onsdag 28 oktober 2015

om en utmaning.

Jag har bestämt mig för att försöka göra så som jag aldrig gör, det vill säga sluta tänka och bara göra saker.

Därför har jag beslutat (efter bara två dagars betänketid!) att springa ett fjällmaraton. 43 kilometer på hög höjd i grym terräng och bland berg och sjöar. Två klick och sen var det bokat och betalat. Ingen återvändo, bara framåt! Hej fjällen 2016, och hej livet för att du bjuder med mig på en helt fantastisk resa.


om hjärtklappning.

I natt drömde jag att jag var med barn, att det äntligen låg en liten bebis i min mage. (Som ni vet är ju min barnlängtan stor, det har jag ju skrivit om till exempel här och här.)

Och så vaknar jag med ett ryck av att hjärtat slår som om jag sprungit ett halvt maraton och jag har en klump i halsen att jag vill inte! och kan man ångra sig? för jag längtar ju ihjäl mig och det värker i kroppen ibland men jag vill verkligen inte göra det själv.

Men alternativet att vara utan är liksom inte heller vad jag vill, jag vet inte vad jag skulle gå sönder mest av - att göra det själv eller inte göra det alls.

måndag 26 oktober 2015

jag såg på dem och sen såg jag på dig, på dig.

Så får man svar på ett mail från honom och det är två smileys och då pirrar det till i magen och jag orkar inte med mig själv ibland, att jag är så jävla lättpåverkad. Att jag liksom överanalyserar minsta tecken och bara vad betyder detta? när det inte betyder ett skit mer än att han försöker svara på ett trevligt sätt. Ibland undrar jag om jag är 13 eller 31, det lutar verkligen åt det förra snarare än det senare för tillfället.

onsdag 21 oktober 2015

you had me in the palm of your hand.

Jag vet inte om det är för att hans bröst var det senaste jag lade mitt huvud på, om det är för att det är hans läppar som är de senaste jag kysste. Om det är för att det är hans händer som är de senaste jag hade på min kropp. Jag vet inte om det är för att det är hans röst som senast viskade i mitt öra, om det är för att det är hans kropp som jag senast var hudnära.

Jag vet inte om det är därför men jag tänker på honom väldigt ofta, mer och mer nu när jag vet att vi (kanske) snart ska ses igen.

Och jag vet inte om det är för att det är hans ögon jag senast tittade djupt i, om det är för att det är hans hår jag senast drog handen genom. Om det är för att det är hans ben som mina senast var intrasslade i, men herregud vad jag tänker på honom just nu och jag kan inte sluta tänka på allt det där som han sa och gjorde och jag hatar att jag tänker på honom, att jag önskar att det kunde bli något mer.

and his voice is a familiar sound.

Jobbar, jobbar, jobbar. Dagarna går och det känns som att tiden bara svischar förbi. Har så otroligt svårt att förstå hur snabbt veckorna går, att det snart är november. Jag får nya provsvar och det är inget bra svar utan nu väntar nästa steg. Och jag blir nojig och får ont i hjärtat av oro för det som likaväl kan vara absolut ingenting kan också vara något allvarligt. Jag försöker att inte tänka på det, jag låtsas liksom som ingenting tills jag vet mer. Överlevnadsstrategin kickar in, för att inte hjärnan ska springa iväg helt.

Och det snurrar vidare, jag springer med min löpargrupp och blir betuttad i vår coach och en annan kille i gruppen är jättesöt men de är båda gifta/förlovade/tillsammans och jag orkar inte bry mig mer tänker jag för mig själv för alla jag känner nånting för är ju alltid upptagna. Så planerar vi för ett event med jobbet och jag får reda på att han ska komma dit och jag blir helt nervös men tänker att vi måste ju träffas nån gång och lika bra att få det överstökat. Jag är bara rädd att jag kommer bli helt knäsvag och bara tänka på hans hand på mitt lår, hans läppar mot mina.

fredag 16 oktober 2015

och huden kring hjärtat är tunn.

Det är fredag igen och jag är så himla trött. Jag kämpar med blytunga ögonlock varje morgon och det har gått flera månader nu och jag blir inte piggare. Så jag ringer läkaren och frågar om det beror på medicinen och hon ber mig gå och ta prover för att utesluta något annat. Och jag går till vårdcentralen och blir stucken i armen och får ångest när vågen visar flera kilon mer än den brukar och jag förstår inte för alla kläder passar och jag ser likadan ut men känner mig tjock. Får besked att jag har förhöjt levervärde och hon vill att jag ska gå tillbaka på måndag och ta nya prover för att utesluta att det blivit något fel. Och jag börjar googla "förhöjda levervärden" och blir nästan hypokondriker. Men något är fel, det känner jag ju. Blytunga ögonlock varje morgon är inte normalt, att känna som att man nästan går in i en vägg varje gång man vaknar är inte normalt. Att längta efter helg för att få sova och ta det lugnt är inte normalt.

Förutom allt detta lyssnar jag sönder Tomas Andersson Wij och längtar ihjäl mig efter lejonvrål och någon att somna tätt intill men jag orkar nästan inte med min längtan. Så jag stänger av och tänker på allt annat, som till exempel en nyårsresa till Prag, träningen inför halvmaraton i England i februari och min plan för att skapa min egen framtid.

torsdag 8 oktober 2015

plan a eller b, det kvittar.

Så har jag varit på intervju för ett jobb som på pappret lät alldeles precis som något jag letar efter. Blev kallad som en av 160 sökanden, men det var inte som jag tänkt. Magkänslan skriker nej! och jag känner att jag måste lita på den.

Det blir inte detta jobbet men det blir bra ändå, jag har ju min plan a eller om det är plan b men det kvittar för jag vet att det blir bra ändå till slut.

onsdag 7 oktober 2015

plötsligt händer det.

Ett missat samtal igår. Samma nummer ringer idag.

Hej! Har du möjlighet att komma på anställningsintervju imorgon?

Ett jättespännande jobb, ett av drygt tio som jag sökt de senaste månaderna och plötsligt händer det! Någon ser mig och min potential.

Och nu har jag googlat och det verkar vara en hel drös folk i min ålder som jobbar där och det är internationella kontakter och resor till Afrika och Asien och jag vet att jag springer iväg i tankarna och man ska inte ta ut nåt i förskott, det är bara en intervju-mantrat ekar i mitt huvud.

Men ändå. Någon såg mig, någon vill ge mig en chans. Det är verkligen som man säger att plötsligt händer det, bara sådär helt out of the blue.

Livet alltså. Du är en berg- och dalbana och jag hänger inte alltid med i svängarna men jag älskar att det ibland går uppåt och inte bara nerför.

tisdag 6 oktober 2015

in your wildest dreams.

Vaknar till en bild av honom på Facebook, han är uppklädd i kavaj och ska åka till Norrland på tjänsteresa. Och i magen känns det ett pirr, och i hjärtat hugger det till lite för han är så himla fin. Och jag vill gilla eller kommentera men väljer bort båda alternativen. Det är liksom inte värt det.

På en sekund kastas jag tillbaka till kvällen, den där torsdagen när jag hade varit vaken sen nollfyratrettio och några glas vin för mycket ledde till att vi vaknade upp tillsammans i mitt hotellrum. Kastas tillbaka till hans hand på mitt lår, på hans läppar mot mina, hans leende. Och nu som då slås jag av att jag tycker att han är så vacker. Han med de fina ögonen, det perfekta håret, det vita leendet. Han med charmen, med dialekten, med intelligensen.

Jag kastas tillbaka och om jag blundar känns det nästan som han ligger där bredvid mig, hur han viskar i mitt öra och hur min kudde luktar som honom. Men när jag öppnar ögonen igen är det bara en bild av honom på en skärm och jag tänker att nån gång måste det bli min tur, nån gång kommer jag få vakna av en sån som honom bredvid mig på riktigt och inte bara som en bild på en skärm.