tisdag 30 juni 2015

baby wait a lifetime before you love somebody new

Igår slog det mig igen, hur olika det är för oss. Fick en påminnelse från facebook som kändes som en käftsmäll, igår var det exakt fyra år sedan jag gjorde den långa resan tillbaka till Australien med en halvtom väska och ett brustet hjärta. Fyra år, och det känns som en evighet samtidigt som det känns som igår.

Jag kan inte längre komma ihåg hur han luktar, eller vilken arm hans tatuering satt på. Jag minns inte hur det kändes när han höll om mig, men jag vet precis hur ont det gjorde när vi bråkade. Jag kan fortfarande se framför mig vårt hus på vår gata, hur grinden gnisslade, hur det lät när han svängde in med bilen på uppfarten. Men jag kommer inte ihåg hur gräset luktade eller hur varmt det var, jag minns bara soluppgången över sjön och alla kvällar jag var ensam.

Och jag undrar ibland hur han har det och vad han gör, om han är lyckligare nu. Jag minns att han sa att han aldrig skulle älska någon igen, men han hade fel. Han gick vidare, och det blev jag som är den som inte älskar igen. Det är jag som går med smärtan i bröstet, klumpen i magen, jag som trampar vatten, jag som undrar om det kommer ta en livstid innan jag älskar någon igen.

måndag 29 juni 2015

bara han ler.

Jag är helt utmattad och mentalt slut efter att ha varit på utbildning med jobbet i en vecka. Jag har bott på internat i fem dagar, på ett hotell med havsutsikt. Haft privilegiet att träffa 11 nya personer, främlingar som snabbt blev mina bundsförvanter, mina klippor, mitt stöd! Fått så mycket positiv feedback och fina ord att jag nästan svävade bland molnen. Skrattat så jag fått kramp, blivit känslomässigt berörd in i ryggmärgen, och väldigt rik på upplevelser och intryck.

Och bland de 11 fanns såklart en speciell, en fin man med integritet och personlighet. Med en trygg famn och lugnande röst. En sån som det räckte att jag tittade på så log han. Så fort våra ögon möttes så log han. Såklart är han gift med fyra barn men han log varje gång jag tittade på honom och en dag sa han du behöver inte oroa dig för att inte träffa nån, du har allt Sofie. Och så sa han efter en liten stund att du tilltalar i alla fall mig, det ska du veta.

Nu tänker jag såklart på honom, och bär med mig hans ord nära hjärtat. Det behöver inte bli mer än så för jag fick känna känslan lite sådär på låtsas i alla fall och jag vet att jag kan känna och när stunden är inne och livet vill som jag så kommer det att finnas nån annan som honom som ler när jag tittar på honom, och som får allt att kännas bra bara han ler.

måndag 15 juni 2015

med allt jag har.

De kommer på löpande band nu. Nyheterna om kompisar som förlovat sig, ska gifta sig, som ska ha barn. Och jag hatar att jag känner att inte en till! istället för enbart glädje. För det är så jag känner. Jag känner mig ännu mer ensam, ännu mer misslyckad, ännu mer hopplös.

Och så ser jag tv-klippet där Molly sjunger till prinsen och prinsessan och jag ryser och tycker det är så förbaskat fint och så kommer känslan av att det där aldrig kommer hända mig. Jag kan inte hjälpa att känna att jag aldrig kommer hitta nån som tittar på mig på det sättet, som får tårar i ögonen av min kärlek.

Det känns som en dålig film på repeat och så himla deprimerande men det är jävligt svårt att se ljuset i tunneln ibland i den här kärleksdjungeln där det känns som jag fastnar i snaror och trillar i fallgropar precis mest hela tiden.

Vad gör man, hur ska man bete sig, hur ska man hantera känslan av att allt händer andra och aldrig mig? Jag vet inte, jag orkar snart inte försöka mer för det bara rinner över hela tiden. Jag skulle bara vilja ha ett lillfinger, inte hela handen, men bara ett litet tecken eller en ljusglimt som får mig att tro att det kommer nåt bra till mig också. För jag vet inte hur länge till jag orkar hoppas utan att bli bitter, och jag vill verkligen inte bli bitter. Det känns bara så himla tomt och trist och väldigt, väldigt ensamt just nu.

torsdag 11 juni 2015

sov du lille vän.

Igår fick min katt somna in. Han var bara två år men sjuk sen jag tog hand om honom från ett katthem som hade hittat honom övergiven. Han var snorig och hade dåliga tänder och trots flertalet veterinärbesök blev han inte bättre, och för att eventuellt bli bättre hade det behövts en massa dyra och hyfsat avancerade ingrepp. Jag mådde dåligt av oron och stressen av att leva med ett sjukt djur, han mådde antagligen inte helt bra heller.

Så igår kväll satt jag med honom i knäet när han fick en spruta så att han först somnade och sen en sista spruta som gjorde att han inte vaknade igen. Kände hur livet liksom rann ur honom, hur hans sista andetag blev tyngre.

Och jag trodde inte man kunde gråta så mycket som jag gjorde igår, jag trodde det fanns en viss mängd tårar men igår fanns ingen gräns. Det var det värsta jag varit med om men jag är ändå på något sätt glad att jag var med hela vägen till slutet. Idag har jag svullna ögonlock och ögon som rinner, precis som att tårarna inte vill sluta komma.

Innan jag lämnade honom igår viskade jag i hans kattöra att jag älskar dig för evigt.

Spring och lek och busa nu Sixten, där borta på andra sidan regnbågen. En dag ses vi igen och då ska jag viska till dig igen det jag sa igår att jag älskar dig för evigt.



onsdag 3 juni 2015

#foreveralone

Varför är det ofta så att när man skriver eller berättar något så händer det tvärtom? Igår hörde J av sig, skickade sms och frågade om jag ville ses.

Så det där med att rinna ut i sanden, så blev det inte denna gången. Jag svarade ett långt sms och avslutade det hela. Hans respons var ta hand om dig! Bra kille, den där. Men tyvärr inte rätt för mig. Synd att man inte kan bestämma över sina känslor, det hade varit bra mycket lättare då. Singel, schmingel, jag tror jag kommer vara ensam för evigt.

#foreveralone

tisdag 2 juni 2015

om att rinna ut i sanden.

Jag lät det gå lite tid, och nu har vi inte hörts sen tisdagen efter den där kvällen vi sågs senast. Han skickade ett sms, jag svarade, han svarade, jag tyckte inte det sista var så mycket att svara på så jag lät bli och sen

radiotystnad.

Och jag tänker att han nog förstår att jag inte är så intresserad, och att han själv nog inte är det heller eftersom det varit tyst. Och så tänker jag att det kanske är dumt att inte avsluta saker ordentligt men samtidigt är det kanske dumt att forcera fram ett avslut när vissa saker helt enkelt rinner ut i sanden. Jag vill inte såra samtidigt som jag inte heller vill göra saker värre.

Så jag lät det helt enkel vara. Inget mer än så, radiotystnad får indikera avslut, det fick rinna ut i sanden och kanske är det helt okej vissa gånger. Att båda liksom vet utan att man behöver sätta det på pränt, eller uttala orden.

Det är tråkigt och lite tomt att inte ha någon att träffa, men jag vill heller inte träffas för sakens skull och han är en fin kille värdig någon som uppskattar allt det han är och det är inte jag. Och han är inte den personen för mig. Det behöver kanske inte bli mer än så, det kanske är tillräckligt avslut att något rinner ut i sanden.

måndag 1 juni 2015

sommartid.

Det bästa med mitt jobb är nog sommartiden. Från och med nu slutar vi klockan fyra istället för fem men får såklart fortfarande lika mycket betalt. Så juni, juli och augusti innebär att man kommer till jobbet, fikar en halvtimme på förmiddagen, har en timmas lunch och sen är det bara en timme till en halvtimmes fika och sen går man hem en och en halv timme senare.

Döden är dock 1 september när det känns som en hel evighet att jobba till klockan fem. Men den dagen, den sorgen. Nu är det sommartid!