torsdag 29 december 2016

Så gick ett år (till).

Så gick då ett år till. Hejdå 2016, du kom, du sågs men precis som 2015 så segrade inte du heller. Som vanligt hoppas jag istället att nästa år blir mitt år och mitt segervrål.

2016 alltså. Året började med att ett viktig beslut röstades igenom och jag insåg att det på riktigt finns en annan väg. Jag tänkte mycket på F inför den stundande personalkonferensen och längtade samtidigt efter barn. Med några dagar kvar på januari gick mitt hjärta sönder igen och jag ville bara spola tillbaka.

I februari stoppade jag undan F , försökte nätdejta igen men utan större framgång och det kändes som en cirkus både privat och på jobbet. Och så dök det upp en bild från förr och jag blev påmind om det som var då, om han som var ljuspunkten i mitt liv.

Mars började med att jag önskade att jag inte fått veta en sak och en fredag natt fick jag vara hudnära en soldat i stickad tröja. Det var vår i luften och jag kände att jag hittat min grej och kunde strunta i allt annat.

I april var jag förvirrad över männen som dyker upp i mitt liv och så fick jag en käftsmäll och tog två steg tillbaka. Jag tyckte livet var orättvist och försökte glömma allt genom att gå ut och springa två mil en söndag.

Maj, finaste maj. Månaden som började med att jag undrade var alla bra killar är för att sen göra sånt jag inte borde med en upptagen man. En lång historia som fick många av er att reagera. Det fanns många aspekter, jag tänkte mycket på henne. I maj fick jag också en speciell följarförfrågan på Instagram 

I juni var det sommar och inte så många bekymmer. Jag fick reda på att en ny person skulle börja på kontoret till hösten och jag tänkte mycket på varför livet blir som det blir för vissa men inte för andra.

Juli. Det kändes redan som att sommaren snabbspolades och jag tyckte tiden rann mig ur händerna. En lördag natt fick jag vara hudnära en Frans och jag var inte sorry även om han sa att han hade flickvän för just där och då tyckte jag att livet var just där och då.

I augusti hoppades jag att allt det bästa inte hänt än och längtade mer efter barn. Jag fick en superlike från någon jag inte vågat hoppas på och kunde inte tänka på nån annan. Jag genomförde ett fjällmaraton och blev alldeles förälskad i bergen där i norr. Jag fick hjärtklappning och försökte hålla mig långt borta från en annan.

September och årets nionde månad som 2016 var alldeles ljuvligt sommarvarm. Jag firade min födelsedag med hemmafest och tänkte mycket på killarna som dyker upp i mitt liv fastän det egentligen bara fanns en person som fick mitt hjärta att sjunga.

I oktober blev jag kysst av han som jag tänkt på konstant men det slutade med antiklimax och allt var precis som förut. Trots det var han allt jag kunde tänka på, allt jag ville ha. Jag livskrisade på jobbet också och började skriva med en brunögd kille på Tinder.

November. Gråa, mörka november. I november gick jag på min första Tinder-dejt någonsin och min första dejt på över ett år. Jag ville verkligen att det skulle kännas nåt och vi sågs igen innan det blev tyst. Jag träffade F igen för första gången sen hjärtkrosset och det kändes bra. Min längtan blev för stor för att ignorera och jag började planera för framtiden. Samtidigt tyckte jag att han på jobbet var så himla fin och fick en oväntad kram.

I december längtade jag någon annanstans och kände mig ensam. Jag fattade ett beslut och skickade ett brev som kanske blev början på nåt stort. December kändes mest som en väntan och jag började längta efter ett helt orört 2017.

2016 alltså. Året som skålades in på Karlsbron i Prag med ett tjejgäng och skålas ut med ett annat kompisgäng i Berlin. Ett sånt skräpår på många sätt, främst med tanke på vad som hänt i världen. I min lilla bubbla har det väl varit ett alldeles vanligt, hyfsat år. Jag är tacksam, oändligt tacksam, att alla i min närhet är friska och att det inte funnits några stora sorger i mitt liv under året. De där små sorgerna kommer väl alltid finnas men så länge de är i marginalen så rullar livet vidare ganska bra ändå.

onsdag 21 december 2016

alla våra låtar handlar om du och jag.

Jag ser om SKAM från början, har täta sms-konversationer med min lillasyster som precis börjat kolla och nu är lika fast som jag. Hon skriver precis det jag tänkt, hur gulligt det är när Noora sover över hos William första gången och hur man inte kan sluta le åt dem. Hur provocerad man blir när killarna beter sig som manipulerande snubbar och hur tröttsamt det är att bli behandlad som en påse skit. Hon är bra min lillasyster, hon är 24 och vet vad hon vill och förtjänar. När jag var 24 var jag dödskär i mitt ex och var helt säker på att jag skulle bo med honom i Australien resten av mitt liv. Att det var han och jag mot världen. Jag kunde inte se då den person han skulle bli och hur han valde att behandla mig, och oss. Att han blev en snubbe, precis som så många andra.

Igår kväll fick jag ett mail från honom, han önskade mig god jul. Och jag förstår inte varför han dyker upp som ett spöke hela tiden. Han skickade en grattis på födelsedagen-hälsning i somras och då svarade jag att det var förvånande att han hört av sig. Och så ändå hör han av sig igen. Jag skrev det där mailet förra november men det är den enda kontakten jag initierat på fem år. Han har ju tjej och har gått vidare, för mig känns det lika jobbigt varje gång hans namn dyker upp i min inbox.

Och på Tinder svarade han den där BAMM-killen och vi skriver fram och tillbaka, skriver med en annan snubbe också men jag känner mest ingenting. Borde nog inte ens vara där och slösa andras tid tänker jag. Jag skrev i ett av smsen till min lillasyster igår att jag på riktigt börjar tro att jag kanske inte ens vill hitta nån. Att jag liksom landat i att jag ska vara själv. Samtidigt som längtan efter en egen liten familj växer för varje timme, varje minut. Och om jag går runt och tänker att jag aldrig ska träffa nån kommer jag ju inte göra det heller. Mitt liv känns ibland som en ond cirkel.

Men så tänker jag att 2017 kanske (kanske, kanske, kanske!) blir året som det vänder, året när det händer. Året när det allra största blir verklighet även för mig, och bara tanken på att det skulle kunna bli så får mig att le och värmer mig inifrån hela vägen från tårna till hjässan. Herregud vad jag längtar.

tisdag 20 december 2016

brev, på brev, på brev.

I morse hade det kommit ett brev till. Jag är fortfarande förvånad att det går så snabbt, det måste jag ge Region Skåne att de har verkligen rutiner för det här. Vändande post känns det som, även om det såklart kommer en väntetid i senare skede. Nu var det brev om att nästa gång jag får mens ska jag kontakta kvinnokliniken för att boka in en tid för undersökning av äggledarna.

Skickade sms till min lillasyster igår att jag varit och lämnat blodprov. Fick till svar att OMG! Du är så ball och modig som ens tagit steget att gå dit! och så en massa hjärtögonemojis.

Själv tänker jag hela tiden en sak i taget, ett brev i taget, ett besked i taget, en dag i taget.

måndag 19 december 2016

blodprov och BAMM.

I morse var jag och lämnade blodprov, tyckte att sköterskan tittade på mig lite extra när hon läste remissen och vart svaren skulle skickas. Hon tänkte väl att här är en som försöker få barn och så går det inte så bra. Och såhär lagom till jul. Det är i alla fall vad jag tror hon tänkte, hon var i vilket fall mild och fin och önskade mig en riktigt god jul. Gick därifrån med en konstig känsla i magen, nu är det liksom igång. Även om det kommer ta ett tag så är det på riktigt igång nu. Och jag vet inte hur jag ska förklara men det känns i magen. Det allra största beslutet liksom. Men jag tar en sak i taget och försöker att inte tänka för mycket mer än vad som händer här och nu. Det finns tid att fundera på det där andra sen.

Och igår skrev en snubbe till mig på Tinder, han verkade ganska lik mig med träning och har sprungit BAMM vilket jag tycker är SÅ COOLT. Vi skrev fram och tillbaka hela dagen och jag frågade vad han gör när han inte tränar och så inget svar. Tyst. Inget ljud. Jag orkar inte.

Tidigare på dagen var jag på brunch med en vän som jag inte träffar så ofta och när vi sitter på caféet kommer J springandes förbi och jag säger till min kompis att honom dejtade jag för typ 1,5 år sen! och han undrar varför det inte blev nåt. Jag säger att det var jag som inte kände nåt, tyvärr, för han hade ju allt jag ville ha "på pappret". Så ser vi honom springa förbi igen och jag kan inte låta bli att titta efter honom och min vän säger att du det glittrar till i ögonen på dig när du pratar om honom och jag vet inte om han har rätt eller fel. Tänker att jag kanske skulle höra av mig, jag tror han fortfarande är singel för jag har sett honom nyligen på dejtingsidan men det är nog bara dumt att dra igång nåt gammalt som inte funkade då. Jag orkar inte.

Så kommer jag till jobbet efter att ha lämnat blodprovet och på fikan sitter han den fina, fina och vi pratar om kontorsflytten och han säger en sak som får mig att börja skratta och jag ifrågasätter honom och då skrattar han också så hans ögon liksom gnistrar. Han är så fin. Och jag orkar inte!

fredag 16 december 2016

baby steps.

Idag fick jag svar på det där brevet. Trodde det skulle ta nån vecka eller två minst innan jag ens fick en bekräftelse men detta steget gick i alla fall snabbt. Sen är det ju bara baby steps (!) på vägen men ändå. På måndag ska jag gå och ta blodprov. Sen skickas de svaren vidare och man blir kallad till undersökning av äggledarna på kvinnokliniken. Efter det kommer det nog bli en längre väntan innan nästa steg som om allt ser bra ut är läkarundersökning och psykologbesök.


Det känns helt ärligt jättekonstigt. Jag fick liksom en klump i magen, samtidigt vet jag ju att det är många månader kvar innan det ens är aktuellt på riktigt. Men ändå. Kanske förhastar jag mig, kanske borde jag vänta, kanske är det dumt. Samtidigt känns det så väldigt rätt och i mitt huvud ser jag framför mig hur jag blir gravid och att han kommer, den där lilla sparven som jag drömde om igår natt, han som jag tänker ska heta Ebbe efter min gammelfarfar.

Jag tänker ett steg i taget. Här och nu, det som händer får hända. Det är det här som är livet ju, man vet aldrig vad som händer, när eller varför. Det här är livet, visst?

en kille, en bebis.

Jag gör som Jenny och listar.

Bäst i veckan hittills
Att jag skrev ett svar på en debattartikel som (typ) blev publicerat i en tidning. Det och teveserien Skam som jag plöjer på ett nästan ohälsosamt sätt. Och att jag fick svar på ett brev idag.

Sämst i veckan hittills
Ingen (!) matchning på Tinder. Och att jag har lite grann känning i vänster knä.

Hur jag trodde att veckan skulle bli
Ungefär som alla andra veckor, mitt liv är så himla inrutat och rutinmässigt.

Det här tänker jag på
Barn, barn, barn. Och att jag ändå hemskt gärna vill bli kär i nån. Det var så himla längesen.

Det här klär jag mig i
Så glad att det ändå har varit lite kallare dagar så att min fina fårskinnsjacka som jag ärvt från mamma får komma till användning.

Till helgen ser jag fram emot
Att inte vara ensam! 

Det här är planen för helgen
Imorgon (alltså lördag) ska jag åka och springa i skogen med en löpargrupp och på kvällen käka middag ute på restaurang med vänner. På söndag ska jag bruncha med en vän och sen vidare på julmingel med andra vänner. Sån kontrast mot förra helgen alltså.

I lurarna
Musikhjälpen i P3.

På tvn
Skam säsong 2. Nästan så det känns jobbigt att jag inte kan se så mycket teve i helgen p.g.a. alla aktiviteter.

Det dricker jag 
Kaffe, chailatte och vatten.

Det äter jag
Helt vegetariskt tydligen. Och orimliga mängder godis som vi fått i julklapp till jobbet.

Mest av allt önskar jag mig
En kille, en bebis. Eller i omvänd ordning.

onsdag 14 december 2016

en väska, en bok.

Jag kliver på tåget och hamnar bredvid en tjej i min ålder, hon sitter med en pojke som är kanske tre, fyra år, jag antar att det är hennes son. En liten lintott, med gummistövlar och overall. Vad är det där då? frågar hon honom och han svarar snabbt en väska! en bok! och jag tänker att det där kan vara jag om några år.

Och jag vet att jag idealiserar det och att jag glömmer bort alla sömnlösa nätter, alla vabb-dagar, alla utbrott och gråtattacker men just nu känns det som att jag inte vill vänta en vecka eller månad längre än jag behöver. Hade jag kunnat bestämma hade jag gjort det redan idag.

tisdag 13 december 2016

till pappa.

Jag går från träningen, det är mörkt och måndag kväll och jag lyssnar på Tommy Nilssons Så mycket bättre-version av Ted Gärdestads I den stora sorgens famn. Och tårarna börjar rulla ner för mina kinder. Jag tänker på att jag måste prata med pappa. Jag måste prata med pappa om brevet. Min pappa, han som är den allra bästa, finaste, underbaraste, han som jag älskar så oerhört högt. Jag måste veta att han backar mig i det här, jag måste veta att han tycker att det är okej att jag gör det här. För jag väljer ju bort en sån som honom, och jag tror att det kanske känns jobbigare för honom än för mamma. För det är hans roll som försvinner, som rationaliseras bort i min oerhörda längtan.

Jag måste ringa honom och prata, vi måste prata om brevet ekar rösten i huvudet. Istället går jag hem och klickar frenetiskt på Tinder, fortsätter den där jakten efter en sån som han, efter en pappa till mitt barn.

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

måndag 12 december 2016

ett är hopp och ett är tro.

Idag gick jag med nervösa steg, pirr i magen och lite snabbare hjärtslag och postade ett brev. Ett brev som är ett första steg mot det där efterlängtade, det allra, allra största.


Ett är månen, ett är solen, ett är polstjärnan bakom molnen.

ensamheten.

Kan vi prata lite om ensamheten? Jag har haft en ensamhelg och varje gång känner jag nån slags skam. Jag vet inte varför, jag tror det beror på att jag är rädd för vad andra tycker. Jag är 32 år och bryr mig fortfarande alldeles för mycket om vad andra tycker om mig, om vad jag gör eller tycker.

Nåväl, i fredags hade jag en mastodontdag på jobbet som började halv sju på morgonen och när jag kom hem var jag helt slut. Hade inte orkat planera in någon kvällsaktivitet, istället körde jag ett yogapass hemma i vardagsrummet, lagade middag och inväntade matleverans från MatHem (Guds gåva till folket för övrigt!). Såg på teve, gick och la mig tidigt. Vaknade till en lördag som var vigd åt julbakning. Smet iväg på ett träningspass, kom hem och fortsatte julbaka. Såg på teve, lagade middag. Hade inte orkat planera någon kvällsaktivitet för lördagen heller. Vaknade till en söndag som bestod av tvätt och storstädning innan adventsfika hos mig för tre generationer.

Och ändå. Trots att det var självvalt att vara själv i helgen känner jag mig ensam. När alla vänner har planer, och jag inte har någon kvar att umgås med. Jag vet att jag själv inte frågade om nån ville hitta på nåt, jag vet att jag inte är ensam egentligen bara för att jag ibland är själv. Men ändå. Jag har kompisar som är sambo och sitter hemma hela helgen precis som jag men det blir liksom skillnad för att DE ÄR TVÅ. Visst är de konstigt? Pratade med min lillasyster i telefon igår kväll om att jag varit själv heeela helgen och hon skrattade och sa att det har jag varit i typ fem veckor och hon tycker inte att det är en big deal. Hon bryr sig liksom inte. Jag vet inte varför jag bryr mig heller.

Jag önskar bara att jag hade fler vänner i samma situation, som kanske inte har tusen kompisar och alltid är uppbokade. Eller att jag hade fler vänner som inte sitter ihop i par och bara vill ses i veckorna när de inte är inplanerade på släktträffar, parmiddagar eller annat trams. Mest av allt önskar jag väl egentligen att jag hade nån som satt bredvid mig i soffan en fredag, lördag och söndag så att det är okej att vara hemma en hel helg utan att känna av den där jävla ensamheten.

torsdag 8 december 2016

så är det.

Jo men så är det! säger jag och ler när jag lämnar kollegans kontor. Precis utanför möter jag honom, han den fina, fina. Jasså är det så!? säger han med ett stort leende. Ja, så är det! säger jag och så skrattar vi båda åt den här ickekonversationen. Vad han inte vet är att jag och kollegan pratat om honom precis sekunden innan det första så är det! Hon säger att han är ju supertrevlig, verkligen! och jag säger jag vet men kan han inte bara sluta prata med mig!? För jag blir knäpp av att tycka att han är fin men det är liksom inget att göra åt. Samtidigt försöker jag hitta någon att dejta på Tinder men de enda som dyker upp är danskar eller ointressanta snubbar.

I eftermiddag får jag antagningsbesked för den där utbildningen jag sökt och jag tänker att kanske kan jag göra båda? Får lite magknip för jag vet inte hur jag kommer reagera om jag kommer in och känner mig tvungen att tacka nej. Vilken tur att jag ska springa hem från jobbet, arton kilometers löpning borde rensa ut både det ena och det andra från min snurriga hjärna.

Så är det.

onsdag 7 december 2016

jenny frågar.

Jenny frågar runt i ring och jag svarar.

Det bästa som hänt dig under 2016?
Att jag genomförde Fjällmaraton. Att jag har hittat löpningen på riktigt och alla fina vänner jag fått därigenom. Att jag vågat stå upp för mig själv både gällande killar och jobb.

Vad hoppas du på inför 2017?
Att jag ska hitta ett nytt jobb. Att jag ska kunna spara mycket pengar. Att jag ska dejta mer. Att jag ska bli kär. Att jag kanske, kanske vågar prova bli med barn om jag inte blivit kär i någon innan nästa höst. Slutligen att Trump inte sabbar hela världen och att folk blir lite snällare mot varandra.

tisdag 6 december 2016

Jag ser hur hon tittar på honom där han sitter vid fikabordet, nästan granskande. Jag vet ju att hon tycker att han är så snygg att det nästan gör ont i ögonen. Vi småpratar lite, och hon sätter sig vid ena änden av bordet, jag vid andra. En kollega mellan mig och han den där fina, fina.

Igår sprang vi nästan in i varandra i spiraltrappan på jobbet, jag stannade till och han också, sen började vi båda skratta och han utbrast ska du bara stå där!? innan vi passerade varandra. I morse pratade han med öm röst om staden jag bor i, där han köpt en lägenhet som byggs nu. Och han växer i mina ögon för ofta är det tvärtom, att man får försvara varför man inte bor i Malmö. Jag har alltid varit svag för Lund säger han till kollegan. Jag har alltid varit svag för män med skägg och bruna ögon precis som du, tänker jag, men ler bara när kollegan säger det är Sofie också. Han tittar på mig, ler och vi nickar liksom sådär som man gör när man håller med nån utan att veta mer om saken.

Sen vinkar hon till sig mig, kompiskollegan som också är svag för honom. Kom och sätt dig här istället! och jag flyttar mig till andra sidan fikabordet. Fem minuter senare går hon, då har han precis lämnat bordet. Jag sitter kvar, dricker upp mitt kaffe, blåser ut ljusen och tänker igen att han är fin. Fin, fin, fin.

måndag 5 december 2016

a long december.

Förstår ni att det är december nu? Jag gör det inte. Trots lättnaden att november är över, och att man överlevt årets mörkaste och tristaste månad ännu en gång, kan jag inte riktigt förstå att det är december. Att det är årets sista månad, att det snart gått ett helt år till. Att det blir en jul till utan någon särskild att köpa julklapp till, att jag om några veckor går in på mitt trettiotredje levnadsår. Vad hände med 2016? Det känns som en månad sen jag stod vid Karlsbron i Prag och skålade in 2016, samtidigt känns det som en hel evighet sen dess. Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter och det känns som jag står och stampar på samma ställe fortfarande. Att jag liksom inte kommer vidare. Jag har nån slags övertro på att varje nytt år ska bli "mitt år", att det ska bli mitt "plötsligt händer det!"-år. Så blir det ju aldrig "mitt år" utan alla andras, och jag tänker att den 31 december i år, när jag står på nån hipp cocktailbar i Berlin och skålar in det nya året, ska jag tänka att 2017 får bli hur det vill. Jag tänker försöka att inte ha några förhoppningar eller förväntningar överhuvudtaget. Tänka att 2017 kommer fan inte bli mitt år. Så kanske det blir det.

December har precis börjat men det känns som en lång månad. Och jag längtar redan tills den är över, för jag gör det hela tiden känner jag. Längtar framåt, längtar bakåt, längtar nån annanstans. För jag vill inte vara här, jag vill vara nån annanstans. Nånstans där det inte känns som att månaderna och åren rinner mig ur händerna, utan att jag kan göra nånting åt det.

torsdag 1 december 2016

hejdå november.

November, november. Min hatmånad, det finns verkligen inget bra med november. Det är mörkt och grått och trist och känns som ett stort vemod. Men nu är det slut, nu vänder det!


Såhär såg min november ut: skogspromenader, löpning, snö och minusgrader, Kent-konsert, mer löpning, flanellskjorta och julmarknad. En fin månad ändå, trots allt.

onsdag 30 november 2016

en oväntad kram.

Tisdag, världens längsta dag. Åker på tjänsteresa, går upp klockan 05 och är hemma klockan 21. Samma tisdag är det en konferens jag hellre varit med på för förra året var det en kille där som jag tyckte var skitsöt och jag hade sett på deltagarlistan att han skulle vara med i år igen. Men ibland händer allt på samma dag och en konferens med övernattning blev istället en halvdag idag.

Jag dyker upp, han kommer sist in i konferenslokalen och jag tänker att han är lika söt som för ett år sen. Jag blir presenterad och alla nickar liksom hej hej! och jag ser att han ser mig och nickar lite sådär som man gör när man känner igen nån. I pausen pratar jag med en kollega och i ögonvrån ser jag honom komma gående med bestämda steg mot oss, jag tänker att han ska prata med kollegan men han säger hej! och ger mig en oväntad kram. Det var längesen! Typ ett år sen fortsätter han och ler och jag får lite tunghäfta och så säger han det var synd att du inte var med igår ju! och frågade var jag var. Och jag känner nästan hur jag rodnar när jag berättar och han fortsätter fråga saker och sen går det några timmar, vi hamnar vid sidan av varandra på lunchen och vi pratar. Han har ljusblå eller kanske ljusgröna ögon, skägg, och är lite sådär rödlätt som jag gillar ibland. Och jag babblar på, som jag gör när jag blir nervös, antingen är det tunghäfta eller babbel när jag hamnar bredvid söta killar.

På tåget på vägen till kontoret skickar jag en vänförfrågan på Facebook och en stund senare accepterar han. Jag vet inte varför men jag tänker samtidigt varför inte?

fredag 25 november 2016

se på mig nu.

Har ni inte väldigt mycket kontakt för att inte ens jobba ihop? undrar min kompis när vi sitter på restaurang och äter mellanrätter och dricker rödvin. Hon menar han på kontoret, han jag kallat bergsklättraren. Jag har precis berättat att han kommer in på mitt kontor ibland och sitter i min soffa, eller ja det har hänt två gånger, och häromdagen frågade han igen om hundarna på min kaffemugg. När vi möttes i trappan häromveckan försökte han på skämt ta ett brev från min hand och våra händer nuddade vid varandra. För nån dag sen pratade vi om att jag ska vara hundvakt nästa helg och hela han lyste upp. Och ibland på fikan tycker jag han tittar alldeles för länge på mig utan att vända bort blicken. Jag tycker det är tråkigt de dagar han inte är på kontoret, och jag blir glad när jag ser att lampan lyser på hans rum.

För han är fin. Han är fin, fin, fin.

tisdag 22 november 2016

Men du, det här får vi prata om. Jag ringer dig ikväll, okej? skriver han, killkompisen som jag inte träffat på typ två år men som ändå alltid ställer upp, det vet jag. Att bo ihop i kollektiv i ett annat land gör nog att man skapar band som kanske inte annars skulle hålla om man ses och hörs så sällan som vi gör, men efter fyra månader tillsammans kändes det som vi känt varandra hela livet.

Så ringer han och jag sitter på trägolvet i min lägenhet och jag berättar om allt. Om promenadsnubben som inte hört av sig trots att det var trevliga träffar, om min längtan och stress och saknad. Jag berättar och han flikar in ibland, drar ett skämt och peppar, jag gråter och han tröstar. Han får höra om killarna jag träffat den senaste tiden, om F på jobbet och han den där upptagna norrlänningen i styrelsen och han dömer inte. Han säger du har inte gjort nåt fel Sofie, du har bara otur verkar det som och jag säger att ibland känns det som nåt slags självskadebeteende. Jag berättar om V, och om han som jag låg med i somras som sa att han hade flickvän. Sluta vara så hård mot dig själv, du är till och med elak säger han och jag vet att han har rätt men det är så svårt att sluta med ett så invant beteende. Han säger att han inte heller förstår, men att livet inte är rättvist helt enkelt. Att det här med nätet gör att vi har så många val att vi till slut inte ens kan förmå oss att välja nånting alls. Jag säger att det är ju precis det jag menar, man blir bortvald för nån annan för detaljer som man kanske inte ens hade reagerat på om man inte visste att det fanns hundratals andra personer i nån slags virtuell katalog därute. Jag kan se hur han nickar och håller med och han säger att jag bara måste fortsätta vara mig själv, att jag är bra som jag är, att jag inte gjort något hemskt som gett mig dålig karma för en livstid som jag ibland tror.

En och en halv timme senare har vi dissekerat hela mitt liv känns det som, jag somnar helt utmattad och vaknar med en känsla av att jag är jag, det är inget fel på mig och att det blir bra på nåt sätt, nån gång, nånstans.

när längtan blir för stor.

Jag tycker det låter som en jättebra idé Sofie, att åka till Danmark och bli mamma, säger killkompisen över telefon. Och mellan tårarna och skratten vet jag att han nog har rätt.

Idag öppnade jag ett nytt sparkonto med månadsspar som jag gav kontonamnet Bebis.

Det finns en längtan i mig som river och gnager och jag blir inte av med den så jag tänker att jag ska sluta förtränga den och följa min magkänsla. Så jag tar ett steg i den riktning jag tror är rätt för mig, sen får vi se hur det blir.  Det som händer, det händer men jag är rädd att livet ska springa ifrån mig och att min tid inte ska räcka till.

Och nu bubblar det som små såpbubblor i magen när jag tänker på att jag en dag kanske får bli någons mamma, på mitt sätt.

måndag 21 november 2016

jag förstår inte.

Igår kväll gick jag hem från yogan i novembermörkret, en regnig söndagskväll gör inte underverk för humöret eller så var det effekten av yogan, jag vet inte vad, men det kom en sån oerhörd känsla av ensamhet och ledsamhet. Sådär så att jag gick hem genom stan med tårar i ögonen, tårar som jag fick torka bort trots att de skulle kunna misstas för regndroppar. För en vecka sen vid samma tid satt jag vid mitt köksbord med en kille mitt emot mig, vi drack rödvin och åt pizza. Pratade, skrattade, diskuterade allt möjligt i tre timmar. En vecka senare har jag inte hört ett ljud från honom.

Och känslan kommer över mig, den där känslan som jag släppt och inte känt på några veckor, kanske månader. Känslan av att ska det alltid vara såhär? Kommer det nånsin komma nån som inte gör mig besviken? Tänk om livet inte blir bättre än det är nu? Och de där stora tankarna skrämmer mig och gör mig så himla låg, för jag hatar att jag inte kan påverka livet. Att jag inte kan göra mer än att fortsätta försöka, fortsätta hoppas, fortsätta framåt. Ett kliv i taget liksom.

Men jag är så trött på att det aldrig verkar hända. Att det enda jag får är närhet för en natt, upptagna män som får ta del av mig fast jag borde säga nej, fulla killar som hör av sig mitt i natten för att få uppmärksamhet eller internet-snubbar som jag har som tidsfördriv i telefonen fast det inte leder nånstans. Jag är trött på att känna att det inte är lönt att försöka, för även om man har det hur trevligt som helst så räcker det tydligen inte. Jag vet inte hur jag ska vara eller bete mig eller se ut eller tycka om för jag vill vara den jag är men kanske är det inte tillräckligt? Jag vill vara Sofie som springer långt och samtidigt älskar mat, som lyfter tunga vikter och yogar men som älskar öl och rödvin. Hon som kan ligga en hel dag och sträckkolla på teveserier men som också kan gå och träna två pass på samma dag. Hon som älskar lösgodis och lata dagar i hängmattan på kolonin. Jag vill vara Sofie som är samhällsintresserad och som tycker jämställdhet är superviktigt, hon som vågar stå upp för sig själv på jobbet, mot chefer och säga till när nånting är fel. Jag som har vägrat tro att det kan bero på mig börjar tvivla för kanske är det jag som är svår? Samtidigt vet jag att det inte är så. Jag vet ju att jag är bra som jag är, att det räcker, det är tillräckligt. Men efter fem år utan någon som bekräftar det så börjar man tvivla.

Jag tvivlar. Och jag förstår inte hur det kan vara så svårt. Varför är det så svårt för vissa när det för andra verkar så himla lätt? Eller är det bara tur och otur, timing och ödet? Jag vet inte, jag förstår inte och det värsta är att jag vet inte hur mycket mer jag orkar försöka.

torsdag 17 november 2016

ingenting alls.

Har förresten inte hört nåt från promenadsnubben sen i söndags. Han tackade för en trevlig kväll, jag svarade och tackade tillbaka.

Sen tänkte jag att nu ligger bollen hos honom för det var ju jag som frågade om vi skulle ses igen, det var jag som fixade allt inför träffen, han kom utan nånting till dukat bord i princip. Så jag känner faktiskt att nu är det han som får ta initiativ till en ny träff och föreslå nånting. Och jag hatar egentligen att göra så, att tänka att det ska vara varannan gång liksom för det borde inte spela nån roll. Men för mig känns det ändå som att jag vill känna mig lite eftertraktad på nåt sätt, att jag vill få bevisat för mig själv att han är intresserad av mig.

Men ingenting. Inte ett ljud sen i söndags. Han sa vi kan väl se hur det ser ut för oss i veckan, om vi kan hitta en dag? men nu är det ju torsdag. Och helt ärligt orkar jag inte riktigt bry mig. Jag hade gärna träffat honom igen, men känner inte att jag vill jaga efter honom. Vill han träffa mig så får han fråga tänker jag och tydligen vill han inte det.

Så då kom ingenting, ingenting alls. Igen. Det är som att jag vet redan innan att det ska bli så, att jag liksom inte vågar hoppas. Och jag är inte ens förvånad längre.

onsdag 16 november 2016

blundar tills jag glömmer det jag vet att jag ser.

Igår träffade jag F igen, det var första gången sen den där kvällen i januari när jag var full och sa till honom att när du kommer in rummet är det som ett ljus som tänds. Såhär i efterhand är det kanske nåt av det finaste jag sagt till en annan person, men där och då var det ju bara helt fel.

Så igår var jag lite nervös av att spendera en hel dag i samma möteslokal som honom, det pirrade lite i magen av oroskänslor. Väl på plats så ser jag honom bland de andra tjugotal personerna, han har blivit lite större, lite kralligare än tidigare. Han har kortsnaggat hår och skäggstubb. Och jag tycker han är så fin. Jag pratar med andra och ser att han liksom sneglar på mig när han går runt och hälsar, och jag låtsas som ingenting. Jag fortsätter prata, skratta, socialisera och tänker att han kommer väl och hälsar nån gång. Och det gjorde han. Han stod liksom på tur och väntade, och sen fick jag ett litet leende, ett hej och en kram som inte var sådär obekväm och hastig utan normallång. Och jag viskade till honom att idag får du ingen kärleksförklaring medan vi fortfarande kramades och han svarade jasså inte det?

Samtidigt pirrar det till i magen när han pratar, jag kan inte hjälpa att jag älskar hans röst och hans dialekt och att jag kastas tillbaka till den där natten vi hade tillsammans. Att jag minns hur han viskade i mitt öra, hans händer på min kropp, mitt huvud på hans bröst. Och det känns i magen när jag ser hur han blir tårögd när en kollega avtackas, hur han liksom kryper ihop med hela kroppen och jag vill bara gå fram och hålla om honom men det kan jag ju inte. För han har tjej nu och även om han inte hade haft det så är jag inte hans ljus, och han är inte mitt. Men jag kan inte hjälpa att det känns i magen.

Och nu känns det som en stor lättnad, som en sten som släppts från mitt bröst. Det känns så skönt att veta att allt är normalt igen mellan oss. Att jag aldrig mer behöver vara nervös för att träffa honom. Men jag tror ändå att om jag blundar och hör hans röst kommer jag alltid kastas tillbaka, för minnena är mina och de kommer han aldrig kunna sudda ut.

måndag 14 november 2016

jag tittar över axeln och ser dig blinka till.

I fredags sa jag hejdå till Kent. Eller jag kommer väl aldrig säga hejdå till Kent, bandet som varit min armé då som nu för alltid, men det var sista konserten, sista gången vi sågs. Och det var magiskt, kan inte beskriva det på nåt annat sätt än att det var ren magi. Drack öl efter konserten och kom hem, inraglande som ett fyllo, klockan halv fyra på morgonen. Men det var det värt, för magi är det inte ofta man får uppleva.

Igår träffade jag promenadsnubben igen, vi hade bestämt att ses hemma hos mig och jag fixade hemmagjord pizza och bjöd på rödvin. Och det var trevligt. Vi pratar nonstop, han verkar vettig, sansad, lugn. Och jag tänker att jag ska låta det ta sin tid, vi har bara träffats två gånger och kanske räcker det att det är trevligt, jag tror vi båda känner varandra på pulsen lite. Vi har inte haft nån fysisk kontakt mer än kramar vid hej och hejdå. Men det kanske inte gör nåt, det kanske är bra för mig att det får gå långsamt för jag har så lätt att fokusera på det fysiska. Jag vet inte, jag tycker det är så svårt det här för jag har en bra magkänsla och tycker det är trevligt men samtidigt skulle jag vilja känna mer. Vi får väl se, jag tänker att nu får han föreslå nästa träff eftersom jag fixade gårdagen. Men jag blev glad när han skickade ett meddelande och tackade för en trevlig kväll så fort han kommit hem, jag tror nog det finns nån slags intresse från hans sida också. Men räcker det med trevligt? Det snurrar tankar i huvudet men jag är ändå mycket lugnare och inte orolig längre. Fokuserar på en träff och en sak i taget, på vad jag känner och vill, tänker att det är det viktigaste.

Men jag tänker samtidigt på alla de som fått mig att känna fjärilar direkt, tänker på F och V och på han bergsklättraren på jobbet för härom veckan när våra händer nuddade varandra gick det som en ilning genom min kropp. För jag önskar ju mig inget annat än att känna pirret i magen, fjärilar i bröstet och magi. Men det kommer väl nån gång, om inte denna gång så kanske nästa. Eller nästa, eller gången efter det. Jag vet bara att det är värt att vänta på, för magi är det bästa som går att uppleva.

torsdag 10 november 2016

så börjar vi om igen.

Gör om, gör rätt. Ha tålamod, andas in, andas ut. Försök inte förstå dig på en person du träffat en gång. Läs inte in mer än orden han skriver. Ge honom en chans. Överanalysera inte varje grej som händer. Fråga honom om han vill ses igen och när han svarar jag ses gärna igen så tro då på det och bestäm en dag, en aktivitet och bara gör det.

En sak i taget, börja om, gör ingen stor grej av det.

Vi ska alltså ses igen. Och för tillfället räcker det bra så. En sak i taget.

tisdag 8 november 2016

stänger bara av, allt ska bli så bra.

Jag målar in mig själv i ett hörn. Igen. Och jag hatar vad dejting gör med mig, för jag kan uppenbarligen inte hantera det. Jag övertolkar, överanalyserar, ifrågasätter. Jag vet att jag gör det men jag vet inte varför. Jag tror bara jag är så himla osäker.

För det brukade vara så lätt. De två långa förhållanden jag haft hade jag mellan 20 och 30, innan dess var det inte snack om nån dejting. Då var det lite random hook-ups och hångel med folk på nattklubbar och så. Mellan förhållandena var det ungefär lika samma, ingen dejting för då reste jag och bodde utomlands och det var liksom inte aktuellt att dejta. Men grejen är att då, förr, var det lätt. Jag träffade min första kille på ett uteställe, han var på semester med killkompisar i Skåne, vi hånglade på en nattklubb och sen bytte vi telefonnummer och hördes direkt, varje dag, hela tiden. Träffades igen några veckor senare i Göteborg och sen var vi ihop. Trots distans, trots att vi inte kände varandra, han sa att han älskade mig efter typ två veckor och jag blev livrädd men samtidigt var det så himla enkelt och självklart. Samma med mitt ex, australiensaren, där oddsen verkligen var emot oss. Vi träffades på en hemmafest när vi bodde grannar i England, sen sågs vi igen några dagar senare och fick ihop det. Strax efter kläckte han ur sig att han hade tjej hemma down under och min värld rasade ihop som ett korthus. Det var en vecka innan jag skulle flytta hem från England och iväg på en fem veckors backpackingresa i just Australien. Men vi fick det att funka ändå. Han gjorde slut med sin tjej, vi hördes varje dag när jag var i Sverige och nästan varje dag när jag var i Australien. Han sa att han var smitten with me efter typ någon vecka på min resa, jag saknade honom varje minut. När jag kom hem bokade jag in en helg i England och efter den resan var vi ihop. Det var så lätt. Kanske var det bara tur men det var enkelt och självklart på nåt sätt.

Och nu. Nu är det bara svårt. Det är svårt att ens hitta någon intressant att dejta, och träffar man nån ute blir det bara en natt och ibland är de inte ens tillgängliga de där man träffar. Jag känner bara att jag inte orkar, kanske vill jag inte ens träffa någon längre? Kanske har det gått så långt att jag verkligen inte tror att det kommer finnas nån för mig.

För han från i söndags är fin, fin, fin men jag har en magkänsla av att han inte är så intresserad. Och jag bygger det bara på att jag hörde av mig först, igår kväll, och att vi bara skriver lite löst fram och tillbaka om sånt som vi redan pratade om i söndags. Han tackade för en trevlig promenad men det var inget kan vi ses igen? och jag vill så himla gärna slippa fråga. För jag kände igår kväll att jag lika väl kan skita i det, jag orkar inte ens försöka ge honom en chans. Jag kände samma när jag vaknade i morse. För om det inte är lätt och direkt och snabbt så funkar det tydligen inte för mig, min hjärna kan inte hantera att det inte är svart eller vitt. Jag vill att personen ska höra av sig snabbt och visa intresse, jag vill känna att här kanske det kan vara nåt på gång. Det är väldigt orättvist, jag inser det, men jag vill att det ska vara lätt. Och är det inte lätt så skiter jag hellre i det. Det är säkert dumt, barnsligt och orimligt men tydligen är det så jag funkar.

Och det är så himla, himla sorgligt och tragiskt.

måndag 7 november 2016

söndagspromenad.

Så blev det söndag till slut, den kom efter en långhelg med vila och överdosering av skogsluft. En söndag med lösa planer på en promenad med han den där från Tinder. Min första Tinder-träff, min första "dejt" på ett och ett halvt år. Jag skrev till honom runt lunchtid och frågade om det funkade med en promenad vid 20-tiden, han svarade att det funkade fint.

Och då blev det plötsligt på riktigt. Den där mysiga känslan som kom med bekräftelse i form av meddelanden i telefonen blev nästan direkt nervositet, fjärilar i magen, oroskänslor. För jag hatar dejting. På riktigt. Jag hatar att känna att jag inte duger, att jag måste bevisa något för varje person jag träffar, att jag ska bli bortvald igen. Och jag inser att det egentligen handlar om kasst självförtroende snarare än dejtingen i sig. Det blir bara så himla uppenbart i dejtingsituationer för det känns som att man blir bedömd och granskad, och tro mig, det är jag väldigt bra på att göra själv. Behöver ingen hjälp där om man säger så.

Så sågs vi då klockan 20 som bestämt. Han stod där han sagt han skulle stå, vid hörnet av Coop och Apoteket och jag såg direkt att det var han när jag närmade mig. Han log, jag log. Vi kramades. Och sen gick vi. Gick, och gick och gick. Jag tror vi gick tre varv runt centrum och vi pratade hela tiden. Hade det inte varit för att det var nollgradigt eller till och med kallare hade vi nog kunnat gå ett eller två varv till. Men där utanför bion sa vi hejdå, han sa vi kan väl se hur det ser ut i veckan? eller nåt i den stilen, typ vi hörs! (jag hatar vi hörs!) men ändå med en liten förhoppning om att han skulle kunna tänka sig att ses igen. Tror jag. För vi bytte inte telefonnummer, vilket man brukar göra. Eller? Fast vi har ju chatten på Tinder så det kanske inte är hela världen. Eller? Och vi kramades inte när vi sa hejdå, men det var liksom inte stelt eller obekvämt ändå. Fick typ en krya på dig nu-klapp på axeln och ett leende. Klapp på axeln. Vi hörs. Inget nummer. Nu är det uppror i min hjärna för jag tänker på vad betyder det? Betyder det något? Ska jag höra av mig? Kommer han höra av sig? Jag hatar dejting! Jag hatar dejting p.g.a. vad det gör med min hjärna, med mitt självförtroende, med mig. Hatar det.

Men han var fin. Han var fin, fin, fin. FIN. Han var annorlunda än jag trott och inte alls revisorstråkig. Han var mer "man" än jag föreställt mig, jag kan inte riktigt förklara men jag har märkt att en del korta killar har en viss pondus, som att de måste kompensera för sin längd eller nåt. Inte på ett dåligt sätt utan på ett bra, bekvämt sätt. Han hade fina mörka, mörka ögon och jag skulle inte ha nåt emot att kyssa hans läppar. Han känns vettig, vuxen, rejäl, på nåt sätt. Men ändå med en touch av pojke och han är nog mycket mer spontan än jag. Och ändå har jag ingen aning, egentligen. Jag kan bara gå på känslan jag får av nästan två timmars promenad en snorkall söndagskväll i november. Känslan är att jag vill träffa honom igen men jag är så rädd för att han inte vill samma. Det där att man kanske bara får en enda chans, det gör mig så himla nojig.

Och summan av hela grejen, det allra viktigaste, är väl ändå att jag gjorde det, jag drog av plåstret på det där dejtingsåret som visst hade läkt för det var ju lätt! Så himla lätt att träffa en främling från www som det gick att prata med. Skit samma egentligen om det bara blev den där promenaden för jag gjorde det, det kändes fint under tiden och jag klarar mig bra även om han inte vill ses nåt mer. Det kommer kännas, det kommer definitivt att svida men jag kommer att klara ett nej om det kommer.

En liten del av mig hoppas ändå att det kommer ett ja, ett hej, ett vad gör du? En liten del av mig hoppas att han känner ungefär likadant som jag.

torsdag 3 november 2016

låt det va som i en film.

Fortfarande förkyld, men i det där gränslandet där man är för frisk för att vara hemma sjuk men det ändå är segt att vara på jobbet. Det funkar, men jag tycker det börjar bli väldigt segt nu. Idag är det en vecka sen jag tränade senast, och jag vilar aldrig såhär länge om jag inte är sjuk. Blir så himla rastlös. Men jag är samtidigt för klok för att inse att det finns inget annat att göra än att vänta ut och bli frisk innan det går att göra nån slags fysisk aktivitet som innebär mer än promenad till och från tåget.

Vi har kontakt nästan varje dag, jag och han den där som jag ska gå på promenad med nån dag. Det är trevligt och jag gillar vår "telefonrelation". Det är lite mysigt att ha nån att skriva till och nån som svarar tillbaka, kan man inte bara låta det vara såhär? Jag är rädd att jag får för höga förhoppningar, nu har det gått två veckor sen vi började skriva och jag vill inte att det ska bli för mycket innan vi ses. För då vet jag att besvikelsen blir hundra gånger större än den behöver bli. Vi bestämmer löst att vi ska ses på söndag kväll när jag är tillbaka i stan efter långhelg hemma hos mina föräldrar. Annars får vi ta det nästa vecka svarar han och jag vet att någon dag hit eller dit inte gör nån skillnad egentligen men just nu känner jag bara att det snart måste bli av innan jag hunnit göra en film med en början, mitten och ett slut i mitt huvud.

fredag 28 oktober 2016

antiklimax.

Jag sprang hem från jobbet igår, 18 km på pigga ben och det kändes så himla bra och lätt. Vaknade i morse med ont i halsen, slemmig och lite snuvig. Under dagen har även ögonen börjat rinna lite. Typisk Sofie-förkylning på gång alltså. Sånt jävla antiklimax, pardon my French. När man väl lyckas med bedriften att få en dejt kanske man ska behöva ställa in.

Skrev till honom på Tinder nyss, tänkte att det var schysstast att förvarna för när jag blir förkyld blir jag megaförkyld och då vill man inte träffa mig, jag lovar. Ser dessutom ut som en tvättbjörn ungefär. Och nu är jag nervös att han kommer tro att det är en dålig undanflykt, en ursäkt. Jag hoppas att han fattar att det är på riktigt, och inget ljug. Skrev att jag hoppas det inte blir värre än idag för jag vill väldigt gärna ses!

Åh. Tajmingen i detta alltså. Kunde verkligen inte varit värre, och jag som gått och varit nervös och tänkt att jag inte vågar. Känns lite som karma faktiskt, be careful what you wish for osv. Så vi får väl se om det ens blir någon dejt, jag hoppas verkligen jag får en ny chans om jag inte kan gå imorgon. Eller att förkylningen blåser förbi utan att bryta ut så att jag kan få gå på den där promenaden med han den här personen som jag väldigt gärna vill träffa.

torsdag 27 oktober 2016

vågar du så vågar jag.

Sent i fredags kväll skrev en kille till mig på Tinder, vi hade matchat tidigare under kvällen och jag skrattade till lite för när han dök upp i mitt flöde visste jag precis vem det var. Det är en kille som jag brukar möta på vägen till jobbet, jag på väg till tåget, han på väg till stan. Jag kände igen honom direkt för jag har tänkt flera gånger att jag tycker att han är söt och det blir ju lite komiskt på nåt sätt när man pendlar, för många personer är samma, man åker samma tåg varje dag, går samma väg till tåget och möter samma personer på vägen. Men man har ju ingen aning om vem de är, ibland kan man springa på dem på nåt annat ställe och nästan vara på väg att hälsa för att man tror att man känner dem. Eller jag gör det i alla fall, det är kanske ett småstadssyndrom och det händer säkert inte på samma sätt i typ Stockholm.

Men! Nu vill den här snubben träffas, vi har skrivit en del på Tinder och han hör av sig. Hyfsat snabbt, hyfsat ofta och hyfsat långa meddelanden. Vi har sagt att vi ska ses på lördag, ta en promenad helt casual liksom. Och nu är det uppror bland fjärilarna i magen och demonerna i huvudet för jag VILL men jag vet inte om jag VÅGAR. Jag vet inte om jag orkar bli bedömd, att tänka på att man måste bete sig på sitt allra bästa sätt, vara sitt snyggaste, charmigaste, roligaste jag. Men jag inser också att jag måste, för om jag inte ens bemödar mig att gå på dejt med nån som verkar bra och normal så kommer jag ju antagligen inte träffa någon heller. Inte på ett bra tag i alla fall.

Men jag är rädd. Jag är nervös och lite rädd för jag hade nästan bestämt mig att jag inte skulle ha nån kille. Att jag inte skulle lägga nån energi på att dejta, att jag skulle leva mitt liv och planera för det jag vill ha i det och de personer som dyker upp i mitt liv, de dyker upp liksom. Och jag vet att jag gör en stor grej av det men jag har inte varit på dejt sen typ i början av förra sommaren och jag har glömt hur man gör. Det jag inte har glömt är nervositeten, att stå och vänta på nån som man inte har en aning om vem det egentligen är, att inte veta om man ska kramas eller bara säga hej, att inte ha en aning om vad den andra personen tycker och tänker. Om den har trevligt eller bara vill dra. Jag hatar att dejta. Men jag vill ju bli kär. Det känns som en omöjlig ekvation.

I alla fall. Han jag ska träffa på lördag (om jag vågar) är egenföretagare (bra driv!) inom redovisning/ekonomi (ordentligt men kanske lite trist?), gillar fotboll (såklart), spelar golf ibland (som alla andra snubbar jag träffar), går på yoga (bra där!) och springer milen sjukt snabbt (coolt!). Han har mörk hud, mörka ögon, mörkt hår och är nog inte så mycket längre än jag tror jag. Vi kommer få sjukt söta barn. Okej nu sprang jag händelserna i förväg men man kan ju fantisera.

Om jag vågar träffa honom alltså. Hjälp mig med tips, råd eller funderingar för just nu fladdrar det runt alldeles för många tankar i huvudet för att jag ens ska samla mig och vara en presentabel person på lördag.

fredag 21 oktober 2016

everything comes back to you.

Så går ytterligare en vecka i oktober, det blir mörkare och mörkare på morgonen och löven skiftar färg från gult till rött. Så smått börjar jag landa i att hösten är här nu, det är definitivt och snart går vi in i november.

Tankarna snurrar fortfarande i mitt huvud, tankarna på framtiden, på jobb och plugg och pengar och barn och jag har inte bestämt mig men jag har några alternativ som jag väger fram och tillbaka. Försöker klura ut vad som blir bäst, vad som är mest värt det. Svaret har jag inte kommit fram till än, och det ändrar sig från en dag till en annan men jag försöker att inte oroa mig eller stressa för mycket. Det är ju trots allt ett i-landsproblem och inget som får någon värld att rämna, det är inte livsavgörande och inget direkt livsomvälvande. Under tiden jag funderar bokar jag en resa till Berlin över nyår för även om jag borde spara pengar så måste man ju leva lite också.

Så blir det torsdag och på kvällen ska jag springa med hans löpargrupp, det är första gången sen Köpenhamn och jag har ställt mig in på att han kommer vara där och har förberett mig. Tänkt att om han säger hej ska jag inte säga hej tillbaka, jag ska inte söka nån kontakt alls. Jag vill bara störa honom lite, se hur han reagerar på att jag dyker upp på vad som egentligen är hans domän. För jag vill inte att han ska tro att jag kommer hålla mig borta, och trots att jag inte borde bry mig så gör jag det ändå. Jag bryr mig. Jag bryr mig när jag står i parken och väntar på att gruppen ska samlas, när jag diskret försöker se vem det är som kommer runt hörnet. Om det är hans bak- och framvända keps eller nån annans. Om det är han som närmar sig därborta, eller om det är nån av de andra killarna. Jag bryr mig. Jag bryr mig när jag inser att klockan är 18 och han inte dyker upp, jag bryr mig när jag springer uppför backen, nerför backen, runt sjön. Jag bryr mig att han inte dök upp för jag ville ta tillbaka makten lite, jag ville att vi skulle ses igen för att kunna släppa det och gå vidare. Nu är jag tillbaka på samma ruta som jag var i torsdags morse, och där kommer jag vara till nästa gång vi ses oavsett om det är nästa vecka, nästa månad eller nästa år.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på han den där bergsklättraren på jobbet med de mörkt bruna ögonen som är så väldigt fin att titta på. Han som dessutom är trevlig och som kommer in och sätter sig i soffan på mitt kontor, och när han sitter där vill jag bara lägga handen på hans lår. Istället får jag tunghäfta och blir en osäker och flamsig version av mig själv.

Men i mitt huvud finns tankarna ändå på V, de kommer liksom tillbaka till honom hela tiden. Jag tror jag kommer tänka på honom tills den dagen jag är på samma plats som honom igen, för jag tror att först då kommer jag inse att det inte är värt att tänka på honom en minut till. Att det faktiskt är bättre för mig att han aldrig fick chansen att finnas i mitt liv på riktigt.

onsdag 19 oktober 2016

under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi.

Så tänker jag på drömmen, den där tanken som jag alltid haft om mamma, pappa, barn. Den där sagan som får ett lyckligt slut precis som för Jenny, Linnéa, Linn, JohannaHanna och alla andra som jag följer i verkliga livet. Jag vill ju också ha det. Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär.

Det var inte meningen att jag skulle vara trettiotvå år och längta ihjäl mig efter en bebisnacke, att jag skulle känna mig som en avart som inte hittar någon att skapa det där mamma, pappa, barn-livet med. Det var inte meningen att jag skulle leta och bli besviken gång på gång, för att till slut bli så tilltufsad att jag inte ens vågar hoppas att den där pappa-personen nånsin kommer att dyka upp.

Det var inte meningen.

Men nu står jag här, det är andra halvan av mitt trettioandra år på jorden och jag tänker seriöst på alternativet att det blir mamma, barn och ingen pappa.

Kanske springer jag iväg i tankarna, kanske går det för fort men jag är bara säker på en sak i livet och det är att jag aldrig kommer förlåta mig själv om jag inte ens försökte. Och kanske är det lika bra att försöka nu medan chanserna att lyckas är större, innan jag hinner bli alldeles för rädd, gammal och bitter.

Kanske är det bara att hoppa. Det var inte meningen att det skulle bli såhär, det var inte planen. Men kanske blir det bra ändå, trots att det inte blir som jag tänkt.

tisdag 18 oktober 2016

hur ska man veta?

Livskrisar lite. Väldigt mycket i-landsproblem men jag vet inte hur jag ska göra eller tänka. Behöver att nån säger till mig gör såhär! eller gör såhär istället! Hatar att vara vuxen ibland.

Livskrisen handlar mest om att jag inte vet hur jag ska göra med jobb/plugg-situationen. Jag har ett jobb som jag inte känner att jag kan utvecklas på, jag har tröttnat på såväl kollegor som arbetsuppgifterna och kombinationen att jag är missnöjd med båda gör att jag verkligen måste vidare. Och såhär har jag ju känt ett tag, men det har gått upp och ner och jag har hela tiden trott att det skulle komma möjligheter inom organisationen men nu har jag ju fått det svart på vitt flera gånger att så kommer det inte bli. Vill jag göra nåt annat får jag byta arbetsgivare helt enkelt. Och det är inte så lätt. Jag har sökt ett tjugotal jobb kanske de senaste åren, och varit på två eller tre intervjuer. Det är hög konkurrens om alla jobb jag söker, och de jag helst vill ha är jag inte kvalificerad för. Så att bara hitta ett nytt jobb är inte lösningen, eller jo det är lösningen på lång sikt men inget jag kan fixa med en handvändning, tyvärr.

Så, då har jag ju hittat den här magisterutbildningen som gör att jag i alla fall blir mer kvalificerad att söka de där jobben jag helst vill ha och den skulle ju börjat i höstas men blev inställd. Jag har således skjutit fram min tjänstledighetsansökan till våren och tanken är att plugga (heltid, på distans) våren och hösten 2017 istället, och samtidigt jobba 50 %. Mest för att jag verkligen inte överlever bara på studiemedel. Men nu kommer tvivlet, tvekan, osäkerheten. Är det värt det att ta två terminers studielån och öka på min studieskuld med typ sjuttiotusen och åtta extra återbetalningsår. Kommer det ge mig tillräckligt för att få dessa jobb jag strävar efter? Kommer det vara värt att få ut flera tusen mindre varje månad och dessutom ha en hundrafemtioprocentig arbetsbelastning? Kommer jag ens fixa det?

För samtidigt växer tankarna om barn sig starkare, jag tänker att det kanske är lagom att försöka till hösten eller nästa vår. Men då skulle jag behöva spara pengar, och med flera tusen mindre i inkomst varje månad minskar ju möjligheten till detta. Ett halvår eller kanske ett år till av heltidslön lockar därför mycket mer, även om jag inte trivs på jobbet. Ska jag skjuta upp tjänsteledigheten (igen!)? Min chef kommer ju mörda mig i så fall. Ska jag strunta i pluggandet överhuvudtaget? Samtidigt tänker jag att ska jag plugga alls borde jag ju göra det nu innan eventuellt barn kommer.

Har ni några tankar, tips, råd, funderingar? Jag tjatar hål i huvudet på mina vänner och föräldrar men kommer liksom ändå inte fram till något svar.

fredag 14 oktober 2016

she will become your levity and your gravity.

Så kommer den över mig igen, den där längtan som jag inte känt så starkt på ett tag nu.

Den kommer så oväntat, som en stark motvind, som en stor flodvåg. Det rusar i kroppen, fladdrar till i magen, brinner i bröstet.

Jag tvekar för jag är inte säker på att jag skulle klara det själv. Jag vet inte om jag skulle fixa det. Och det gör mer ont än längtan att tänka att jag kanske inte ens har ett alternativ, att jag inte tror på mig själv tillräckligt mycket för att tro att det skulle gå.

Och så läser jag orden i länken som jag sparat, och det hugger till i magen igen.

You will watch a friend lose her two-year-old, who dies for no reason in the night, and clutch your own child very, very tightly and thank God that she is here, and that the smell of her hair is such sweetness that even your nostrils are in love with her. She will become your levity and your gravity. You will be more than able to cope.

vi är ett vakuum.

Det går en vecka, och jag har glömt. Imorgon har det gått två veckor sen den där soliga lördagen i Köpenhamn och min soffkudde luktar inte längre som hans nacke. Jag har berättat för så många människor om vad som hände och de säger alla samma saker. Det är inte du, han har ju saker att reda ut, det var riktigt dåligt gjort av honom, vilket jävla sätt! och jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag har glömt, och har till viss del förträngt, hur han fick mig att känna, hur det pirrade i magen, hur hans kyssar var som magi. För det är som han sa, det är bättre för mig att han inte finns i mitt liv. Jag har inte mer energi att slänga iväg på pojkar som inte vet vad de vill eller har tillräckligt mycket hyfs att behandla mig bra.

Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på att han ler på alla bilder han är med på, och jag gillar bilderna på Facebook och Instagram, kryssar i att jag är intresserad av evenemang som jag vet att han ska gå på bara för att inte försvinna från hans radar helt. Omoget beteende ska med omoget beteende besvaras tänker jag. Det är ju i princip lönlöst för jag tror inte det berör honom ett dugg, jag tror inte han har legat sömnlös över tankar på mig och oss eller vad som hände eller inte hände. Jag tror inte han bryr sig ett jävla dugg.

Nästa gång vi ses kommer jag inte vara nervös eller pirrig, bara nyfiken på om han ens har tillräckligt med stake för att hälsa, möta min blick eller om han kommer fly undan och undvika det.

För vi är ett vakuum nu, vi är främlingar igen.

torsdag 6 oktober 2016

(du är allt jag vill ha)

Det är bättre för dig att inte ha mig i ditt liv.

Det är bättre för mig att inte ha dig i mitt liv?

Jag har tänkt på dig till och från sen april månad, det har pirrat till varje gång du har gillat någon av mina bilder, jag har tappat talförmågan när jag sett dig. Jag har fått fjärilar i magen av att du har stått snett bakom mig i en grupp med människor, jag har lett varje gång jag sett dig och mig på samma bild.

Jag har tolkat och analyserat dina ord och undrat vad de betytt, våndats över att inte veta om du varit intresserad eller om jag bara missförstått. Jag har varit nervös av att inte veta om du ska dyka upp på samma evenemang som jag, och när du väl dykt upp har jag knappt vågat möta din blick.

Jag har drömt om dig flera gånger, fantiserat om hur det skulle vara att få känna din hud nära. Jag har fått knyta mina händer för att inte gå fram och dra fingrarna genom ditt skägg och jag har fått rysningar i hela kroppen av tankarna på dina händer på min kropp.

Så fick jag till slut sitta nära, nära, jag fick känna ditt skägg mot min kind, mina fingrar i din nacke. När du kysste mig kändes det som tusen stjärnfall på en och samma gång, min hand i din och din hand på mitt lår och jag kommer alltid minnas känslan av dina läppar på min hals.

För att det är bättre för dig att jag inte finns i ditt liv.

Det är bättre för mig att du inte finns i mitt liv?

Just nu kan jag inte tänka mig något bättre än att du skulle vilja finnas i mitt liv.

onsdag 5 oktober 2016

och i mitt huvud repeterar jag tal, alla misstag, alla dåliga val.

Onsdag och jag känner mig fortfarande låg, i mitt huvud snurrar tankar om lördagen som en dålig film på repeat. Om och om igen, och jag tänker på om jag kunde gjort nåt annorlunda, om det var nåt jag sa, varför det blev som det blev. Att jag skulle sett tecknen, läst honom bättre. Och så kommer tvivlet på mig själv, att jag inte var nån speciell för honom, att jag kunde varit vem som helst.

Men jag kommer tillbaka till samma svar hela tiden, jag gjorde inget fel, jag tolkade hans närhet som intresse och att det var rätt läst.

Onsdag och min soffkudde luktar fortfarande som hans nacke, jag har inte tvättid förrän om en vecka och då hoppas jag att lukten är borta och mina tankar på honom likaså.


tisdag 4 oktober 2016

och allting är som förut.

Natten mot söndag, klockan är halv ett och jag gråter stilla tårar. Inget hulkgråtande, ingen fulgråt, bara tårar som sakta trillar ner för mina kinder, landar på mina händer.

Söndag morgon, jag vaknar och det är mascararester på min kudde, det luktar öl i mitt sovrum. Jag är inte ledsen längre, jag nästan fnyser åt situationen som jag hamnat i. Svarar på sms från vännen som undrar hur jag mår, vad som hände med V. Får sms från Andreas som säger att det finns bra killar därute, och undrar hur gammal V egentligen är. Han gissar på 12.

Söndag kväll, jag ringer en kompis och berättar hela situationen. Jag slänger ut hans linser från mitt linsfodral, de landar högst upp i papperskorgen på toaletten.

Måndag morgon, jag är fortfarande inte ledsen, mest besviken. Går till jobbet med lättare steg än jag trott, trots en natt med mindre sömn än jag egentligen behövt.

Måndag förmiddag, en kompis sms:ar och frågar har han hört av sig? och jag svarar att jag inte förväntar mig att höra något, hon trodde att han kanske skulle be om ursäkt eller förklara sig men jag vet att det inte kommer hända.

Måndag eftermiddag, en våg av ledsamhet och ångest liksom sköljer över mig och illamåendet likaså. Känner mig bakfull, lättirriterad och väldigt trött.

Måndag kväll, jag går direkt från jobbet till träningen och kör totalt slut på mig. Promenerar hem från träningen och lyssnar på Klåparen och tänker att det är han, inte jag, som är en klåpare. Kommer hem till en tom, mörk lägenhet och ser att han slutat följa mig på Instagram, så jag slutar följa honom. Det känns som att jag straffas på nåt sätt. Illamåendet kommer igen och jag kan inte ens äta någon middag. Chattar med vänner som skriver att det inte är jag, det är han. Jag skriver att jag inte orkar försöka mer, jag är trött på skräpbeteende och jag kommer hålla mig långt borta från allt sånt från och med nu.

Somnar till slut och vaknar till en tisdag, jag tänker att allting är som förut och att jag inte ens vågar tro att det nånsin ska bli på nåt annat sätt än som det är nu.

Tisdag morgon, jag hittar två bilder i min telefon på honom från i lördags när vi satt på tåget. En dag ska jag radera dem, kanske imorgon, kanske på torsdag. Av nån oförklarlig anledning vill jag bara hålla kvar i minnet ett litet tag till.

måndag 3 oktober 2016

och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut.

Så kom och gick även de sista dagarna i september, och oktober knackade på dörren med blå himmel, sol och som vanligt första lördagen i månaden åker vi till Köpenhamn för att springa och dricka öl. Jag var lite nervös innan för jag visste inte om V skulle dit, han brukar vara med men när tåget åkte förbi hans station var han inte en av passagerarna och jag tänkte att det var skönt att han inte var med, men också lite tråkigt. Jag hade inte vågat tänka för mycket, ville inte bli besviken om han inte skulle med och ville inte heller bli för nervös om det visade sig att han skulle med. Så med tanken att han inte var med gick vi till samlingsstället och det var extra mycket folk, säkert trehundra. Mitt bland alla dessa, när jag står och tittar efter var vi ska ta vägen så ser jag honom, han sitter rakt framför mig! Han ler och säger hej. Jag ler och säger hej och blir lite pirrig. Så blir det dags att springa och vi delar in oss i grupper, han är i en annan än min, i min grupp springer hans ex som det verkar som han åkt dit med. Exet är supertrevlig och söt och jag tänker att det kommer bli svårt att flörta med honom när hon är med.

Istället för att springa en runda först och ta en öl sen, blev det pubrunda där vi sprang tio kilometer med fyra stopp för att dricka öl. Och det var så fantastiskt kul!
Så kom vi tillbaka till samlingsstället och vi det laget hade vi druckit kanske tre öl. Vi käkar lunch, pratar med folk till höger och vänster och timmarna går där i oktobersolen. Jag träffar en skitsöt kille som heter Andreas, vi klickar men han är förlovad så vi bestämmer oss för att bli BFFs istället. Och så berättar jag för honom om V och han säger detta fixar vi. Jag ser i ögonvrån att exet kommer fram till vårt bord, hon säger hejdå och så går hon och V. Jag tänker att jag inte är förvånad att de kommer och går tillsammans men jag tänker inte mer på det. Det går ytterligare tid och helt plötsligt ser jag V, han står där lite längre bort och pratar med några andra killar. Han kom alltså tillbaka, antagligen följde han bara henne till tåget.

Sen går allt väldigt snabbt, i alla fall känns det så i efterhand. V kommer och sätter sig vid vårt bord, och han och Andreas pratar om plugg, jobb, löpning. Jag går för att köpa öl och när jag kommer tillbaka pratar jag med Andreas och han säger det är så jävla tydligt att han intresserad , han tittar nervöst efter dig så fort du är borta och jag vet inte om jag tror på det men så kommer V tillbaka och vi börjar prata och jag säger saker som att jag tycker att han är fin och att jag tänker på honom till och från och att jag inte vet vad det betyder. Vi sitter bredvid varandra, nära nära och jag tänker att det finns nån slags spänning här som är omedelbar, påtaglig, uppenbar. Så går vi vidare till en annan bar och mitt bland alla andra så kysser han mig och vi hånglar som tonåringar och det är magiskt, jag får nästan nypa mig i armen för jag tror inte på riktigt att det händer. För det är magiska kyssar, det går liksom rysningar genom hela kroppen.

Vi bestämmer oss för att åka hem, klockan är typ halv tio och vi har nästan varit i Köpenhamn i ett halvt dygn. Och med alla mina historier är det nu kommer en vändning. Jag frågar om vi ska åka till honom eller mig och han svarar till dig och han säger att han vill sova hos mig, vakna hos mig, dricka kaffe med mig imorgon och jag säger att han bor ju närmre, men han insisterar. Kanske skulle jag reagerat där men jag tänker att det finns tusen anledningar att inte åka hem till honom, och jag föredrar ändå att vara hemma hos mig. Så vi tar tåget över vattnet, över bron och vi lyssnar på Spotify, han väljer låtar som Klåparen och Dream, baby, dream. När vi är framme så köper han snus på 7/11 och han fryser så vi småjoggar genom en mörk stad. Vi kommer innanför dörren till min lägenhet och nästan direkt så ringer hans telefon. Jag ser på displayen att han har en massa missade samtal, och det fortsätter ringa så till slut säger han att han nog måste svara. Jag förstår att det är en annan tjej, han säger saker som att han inte är i Malmö och han säger att han vill vara där han är, att hon måste släppa honom, att hon inte kan hålla på såhär. Han ligger på min soffa och pratar i vad som känns som en evighet men i verkligheten var det kanske 10 minuter.

Så bestämmer han sig för att han ska gå, inget mer har hunnit hända mellan oss, han säger att han måste gå. Jag blir besviken och lite ledsen och säger att det är inte schysst det här och att han i alla fall kan förklara sig. Han säger att det är en tjej som tror att de är tillsammans, men att han inte vill det. Det är bättre för dig att inte ha mig i ditt liv säger han och jag fattar ingenting men säger ändå att han kan väl stanna för han vet inte ens var han är, hans linser ligger i mitt linsfodral och ser du verkligen utan dem? frågar jag. Stanna kvar, sov här, så följer jag dig till tåget imorgon men han säger att han ska gå och så ger jag honom hans tröja och keps och så går han.

Det är så bisarrt att jag hamnar i såna här situationer, att jag snurrar in mig i historier med killar som är pojkar och som leker med folk som om de inte har nåt bättre för sig. Jag skickar sms till Andreas och säger han är precis lika dum i huvudet som alla andra killar jag träffar. Sen sover jag bort en hel söndag, men jag är inte ledsen för jag har inte tid för sånt här skit i mitt liv. Jag är arg och besviken men inte ledsen och är det nåt jag lärt mig så är det att inte slösa mer tid på pojkar, det får räcka nu. Men jag tror att varje gång jag hör Klåparen kommer jag tänka på V, jag kommer minnas de magiska kyssarna men också den enorma besvikelsen och tomheten jag kände i ögonblicket när min ytterdörr stängdes och han försvann i natten.

Och så släcker dom ner alla gator alla hus, och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut, och allting är som förut.

måndag 26 september 2016

every time I see you my heart sings.

Så kom och gick sista helgen i september. September, september, så fantastisk september varit. Jag minns ingen september som varit såhär solig och blå himmlig och tjugogradig. Älskar dig september tjugohundrasexton och jag kommer sakna dig när vi snart går in i oktober.

Annars ockuperas mina tankar mest av V. V, V,V,V,V. I torsdags sprang jag och en löparkompis med hans löpargrupp, det finns ett Facebook-event för varje löpning med dem och han hade inte kryssat i att han skulle komma eller ens var intresserad så jag trodde det skulle vara lugnt, att han inte skulle komma alltså. Det känns fortfarande lite nervöst och pirrigt för jag vet ju inte vad det betyder att han inte längre är aktiv på Tinder, att han superlikeade, att han inte stannade kvar för att dricka öl förra gången. Jag vet ju att han inte sett mitt sista meddelande och jag vill liksom berätta att det inte var en diss från min sida förra gången, vi kom ju tillbaka! Så kommer vi till samlingsplatsen och han är inte där och jag pustar ut en stund och sen vänder jag mig om och där står han med sin keps bakochfram som Luke i Gilmore Girls och jag får hjärtklappning och halvt utbrister ett eh hej hallå! och vänder mig direkt om när jag känner att jag rodnar. Han är så väldigt fin, tystlåten och lugn och han pratar bara med dem han känner men ibland ser jag att han tittar på mig och jag försöker möta hans blick men han springer liksom vidare. Och där finns en tjej i gruppen som är hans ex men de är fortfarande kompisar, jag vet att de inte är tillsammans p.g.a. mina stalkerkunskaper och jag tycker det är svårt att flörta med honom när hon hela tiden är i hans närvaro.

Så är löpningen slut och vi skiljs åt igen, min kompis och jag hade bestämt att vi skulle dricka öl efteråt hon och jag och kanske en annan kille från löpargruppen, men det var inget som resten av gruppen visste om. Så vi springer till ölstället och jag lägger ut en bild på oss och öl och den första som gillar bilden är V. Det är den första bilden han gillat på Instagram sen början av augusti när vi fick kontakt på Tinder. Och det pirrar till i magen, jag blir ännu mer förvirrad än innan och nu kan jag inte sluta tänka på honom igen.

Det kommer en lördag kväll och jag berättar om händelsen för min kompis som säger hårt och snabbt att ja men han är ju inte intresserad! och jag vet att alla tecken visar på att hon har rätt men jag säger att han är ingen dryg idiot som det kanske verkar, jag tror på riktigt att han är blyg och inte vet hur han ska hantera situationen. Kanske är han inte ute för att dejta, kanske är han inte intresserad av ett förhållande men någon slags intresse finns det ju annars hade han ju inte superlikeat. Samtidigt som jag förstår att hade han varit mer intresserad hade han väl antagligen kommunicerat med mig på något sätt.

Jag vet inte, men i mitt huvud snurrar tankar på V och ingen annan kan liksom tränga bort honom. På lördag ska vi springa i Köpenhamn igen och jag hoppas han dyker upp för med några öl under västen kanske jag vågar fråga honom vad det där betydde egentligen och se om det finns något intresse från honom, och kanske säger jag att det var synd att du inte stannade på öl förra gången. Mest av allt vill jag säga att jag önskar att han visste att varje gång jag ser honom slår mitt hjärta dubbelt så snabbt, det bankar i bröstet och jag får lite grand andnöd när han är inom tio meters avstånd.

torsdag 22 september 2016

give it a night, wait for the light.

September är magisk, helt ljuvlig. Det har blivit lite krispigt på morgonen, det är så det märks att det börjar bli höst, men jag går fortfarande till jobbet med bara en kofta, ingen jacka. På dagarna skiner solen från en blå himmel, på kvällarna springer jag mina rundor i shorts och t-shirt. September är alldeles snart slut och då väntar en oktober som det redan finns en massa planer för och jag ser faktiskt fram emot oktober, november. Jag ska köpa en ny skinnjacka och krama skiten ur hösten.

Såklart finns tankarna kvar, det snurrar i min skalle för jag vill ha magi, letar efter ljusglimtarna men vill inte riktigt ta chanserna jag får eller ge mig hän. Och då är det ju svårt att få något att hända. Jag skriver med en kille på Tinder som vill ses, en kompis kompis försöker matcha ihop mig med sin kollega och igår skickade hon att nu har ni båda varandras nummer, först till kvarn! och så är det han på jobbet som är så himla snygg och vars kollega tvunget vill att jag ska ragga på honom trots att min kompis uppenbart är intresserad. Han ska väl inte behöva äta grönsakssoppa om han vill ha ärtsoppa sa hon och insisterar på att hon, jag och han ska gå ut och käka lunch nån dag.

Men jag vet inte. Det är liksom dött inombords, trots all längtan. Jag känner inget driv, ingen lust att gå på dejt eller lära känna nån, men de där magiska kvällarna som jag läser om i andras bloggar vill jag ju också uppleva. Jag skulle ge vad som helst för en förälskelse men jag orkar liksom inte ens försöka.

September, du din magiska lilla månad, jag håller fast vid dig och jag vill inte riktigt släppa taget men jag vet att jag måste och kanske blir oktober månaden jag går på min första dejt sedan förra våren.

fredag 16 september 2016

it's been a while since your heart had a home.

Det är mitten av september nu men det känns som juni, juli, augusti. Sommarvärmen klänger sig fast, även om det sägs att det är sista rycket. Imorgon ska jag på min första 40-årsfest, jag inser att åren går och dagarna springer iväg. Jag försöker träna på att vara här och nu men jag har så himla svårt att inte leva i dåtid eller framtid, nutid och jag är inte vänner men jag övar, försöker verkligen att ta en dag i taget. Jag får nya käftsmällar på jobbet som gör att jag söker nya, jag springer med andra löpargrupper, försöker utmana mig att se möjligheter utanför rutinerna och vardagens lunk. Jag försöker välja nya vägar att gå, för att inte hamna i spiralen av invanda mönster och tankegångar men det är svårt, så himla svårt.

Jag tänker mycket på V, på superliken och varför han bara försvann. Han har inte varit inne på Tinder sen dess, han har inte gillat en enda bild på Instagram sen vi skrev på Tinder, innan gillade han var och varannan bild jag la ut. Jag saknar känslan av pirret som kom med aviseringen att han hade gillat min bild, jag saknar känslan av bekräftelse. Jag ser honom på bilder på Instagram och Facebook och jag gillar dem, inte bara för hans skull, men jag vet att han finns därute och det är nåt med honom som gör att mitt hjärta slår dubbelt så fort som det brukar. Det dunkar liksom BOOM BOOM och jag tycker han är förbannat fin. Men han är i periferin, han är inte tillgänglig, han är inte värd mina tankar men ändå tänker jag på honom till och från hela tiden.

Och så tänker jag på J, bergsklättraren på kontoret, som är så snygg så att man nästan måste kisa. Han som dessutom är supertrevlig och liksom jag tycker att vi borde ha ett rum med ett bollhav på kontoret, precis som på Google. Som jag precis fick reda på bor i samma stad som jag, fast jag trodde han bodde på andra sidan Malmö. Min kompis som jobbar på samma kontor tycker precis som jag att han är svinsnygg och trevlig och hon flörtar med honom en del. Och jag tycker det är lite jobbigt för det var jag som berättade för henne att han skulle börja, hon tyckte han var svintråkig först. Och nu frågar hon mig om han är singel, och jag svarar att hon vet mer än jag om honom för de har pratat om vandring och intressen och det var hon som berättade att han bor i samma stad som jag. Jag vet inte, jag har ju ingen förtur och om hon gillar honom ska hon ju satsa men jag blir lite sotis ändå för jag vet att hon är en sån som skulle kunna bjuda ut honom imorgon, för mig skulle det ta ett halvår OM jag kände av vibbar från honom, annars skulle jag nog aldrig våga chansa. Men det är som det är, det är väl först till kvarn och den som vågar som vinner.

Ibland när det känns extra tomt och trist så påbörjar jag ett meddelande till norrlänningen men jag skickar aldrig iväg något. Det har gått två veckor ungefär sen vi hördes sist på hans födelsedag och jag inser att han är min virtuella KK, jag har aldrig haft en riktig men det är ungefär samma sak. Han är en sån som jag kan ringa (eller i mitt fall, skriva till) när man känner behov av kroppskontakt eller bekräftelse, och även om jag inte får det fysiskt så får jag tillfredsställelse mentalt. Jag vet att han bara är ett meddelande bort från att ge mig bekräftelse som får mig att må bra för stunden, men sämre i längden. För jag vet att det är fel och inte på riktigt, även om vi är två om det. Men varje gång jag motstår frestelsen att skicka iväg ett meddelande så känner jag hur jag liksom växer, jag får lite stoltare hållning, och efter ett tag kommer lugnet i kroppen. Vi kommer säkert att höras igen, nån gång när nån av oss är onykter eller behovet tar över, men jag hoppas att det dröjer och att när det väl händer hoppas jag att det är han som hör av sig först, inte jag.

Och jag fortsätter att hoppas, fortsätter att tro att det nån gång, från nåt magiskt ställe, dyker upp en person som är för mig. Tills dess ska jag verkligen försöka vara här och nu, inte i dåtiden och inte i framtiden. Att försöka bli vän med nutiden, det är det som är min största utmaning.

måndag 5 september 2016

försök och håll dig långt ifrån.

Så kom och gick en helg med kompishäng och löpning i Köpenhamn och som grand final en liten fest hemma hos mig som var så sjukt trevlig. Ni vet när man sitter ett helt gäng med folk där vissa aldrig har träffats men alla ändå känner sig hemma och pratar med alla och skrattar och bara har så himla kul? Så var det i lördags, hurra för såna fester!



Så insåg vi alldeles för sent för att vara en småstad att klockan är halv ett! och vi skulle ut och dansa men väl framme var det världens längsta kö, p.g.a. komedifestival och alla studenter som tvunget skulle ut just samma kväll som vi. Så det blev ingen dans, och på vägen hem började det regna. Jag gick där i regnet och kände mig lite ledsen, ville så gärna ut och dansa. Jag tog upp telefonen och började leta efter konversationen med norrlänningen, det är i såna svaga stunder som jag ger in. Såg att han var aktiv på Messenger och eftersom konversationen var raderad fick jag liksom söka upp honom för att kunna skriva något och där, precis där, stannade jag upp och undrade vad fan jag höll på med. La ner telefonen igen, och gick hem och sov.

På söndagsmorgonen var jag riktigt stolt att jag inte skrivit till honom, det kändes så bra att jag inte gett in för frestelsen, att veta att jag klarar mig hur bra som helst utan hans bekräftelse.

fredag 2 september 2016

I know you always win at this particular game.

Det där med aldrig mer, det gick ju sådär bra. Jag hade ju bestämt mig för att det skulle inte bli nåt mer, hade ju raderat alla fyra tusen meddelanden och det kändes bra. Men så är han tvungen att fylla år två dagar efter mig och jag tänkte att han gratulerade ju mig (två gånger) och om jag inte gratulerar tillbaka känner jag mig som världens bitch. Så jag grattade. Och så var hela cirkusen igång igen... Jag försöker men det går inte så bra, det är så sjukt att han har en sån jäkla makt över mig. Blir knäpp på det och jag ska försöka igen, igår kväll raderade jag senaste konversationen så att det i alla fall ska krävas lite mer för att få igång ett samtal igen.

Igår öppnade jag även upp mitt nätdejtingkonto igen, herregud jag tror det är typ tionde gången, men jag tänker att skam den som ger sig.

Jag försöker i alla fall, även om det inte går så bra. Can't blame a girl for trying, eller hur?

torsdag 1 september 2016

en ny tid.

Så blev det då den 30:e i den sista sommarmånaden och jag fyllde år. Ännu ett år har gått, ännu en födelsedagsmorgon ensam i en säng där det finns plats för två. Men vet ni, det var inte särskilt jobbigt alls. Jag spelade Stevie Wonders' version av Happy birthday på Spotify och öppnade några paket.


Kollade på min telefon och första grattiset var från exet i Australien, vi har inte gratulerat varandra på födelsedagen på flera år men där var det i svart på vitt, ett mail från honom. Och strax därefter ett grattis! på Facebook-väggen från norrlänningen, en timme senare ett stort grattis!-meddelande på Messenger från honom. Som att det inte räckte med det ena.

32 alltså, det känns faktiskt som en bra siffra. Jag tänker att det är en ny tid som börjar nu, idag börjar jag om, sommartiden på jobbet är slut, det är den första i en ny månad och en ny årstid.

lördag 27 augusti 2016

everytime you tell yourself it's alright it just becomes a bigger lie

Vi hörs av ibland, norrlänningen och jag. Han från styrelsen som jag hade ihop det med i våras, han som var otrogen mot sin sambo och inte ångrade det. Han hör av sig med jämna mellanrum, jag har inte velat skriva om det för jag hatar mig själv för att jag inte kan säga nej. Att jag faller för det varje gång, att bekräftelsebehovet och törsten på uppmärksamhet vinner över det sunda förnuftet gång på gång.

Mest är det han som hör av sig och vill prata "minnen", det är smicker och tankar kring vad som kommer hända nästa gång vi ses. Han kommer inte kunna stå emot mig säger han, och trots att jag försöker förklara att jag inte är en sån person som ligger med andras killar så är han övertygad. Jag säger att det nog inte kommer bli så att vi ses igen, förhoppningsvis har jag ett nytt jobb snart och då kommer våra vägar aldrig korsas igen.

Ibland har jag hört av mig först, oftast har det varit i onyktert tillstånd när jag behövt snabb bekräftelse, nån som berättar hur snygg han tycker att jag är och hur fantastiskt det var den där natten. Och jag vet hur fel det är och jag bannar mig varje gång, säger att det måste sluta. Att jag inte får skriva till honom mer.

Häromdagen hände det igen, vi hördes på mitt initiativ men jobbrelaterat och sen ledde det ena till det andra och så var vi där igen och pratade om sånt vi inte borde. Igår när jag kom hem efter en AW som blev middag som blev utekväll så hade han skrivit igen och han gör det oftast när han är iväg på konferens eller på jobbresa. Så även denna gången och han skrev att han önskade att jag var där istället för några av mina kollegor och jag svarade.

Sen insåg jag att det är fan inte okej det här, jag vill inte vara en sån person. Jag skrev det till honom och sa att kanske måste jag ta bort honom på Facebook för att inte lockas, för att det inte ska gå att bara skicka iväg ett meddelande på fyllan. Jag skrev att jag inte vill vara en sån person som gör sånt här. Trist tyckte han men sa att han förstår. 

Imorse raderade jag hela vår chatt permanent, alla fyra tusen meddelanden. Han är kvar men jag får se hur länge. Och jag skäms för mig själv och tycker det är så patetiskt men nu har jag bestämt mig för att det är slut.

Aldrig mer, inte ett hej, inte ett grattis på födelsedagen, ingenting. Det måste bli så, allt eller inget, och eftersom jag inte kan få allt väljer jag hellre att få inget. 

För jag är värd att få allt.

torsdag 25 augusti 2016

but all your flaws and scars are mine.

Augusti är snart över, ännu en sommar går mot sitt slut även om jag vägrar inse att det snart är höst. Jag fyller år nästa vecka och jag fyller år på sommaren, alltså är det fortfarande sommar!

Det där med att fylla år, jag tänker på att häromdagen var det mitt ex födelsedag. Typiskt att man aldrig kommer glömma det datumet eftersom han fyller år exakt en vecka innan mig. Förra året tänkte jag att jag hoppades att jag inte skulle vakna själv på min födelsedag nästa gång. Så har jag tänkt varje födelsedag de senaste fem åren. Min sista födelsedag när jag vaknade bredvid en annan person var när jag fyllde 26. Det känns som en evighet sen. Och nu när det är fyra dagar kvar inser jag att det blir ännu en födelsedagsmorgon utan att jag vaknar bredvid någon.

Jag tänker på bergsklättraren (han är den typ den vackraste person jag sett), på han den andra nya på kontoret, på Victor och så plingar det till i telefonen och någon har skrivit på Tinder men det är knappt att jag ens orkar svara. Och jag inser att om jag inte verkligen försöker kommer jag vakna själv på min födelsedag nästa år också och det gör mig ledsen men samtidigt så vet jag inte hur jag ska göra för att ta mig dit jag vill komma.

Så inser jag att det faktiskt kan hända, jag tänker på kompisens kompis som träffade sin kille för ett år sen och nu är sambo och förlovad, på min syrra som träffade sin nya kille i mars och sen dess bara varit ifrån honom fem dagar.

Att det kan hända, det borde hända, det kommer hända.

torsdag 18 augusti 2016

i stegen fram slår hjärtat tvåhundrafem.

Det här med att vara (nästan) trettiotvå år gammal och känna sig som en nervös fjortonåring, vilket jäkla gissel det kan vara. Det blev alltså måndag och kanske, kanske skulle jag träffa superlike-killen på den där öl- och löpargrejen. Han hade ju skrivit att han bara kanske skulle komma, jag läste det som att det inte var så stor sannolikhet att han skulle dyka upp. Alltså ställde jag in mig på det mentalt för att slippa bli besviken och gick dit i tron att han verkligen inte skulle var där. När jag och min kompis närmade oss mötesplatsen ser jag en snubbe i shorts och t-shirt och med kepsen bakochfram sådär som han brukar ha, på väg dit vi ska. Jag ser direkt att det är han och hjärtat börjar slå, pulsen närmar sig nästan max känns det som. Jag blir fjorton igen, med hjärtklappning och en massa komplex och noll självförtroende. Försöker få min kompis att gå en omväg så att vi ska komma lite senare, så att vi inte behöver gå precis förbi där de står men hon går inte med på det utan vi går direkt dit vi ska, och det blir liksom att vi går förbi honom där han sitter på en bänk.

Jag vet inte om han såg mig, vi fick ingen ögonkontakt, mest för att jag inte vågade titta dit. Jag skyller på att jag fick nån slags akut förvirring och blev supernervös, men också att jag inte kände mig bekväm att gå fram och hälsa när han var i sällskap med andra som han känner och som vet att han och jag inte känner varandra. Jag tror också att jag var så himla osäker på hans intresse, det kändes ju som jag tagit allt initiativ till kontakt och han hade inte varit så väldigt kommunikativ. Kanske var han inte intresserad, kanske hade han tryckt fel och inte menat att superlikea? De där tankarna hade snurrat i mitt huvud och blivit någon slags sanning. Så det blev som det blev, och eftersom han är supersnabb sprang vi inte samma grupp och jag hade ungefär 50 minuter på mig att samla mod innan vi var framme vid slutmålet som var ölstället. Eftersom min kompis bor 100 meter därifrån tog vi inte med oss pengar och telefoner på löpturen så vi sprang och hämtade dem medan de andra gick in och tog plats. När vi kom tillbaka var han inte kvar. Han hade alltså kommit på löpningen men inte stannat kvar för att dricka öl? Jätteskumt, han som gillar öl och även om man inte har semester kan man ju ta en? 

Jag drack tre öl och på vägen hem skrev jag till honom på Tinder att "du glömde ölen! :) om jag inte blivit nervös som en tonåring hade jag sagt hej på riktigt." Han har inte svarat, och det ser ut som han inte ens varit inloggad. 

Denna historia hör hemma i kategorierna #epicfail och #foreveralone och jag börjar förstå varför jag är singel, jag är helt enkelt inte gjord för sånt här.