fredag 29 januari 2016

jag vill spola tillbaka.

Jag har ont i magen hela dagen, kvällen, natten. Vi pratar ingenting på torsdagen, han ser mig inte ens. Jag är luft, vi får ingen ögonkontakt. Precis som det var i onsdags, hela dagen och ingen kontakt. Får redan på tisdagskvällen träffa honom när han dyker upp i restaurangen där vårt sällskap äter och det är som att hela rummet lyser upp. Ett hej! och en snabb kram och jag skriver på messenger till mina vänner att fuck fuck fuck jag är typ kär! han är så fucking fin! och det sätter liksom prägeln på resten av det som kommer hända för hade jag inte känt de där känslorna hade jag inte känt mig så jävla tilltufsad och värdelös idag.

Tisdagskvällen fortsätter i hotellbaren, det är tusen människor där från olika företag som alla kollar på handbollsmatchen mellan Sverige och Danmark. Jag hamnar i soffan med ett par kollegor och han sitter också där. Till slut är vi bara fyra kvar, det är en person som sitter mitt emellan oss men han ser mig inte ändå. Han säger ingenting, tittar inte ens på mig. Och så reser jag mig upp och säger att nä nu är det dags att sova! och så går jag därifrån. Hamnar i hotellkorridoren med ett par andra kollegor och de börjar fråga om mina planer på att plugga och vara tjänstledig och varför och jag som är lite tilltufsad över att jag inte har några utvecklingsmöjligheter berättar just det och så får jag höra en massa grejer som hänt i organisationen och folk som befordrats fast de skött sig illa och det är folk som säger en sak till mig och andra saker till andra och ljuger och jag blir så himla arg och ibland när jag blir arg blir jag ledsen och då kommer det tårar och jag snyftar till lite där i korridoren och de säger saker som att vi kan ju inte förlora dig! och så säger jag för att skoja till det lite att och dessutom är jag olyckligt kär! och kollegorna som jobbar med F frågar i vem och jag säger att det kan jag ju inte säga men de gissar att det är han och så säger de att detta fixar vi! han dejtar ingen! när jag säger att han ju inte är intresserad och att om nåt ska hända får det vara på hans initiativ.

Så blir det onsdag och en hel dag av konferens, jag känner mig fabulous i min kritstrecksrandiga kostym och högklackat och han ser mig ändå inte. Vi får inte ögonkontakt en enda gång, han säger inte ett ord till mig. Och jag tar inte heller något initiativ att prata men jag söker efter honom med blicken gång på gång men ingenting, det är tomt. Det blir kväll och ingenting, vi äter middag och ingenting, vi fortsätter i baren och ingenting trots att vi står en meter från varandra.

Och stoppa bandet. Där. Precis där borde filmen tagit slut. Jag borde inse att det är ingenting, han känner ingenting, vill ingenting. Jag borde ha förstått det och bara släppt det, gått och lagt mig och vaknat utan magont och ångestkänslor.

Men såklart rullar bandet vidare, jag pratar med en annan kollega i baren som vet om vad som hände i augusti och vi pratar om allt som händer i mitt s.k. kärleksliv och det rinner en tår eller två igen och så säger han att gå och prata med honom så att du får ett avslut och där, just där borde jag stoppat igen och sagt att det inte är någon idé. Men jag ser att han står själv och jag går dit. Och så frågar jag om vi kan prata och jag säger att jag tycker att det är jobbigt att han behandlar mig som luft och han menar att jag var så kort mot honom i mitt mail att han tog det som att jag var sur på honom och därför har han inte tagit något initiativ att prata. Han säger att han inte vill nånting med någon, han har haft en kaotisk höst med en tjej som han gjorde gravid och sen nån tjej med ett stalker-ex och så säger han att en av kollegorna sagt att jag tycker om honom och att jag var ledsen igår och jag försöker förklara att jag var ledsen över jobbet och inte honom, att jag inte är kär i honom men att jag kanske tolkat hans svar som att han ändå är lite intresserad, att han kanske tycker om mig också. Och så säger han att jag dragit på för stora växlar och att han såg att jag var ledsen i baren och jag säger igen att jag är inte kär i dig, jag är inte ledsen över dig! men jag tror inte han förstår. Jag säger att han kanske också måste förstå att hans sätt att vara kan tolkas som intresse, att jag tydligen har läst honom helt fel men jag kan inte hjälpa vad jag känner, att när han är i närheten är det som ett ljus som lyser för mig.

Och nu står jag här en fredag morgon, tilltufsad och väldigt uppgiven för det är nån slags självskadebeteende jag håller på med. Som att jag liksom måste göra saker värre än de redan är, jag måste liksom tvinga fram att nej jag känner inte som du istället för att behålla lite värdighet och hålla avstånd när det uppenbarligen inte finns något potential. Och så sitter det en kille i Göteborg och tror att jag är jättekär i honom och säkert tycker att jag är värsta psychobruden och jag önskar att jag kunde spola tillbaka så att jag fick vara den där roliga, härliga tjejen som jag faktiskt tror att han tycker om. Som kollega i alla fall.

Men så är ju livet, man kan inte spola tillbaka hur mycket man än vill och känslan nu är att jag hoppas att jag inte behöver träffa honom nånsin igen och om jag ska träffa honom kommer det antagligen vara ett år tills nästa gång. Och då borde det ju inte kännas nånting alls, för hur mycket mer avslut kan man få än att behandlas som luft och sen få höra rakt ut att jag vill ingenting med dig från en person som lyser upp hela rummet när man ser honom? Det är över nu, mina känslor för honom kanske kommer att finnas djupt där inne men jag har fått ett rejält uppvaknande och jag hoppas att jag aldrig nånsin behöver känna mig såhär jävla värdelös igen på grund av en kille.

torsdag 28 januari 2016

it was only a smile but my heart it went wild

Har precis stått framför honom och sagt att "jag tycker om dig" och han känner inte detsamma.

Och mitt hjärta går i tusen bitar igen och jag tänker att aldrig kommer jag säga det till någon annan igen för det gör alldeles för ont och mina tårar rinner och jag vet inte om det är värt det, nånsin, nån gång.

lördag 23 januari 2016

vi måste få ett lyckligare slut.

Är hemma hos mina föräldrar och dricker vin och öl och jag tänker på F hela tiden.

Hela. Tiden. Jag inser att jag nog är förälskad ändå, eller i alla fall "betuttad". Och jag räknar dagarna, kanske ses vi redan på tisdag kväll och jag inser ju att jag är dum i huvudet som håller på såhär men jag kan inte stänga av. 

Herregud vad jag hoppas att han fortfarande är otillgänglig och att han inte vill nånting med mig när vi ses för annars tror jag att jag kommer 

falla så jävla hårt.

fredag 22 januari 2016

du vill gå men jag vill stanna.

I natt drömde jag om F, jag minns inte riktigt allt men det hade något att göra med det där korta mailsvaret och vi var på konferensen som är nästa vecka och han frågade är du sur på mig? och jag svarade nej varför skulle jag vara det? och så snurrade vi in oss i en diskussion om oss och varför saker blev som de blev, eller snarare inte blev. Och han säger att han inte träffar någon, och om jag vill så...? och hela jag känner JA! JA JA! men jag säger att det går inte, du kan inte leka med mig såhär och han förstår inte vad jag menar och jag säger att

det går inte för jag tycker om dig, det går inte för jag har försökt i två månader att inte tänka på dig 

och så reser jag mig upp och går och han går med snabba steg efter och precis som i verkligheten vet jag inte hur det slutar för jag vaknar och nu spökar han i mina tankar igen. Precis som i verkligheten önskar jag att jag visste hur det skulle sluta, och jag önskar att jag kunde fått sova i fem minuter till så att jag i alla fall fått ett slut i drömmen. 

hej min älskade unge.

Längtan är sällan rationell, den skriker och river i mig när jag ser andras gravidmagar eller ultraljudsbilder och den växer sig större för varje år som ramlar förbi. Så skriver hon, finaste Nippertippan och jag läser och delar och jag kommer att stånga mig blodig mot alla kommentarer som säger något annat.

Häromdagen skrev jag ner alla mina känslor, som ett litet brev till den där ofödda ungen som jag längtar efter så det river i bröstet. Min älskade unge som jag hoppas kommer någon dag, på något sätt.

Hej min älskade unge, du som jag inte träffat än, som jag längtat efter så himla länge.

Hej min älskade unge, du som jag drömt så många drömmar om, som jag föreställt mig längre än jag kan minnas.

Hej min älskade unge, du som kommer att göra mig illamående och tung, du som kommer att förändra hela min livssituation. Som jag kommer oroa mig för att inte få träffa, fram tills att du faktiskt ligger på mitt bröst.

Hej min älskade unge, du som jag kommer oroa mig för från vecka ett fram tills den dag jag dör.

Hej min älskade unge, du som kanske kommer bli en lintott som jag med gröna ögon eller så kanske du får mina korta ben eller mitt leende.

Hej min älskade unge, du som är så efterlängtad och önskad.

Hej min älskade unge, du som kommer hålla mig vaken om nätterna men som jag aldrig kommer ångra att jag valde.

Hej min älskade unge, du som kommer att komma ut till en värld som är så himla inskränkt och farlig, men också alldeles underbar emellanåt.

Hej min älskade unge, du som kanske inte kommer få en pappa att krama men däremot en mamma som lovar att hålla dig i båda händerna och aldrig någonsin svika.

Hej min älskade unge, du som jag kommer att gå över vatten för och som jag aldrig sett som en rättighet.

Hej min älskade unge, du som kanske inte fått komma till världen om jag inte hade bott i Sverige.

Hej min älskade unge, jag kommer försvara dig och oss och beslutet så länge jag lever.

Hej min älskade unge, jag kommer älska dig tills jag dör.

torsdag 21 januari 2016

I want you to be my keeper, but not if you are so reckless.

Så blir det torsdag, och veckorna bara springer iväg. Det är tio minus ute och jag hatar när det är snö och kallt, det finns liksom inget positivt med det. Men jag är envisare än vädret och springer utomhus trots minusgrader, motvind och snömodd. Jag kallar det pannbensträning och det är snart bara en månad kvar tills jag åker till England och springer lopp. Det får gå som det går, att träna löpning seriöst på våra breddgrader vid denna tiden på året är ju vad det är, men det ska mest bli kul att komma tillbaka till mina gamla gator igen.

Det känns som jag mest myser omkring, det är faktiskt trevligt att gå till jobbet och jag skrattar mycket och känner mig ändå väldigt nöjd med tillvaron. Nynnar med till radion på jobbet, fuldansar i hissen och sjunger högt i duschen hemma. Lagar god mat, dricker ett glas vin och vardagslyxar sådär en onsdag. Inget mer middag i soffan framför teven, inget mer slentriandeppande.

Har tappat bort en av de jag skriver med på dejtingsidan men bryr mig inte särskilt, jag vet inte ens om jag vill träffa någon just nu? Orkar liksom inte riktigt ta tag i det där att faktiskt ses för en dejt. Jag tänker lite grann på han som är gift, särskilt när han gillar bilder jag lägger ut på Facebook och så tänker jag lite på F och är lite förväntansfull inför konferensen nästa vecka. Det känns lite som ett socialt experiment att se hur han beter sig, om han säger nånting om den där tjejen han halvt eventuellt kanske träffar. Oavsett tänker jag inte låta honom komma särskilt nära, tänker inte vara nåt andrahandsalternativ. Ska jag bara leka kan jag göra det med någon annan, nån som jag inte redan har haft (eller fortfarande har?) känslor för. Det är bara att leka med eld och kommer bara sluta med hjärtesorg för mig. Men jag ska vara så sjukt social och trevlig med precis alla och det inkluderar honom. Vara mitt allra bästa jag helt enkelt. F, din lilla jävel, jag vet att du kommer nästla dig in under skinnet på mig igen men jag hoppas jag har blivit tillräckligt hårdhudad de senaste månaderna för att kunna hålla dig på avstånd.

Summa summarum, livet är ganska fint just nu även utan någon särskild anledning, men det räcker bra så.

tisdag 19 januari 2016

vi är trasiga du och jag.

Igår var jag tvungen att maila F angående en jobbgrej. Försökte slingra mig ur det och smita undan men till slut var det bara att bita i det sura äpplet, som man bäddar får man ligga osv.

Ville vara professionell men ändå trevlig, samtidigt som jag inte ville vara kontaktsökande eftersom ja, bollen är ju på hans planhalva och jag känner mig nog ändå fortfarande lite bränd. Så jag skickar ett kort mail med standardfraser som hoppas allt är bra? och sen vad jag behöver hjälp med. Avslutar med ett tack på förhand. Tio minuter senare svarar han och det är en halv uppsats i jämförelse och han skriver hoppas det är grymt med dig? och ses vi på konferensen nästa vecka? och jag såg att du ska plugga - kul! Men du kan ju inte lämna oss?

Jag vill ju svara på allt och tacka och ta åt mig och skriva med stora bokstäver att jag tänker på dig ofta! men istället väntar jag en kvart och skickar sen svar. Tack! skriver jag och inget mer.

Bollen är på min planhalva nu, i alla fall i mitt huvud, och nästa vecka ses vi och det känns som att jag inte längre är i underläge. *mental high five*

måndag 18 januari 2016

om den nya möjligheten.

Jag följer nyhetsflödet och till slut kommer resultatet som jag väntade på. Det var väl inte så oväntat att det skulle röstas igenom men ändå en stor sak, ett stort steg. Snabbt fylls nyhetsflödet i sociala medier och de flesta nättidningar och radiokanaler rapporterar. Så himla fint! tänker jag och tackar min lyckliga stjärna att jag bor i Sverige. Världens bästa land på så många sätt, minus tidernas längsta vinter och novembermörkret, men ändå. Så himla bra och det kommer ett lugn över mig, jag kan andas lite lättare för jag känner att nu är det inte omöjligt. Visst, att åka till Danmark har ju varit ett alternativ länge men det kostar ganska mycket pengar och det är ju ett hinder, vare sig man vill tänka så eller inte.

Så läser jag kommentarerna under publiceringen av nyheten hos Metro och Aftonbladet och jag blir så himla besviken på reaktionerna. Det är folk som tycker att man är dum i huvudet som ens funderar på det, folk som tycker så himla synd om singelmän och de som anser att man absolut inte kan förvägra ett barn sin pappa.

En av de värsta kommentarerna jag sett var från en man som skrev att

Hur kan barn vara en rättighet? Jag kan köpa att homosexuella kvinnor får hjälp men att kvinnor vars sociala brister är så stora att dom inte kan kirra en partner ska få barn tycker jag nog är lite magstarkt.

Och jag tänker att visst är det svårt att hitta en kille man vill leva med resten av sitt liv men jag tror verkligen inte att det handlar om att jag skulle vara socialt handikappad. Och ändå tar jag åt mig och skäms lite grann för att jag funderar på det, för att min längtan efter ett eget barn ibland nästan tar över hela min tankevärld.

Kanske är jag ett måndagsexemplar med stora sociala brister, eller så kanske jag bara är en helt vanlig tjej som tyvärr inte haft turen att träffa den stora kärleken än. Jag tror faktiskt på det senare, och jag önskar att fler hade kunnat tänka så istället för att vara så himla dömande.

onsdag 13 januari 2016

he's the shining in the light.

Det är januari och kallt och jag jobbar och jobbar, januari är en av de mest hektiska månaderna för mig. Det är fullt upp och lite kaos men jag fokuserar på att ta en sak i taget och tar små pauser och försöker hitta lugnet, prioriterar sömn och träning och lugna helger med vänner. Försöker att inte tänka på att det är två veckor tills jag ska träffa F igen.

Och mitt i det hektiska så har jag börjat kika lite på nätdejtingsidan igen och jag skriver med ett par killar, de verkar vettiga båda två. Särskilt han som bor i ett litet hus på landet med två hundar, han som gillar att jag har en koloni.

Mitt i detta får jag veta att han som jag kallar min idealman, han som är förvånad över att jag är singel, han som jag får magpirr av bara jag hör hans namn, han har det inte så bra i sitt äktenskap och han är kanske citat inte så otillgänglig som du tror och jag tänker direkt att jag orkar inte! det går inte! för jag vill absolut inte hamna i en situation där jag är någon slags sidospår. Men det pirrar i magen när jag tänker på honom och det har det gjort i fyra år snart. Det flyger fjärilar i magen och hjärtat klappar extra snabbt men jag kan inte göra något, det finns inte på kartan att jag blandar in mig i något så länge han är otillgänglig.

Trots att jag kallar honom mina drömmars man.

fredag 8 januari 2016

hej och varmt välkommen 2016.

2016 hoppas jag blir allt det där som 2015 inte var, men så har jag ju sagt varje år sedan cirka 2011.

Men ändå! Hoppas kan man ju alltid, eller hur?

Under 2016 tänker jag:
  • Läsa mera! Statistiken för antal lästa böcker 2015 är löjligt dålig för någon som "älskar att läsa".
  • Springa mera! Halvmaraton i England i februari, något traillopp i vår och så sommarens utmaning: maraton i fjällen. *håller tummarna att kroppen håller*
  • Yoga mera! För att det är typ något av det bästa jag vet. Ska försöka hinna minst ett men helst två pass i veckan. 
  • Resa mera! England i februari, kanske Berlin i april och så kanske, kanske ett löparläger till sommaren. Är jag riktigt duktig på att spara alternativt vinner pengar så kanske jag kan lyckas med en långresa över jul och nyår och en höstweekendresa innan dess.
  • Dejta mera! För att jag verkligen vill träffa någon och då måste jag leta upp den där personen. Tänker mig att jag ska testa några månader på betalsajt och så får vi se om det går bättre där.
  • Höra av mig mera! För att jag är dålig på att höra av mig till gamla morföräldrar och långväga kompisar, men också de som är nära.
  • Tycka om mig själv mera! För jag duger så himla bra som jag är.
  • Noja mindre! För det är så jävla onödigt och leder bara till magont. 
  • Stressa mindre! Det som händer, händer.
  • Jobba mindre! Inte lägga mer än 100 procent, och faktiskt också om det går som jag tänkt kommer jag ju bara jobba halvtid fr.o.m. september.
  • Bry mig mindre! Inte lägga så stor vikt vid vad andra tycker, eller kanske skulle kunna tycka. 

torsdag 7 januari 2016

Så gick ett år.

Så gick då ett år. Hejdå 2015, du kom och du sågs men du segrade inte. Det hoppas jag istället att 2016 gör. Jag har många känslor och funderingar och tankar kring året som gick och förhoppningar inför det nya men jag sparar dem till senare.

2015 alltså. Året som började med att jag laddade hem Tinder och blev förälskad i en upptagen kille på nyårsfesten och som fortsatte med att jag träffade en engelsman på en after work som jag tyvärr aldrig såg igen. I januari för ett år sen kände jag tydligen också en väldigt stark barnlängtan.

I februari kände jag ett otroligt tomrum, som ett hål i bröstet men det var också månaden jag började skriva med träningskillen på en av alla dejtingsidor. Vi gick på vår enda dejt och sen krisade jag lite till.

Mars började med att jag insåg att jag varit singel i 1460 dagar (men vem räknar liksom) och fick en kram av min idealman. Min kompis pappa dog och jag blev påmind om hur skört livet är vilket kanske gjorde att jag faktiskt vågade prata med han den där andra träningskillen.

I april började jag träffa J och ville så gärna att det skulle vara rätt men magkänslan sa mest nej. I slutet av månaden gick jag till läkaren igen och började knapra piller trots att jag sagt att jag inte skulle igen.

Maj var en mörk månad trots våren, men mitt i det där mörka gick jag och köpte en koloni, något som visade sig vara årets bästa beslut. Jag krånglade till det med J och kände ännu mer barnlängtan.

Juni gick i tema avslutning, först avslutade jag med J och sen fick min finaste vän somna in. Jag kände att jag aldrig skulle träffa nån igen och avslutade månaden med att åka på en veckas ledarskapsutbildning där jag träffade en person med ett fantastiskt leende.

(Halvvägs nu, det händer mer på ett år än man tror.)

I juli kände jag mig väldigt ensam och bloggade tydligen inte alls. Det var ju faktiskt sommar och semester.

Augusti betydde tillbaka till jobbet efter semester och det var mycket känslor i omlopp. Jag tänkte en del på en kille i periferin, lyckades krossa ett av mina fönster och hade en fantastisk helg. Jag åkte också på konferens och snurrade in mig i vad som skulle bli höstens känslokarusell med F. Och så fyllde jag såklart år, 31 jordsnurr!

I september åkte jag till England och gick på gator jag inte gått på över fem år. Jag skrev ett mail som länge låg i utkastmappen men som senare skickades iväg trots allt. I september var det fantastiskt sensommarväder och jag hittade en väg ut, ett sätt att skapa min egen framtid.

Oktober inleddes med att jag tänkte väldigt mycket på F, fick en chans och gick på en jobbintervju. Jag kände mig inte särskilt pigg, och fick gå och ta prover. Jag tänkte ännu mer på F och anmälde mig till fjällmaraton sommaren 2016.

I november skickade jag det där mailet som slutade i en korrespondens som fick mig att börja gråta på jobbet. November handlade annars mest om jobb och så träffade jag F igen för första gången sedan augusti. I slutet av månaden träffades vi igen och jag berättade att jag tyckte om honom och jag hade ångest för att jag så himla gärna vill att det ska bli min tur snart.

December, årets sista månad, inleddes med att ni med tough love fick mig tillbaka till verkligheten och inse att det med F kommer aldrig hända. Jag ryckte upp mig och spred lite glädje sådär i jultider och sen gjorde sig den lilla världen sig påmind igen genom en läsare som dejtat F. I slutet av månaden försökte jag glömma F genom att vara hudnära någon annan men det misslyckades och ledde till att jag började tvivla ännu mer. Jag sa hejdå till 2015 års bloggande genom ångest och en spökande F, och sen åkte jag till Prag, blev förkyld och sa hej och varmt välkommen! till ett nytt år.