och-dalbanan av känslor som höll i sig hela hösten och vintern. Försökte trassla mig ur F genom att vara hudnära någon annan men han fanns ändå hela tiden i bakhuvudet. Han som är som en sång, som en film. Jag försökte lämna trasslet bakom mig i 2015 och fick vara hudnära en rufsig soldat en sen natt i mars.

Idag kom jag till jobbet och på intranätet klickar jag på en bild som föreställer F i sin snygga blå skjorta, han har lite skäggstubb och de firar att han gjort bra ifrån sig på jobbet, han har fått blommor till kontoret. Och jag får knip i magen, det hugger till lite i hjärtat för han är så himla fin. Han är verkligen som ett ljus som tänds så jag stänger ner bilden, tar ett djupt andetag och försöker tänka att han inte är den jag inbillar mig.

Men när jag blundar ser jag fortfarande hans lite sneda leende, hans glittrande ögon, hans busiga blick när han tar min hand och drar mig nära. Mina fingrar i hans hår, hans ben runt mina, mitt huvud på hans bröst.

Och jag kan inte låta bli att undra var alla de bra killarna är, för de jag träffar på är oftast inte i den kategorin och jag orkar inte ens tänka på att börja dejta en massa puckon igen. Men om jag inte dejtar kommer jag antagligen fortsätta på samma spår som nu, det känns som ett catch 22, en ond cirkel, en omöjlig ekvation.