torsdag 28 maj 2015

du har din frihet, du har din längtan.

Det blev så svart idag, det blev så outhärdligt svart.
Det var nånting du sa om en plats där jag aldrig var't, det var nånting med den.

Och här har ingenting hänt sen sist, här går dagarna och här går åren.
Du pratade med mig om nånting jag mist som om du pekade på dåren.
På väg uppåt i en prålig värld av mingel.
Singel.

Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut, ett slags tidsfördriv.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut.

Jag säger mig själv: Jag har ingenting, det är bara floskler och evig väntan.
Sen hör jag dig säga: Du har visst nånting, du har din frihet, du har din längtan.
Och du går uppåt i en prålig värld av mingel.
Singel.

Det här är bubblornas tid, så mycket tomhet och mörka gap.
Här blir man paranoid i ett slags kollektivt utanförskap som vi har vant oss vid.

Kom ut, kom hit och säg nånting - vad är det som inte stämmer?
Jag traskar bara runt här i samma ring och känner hur skorna klämmer.
När jag går uppåt i en prålig värld av mingel.
Singel.

Lars Winnerbäck - Singel

måndag 25 maj 2015

Majken.

Igår sken solen från en klarblå himmel så min söndag spenderade jag i kolonin. Den lilla gula stugan med trädgård har blivit min oas, det känns så himla bra att vara där.

I kolonin bredvid springer en liten flicka omkring, hon är kanske fyra år och har ljusblont, nästan vitt hår. Hon har sommarklänning och skrattar, sjunger, leker. Tar sin pappa i handen, ropar på farmor, och rymmer till lekplatsen. Hon heter Majken. Och när hon springer omkring och sjunger och leker så hugger det till i mig, sådär som det bara gör när längtan blir för stark. Det hugger till i magen, hjärtat slår lite fortare och det känns som att längtan i mig inte har några gränser.

Jag längtar ihjäl mig efter en egen liten Majken, en liten lintott som kanske får mina gröna ögon, min mun eller min näsa. En liten Majken som jag kan jaga runt på kolonin, en liten Majken som tar min hand i sin, en liten Majken som somnar i mitt knä. Ibland blir den för stark, min längtan, och då måste jag hejda mig och tänka på nåt annat som kolik eller trillingar eller funktionshinder för att inte längtan ska göra mig galen.

Majken, jag drömmer om dig och om din pappa, om oss. Majken, jag längtar efter dig och din hand i min. Majken, jag hoppas att vi ses nån gång, en vår, en höst, en vinter eller sommar.

måndag 18 maj 2015

it's complicated.

Titeln på mina föräldrars favortitfilm. Också sammanfattning på mitt liv just nu. Allt känns komplicerat när det skulle kunna vara lätt. Det är beslut som ska tas, känslor som ska hanteras, rädslor som ska bemötas, ångest som ska dämpas.

Jag har krånglat till det med J, och det känns inte riktigt bra. När vi ses så känns det liksom bra men ändå inte riktigt bekvämt. Det känns som att fastän vi sitter bredvid varandra är vi kilometer från varandra, det är ett avstånd som jag inte riktigt kan sätta fingret på mer än att det inte känns bekvämt. Det känns lite stelt och krystat och vi pratar men inte om något av substans. Jag har fortfarande inte mer grepp om honom och vem han är, än första gångerna vi sågs. Vi har liksom inte kommit djupare än så, och det känns fortfarande som att vi tassar på tå kring varandra lite. Jag vet inte, jag kan inte sätta fingret på det, mer än känslan av att det inte är naturligt och bekvämt. Och jag vet ju hur det känns när det är enkelt och bekvämt och med mig och J är det inte så.

Och jag har komplicerat till det för vi sågs hos honom och det slutade med att jag testade så som ni sa, att vara hudnära, men det känns liksom fortfarande ingenting. Det pirrar inte, det bubblar inte i kroppen, det känns helt enkelt ingenting. Och jag tror jag måste inse att trots att han är söt och fin och trevlig och allt det där som jag vill ha på pappret så finns det inte såna känslor som behövs för att det ska bli kärlek. Det är tråkigt och jobbigt att inse men jag tror det kanske blir värre att försöka tvinga fram något som uppenbarligen inte finns, och göra saker mer krystade. Kanske kan vi vara vänner, kanske är det något som växer fram om en månad eller ett halvår men just nu känns det som att det inte är läge att fortsätta ses i dejtingsyfte.

Sen ska vi inte ens börja prata om hur jag nu ska hantera detta och det faktum att vi inte hörts sen i fredags när vi sågs och hur jag liksom på nåt sätt hoppas att jag ska slippa ta tag i det. Men jag måste vara vuxen och göra det jag själv hade velat, nämligen prata med honom och säga som det är för det är ju schysstast mot oss båda. Vad jag önskar att det hade varit enkelt och inte komplicerat, för komplicerat är nåt av det värsta jag vet.

onsdag 13 maj 2015

what's the worst thing that could happen?

På fredag ska vi ses igen, J och jag. Skickade iväg ett sms igår och frågade om han hade lust att hitta på nåt och nu ska vi först hänga på min koloni och sen laga mat och dricka vin på kvällen.

Och jag tänker såhär att vad är det värsta som kan hända? Jag vill träffa honom, han verkar vilja träffa mig. Kanske blir det blixtar och dunder, kanske blir det absolut ingenting.

Men som sagt, vad är det värsta som kan hända?

måndag 11 maj 2015

can we start all over again?

Så kommer och går första veckan i maj. Det är oroligheter på jobbet, och oroligheter inom mig. Helgen kommer lika efterlängtad som vanligt och jag springer ett motionslopp och tillbringar mina första två timmar på kolonin. Rensar ogräs och glömmer bort tiden, får skicka iväg ett sorry jag blir lite sen, kan vi säga kvart över?-sms. Hem och byter om snabbt, snabbt, och iväg för att träffa J. Jag bestämde mig för att ge det en chans till, och vi ses på torget för att gå en "kort promenad". Och vi går. Vi går, och går och han är som en liten pojke och säger hela tiden kom! vi går här! jag ska visa en sak! och vi går ännu mer. Smiter in på ett annat koloniområde och jag försöker förklara hur min koloni ser ut, det slutar med att vi hamnar i en återvändsgränd och måste klättra över ett högt staket för att komma ut igen. Sen går vi vidare tills vi är nästan där han bor, och han frågar om vi ska ta en kopp kaffe hos honom. Så sitter vi i hans kök på femte våningen och försöker lista ut vilka byggnader vi ser långt borta, det är torn vi inte riktigt kan placera. Och han har jätteljusblå ögon och lite skäggväxt och är så jävla söt.

Sen blir klockan nästan åtta och jag säger det är nog dags att gå hem nu och så följer han mig två tredjedelar av vägen hem, trots att han bara skulle följa med en liten bit.

Vi kramas i kvällssolen, när jag nästan är hemma går jag en omväg för att fota tornet på byggnaden vi trodde kanske var tornet vi såg från hans köksfönster. Jag skickar bilden och skriver att vi hade fel, jakten på tornen är to be continued.

Fortsättning följer, kanske även för mig och J. Jag hoppas faktiskt det.

fredag 8 maj 2015

kollon.

Mitt i allt det här mörka går jag och köper en koloni. En liten gul stuga med en lummig liten trädgård, det är äppelträd och vinbärsbuskar och rosor och lupiner och en oas mitt i stan som är min. Bara sådär har jag skrivit på papper för att låna pengar på banken (femsiffrigt belopp så ingen förmögenhet) och ikväll ska jag hämta extranyckel så att jag kan gå dit i helgen och börja påta lite.

Mitt i allt det där mörka finns kanske en liten ljuspunkt i tillvaron, för mig blir det kanske den lilla gula stugan med en trädgård där jag kan rensa huvudet och få lite ro i själen.

Mitt i allt det här mörka så finns det lite ljusglimtar, om man bara vågar öppna upp och släppa in dem.

torsdag 7 maj 2015

det är dark nu

En övergiven sång spelar för mig gång på gång
Vill övertala mig att allting kommer ordna sig
Men inga stjärnor lyser, och hela staden fryser
Och jag är fast i nått försök att att komma över

Men jag säger såhär, det brister det bär
Det är bara att konstatera
Det är dark nu
Man lever man lär, det går väl sådär
Det är bara att konstatera
Det är så dark nu
Det är dark nu

......................................

Den där dippen, det där mörka i vårsolen? Det är dark nu, på riktigt.

Det är magont och klump i halsen, det är gråt i telefon och raseriutbrott och det brister för mig gång på gång.

Och jag vet att det är krig i Syrien och folk dör i cancer men min sorg är min och mitt mörka är mitt, och jag försöker tar mig ur det men jag famlar i mörkret och det känns som att jag kämpar förgäves.

Det känns meningslöst och hopplöst och jävligt, jävligt mörkt just nu. Jag känner mig ensammast och minst i världen och snart har jag ingen kvar att ringa för det finns ingen som orkar finnas där för mig känns det som.

Och jag är ledsen för de jag sårar på vägen, för de som måste lyfta upp och bära mig gång på gång trots att det är en omöjlig uppgift. Till er kan jag bara säga snälla stanna kvar fast det är tungt för er också, för utan er har jag verkligen

ingenting.

måndag 4 maj 2015

rapport inifrån.

"Jag minns vackra dagar då jag efter ensampromenader bara velat gå hem och dra något gammalt över mig efter att bara ha mött det ena lyckliga paret efter det andra gåendes hand i hand. Jag minns besked om förlovningar och barntillkomster och flyttning ihop och hur jag önskade att jag skulle kunna vara totalt lycklig för dem men hur svårt det var eftersom det fanns en så stark rädsla för att jag själv inte skulle få göra samma sak någon gång."

................................

"Att stå ensam kvar. För mig är det den största rädslan av alla. Rädslan för att inte bli sedd, av någon. Rädslan för att inte betyda något för någon. Rädslan för att vara ickevalt ensam i de stunder då jag mest av allt vill känna mig som en del av något."

De slår emot mig som en smocka, som världens starkaste motvind, orden från bloggen jag nyss hittat till. Hon sätter ord på såna känslor som jag känner mest hela tiden - rädslan och ensamheten.