måndag 22 februari 2016

throwback.

Igår dök det upp ett foto i mitt Facebook-flöde, en gemensam vän till oss som kommenterat på en foto av honom. Ett foto av honom på en gräsmatta, i full cricketmundering och han är sådär slutkörd, genomsvettig och ser lycklig ut. Och det hugger till som ett knivstick i magen, jag får snabbare andning och hjärtat slår lite hårdare. Jag kastas tillbaka, omedelbart och okontrollerbart, till våren för fem år sen och jag ser framför mig hur jag står och pratar i telefon i mitt rum som har utsikt över deras trädgård. Och där sitter han, på en sliten plaststol och röker och på hans överarm ser jag tatueringen som är hans cricketklubbs logga och så helt plötsligt sneglar han uppåt, mot mitt rum och han ser mig. Jag ler och blir generad och vänder mig om och fortsätter telefonsamtalet nån annanstans. När jag kommer tillbaka till fönstret är han borta, men vad jag inte visste då var att det bara var början på en tre och ett halvt år lång resa som som skulle ta mig högt och lågt, långt bort och tillbaka hem igen.

I tre och ett halvt år var han ljuset i mitt liv, min mittpunkt, min ekvator. Han är fortfarande en av de snyggaste killar jag träffat, kemin och attraktionen mellan oss var liksom elektrisk - det sprakade och blixtrade som jag aldrig upplevt, förr eller senare. Och när jag ser honom sådär, på ett foto fem år senare, så känns det i magen för han var mitt liv, mitt fokus, mitt allt.

Och jag undrar ofta, mer och mer ju längre tid som går, om jag nånsin kommer träffa någon som får mig att känna sådär igen och om det kommer dyka upp nån i mitt liv som blir mitt nya ljus, min nya mittpunkt, min nya ekvator.

torsdag 18 februari 2016

ljuspunkterna.

Det glimrar till också emellanåt. Såklart! Det kan vara vännen som skickar meddelande och frågar om jag inte ska hänga med henne och hennes  gäng på konsert en fredag i mars. En annan vän frågar om jag vill följa med på OS-kval i handboll i april. Det kan vara tanken på att jag imorgon om en vecka får gå på mina gamla gator igen eller att jag planerar att åka på en löparweekend på hotell om två månader. Det kan också vara att jobba hemifrån och gå en lång lunchpromenad i strålande solsken, och att på kvällen gå och träna och lyfta tunga vikter.

Det kan vara bekräftelsemeddelanden på Tinder, en kollega som ringer och säger att han saknar mig på kontoret och det kan vara killen på träningen igår som jag tror flörtade med mig så att jag blev helt pirrig och redan längtar tills nästa veckas pass.

Det kan vara de riktigt små sakerna som man egentligen inte räknar men som i vissa perioder av livet verkar vara de där ljuspunkterna som glimrar till emellanåt.

fredag 12 februari 2016

cirkusen.

Igår grät jag på jobbet, igen. För att jag blir arg och frustrerad och för att jag mentalt redan har lämnat och därför inte har någon energi och motivation. Idag pratade jag i en halvtimme i telefon med en av mina bästa kollegor ute i landet och han blev lika förbannad som jag på en sak som chefen sa igår om att jag måste tänka på mina referenser. Förtäckta hot känns liksom inte okej, och så himla ovärdigt när jag alltid presterar och levererar hundraprocentigt. Och så säger han i telefon att du har mitt stöd, alltid, det vet du och det är så fint att ha såna personer att luta sig mot, även om de finns ett halvt land bort.

Det känns som en cirkus, där jag ibland är clownen som folk skrattar åt eller ballerinan som balanserar på ett smalt snöre.

Och cirkusen rullar vidare i det privata, det skriver folk till mig på Tinder och jag svarar och det är så trevligt och sen bara TYSTNAD och ingenting mer. Nya matchningar, nya konversationer och det bara rinner ut i ingenting, det är inte ens sand utan bara tomrum. Och jag förstår inte, är det jag som är fel eller gör fel eller är det bara en sjuk jävla värld vi lever i? Jag orkar inte försöka hela tiden när det bara blir tystnad, tomrum, eko.

Mitt i cirkusarna letar jag bland platsannonserna, räknar månaderna tills augusti och försöker fokusera på allt annat. På att det snart är vår och kolonisäsong, på träningen, på vännerna, på allt det där fina i livet som jag ibland glömmer bort. Men i mitt huvud är det mest cirkus och i mitt hjärta mest kaos, men vad ska man göra liksom? Det är bara att fortsätta gå, fortsätta hoppas, fortsätta tro att det bästa i livet faktiskt inte har hänt än.

onsdag 10 februari 2016

som ett hjärta som vägrar sluta slå.

Det är dålig stämning, lite halvt drama, på jobbet. Och jag orkar inte mer. Jag vill verkligen inte vara där, men inser att jag ska vara tacksam att jag ändå har ett jobb som är stabilt och där jag tjänar hyfsat bra. Men jag dagdrömmer om ett ställe dit jag kan gå med lättare steg och bubbel i magen, där det finns människor som bryr sig och som inte hela tiden är negativa och sura och som inte bara tar utan faktiskt också ger någonting tillbaka. Jag letar bland platsannonserna men tänker att jag kanske bara ska stå ut och köra på planen som är att plugga och jobba halvtid för att sen faktiskt kunna jobba inom det jag vill. Kanske är det bästa strategin att bara stoppa huvudet i sanden och hålla ut, fokusera på allt annat vid sidan av jobbet och helt plötsligt är det vår och sommar och sen är det höst och då börjar jag om.

För att förtränga det jobbiga går jag och tränar, springer två mil eller lyfter något tungt. Svettas så jag blir helt genomblöt, yogar mig mjuk. Unnar mig en timmes massage på arbetstid, och på lördag ska jag till frisören. Försöker vara mitt allra bästa, finaste jag men samtidigt värker det i hjärtat av det där jag saknar: nån som håller min hand, nån som torkar mina tårar när de rinner, nån att sova nära, nån att prata med tills man somnar. Jag saknar och jag längtar och jag måste förtränga att jag gör det för annars blir det övermäktigt och jag vill ingenting mer än att inte vara ensam mer.

torsdag 4 februari 2016

det ligger ensamhet i luften.

I nästan tre veckor har jag skrivit med en snubbe på nätdejtingsidan och han verkar bra, vettig, rolig! Vi har gått på samma gymnasium, han är ett år yngre, han gillar ungefär samma saker som jag. Verkar vältalig, utbildad, ordentlig. Precis en sån som som vill träffa!

Och så kommer då frågan från honom om jag har lust att ses, ta en fika? Och jag svarar att det låter trevligt, här är mitt nummer, vi styr upp något via sms!

Det var i fredags, idag fick jag svar. På nätdejtingsidan, där han nu har pausat sitt medlemskap.

Han skriver

Ledsen om jag inte har hört av mig! Men är nog inte redo att dejta ännu. 

Önskar dig all lycka till med kärleken! 

Och jag blir så förbannat trött och orkar snart inte ens försöka längre. Fick i förmiddags också reda på att jag antagligen måste träffa F igen redan i maj, och jag känner bara att för tillfället kan allt och alla bara dra åt helvete*.

*Och för att göra saker ännu jävligare kan jag tillägga att en annan snubbe skrev till mig igår, verkade också normal (vilket är ett undantag på nätet känns det som) tills att jag facebookade hans namn (obs! hans smeknamn på nätdejtingsidan var samma som för- och efternamn) och insåg att han har flickvän. Var tvungen att googla honom och jo, de bor ihop. 

onsdag 3 februari 2016

du är undanstoppad.

Jag tänker på hur han behandlade mig som luft även på torsdagen, dagen efter jag hade stått framför honom och sagt att

när du kommer in i rummet är det som ett ljus som tänds för mig

och jag tycker det är så himla lågt att han inte ens kunde komma fram till mig och säga hej är du okej? men jag orkar inte bry mig mer för det ger ingenting att tänka på det. Jag kommer aldrig få något svar och han är undanstoppad nu, långt bak i hjärnan, och där ska han få stanna tills att jag kan tänka på honom utan att känna någonting alls.

tisdag 2 februari 2016

stars will fall and then you will rise, you will get braver.

Så går en helg och ångesten släpper. Jag tröstäter och tycker synd om mig själv på fredagskvällen men på lördagen rycker jag upp mig och åker och umgås med en vän och hennes treåriga tvillingar. Och det går ju inte att vara på dåligt humör när man har en liten barnhand i sin och man springer runt, runt, runt och jagar en gapskrattande liten lintott. Vi dricker vin och äter tacos och det släpper allt mer, ångestklumpen i magen blir mindre och mindre och på söndagen är den i princip borta. Jag springer en lång runda, är ute i en och en halv timme och tar ut mig totalt fysiskt och jag tror det hjälper för hjärnan slappnar till slut också av. Släpper tankarna, stoppar undan dem långt inne och för varje steg jag springer känner jag mig starkare och bättre.

Jag analyserar vad som hände med vänner och kollegor som känner till situationen och jag blir stärkt och lyft och de säger saker som låt honom tro att du är kär i honom då! och att han betett sig jävligt omoget och vad är det för tonårsbeteende, jävla tönt! och jag tänker att de har kanske rätt. Kanske var det inte en så himla stor grej som jag gör det till i mitt huvud? Okej, att jag blev lite ledsen känns fortfarande ganska förödmjukande men det är sånt som händer. Att jag sa att när du kommer in i rummet är det som ett ljus som tänds - so what? Det var ju så jag kände. Och vilken himla fin grej att få höra av en annan person, även om man själv inte känner likadant.

Du är en fantastisk person Sofie, glöm aldrig det! skriver kollegan i en annan del av landet och jag blir varm i bröstet för det finns personer som ser mig, som tycker om mig, som värdesätter mig och jag måste hålla fast vid det och dem istället för att hålla fast vid vad han tycker, han som är den enda som inte ser mig.