måndag 28 december 2015

you look like a movie, you sound like a song.

Så går ännu några veckor, ännu en jul är förbi och jag lovar mig själv att nästa år ska jag resa bort nånstans varmt, kanske Bali? Jag tycker inte särskilt mycket om julen längre, älskar såklart att vara ledig och att hänga med familjen men jag tror inte julen kommer kännas som den brukade göra förrän jag får egna barn.

Och jag får sms från han från löpargruppen, och jag svarar ganska kort och tar inga initiativ och nu verkar det som att jag har dissat honom utan att det riktigt var meningen. Ville ju sköta det snyggt eftersom vi ska springa i samma löpargrupp igen i vår men tydligen är jag inte särskilt bra på att vara den som har bollen och bestämmer förutsättningarna. Det var ju aldrig meningen att såra men jag trodde inte jag skulle känna så starkt att jag inte vill träffas igen, jag trodde att om jag hade någon annan hudnära skulle jag glömma bort F och hans leende, hans skratt, hans ögon. Men det funkade inte, i alla fall inte denna gången. Jag tror inte heller att det hade gett så mycket att träffa honom igen, det känns som fjorton års åldersskillnad och inte tillräckligt med pirr i magen eller engagemang är tillräckligt med anledningar och jag måste lita på magkänslan. Du ska ju inte träffa honom bara för att du tror att du borde sa en kompis och jag håller nog med. Samtidigt kan jag ju inte låta illusionen som är F hindra mig från att se andra, men jag tror inte att det gör det, jag tror bara inte att detta var den personen som får mig att glömma honom. Jag tror att han kommer och när han gör det kommer jag skratta åt hur mycket energi och tankar jag lagt på F. Om en månad träffar jag honom igen, och fortfarande känns det mest konstigt. Jag hoppas jag kan spela cool och vara mitt bästa, mest sociala jag så att han får se vad han missar. Och sen tänker jag sluta sörja att det inte blev mer än vad det blev mellan oss.

Imorgon åker jag till Prag för att säga hejdå till 2015 och hej till 2016. Resetips mottages mer än gärna, har inte mycket mer planer än att dricka mängder av öl och vara fruktansvärt social och trevlig med precis alla jag träffar.

Vi ses på andra sidan! Kanske blir 2016 året med stort Å, kanske inte men det blir bra ändå, det vet jag,

tisdag 22 december 2015

ångest och en blinddejt.

Insåg igår när jag googlade löparsnubbens nummer att han är 45. Fyrtiofem. Alltså 14 år äldre än jag. Jag trodde han var max 41? Fick hjärtklappning och lite ångest för det känns ju inte direkt som att vinna på lotto. Dock verkar han intresserad och hör av sig, såklart att det blir så när man själv är halvt ointresserad... Måste fundera ut hur jag ska lösa detta, särskilt som vi ska vara med i samma löpargrupp igen till våren. Om jag ska träffa honom igen, eller bara låta bli. Jag vill ju sköta det snyggt, men vet inte ens var jag ska börja.

Som bonus har jag dock blivit ihopmatchad med en bekants arbetskompis, han tycker verkligen att vi borde gå på en blinddejt. Båda har fått informationen och är öppna för förslaget verkar det som, nu ska någon bara ta tag i det också. Har aldrig varit på blinddejt. Får lite ångest över det också men tänker att det skulle vara en kul grej, har ju inget att förlora osv.

Sådär, fullt ös in i kaklet och avsluta året med lite blandade känslor och ångest, tur att vi snart kan säga sayonara till 2015 och hello there till 2016.

måndag 21 december 2015

kanske är det inte de, kanske är det jag?

Så går ännu en helg, och väldigt snart är det jul igen. Herregud vad tiden går, men det säger jag ju hela tiden och inte gör det nån skillnad. Fokuserar på att jag snart ska vara ledig i nästan två veckor och att det kommer ett nytt år med helt oskrivna dagar, veckor och månader. På alla planer jag har för 2016, på hur mycket bra jag har att glädjas över i mitt liv men såklart även sånt som jag hoppas kunna förbättra och förändra.

Men tillbaka till helgen, som kom efter ännu en trist jobbvecka och i fredags hade vi avslutning med löpargruppen som träffats varje tisdag sedan september. Vissa av människorna där var med redan i våras och vi är en grupp på fem, sex personer som nu har lärt känna varandra hyfsat. Det är så fint att träffa nya personer som man gillar och som man kan se att man skulle kunna umgås med. I fredags var det också en kille med som jag i början av terminen spanade lite på men sen kom ju det här med F och jag har inte sett så många andra sen dess. Jag har inte orkat ta initiativ att lära känna någon heller, men i fredags hamnade vi bredvid varandra på middagen och vi pratade, pratade, pratade och sen gick vi vidare till nästa ställe och han och jag pratade, pratade, pratade och när klockan var halv två var det dags att gå hem och vi sneddade över torget och jag utbrast att vi går och dansar! men ingen i sällskapet var sugen och så kysser han mig bara sådär och säger jag har velat göra det hela kvällen. Han får mitt nummer men det slutar ändå med att vi går ett varv själva runt torget och sen kommer vi överens om att åka hem till mig, trots att han bor i stan.

Han är en sån som är vettig och äldre och en man och en som drar mig nära och jag måste står på tå för att kunna kyssa honom. Han är en sån som stannar hela natten, som smeker min kind och luktar på mitt hår och liksom vill ligga nära. Han stryker över mitt ögonbryn som mamma gjorde när jag var liten och det gör mig lugn på ett märkligt sätt. Men jag får ont i magen för jag tänker hela tiden på F - jag tänker att jag önskar att det var han som låg där bredvid mig istället. Jag tänker på magin, på det kemiska, på blixtarna och dundret. På F som får mig att känna fjärilar och som gjorde att jag inte kunde äta på en hel dag.

Så tänker jag att kanske är det inte de andra det är något fel på, kanske är det jag? Kanske är det jag som liksom fått för mig att det ska vara svårt, att det bara är de som inte vill ha mig som är intressanta? Kanske är det jag som tror att det ska vara magi och kemi och blixtar från klar himmel för att det ska vara något att bli intresserad av? Kanske är det jag som tror att jag inte förtjänar mer än sådär, att jag inte är tillräcklig för att nån ska visa intresse och säga rakt ut att jag vill träffa dig igen och höra av sig redan dagen efter trots att den slarvat bort ens telefonnummer. När jag väl träffar nån som gör allt detta, då liksom stänger jag av och låter en otillgänglig men magisk tjugofemårig göteborgare blockera allt. Det är så att jag börjar undrar om jag ens vill träffa någon, på riktigt.

Kanske är det inte dem, kanske är det jag?

fredag 18 december 2015

F och den lilla, lilla världen.

Det där om att livet ibland är en gyttjepöl och ibland är som att dansa i ett vattenfall? Det kan man ju också applicera på världen, och mest är den tydligen väldigt, vähäääldigt liten.

Vad är oddsen att en av mina bloggläsare har dejtat samma person som jag blev lite förälskad i? En tjej som bor i andra ändan av landet, och vars blogg jag hittat av en slump på samma sätt som hon säkert snubblat över min. Jag tycker det är så himla sinnessjukt! Världen är som sagt väldigt, väldigt liten ibland.

Vill inte outa henne och det hon berättat för mig om F men jag tror vi har ungefär samma upplevelse och jag skrev till henne att

det är nåt helt jävla magiskt med honom som suger mig in och när man känner så för någon tänker jag att man måste våga berätta det. För den känslan får man inte varje dag. Och jag tror han känner något för mig också, det finns kemi och attraktion det är jag helt säker på men kanske är han en sån som är sådär social och trevlig och flörtig med de flesta tjejer han träffar.

Och hon höll med men trodde inte att jag inbillat mig, säkert kände han också någon slags connection. Jag träffade en kompis igår och vi analyserade hela grejen och jag sa att det som är så speciellt med honom är att han ser mig. Han ser människor på ett sånt sätt som man inte kan låta bli att tycka om. När man pratar med honom känns det liksom som att han verkligen uppmärksammar och tar in allt man säger, varje ord, varje liten stavelse. Och han ser på en rakt i ögonen och man sugs liksom in och vill vara i hans lilla sfär, för att det känns så himla bekvämt.

Om ungefär en månad ses vi igen, och känslan inför det? Märkligt. Det känns märkligt. Jag är inte nervös eller förväntansfull som jag säkert hade varit om jag inte berättat och fått reda på att han inte är tillgänglig, men det kommer troligtvis att pirra i magen ändå när jag ser honom i januari. När jag kramar om honom, när han ler sitt särskilda leende och säger hallå du sådär som bara han kan. Men bollen är hos honom nu, det får vara på hans initiativ och jag tänker att jag ska inte vara lätt men samtidigt finns det en liten del av mig som inte skulle säga nej till att vakna med mitt huvud på hans bröst, med mina ben intrasslade i hans igen.

onsdag 16 december 2015

give me something to believe in.

Dagarna fortsätter att bara springa iväg, de liksom rusar, svischar förbi. Jag får lite magknip när jag tänker att det gått ytterligare ett år. Snart är det 2016 och jag trampar vidare i min lilla gyttjepöl som jag ibland kallar livet, det där livet som också ibland är att dansa i ett vattenfall.

Jag får magknip när jag tänker på jobbet, på chanserna jag inte får och samtal med vd i förra veckan som i princip menar att vill jag göra något annat får jag byta arbetsplats. Jag orkar inte längre att ge och ge, och inte få något tillbaka.

Jag får magknip när jag inser att han jag skrev med på Tinder igår har tagit bort matchningen och vår konversation är borta, trots att vi bara skrev om löpning och jobb/plugg. Jag orkar liksom inte med att försöka hela tiden och att det inte finns någon logik i hela grejen.

Jag får magknip för jag tänker på Fredrik ofta, trots att jag inte borde. Jag ser hans namn på intranätet på jobbet, på hemsidan, i telefonen. Och på Facebook, såklart. Ibland går jag in och kikar på hans profil och jag hör hans röst i mitt huvud, hans skratt och hans goa' göteborgska. Jag orkar inte med att jag tänker på honom och fantiserar och drömmer.

----------------------

Så försöker jag tänka på allt det där som är så fucking fint. Till exempel att en av mina kompisar försöker skaffa barn på egen hand och att jag får vara en del av hennes resa, att vi ska åka till Prag över nyår, att jag ska åka till England igen i februari och att det snart vänder och blir ljusare tider igen. Och innan dess ska jag hinna krama om min lillasyster som flyttat hem från Stockholm, hänga lite med min storasyster och hennes barn, skratta med pappa och prata om livet med mamma och fira jul och vara tillsammans allihopa några dagar.

Snart är 2015 slut och jag kan bara hoppas och hoppas lite mer på att 2016 blir mitt år, så som jag hade hoppats att detta år skulle blivit. Snart måste det väl ändå vara min tur?

onsdag 9 december 2015

att sprida lite glädje.

I förrgår skickade jag iväg fyra godispåsar med skumtomtar i, till utvalda kollegor runt om i landet - de jag gillar allra bäst. Igår hade i alla fall två kommit fram och jag fick mail och samtal och en kollega utbrast JAG BLEV SÅ HIMLA GLAD! i telefon och jag blev alldeles varm i hjärtat. Skumtomtarna kostade liksom en tia styck och det var bara en rolig grej tänkte jag, men ibland är det kanske de små sakerna som värmer mest. Skickade en påse till en kollega på hans kontor, mest för att jag verkligen gillar henne men också lite för att visa att jag är en jävligt fin person. Jag hoppas verkligen att han var där och såg hennes reaktion och (förmodade) hyllningar av mig. (Ja jag vet, lite löjligt men jag hoppas ändå att hon bara SOFIE ÄR SÅ HIMLA BRA!)

I natt drömde jag om honom, det var ett tag sen nu. Jag drömde att jag var där igen den dagen när vi träffades i typ tio minuter och han kom in till mig i konferensrummet och frågade hur det var med mig och han var så himla fin med sin halsduk löst hängande. I drömmen sa han att han visst hade tid att ses, sådär i sista minuten, och i drömmen vände jag upp och ner på alla planer och bokade om tågbiljetter för att kunna umgås med honom i typ en timme. Så himla patetisk kände jag mig, i drömmen men även när jag vaknade, för att jag lät honom diktera villkoren. Nu var det ju bara en dröm, men jag hoppas att jag inte hamnar i situationen på riktigt där jag tillåter någon annan att bestämma villkoren helt och hållet.

Jag är fortfarande lite bitter över det där med att en annan person fick rollen jag velat ha men igår formulerade jag klart min ansökan om tjänstledighet för att studera och när vi är tillbaka efter jul och nyår kommer den landa på min chefs skrivbord. Jag väljer att skapa min egen framtid, när jag inte får de möjligheter som jag förtjänar i den situation jag är i och jag tänker inte be om ursäkt för att jag vill ha mer än såhär.

tisdag 8 december 2015

mycket vill ha mer.

Det där med avundsjuka alltså. Så himla ocharmigt och onödigt. Men ändå kommer den över mig som en jävla flodvåg ibland.

Jag är avundsjuk på alla bebisbilder på Instagram och Facebook och mitt hjärta svämmar över av glädje för andra samtidigt som det hugger, hugger, hugger.

Jag är avundsjuk på alla par som hittar varandra, förlovar sig, gifter sig. På kompisar som planerar för bröllop, barn, hund och hus. Jag är självklart glad för deras skull men det gör också så förbannat ont att stå utanför och se på när allt händer runt omkring mig.

Jag är avundsjuk på kompisar som går ut och festar, som har stora sociala nätverk. Jag vet att jag inte är det, men ibland känner jag mig bara så förbannat ensam.

Jag är avundsjuk på vännerna som får jobberbjudande som på löpande band, när jag själv står och stampar och blir mer och mer bitter på min situation. Och jag blir avundsjuk på mina kollegor som får nya roller och den nya, unga tjejen som man anställt i en roll som jag velat ha. Jag vet att de är superduktiga och kompetenta och jag är glad för dem, men samtidigt gör det mig så frustrerad att ingen ser min potential.

....................

Men vet ni vad?

Jag är också så himla tacksam.

Jag är tacksam för att jag är frisk, ultraljudet visade absolut inget onormalt.

Jag är glad för att en kollega igår skrev i ett mail till mig att du är en av de starkaste personer jag känner Sofie.

Jag är tacksam för att jag vågar vara jag, att jag vågar berätta när jag känner något, ta tag i ohållbara situationer och utmana mig. 

tisdag 1 december 2015

tough love.

Jag vet att ni har rätt, och tack för hjälpen. Tough love är det enda som funkar för mig för att jag ska vakna ur min bubbla och inse verkligheten. Det är tufft men samtidigt är det det jag behöver höra/läsa. Det finns såklart två sidor och jag vet inte hans, men hade han varit intresserad borde han ju agerat på ett annat sätt.

Jag tror jag blir mest besviken på mig själv, att jag tar det så personligt. Jag går från världens mest självsäkra person till att vara ett skakande asplöv på väldigt kort tid. Och när det gäller killar är det så himla tydligt och det gör mig både ledsen och besviken. Jag vill ju kunna vara den där starka, modiga personen hela vägen och inte bara i vissa stunder. Jag vill kunna känna att det inte är mig det är fel på, att det inte beror på mig. Men jag är inte där än, trots att jag är 31 år. Jag blir ledsen och besviken att jag gång på gång tror att mitt värde bestäms av nån snubbe som jag inte ens känner. Och jag blir arg på mig själv att jag låter det ta så mycket tid och energi.

Jag vet inte hur jag ska göra för att hantera det, och jag undrar om jag nånsin kommer ut ur den här onda cirkeln. Jag hoppas det, men jag vet inte ens var jag ska börja.

hjälp mig tillbaka till verkligheten.

Du är väldigt härlig du och blir glad av att träffa dig med :-)

Saker kan ju förändras ;-)

Du är go' du :-)

Ord som gör att jag inte kan sluta tänka på honom trots att jag uppenbarligen borde. Kan ni inte bitchslappa mig tillbaka till verkligheten? Få mig att inse att han inte är någon jag borde bry mig om?

Och när jag ändå desperat söker hjälp, vad tyckte ni om svaret egentligen?

Och ja jag inser att ni har annat att göra än att kommentera här men ni är alltid så himla bra och peppiga och mina IRL-vänner har jag tjatat hål i huvudet på. Tack på förhand osv.