tisdag 29 september 2015

om att skapa sin egen framtid.

Plötsligt bara händer det. Jag har en plan. Jag har hittat en väg att kanske nå dit jag vill, att få jobba inom det område jag skulle vilja.

Jag sa till mig själv i somras att jag skulle ge det ett år till, och om inget hänt på ett år så gör jag något drastiskt åt min situation. Och nu tror jag jag hittat det. Om jag inte får nytt spännande jobb innan dess så tänker jag söka en utbildning som är på ett år, och vara tjänstledig på halvtid. Nu ska jag bara kolla upp allt som behövs göras, men herregud vad bra det känns i hjärtat just nu.


måndag 28 september 2015

blank space.

Dagarna de bara går och går, och snart är september slut. September som har bjudit på helt fantastiskt sensommarväder och jag går fortfarande utan strumpor i mina skor. September, finaste du, snart är det höst på riktigt och jag fasar alltid för mörkret för inget får mig lika deppig som novembermörker.

Och dagarna de går och går, jag anmäler mig till ett halvmaraton i England och lyssnar sönder Ryan Adams nya album och söker ett, två, tre nya jobb. Försöker att inte tänka för mycket, utan bara vara. Vet att jag borde gå ut mer, festa, dejta, leta upp nya bekantskaper men jag vill helst storstäda hemma, vara i kolonin, springa och se på teveserier.

Medan dagarna går och går och september blir till oktober känns det i hjärtat som att jag slösar bort de bästa dagarna i mitt liv men jag kan inte hela tiden tänka att jag måste eller behöver göra saker, jag måste bara få lov att vara. Det måste få vara bra så, för jag klarar inte att hela tiden längta efter mer.

onsdag 23 september 2015

and I wanted to tell you.

So I wanted to tell you I went to Brighton this weekend, I've been wanting to go for ages but I just haven't got around to it. I was nervous and a bit worried about how I would feel coming back, because everything about Brighton reminds me of you. Of us. It's been 5 years, and I can't believe how time flies.

I wanted to tell you that I arrived at the bus station and my first thought was an image of you standing there waiting for me that time I came back for a weekend, after my Australia-trip. I wanted to tell you that when we got our seats on the bus, my first thought was that this was the place you first told me you loved me. And I wanted to tell you I walked past our house in Guildford Road and it was empty, they are doing it up (which is probably about time.) I wanted to tell you the fish & chips place is still there, still as dodgy-looking as it was back then. 

And I wanted to tell you about our long walks along the seafront, and the bustrip to Eastbourne which made me think of Mike & Tina and her grandmother and I wanted to tell you about walking past the Walkabout and Browns and remembering the times we spent there with the cricket team.

I wanted to tell you I went to see Nick & Jo in their sports shop in Hove and Jo gave me the longest hug and Nick is all skinny and apparently runs a marathon in under 3 hours 30 minutes. I said I'd be back in February for the Brighton Half Marathon and Jo invited me to stay with them. 

I wanted to tell you that I had a coffee at "our" Starbucks in Churchill Square and it made me think of all the times you waited for me there when I came on the bus from work. I wanted to tell you sitting in the same spot as we used to made me cry for the first time during the trip. I cried in Starbucks and my mum held my hand and I told her how unfair it is, that I was able to find love just the one time and then never again. And I wanted to tell you I meant every syllable of every word of that sentence.

And I know I shouldn't press the 'send' button and I probably won't but if I do I hope that it doesn't make you angry or sad. 

tisdag 22 september 2015

utkast.

Och så ligger det nu ett mail i min utkast-mapp som jag verkligen inte borde skicka men aldrig har jag känt att jag vill skicka ett mail lika mycket som det här.

om att gå på gatorna man gått hundra gånger tidigare.

Så kom och gick en helg, men denna helgen var annorlunda eftersom jag inte var hemma. I helgen gick jag på gator jag gått hundra gånger innan, jag gick i backar och nerför trappor som liksom sitter i muskelminnet. Fast då gick jag dem med honom, denna gången med mamma.

Och jag som var så nervös och trodde jag skulle känna tusen känslor när jag stod där på perrongen, jag kände ingenting.

Jag klev av bussen och kände ingenting.
Jag gick förbi vårat gamla hus och kände ingenting.
Vi åt lunch och middag på en av våra favoritpubar och jag kände ingenting.
Vi gick längs strandpromenaden där han & jag gått så många gånger och jag kände ingenting.

Fredag, lördag, söndag och jag kände ingenting.

Jag kramade om människor jag inte träffat på fem år och jag blev nästan gråtfärdig, men minnena av honom & mig, av oss, det kändes ingenting.

Så satt vi på "vårt" Starbucks igår eftermiddag och då kom liksom en våg av panik, hjärtat klappade snabbare och jag sa att det känns lite jobbigt att sitta här. Och då kom de, tårarna.

Tårarna över det vi hade, över det vi förlorade, över det jag inte hittat igen. Och jag sa till mamma att det är så orättvist att det blev såhär.

Jag sa att det är så himla orättvist att jag kunde träffa någon en gång och sen aldrig igen och jag menade varje stavelse i varje ord i den meningen.

torsdag 17 september 2015

memory lane.

Imorgon åker jag till England, tillbaka till stan där vi träffades och där vi bodde tillsammans i ett och ett halvt år. Jag har inte varit där sedan vi tog vår sista promenad längs stranden, inte gått på gatorna vi gick på fem och ett halvt år. En evighet, en ocean av tid.

Jag har pirr i magen av förväntningar och förhoppningar, pirr i magen av att jag inte vet hur jag kommer känna när jag står där på tågstationen med min resväska. Om jag kommer kastas tillbaka sex år i tiden till första gången jag kom dit, den där februaridagen 2008 när solen sken från en klarblå himmel och det redan luktade vår. Om jag kommer känna sorgen i bröstet över vad vi hade och vad som gick förlorat, om jag kommer ångra att jag någonsin flyttade därifrån.

Men jag känner mest av allt en längtan efter att gå på gator som jag inte gått på fem och ett halvt år, att se hur mycket som förändrats sen sist, och minnas alla fantastiska saker som hände under den tid jag bodde där. Jag vill gå i gränderna och ta genvägarna som vi gjorde, jag vill skratta åt galenskaperna som skedde på pubarna och barerna, jag vill gå uppför backarna och ställa mig och se ut över havet. Jag längtar efter att känna havsluften i mina lungor, att gå på stranden och minnas första mars 2008 när vi badade i engelska kanalen och jag vill le för mig själv åt alla knasiga bussresor från stan till Hollingdean. Jag vill prata engelska och dricka öl och krama om personer jag inte sett på fem och ett halvt år, och jag vill berätta för dem vad som hände sen och jag vill veta hur de haft det sen sist.

Jag längtar efter staden som gav mig min största kärlek hittills i livet, och med det tog en stor del av mitt hjärta. Jag längtar efter dig min fina stad, och jag har saknat dig. Herregud vad jag har saknat dig.

Imorgon ses vi igen.

måndag 7 september 2015

knuten näve.

Och så mitt i allt grubblande så dyker det upp ett spöke från förr. En kille som brukade vara sjukt otrevlig mot mig i högstadiet och gymnasiet dök upp på kontoret. Sprang in i honom utanför entrén och sen åkte vi hiss upp och han bara hej! men vi känner ju varandra. Jag svarade lite kort sådär att ja jo det gör vi ju och sen när jag gick åt mitt håll så sa han att det var kul att träffas, det var ju typ 15 år sen sist! och jag knöt handen och tänkte att ja du var ett svin mot mig sist vi sågs men eftersom man är vuxen så svarade jag istället tack detsamma! och gick med knuten näve två trappor ner.

så tänker jag att jag säljer mig så jävla billigt ibland.

När allt jag egentligen vill är att nån ska se mig, älska mig, bli min.

förlåt men jag är bara så jävla rädd.

Så går en helg och jag dricker mer alkohol än på länge på fredagen och lördagen är också festlig och jag vaknar en söndag med trötthet och sorg i bröstet. Det har inte hänt något särskilt som gör att jag känner så förutom den där norrlänningen som jag skrämt bort för att jag är alldeles för fokuserad på att definiera saker. Eller, jag är alldeles för fokuserad på att inte slösa bort min tid eller fästa mig vid någon som ändå bara vill vara i periferin. Så jag är kanske lite för ärlig och så försvinner han bort, precis som alla andra gör. Och jag är så himla trött på att ständigt vara på tå, att hela tiden vara förberedd. Jag kan inte riktigt slappna av och bara låta saker hända utan min kontroll.

Förlåt men jag är bara så jävla rädd. Rädd för att missa något, rädd för att förstöra något, rädd för att förlora något.