onsdag 23 mars 2016

om att hitta sin grej och strunta i allt annat.

Livet är ganska enkelt för tillfället. Det är vår i luften och jag har spring i benen. Alltså bokstavligt spring i benen. För jag har hittat min grej, löpningen gör mig stark, frisk, fri. Och jag är inte särskilt snabb eller så men jag älskar det. Särskilt att springa i skogen, i söndags sprang jag med ett gäng folk ute på Österlen och det var magiskt. I sommar ska jag upp och springa maraton i fjällen och något som jag tidigare haft ångest för längtar jag nu ihjäl mig efter. I slutet av februari sprang jag ett halvmaraton i min gamla hemstad i England och jag fick gåshud. Jag har hittat min grej, och nu ska jag bara ösa på och ta vara på varje möjlighet att må som jag gjorde i söndags.



Ser ni blicken? Den blicken betyder jag mår så jävla bra.

måndag 14 mars 2016

en stickad tröja.

Onsdag, torsdag, fredag låg jag raklång i soffan och plöjde säsong fyra av House of Cards och Suits. En irriterande förkylning sänkte mig rejält, och jag började bli orolig för mina roliga helgplaner. Skulle ju på fest på fredagen och finmiddag på lördagen, kanske skulle jag behöva missa båda. Men så blev jag ändå bättre och på fredag eftermiddag fick jag ett sms från han som skulle ha festen, han skulle precis öppna en flaska rött och undrade om jag inte ville hjälpa till? Självklart, ge mig en timme! svarade jag och strax efter kl 17 såg jag ut, och kände mig, som en människa igen.

Efter tre dagar i exil var jag översocial och pratade med alla, hela tiden! kändes det som och det var god mat och dricka och sen skulle vi gå ut på klubb och jag fick äntligen dansa, dansa, dansa! Mitt i det där folkvimlet är det en kille med rufsigt hår och stickad tröja som dansar helt galet, alltså vi pratar fuldans på riktigt. Och jag tittar på honom och ler och ju mer han fuldansar desto mer skrattar jag, till slut får jag nästan magknip så mycket jag skrattar. Och vi dansar ihop och jag säger till honom att du är ju sjuk i huvudet! och han kysser mig och så tonårshånglar vi på ett knökfullt dansgolv.

Sen tar jag hans hand, eller så tar han min, och så frågar jag ska vi gå eller vill du stanna? och vi går de fyra minuterna hem till mig och jag vaknar med en kropp som trycker sig mot mig, med mitt huvud på hans bröst och det är något alldeles särskilt att få sova med någon sådär. Och han kramar mig och håller mig nära och vi somnar om flera gånger sådär, sen blir det dags att gå hem och det är inget konstigt, ingen ångest, ingen skam trots att han är född 1992 fast han först sa 1987. Vi byter inte nummer för vi vet båda att detta är ingenting mer än en natt vi båda behövde just där och då, och när han stänger dörren bakom sig så vet jag att vi aldrig kommer ses igen, men det gör absolut ingenting för minnet av hans fuldans i natten och mitt huvud på hans bröst kan jag ta med mig och plocka fram när jag behöver påminnas om att saker faktiskt händer sådär spontant och utan några som helst krav på någonting alls mer än det som händer i stunden, där och då.

tisdag 8 mars 2016

it's you, it's you, it's all for you.


Publicerade den här bilden på Instagram och Facebook med texten Yes you do och en brustet hjärta-emoji. För nån minut sen gillade han bilden, han mina drömmars man. #fail

måndag 7 mars 2016

what I don't know can't hurt me.

Så kommer det en måndag, just idag får vi besök på jobbet av han den där idealmannen och jag möter honom uppe i receptionen sjungandes vi gratulerar! för han fyller år idag. Och han är till och med snyggare än vanligt, han kramar mig med en hand på min midja, nästan en kindpuss.

Och det är som vanligt, han är så fucking fin, som ett ljus han också. Jag får nästan hjärtklappning och vill bara dra honom till mig och lukta i hans nacke, lägga mitt huvud mot hans bröst. Jag tror det skulle passa perfekt där, och att min kropp och hans skulle smälta samman nästan.

Jag säger till min chef att jag blir helt knäsvag, att mitt hjärta klappar så hårt och hon vet ju detta redan, hon vet att jag känt såhär i fyra år. Sen den där första gången jag träffade honom och jag inte visste att han var gift.

När han lämnar kontoret berättar min chef att han träffat en ny. Han har en ny kvinna, hon är 30 och inga barn och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Du skulle berättat, tagit chansen när du hade den säger hon och jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta så jag skrattar men inombords vrider sig mitt hjärta i sin lilla håla och jag tänker att jag önskar att hon inte berättat för det man inte vet har man inte ont av.

Och nu har jag ont. Mitt lilla, lilla hjärta vrider och vänder sig och jag önskar att jag kunde slänga ut det och få ett nytt som är helt och inte helt urvridet, söndervänt.