onsdag 29 april 2015

dag två.

Dag två med tabletter och mitt huvud nästan sprängs. Jag hoppas att det är en biverkning som snabbt går över. Dock vet jag inte om det är inbillning, men igår kände jag ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge, och det sitter kvar idag. Det liksom bubblar inte längre upp en massa ångest och panik, för tillfället är det lugnt och fint i bröstkorgen. Det får däremot gärna sitta i, bara huvudvärken försvinner.

mvh
/hon som sa att hon aldrig skulle ta tabletter mer

tisdag 28 april 2015

i det ljusa bor det mörka.

Det är vår och jag borde känna glädjen i att det är vår. Det är VÅR VÅR VÅR!

Istället känner jag mest mörker och en ångest som kryper i bröstet, som blir fysisk i korta andetag och magknip.

Så sitter jag en måndag i stolen mitt emot en kvinna i vit rock och hon ber mig förklara hur jag mår. Om jag är ledsen? Tårarna rinner och jag säger nej, inte så ledsen, mer maktlös. Så säger hon att men idag är du ju ledsen? och ger mig en vit näsduk att torka tårarna med. Innan jag går tar hon min hand i sin.

På kvällen tar jag en tablett för första gången sen förra sommaren och jag somnar ungefär tio minuter senare. I det ljusa bor det mörka för mig, fastän det är vår växer känslan av misslyckande och maktlöshet.

I det ljusa bor det mörka, men i det mörka finns också en strimma av ljus och hopp att i det ljusa kommer det snart finnas mer ljus än mörker.

I det ljusa bor livet.

onsdag 22 april 2015

fjärde gången gillt?

Trodde kanske i min enfald att han kände av tvivlet på samma sätt som jag eftersom vi inte hörts sen vi sågs i söndags.

Men igår kväll plingade det till i telefonen, ett sms från honom. Och han undrar om vi kan ses på söndag, för han kan tyvärr inte innan dess. Jag svarar kort och utan smileys, att jag kanske ska bort på söndag men det är inte riktigt bestämt. Får inget svar, och det känns fortfarande helt tomt i magen, det känns mest som ett besvär faktiskt. Men bara för att inte göra något förhastat tänker jag träffa honom igen, om han insisterar. Om han inte insisterar så får det nog bara rinna ut i sanden för är det helt tomt och dött i kroppen så känns det ändå som dött lopp, tyvärr.

måndag 20 april 2015

(Och får jag höra en gång till att jag "inte ska vara så kräsen" så tror jag att jag blir förbannad på riktigt.)

magkänslan.

Jag önskar jag kunde skriva att jag blev kysst igår och att det kändes fantastiskt. Istället måste jag skriva av mig om ångesten som river, om den dåliga magkänslan som inte släpper taget.

Vi träffades igår, J och jag. Jag hade ordnat picknick i parken i solen och han behövde bara dyka upp, vilket han gjorde. Lika söt som tidigare gånger, med sommarjacka och solglasögon. Och vi pratade och skrattade och sen när solen försvann bakom för många moln gick vi de tre minuternas gångväg hem till mig och drack kaffe. Han fick träffa katten, som jag varit nervös att berätta om ifall han skulle vara allergisk eller katthatare. (Tror inte han var jätteimponerad av djuret men han ingår liksom i paketet oavsett vad.) Och det kändes bara så himla konstigt. Vi satt i soffan och han liksom la sin arm bakom mig på ryggstödet och jag kände mig bara så nervös och tafatt. Brukar inte känna mig så, jag brukar vara bekväm med folk i såna situationer.

Men det kändes bara konstigt. När vi står bredvid varandra så känner jag liksom inte för att röra vid honom, det finns liksom inget som drar mig till honom på det sättet. Och det förbryllar mig för han har på pappret allt det där som jag väntat och längtat efter. Och jag tycker ju att han är söt, men jag kan inte släppa tanken att

jag känner inte att jag vill ligga med honom.

Jag känner inte den där kemin, den där fysiska attraktionen. Och jag har aldrig varit i denna sitsen förr. Att jag gillar allt det andra, men den där gnistan som jag också vill ha den finns liksom inte där. Inte än, kanske att den kommer men nja... Är det inte bara en myt att sånt kan "växa fram"? Jag gillar ju honom som person och då borde ju det spela roll vad gäller attraktionen tänker jag. Då borde det ju finnas nånting som gör att det pirrar

men det är liksom helt tomt, känns ingenting.

Så när han kysser mig hejdå och vi går åt varsitt håll genom stan så känns det ingenting i kroppen, förutom lite ångest och dålig magkänsla för att jag så gärna VILL att det ska kännas men det gör faktiskt inte det.

Och jag tänker att jag kanske måste ge det mer tid, träffas flera gånger men det känns också jobbigt att träffas mer när det känns såhär redan nu. För jag har aldrig varit med om det, antingen känns det ja eller nej, bra eller dåligt. Nu känns det liksom mittemellan, halvbra,och där som det borde kännas pirr känns det bara ingenting.

onsdag 15 april 2015

damn you förkylning.

Blev hemskickad från jobbet av chefen som sprang och köpte nån sorts förkylningsmunspray till mig. Så nu sitter jag nerbäddad i min säng och "jobbar hemifrån", dvs slipper sjukanmäla mig och svarar på lite mail och såna enklare göromål.

Ställde in dejten och det känns så förbannat trist men för varje timme som går känner jag att jag mår sämre, så det hade nog inte varit så lyckat ändå. Vi skulle bowla och sen fika hemma hos honom och fan också, det hade varit så himla trevligt att ses. Men jag ses faktiskt hellre en annan dag när jag inte är snorig, hostig, febrig och hängig och det tror jag han också gör om han tänker efter. Kanske kan vi ses på söndag, han ska återkomma. Tänker att det får bli som det blir, det var ju inte som att jag ställde in för att jag inte ville ses direkt. Och det var jag ju tydlig med, skrev typ att jag hade verkligen sett fram emot att ses och frågade direkt om han kanske kunde ses på söndag för tills dess måste jag ju vara frisk. Ah well, vi får väl se.

Nu: försöka vila mig frisk, damn you förkylning denna gång ska du dö.

typiskt.

Har lyckats gå och bli förkyld, för andra gången inom loppet av en månad. Hostar och snörvlar och svettas och fryser om vartannat. Och jag som ska på dejt ikväll. Förvarnade honom igår att jag var lite förkyld men att jag hoppades att det inte skulle bli värre. Och så blev det värre.

Och nu kan jag inte bestämma mig om jag ska ställa in eller försöka stå ut, för å ena sidan vill jag bara hem och vila i soffan men å andra sidan var det en vecka sen vi sågs och vi kommer säkert inte kunna ses förrän tidigast söndag om jag ställer in idag. Men så tänker jag att det kanske inte blir så roligt om man är halvkrasslig och inte känner sig som sig själv heller. Åh, dilemmat. Tankar på detta? Ställa in eller härda ut? Vad hade ni gjort?

måndag 13 april 2015

är det värt det?

Jag behövde inte noja så länge, redan i fredags kväll hörde han av sig och på onsdag ska vi ses. Satt på restaurang med tre kompisar när jag slängde ett öga på mobilen och då lyste displayen av ett sms från honom. Känslan? Win! Så jäkla gött att han visade intresse och att jag fick lite bekräftelse.

Jag har fortfarande inte några förhoppningar eller förväntningar, det vågar jag inte, men sist vi träffades pirrade det till lite i magen och jag ville rycka tag i hans jacka och pussa honom. Tänker att det nog är ett bra tecken i alla fall. Sen får vi se.

För samtidigt läser jag det här och det här om och om igen och tänker spontant att är det verkligen värt det? Såklart vet jag innerst inne att det är värt det när man får sitt happy ending men hur många smällar ska man behöva ta, hur mycket ska ens lilla hjärta behöva krossas? Det får mig att fundera på om det verkligen är värt att ta risken och göra sig sårbar när det krävs så himla lite för att bli krossad, att gå sönder, om och om igen.

fredag 10 april 2015

dagens tanke.

Jag tycker han är så jävla söt. Så himla söt. Han har himmelsblå ögon och skrattar så härligt.

Så. Nu släpper vi det och tänker på annat som att det är fredag och helg och soligt väder och VÅR!

torsdag 9 april 2015

nojandet.

Önskar nästan att det hade gått dåligt igår och att jag känt att honom vill jag aldrig träffa igen. För nu börjar ju det här andra, helvetet med att gå och noja om minsta lilla och vem ska höra av sig först? och jag tycker just denna delen är så himla jobbig.

För helst av allt ville jag skicka sms igår en timme efter vi sågs men samtidigt känner jag att jag vill avvakta och backa lite för jag tycker jag är den som visat mest intresse. Och nu börjar råden och kommentarerna strömma in om att jag ska höra av mig och att jag inte ska sitta och vänta på honom.

Men jag känner såhär att om han är intresserad kan han ju faktiskt också visa intresse och tacka för en trevlig kväll eller liknande. Att det faktiskt inte behöver vara jag som gör det denna gången också. Och det får bära eller brista men så känner jag och det är säkert käpprätt fel tänkt men jag måste också få lov att skydda mitt lilla hjärta litegrann.

dejt nummer två.

Vi träffades igår igen, han som jag kallar den vite springaren men nu kanske bör kallas J. Vi promenerade i kvällssolen och pratade, pratade, pratade.

Och jag hade hoppats att det skulle kännas konstigt men det pirrade i magen och jag tar en sak i taget och tänker att han får höra av sig först denna gången för han verkar lika på som jag. När han ler så blir jag varm i bröstet, men jag har fortfarande inte sparat ner hans nummer som en kontakt i min telefon. Jag vågar inte riktigt tro att det blir fler träffar men magkänslan säger att han vill ses igen, precis som jag.

Idag har minst fem personer på jobbet sagt till mig att jag citat "ser lycklig ut" och jag vet inte om jag skulle gå så långt men jag känner mig glad och förväntansfull och pirret i magen, det finns liksom kvar fortfarande.

tisdag 7 april 2015

påskdejten.

Vi sågs på skärtorsdagen, han den vite springaren och jag. Vi drack ett glas, två glas bubbel och pratade och tittade på varandra under lugg som ingen av oss har men ändå, ungefär så. Och han är söt och lång och har vitblont hår och det är två timmar som försvinner. Inte rusar iväg, men inte trevande försvinner heller.

Vi kramas hejdå och jag går hem helt utpumpad, dränerad på kraft för det tar så himla mycket energi för mig att dejta. Trots att jag är avslappnad och lugn så är man ändå liksom på helspänn och känner sig bedömd och det är som en jobbintervju där jag känner att jag måste prestera och vara jag men ändå inte kanske hundra procent all-in på en och samma gång.

Så kommer en lördag och jag tänker att jag har inget att förlora och skriver några meningar på telefonen som avslutas med att jag vill gärna ses igen, om du har lust? Nån timme senare får jag svar att det vill han gärna och imorgon ska vi ses igen.

Det känns annorlunda från hur det känts innan när jag dejtat, jag är liksom inte lika förväntansfull längre men ändå lite nervös. Och jag vet inte mer vad jag kan säga för det kan lika väl gå käpprätt åt skogen imorgon och jag tar tillbaka allt (som vanligt) men känslan i magen just nu är att jag tycker det ska bli kul att ses imorgon och den känslan tar jag med mig så länge den varar.

onsdag 1 april 2015

den vite springaren.

Imorgon ska jag på dejt. Eller ja, dejt och dejt. Måste man säga att det är dejt för att man ska fika med en kille man inte känner? Tycker dejt låter så... seriöst? I vilket fall ska jag träffa en kille imorgon kväll som jag skrivit med på nätdejtingsidan i ungefär en vecka och som på pappret har mycket potential som t.ex.

samma ålder
tränar regelbundet
springer motionslopp
är utbildad
har ett jobb
kan stava och särskriver inte
bor i samma stad

Och jag känner mig fortfarande självförtroendeboostad av måndagens lilla happening och idag sa en kontorskollega på jobbet att hans son som var på besök häromdagen undrade vem citat "hon den snygga var". Så nu känner jag mig modig, cool, eftertraktad och snygg. Inte vanliga känslor hos denna tjej om man säger så.

Dessutom är det fredag för mig idag för jag är ledig imorgon och behöver inte komma tillbaka till jobbet förrän på tisdag och är alltså ledig fem (!!) dagar. Peppen på detta alltså! Älskar ledigt.