måndag 30 november 2015

tre år och jag står kvar och trampar.

Så går tiden, den liksom fortsätter springa iväg. Idag är det en vecka sen jag hade fjärilar och pirr i magen för att jag var i Göteborg och hoppades få träffa honom. Imorgon är det en vecka sen jag skickade det där meddelandet som gjorde att jag hade ont i magen och inte kunde äta på en hel dag.

Fick ju svar till slut och jag överanalyserar varje ord och varje mening han skickar och jag har inte hört nåt sen i torsdags och jag tolkar det som att han inte är så intresserad av kontakt.

Och igår träffade jag en vän som var min sista singelvän som igår firade tre år med sin kille. Tre år, det är helt sjukt! utbrast jag och så sa jag det jag kände att tre år och jag står fortfarande kvar och trampar på samma ställe.

Snälla fina livet, kan det inte nån gång bli min tur? tänker jag innan jag somnar för jag börjar bli trött på att vänta nu.

fredag 27 november 2015

svaret.

På onsdagskvällen kommer svaret. En och en halv dag senare men ett svar som i och för sig gör mig ännu mer förvirrad.

Han skriver 

Det tror jag nog inte att du gör och om du gör det så är ju regler till för att brytas! Du är väldigt härlig du och blir glad av att träffa dig med. Just nu är jag kanske jag halvt om halvt träffar nån tyvärr. Saker kan ju förändras ;-) allt bra annars?

Och jag har ältat och stött och blött det fram och tillbaka tusen gånger sen dess och kommer fram till att det är ett trevligt svar men inte mer än så. Jag tror inte att det pirrar i hans mage som det gör i min men jag väljer att inte lägga mer energi på det nu. Jag har svarat och sen svarade han tillbaka och frågade frågor och jag svarade på det igen och det var igår och han har inte svarat. Tänker att är man förtjust så svarar man ju snabbare än så.

Men! Jag vågade! Det viktigaste av allt och jag är så himla stolt över det.

onsdag 25 november 2015

hjärta före hjärna.

Så går en hel dag och en hel kväll och en hel natt. Utan svar. Och jag vet inte, hur kan jag tolka det annat än att jag läst honom fel? Att han faktiskt bara varit trevligt och inget mer. Eller att han läste mitt meddelande som en kärleksförklaring och blev vettskrämd.

Vad vet jag. Jag vet bara att idag känns det som att någon tryckt på off-knappen, jag är helt likgiltig. Och det skrämmer mig att det går så snabbt, från av till på, men jag tror det är självförsvar och självbevarelsedriften som kickar in och om han hade stått bredvid mig nu hade det pirrat nästan lika mycket i magen som det gjorde i måndags. Men jag blir ändå förvånad över hur luttrad jag blivit, hur jag nästan förväntade mig att det skulle bli såhär och därför blir det nästan bara som en axelryckning.

Även om jag inte tar det så hårt så kan jag kan inte låta bli att bli besviken för jag tycker man förtjänar någon slags svar eller respons när man visar mod och blottar sig sådär. Ett enkelt tack vad fint sagt eller vad som helst men den här tystnaden känns faktiskt lite som en bitchslap.


tisdag 24 november 2015

om att våga.

Igår fick jag se honom i kanske tio minuter och det känns i hela kroppen bara han är i min närhet. Jag blir nervös och pirrig och tonåring all over again och jag får magknip och hjärtklappning.

På tåget hem terroriserar jag alla mina kompisar och ber om råd och vad ska jag göra, jag blir knäpp! En del av dem säger kör, du har inget att förlora! och en del säger ligg lågt tills att ni ses igen i januari. Men jag tror att jag ska spricka för jag vill bara berätta för honom så att jag kan få det ur mitt system och släppa och gå vidare. För jag tror att det vore förödande för mig att gå att vänta till januari och bygga upp en massa förväntningar och sen bli besviken då. Bättre att riva av plåstret nu, så har jag det gjort. En kompis säger sov på saken! och jag tänker att det är nog lika bra att vänta för annars hade jag nog inte kunnat sova inatt.

Så kommer en tisdagsmorgon och jag skickar till honom på väg till tåget och tackar för skjutsen till tåget igår och han svarar inga problem! Det hade varit askul om du hade kunnat hänga med igår förresten ;) (de var några kollegor som skulle ut och bowla igår kväll, därav att han inte kunde dricka öl med mig)

Och jag funderar och har ju redan formulerat ut vad jag vill skicka till honom och så får jag pepp av en vän och så bara gör jag det. Jag skickar ett meddelande rakt från hjärtat, ärligt, enkelt och tydligt.

Bryter säkert mot en massa koder nu och jag vet inte om det finns någon tjej som du träffar men jag ville bara säga att jag tycker du är väldigt fin och jag blir glad när jag ser dig.

Och jag är helt säker på att jag antingen inte får svar eller ett svar som inte är lika som mitt men jag känner i alla fall att nu har jag sagt det jag ville säga, nu är bollen hos honom. Nu kan jag inte göra mer, och jag slipper gå runt och fundera. Antagligen var det jättekorkat och han tycker eventuellt att jag är helt galen men jag orkar inte med spel mer.

Så, plåstret är av och det är ett öppet sår men vilken jäkla känsla ändå det där att våga.


fredag 20 november 2015

him.

Jag kan helt seriöst inte sluta tänka på honom. Det kanske går tio minuter och så tänker jag på honom igen. Sitter i ett telefonsamtal och efter två minuter vandrar tankarna direkt. Fyller i ett Excel-ark och efter en halv minut så står jag bara och stirrar rakt in i skärmen.

Jag får nästan sätta mig på mina händer när jag ser att han är online på messenger för jag kan verkligen inte skriva något mer till honom. Bokar in ett möte på kontoret i Göteborg på måndag mest för att ha en legitim ursäkt att få se honom fastän det hade varit smidigare att ha mötet någon annanstans. Herregud vad jag känner mig patetiskt och jag hoppas verkligen det bara är en väldigt kort fas för man blir ju helt dum i huvudet av att hålla på såhär.

Han, han, han, han, han.

torsdag 19 november 2015

say you'll see me again even if it's just in your wildest dreams.

Vi skickar meddelanden på messenger hela eftermiddagen, det är nog så att hans ögon också glittrade. Jag överanalyserar varje ord men han skriver saker som gör att jag nog inte har helt fel. Alternativt är han bara en väldigt trevlig person, men jag väljer att tolka det på det andra sättet.

Och det pirrar lite i magen även om det är en dålig ekvation för vi kommer inte ses förrän i januari igen men jag struntar faktiskt i det för det viktiga i hela historien är att jag vågade ta steget och ta initiativ för att se om det överhuvudtaget fanns intresse. Och jag är nöjd så, det räcker fint för mig även om det såklart hade varit alldeles fantastiskt trevligt att få se honom igen redan på måndag.

Det är som det är, och jag har inga förväntningar eller förhoppningar men jag hoppas ändå lite på att när vi ses i januari så kanske jag får vakna ihoptrasslad med honom igen, med mitt huvud på hans bröst.

glitter.

Såklart blev det som jag trodde, pirr i magen och en massa tankar på hans hand på mitt lår, hans läppar mot mina.

Det var som en kemisk reaktion och glitter i ögonen och vi tittar på varandra och ler och jag tänker hela tiden fan! fan! fan!

Jag kommer hem sent på kvällen och min kompis har messat och frågat hur gick det idag? och jag svarar kort han är så jävla fin.

Och så skickar jag ett meddelande till honom på messenger att jag hoppas att han kommit hem till Göteborg säkert och att det var fint att se dig igen. Vid halv tre vaknar jag och han har svarat att det var väldigt kul att se dig ;-). Jag somnar om och sover halvryckigt hela natten, drömmer konstiga drömmar och vaknar tidigt av regn som slår mot fönsterrutan.

På vägen till jobbet skriver jag att på måndag är jag i Göteborg, har du lust att ta en öl efter jobbet? för jag tänker att jag är 31 år och om jag vill något måste jag kunna säga det utan att spela en massa spel, jag är för gammal för det.

Om jag bara inbillar mig att hans ögon också glittrade då är det bättre att jag vet det, jag kan ta ett nej - det har ju hänt förr.

onsdag 18 november 2015

in the cold november rain.

Det är jobb, jobb, jobb, jobb. Mitt liv består just nu av jobb och åter jobb, men snart lugnar det ner sig igen. Jag jobbar och när jag inte jobbar så tränar jag och när jag inte tränar försöker jag vara social eller ta igen teveserier, alternativt sova. Men tiden försvinner som under mina fötter, timmar blir till dagar blir till veckor blir till månader och snart är 2015 slut. Som vanligt hoppas jag ju alldeles för mycket på nästa år, jag har gjort det varje år sen 2011 när jag flyttade hem från Australien. Men jag har en bra känsla för 2016, det är nyårsresa till Prag, weekendresa till England i februari, fjällen till sommaren och så förhoppningsvis en förändring och en nystart.

Förutom jobb snurrar tankarna i huvudet mest kring att jag ikväll ska träffa honom igen och jag vet verkligen inte hur det kommer kännas. Jag hoppas jag gör en för stor grej av det och att när vi väl ses är det hur lugnt som helst men jag vet inte och jag hoppas bara att jag inte får pirr i magen och att det enda jag kan tänka på är hans hand på mitt lår, hans läppar mot mina.

onsdag 4 november 2015

a one of a kind person.

Jag får inget mer svar på hela dagen och jag tänker att han kommer nog inte svara alls. Och jag förstår honom för det är säkert inte så lätt för honom heller att läsa vissa av de saker som jag skriver. Såklart väcks en massa känslor och tankar till liv, det har ju gått fyra år.

Så vaknar jag till i natt och när jag kollar på mobilen för att upptäcka att klockan bara är 02.13 ser jag att jag fått ett mail. Min första tanke är att det är reklam eller någon kampanj men jag kollar ändå. Han har svarat, igen. Han skriver saker som att det inte var mitt fel att det tog slut, att det var hans egna osäkerheter och stress som låg bakom allt. Och så skriver han i slutet att jag är en one of a kind person. 

Jag sover bara stötvis resten av natten och när klockan är kvart över fem går jag ut och går en lång promenad. När jag kommer hem läser jag mailet igen, två eller tre gånger, och det hugger till i hjärtat att de allra finaste komplimangerna jag fått kommer från honom trots att det gått fyra år sen allt tog slut.

Men jag tror att precis som jag skrev till honom så är det nog så att man kan älska någon mer än livet självt och ändå räcker det inte till.

tisdag 3 november 2015

det långa svaret.

Jag fick svar. Ett svar som fick mina ögon att tåras för jag hade inte väntat mig ett lika långt mail tillbaka. Hade nog på ett sätt inte väntat mig ett svar överhuvudtaget, men på ett annat sätt blev jag inte heller förvånad när det kom två timmar senare.

Han skrev att han skrivit hundra mail som han aldrig skickat, att han knappt träffar sin pappa längre eftersom han (pappan) sen jag flyttade därifrån tog avstånd från honom. Han skriver att han påminns om mig varje dag, fortfarande såhär fyra år senare. Att han kör förbi vårt hus varje dag från jobbet och att han då alltid tänker på mig och undrar hur jag har det.

Ögonen tåras och jag är tvungen att gå och sätta mig på en avskild plats på kontoret. Jag läser mailet om och om igen och jag svarar några timmar senare. Jag väntar fortfarande på ett svar som jag inte tror kommer eftersom det gått en hel dag sen jag skickade mitt svar på hans mail som jag avslutade med orden apparently sometimes love just isn't enough.

måndag 2 november 2015

utkast som blev ett brev.

Jag har precis skickat världens längsta mail till någon jag antagligen inte borde skicka till men jag fick en känsla häromdagen att om allt tar slut så vill jag att han ska veta. Det finns saker som inte blev berättade, och det har gått fyra år och jag vill att han ska veta att jag aldrig hatat honom, aldrig ångrat att vi träffades, att jag aldrig vill göra något ogjort.

Ibland tror jag det är bra att reda ut saker, även om det gått fyra år, och jag vill att om det händer något med mig så ska det inte finnas en massa outredda saker och kanske var det fel men kanske var det också helt rätt. Det känns i alla fall lite lättare över bröstet såhär efter att jag tryckt på skicka-knappen.

It's been 4 years, longer time apart than together and I just wanted to let you know that I have never hated you and I never will. A little piece of my heart is still in Australia with you, that I am sure of. I'm also sure we made the right decision based on the circumstances. Just trust me when I say that I have never regretted anything, meeting you was the best thing that has happened to me so far in my life. If I hadn't met you I wouldn't have had all the experiences that I have now and I am forever grateful because they have made me who I am today. You also taught me to love unconditionally and I know what love should feel like. Not everyone has had that experience, and I hope I get to experience it again one day.