måndag 31 augusti 2015

ett fel närmare rätt.

Så läser jag bloggar där det är fladder i magen, bebis på gång, och i sociala medier svämmar det över av par som gifter sig, förlovar sig, kompisar som blir föräldrar.

Och jag tycker såklart att det är fantastiskt fint för allihop, alla är så himla värda det, men jag känner samtidigt att jag tar ett steg fram, och två steg tillbaka ibland. Att det liksom blir fel istället för rätt och att det gör att jag inte kommer framåt. Kanske ska jag inte tänka så, utan istället tänka att det är ett fel närmare rätt.

Jag måste lära mig att se det som finns framför mig
Och det som ingen kan ta härifrån
Och även om jag inte vet vart jag ska
Så får jag aldrig sluta gå

Ett fel närmare rätt
Ett sätt att se på sorgen

om du stannar är jag bara för dig, du får göra vad du vill med mig.

Så går en helg, jag fyller trettioett och firar med födelsedagskalas i kolonin. Förra året åkte vi till Brooklyn, och firade min födelsedag från morgon till kväll. Ett år äldre, ett år bättre? Inte vet jag, ibland känns det som jag fortfarande är tjugoett, ibland känner jag mig som femtioett.

Och så kan man snabbspola tillbaka bandet till torsdag-fredag och personalkonferens på Arlanda. Jag tror inte jag berättat för er om norrlänningen som sitter i styrelsen och som jag träffat en gång, men vi hörs nästan dagligen på messenger och så var han där i torsdags och hade inte sagt nåt. Och så kramas vi och pratas bara vid lite snabbt för det är fullspäckat program. Sen åker han hem och så hörs vi på messenger hela dagen och på kvällen är det middag och fest och har man varit uppe sen 04.30 så går man liksom på extrabatterierna och ja herregud. Vilken kväll, vilka människor! Och jag snurrar in mig i konversationer med vår yngsta medarbetare, 25-åringen från Göteborg som är så jävla söt och det säger jag till honom. Det och allt annat jag tänkt på sen jag träffade honom första gången för ett år sen.

Sen vaknar vi ihop i min säng och han är så fucking fin. Han smyger till slut iväg till sitt rum och sen har vi en hel dag av konferens och så ser jag att han sneglar på mig från andra sidan och

så ler han. Sådär hemligt, sådär så att man liksom ser på honom att han och jag ju vet nånting som inte de andra vet.

Men han har en tjej som han träffar och på flygplatsen på väg hem skickar jag ett meddelande och frågar om han har ångest och han säger att han hade det men det gick över snabbt och att det var fint det som hände. Och jag svarar samma tillbaka. Så skriver han vi hörs snart och jag tänker att det är sånt man säger och ändå igår på min födelsedag så gick jag hela dagen och

väntade på ett grattis från honom som aldrig kom.

måndag 24 augusti 2015

if you forget, i will remember.

Jag har haft en av mina bästa helger på väldigt länge. En helt fantastiskt fin helg faktiskt, men mer om det senare. För det går liksom inte att undvika att jag varje år den tjugotredje augusti tänker på honom, exet från Australien. De smyger liksom fram, tyst och försiktigt, tankarna på honom och allt det som var men också det som inte var.

Igår fyllde han alltså år, trettiofyra år och det har gått fyra år sen jag flyttade från honom. Fem år sen vi firade en födelsedag tillsammans. Då var han tjugonio, jag var tjugosex. Året det tog slut fyllde han trettio, jag tjugosju. Om sex dagar fyller jag trettioett, och det verkar helt omöjligt att glömma hans födelsedag men det blir väl så när man fyller år med exakt en veckas mellanrum.

Varje år funderar jag på om jag ska skicka ett grattis!-mejl men det blir inte mer än tankar för det gör ingen skillnad, det river bara upp sårskorporna på mitt allra största sår. Det finns liksom ingen anledning att rota i det där. Han har ju gått vidare med en ny, jag är över oss, men såklart tänker jag på honom ibland. Undrar var han bor, var han jobbar, vad han tänker på. Om han tänker på mig nån gång, om han också undrar hur jag har det.

Och även om han glömt kommer jag att komma ihåg, den tjugotredje augusti kommer nog alltid förknippas med honom.

------

Spola tillbaka bandet, till i lördags och en tolvtimmarsdag i Köpenhamn med fin vän. Vi fick sol och tjugofem grader och strålande fint väder. Upptäckte delar av Köpenhamn jag aldrig upplevt, strosade runt i nya stadsdelar och drack öl. En av de bästa dagarna denna sommaren, en dag jag kommer minnas och jag ska stoppa minnena i en liten ask och plocka fram en mörk novemberdag när livet känns tråkigt och trist.

Och om jag glömmer finns bildbevisen som påminner om en av sensommarens allra bästa dagar, en dag som fick mig att minnas hur fantastiskt fint livet kan vara ibland.

måndag 17 augusti 2015

krossat glas.

Igår lyckades jag med bedriften att krossa ett av glasen i mina fönster, eller ja det var ju inte jag utan vinden. Efter stor dramatik och förbannad hyresvärd och ord som det här kommer bli dyrt! har jag inte sovit särskilt bra i natt och har drömt en massa mardrömmar om att det krossade glaset som hamnade på trottoaren istället hamnade på en person och herregud vad illa det kunde gått.

Men jag mår ungefär lika dåligt som jag absolut inte förtjänar idag och skulle kunna börja gråta vilken minut som helst. För jag orkar inte med drama och arga människor, hot om skadestånd och en massa pengar och jag ska ringa till mitt försäkringsbolag nu och hoppas att de kan ge mig besked som lugnar nerverna.

Livet alltså, upp och ner, ner och upp. Och en jävla massa drama mest hela tiden.

fredag 14 augusti 2015

morgonstjärnan.

Det finns en kille i periferin, en kort, mörk sådan med ett fantastiskt skratt och mörka bruna ögon. Han finns bara i utkanten, i skuggan av en dröm, så långt borta men jag tillåter mig ändå att dagdrömma om honom för han är speciell. Han är vacker men ändå jordnära, hans namn betyder morgonstjärna och det är så fint att jag ler när jag tänker på det.

Han är i periferin för att vi bara har träffats två gånger, men förra gången vi sågs så sa han till mig att han kom ihåg mig för (citat) "vi hade ju en sån connection"  och där och då dog jag lite inombords men jag låtsades som ingenting för han hade ju flickvän (såklart!).

Han är i utkanten, i skuggan av en dröm för han bor i huvudstaden och hade fram tills för några månader sen ett förhållande. Så fick jag nyligen reda på att han faktiskt var singel då när han sa det där om vår connection, och efter en halv flaska vin så la jag till honom som vän på Facebook och det pirrade lite i magen när han tackade ja. Idag hade han kommenterat min status och det gjorde mig löjligt glad.

Han är så långt borta men jag dagdrömmer om honom ibland för han är fin som en stjärna på himlen, och jag drömmer om att vara ett stjärnfall på någons himmel en dag.

onsdag 12 augusti 2015

hold back the river.

Som en flodvåg kommer de ibland, alla känslorna på samma gång, som en våg som sköljer över mig. Och jag försöker hålla huvudet ovanför vattnet men jag känner mig ändå som mest levande när jag är under, nära ytan, men ändå under vattnet. Jag försöker välja vilka vågor jag ska dyka in i, och vilka jag ska låta skölja över mig men oftast blir det ett och samma resultat. En flodvåg som sköljer över mig, som låter mig åka med en liten stund innan jag sjunker ner under ytan.

Och jag vet inte hur jag ska vara eller hur jag ska känna, jag vet bara att jag längtar så oerhört efter någon att hålla i handen när flodvågorna kommer. Att jag ibland nästan går sönder av tanken att jag inte minns hur det känns att vara under ytan med någon annan än mig själv. Att jag inte vet hur jag ska hantera tankarna på att jag tror att jag alltid kommer dyka i vågorna själv. Att jag inte orkar försöka hålla huvudet över ytan längre, att jag bara vill sjunka till botten ibland.

Att jag längtar efter att någon ska komma och skölja över mig som en flodvåg, att någon ska bli mitt alldeles egna hav.

tisdag 4 augusti 2015

drömmer om dig nu.

Jag drömmer om honom nästan varje natt nu. Om honom, exet, han från Australien. Vaknar med en klump i magen, tryck över bröstet. Det är drömmar utan egentligt innehåll men han dyker upp med jämna mellanrum, och det handlar inte om att vi är ihop utan att vi ses. Att vi får kontakt, att vi pratar, att vi liksom reder ut allt det där som aldrig reddes ut ordentligt.

Jag vet inte vad det betyder men jag är väldigt nära att fråga min doktor om jag kan öka min dos så jag slipper vakna med ångestkänslor var och varannan morgon. Eller så är det ett tecken på att jag behöver nån sorts kontakt med honom, jag vet inte. Det är förvirrande och frustrerande. Och väldigt, väldigt utmattande.

måndag 3 augusti 2015

tillbaka.

Tillbaka på jobbet efter semestern, och tillbaka på bloggen. Jag har haft fyra underbara semesterveckor, har mest hängt i kolonin och tagit varje dag som den kommit. Har gjort kortare utflykter men inga resor. Känner mig absolut inte redo att börja jobba igen, och har kollat efter nya jobb ungefär tio gånger om dagen på semestern. Behöver en förändring, behöver en nystart. Känner mig inte så himla ensam som jag gjorde innan semestern, men jag längtar efter sällskap och har börjat drömma om exet igen, om han från Australien.

Första dagen tillbaka på jobbet och jag ska be om ledigt för att kunna åka på weekendresa till England i september, tillbaka till där jag bodde med honom. Det är fem och ett halvt år sen (!!) jag flyttade därifrån och jag har längtat tillbaka ofta. Nu är jag mest rädd att jag ska vilja flytta dit, men jag hoppas bara det blir en fin resa och att jag kan "återta" staden och skapa nya, egna minnen, istället för att alltid förknippa den med honom och vår tid tillsammans. Vi får väl se...