torsdag 28 april 2016

två mil.

I söndags sprang jag två mil, från Lund till Malmö. Kom fram till Malmö C och satte mig på en bänk i solen, fick känslan att jag kunde sprungit lite till och kanske ska jag springa hem också? men sansade mig till slut och tog tåget hem.

Lade upp en bild på Instagram och Facebook och fick en massa glada tillrop och kommentarer och det slog mig först då att jag blivit en sån som folk tycker är grym. En sån som jag kunde avundas förr, tänk att kunna springa mer än fem kilometer liksom. Och det slår mig att jag är den personen nu, jag är en sån som en vanlig söndag i april går ut och springer två mil utan problem. Det är en jävligt häftig känsla.

Om 100 dagar springer jag dubbla distansen i fjällen. Det ni!

tisdag 19 april 2016

vägen är skruvad som en psykopat min vän.

Livet alltså. Kan vi prata om livet? Hur jävla orättvist det är, hur saker och ting inte går ihop och hur det händer för vissa och inte för andra. Om i-landsproblemen som jag vill skriva om men ändå inte för det känns patetiskt att skriva om när jag läser om folk som har mammor som får cancer och som inte finns med dem längre, det är barn som är sjuka och folk som blir lämnade av sina partners. I skuggan av deras sorg känns min så himla fjuttig men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att

tänk om det inte blir mer än såhär?

Tänk om livet inte blir bättre än nu. Tänk om jag aldrig hittar ett jobb jag trivs på, om jag aldrig träffar någon, om det inte blir några barn. Tänk om det aldrig blir mer än såhär? Jag får en klump i magen när jag tänker på det så jag försöker att inte göra det, men ibland kommer de ändå, de där sorgliga tankarna på livet och hur det kanske aldrig blir mer.

Och jag tänker på mina alternativ, hur jag ska stå ut, hur jag inte ska bli totalt knäckt av att gå till ett jobb jag vantrivs på. Ska jag plugga någonting annat till hösten bara för att komma ifrån och bara jobba halvtid. Är det värt att ta studielån för att komma bort? Och sen hoppa på utbildningen jag vill gå till våren istället. Men tänk om den blir inställd då också, då har jag slösat ett halvår och måste ändå tillbaka. Ska jag stanna på jobbet på heltid tills våren, och hoppa på utbildningen då? Hur ska jag stå ut ända fram till januari när jag typ vill gråta varje dag? Hur gör man? Jag söker alla jobb jag hittar som verkar intressanta, jag tror inte på att hitta något, vad som helst, bara för att. Jag tror inte jag blir lyckligare av det.

I skuggan av det där så försöker jag mitt allra bästa att fokusera på allt det andra. På löpningen som räddar mig, på kolonin som väntar på mig, på familjen som älskar mig, på vännerna som stöttar mig. På sommaren, på festerna, på fjällen, på allt det där fina som bara måste komma nån gång, nån gång, nån gång.

tisdag 5 april 2016

ett steg fram, två steg tillbaka.

Det där om att min tid kommer? Jo tack. Igår fick jag mail att den där utbildningen jag sökt tjänstledigt för, som skulle ta mig vidare och från mitt jobb, blivit inställd.

Som en jävla käftsmäll. Jag fick gå och låsa in mig på toan och fulgråta för jag blev så himla besviken. Det där om att skapa sin egen framtid, det gick lite i baklås den där planen.

Och så hittar jag ett jobb på vår systerorganisation som låter helt perfekt på pappret och som jag har alla kvalifikationer för men som är ett vikariat på ett år och i Stockholm.

Det snurrar i mitt huvud nu, jag vet inte vad jag ska göra för jag måste härifrån men jag har inte längre kontrollen, beslutet ligger inte längre i mina händer. Jag orkar inte fler motgångar, jag behöver lite medvind och det känns som att det snart knäcker mig att jag inte kommer vidare.

Att min tid liksom inte kommer ändå, trots att jag reser mig efter varje smäll.

måndag 4 april 2016

om Andreas, Jens och Pelle.

Livet rullar på, tiden springer vidare. Jag kan känna doften av vår och tänker som Håkan sjunger att min tid kommer, jag måste tro att min tid kommer.

Medan livet rullar på, medan tiden och jag springer vidare så dyker det upp namn som Andreas, Jens och Pelle och det är egentligen ingenting som händer men jag kan inte låta bli att förundras.

Jag förundras över Andreas, han den där snubben i vår styrelse som jag träffat två gånger på riktigt men som jag haft Messenger-kontakt med ibland dagligen, ibland veckovis, sen i maj förra året. Han som jag trodde var intresserad av mig eftersom vi pratar om allt mellan himmel och jord, och han hintar ofta vad han tycker om mig både som person och utseendemässigt. Han som jag trodde var singel och som jag fick reda på i höstas hade legat med min kollega och som nu, för en månad sen, uppgav att han är i ett förhållande och har varit hela tiden vi haft kontakt. Jag trodde du visste, jag har ju typ hintat att jag inte är tillgänglig skrev han och jag blev irriterad för det visar sig att han varit otrogen mer än en gång och varför skriver han med mig hela tiden om såna saker som han gör när har tjej? Du har nog läst in för mycket skriver han och jag säger att när någon skriver att de tycker att man är snygg och uppenbart är flörtig är det nog inte bara jag som misstolkar, kanske får även du ta ansvar? Vi ska ses igen i maj och nu vet jag ju att han inte är nåt mer än en trevlig bekant på avstånd, och då kan jag förhålla mig till det.

Och på onsdag får jag träffa Jens igen, han den där idealmannen som träffat en ny men som jag inte kan släppa riktigt för han gillar alla mina bilder på Facebook och Instagram och jag vet att det inte betyder någonting men för mig slår hjärtat dubbelt varje gång jag får en avisering om att Jens har gillat din bild.

Från ingenstans kommer sen en kontaktförfrågan på LinkedIn från en person jag träffade på en konferens i november, en Pelle från Göteborg som är sjukt trevlig och ser bra ut och som jag pratade med en del på konferensen och när vi skulle hämta vatten spillde han och jag skrattade till och så sa han sa att jag blir lite nervös i närheten av en sån snygg tjej och sen var det inte mer med det. Jag vet att han var singel då, så jag tänker att jag skickar ett meddelande och jag skriver vad kul att få kontakt med dig här och trevlig helg! och han svarar tack detsamma och vi ses om en månad i Göteborg och jag visste inte att han skulle vara med på vårt stora arrangemang då så jag skriver gud så trevligt, ska du vara med då? Ja i så fall ses vi! och han svarar damn sure! och en smiley.

Livet rullar på, tiden springer vidare och jag med den och oavsett vilka pojkar eller män som dyker upp på vägen och vilken betydelse de får så tror jag, måste jag tro, att min tid kommer. Till slut, nån gång blir det min tur.