tisdag 31 mars 2015

att bara göra det.

Jag är hög på livet idag, en känsla som suttit i sen i går kväll. Jag är hög på livet för igår kväll kände jag mig ungefär som världens

coolaste, modigaste, tuffaste tjej.

Jag tog en chans och bara gjorde det. Ni vet han där från träningen som jag spanat på i ungefär två år? Som jag på fullaste allvar gått och trott att jag ska bli ihop med utan att jag vet mer än var han kommer ifrån, vad han heter och hur gammal han är? (Okej, tack vare hans ovanliga efternamn vet jag även var han bor och jobbar men det är ju en parantes i sammanhanget. mvh /stalker).

Igår gjorde jag det, det där jag sagt att jag skulle göra så länge. Jag pratade med honom. Två gånger! Och han som är som sötast när han ler, han log mot mig och han fattade säkert ingenting men hans kompis tittade på mig och oss och log sådär som man gör när man vet att nånting är på gång.

Och jag är så jävla stolt att jag gjorde det. Att jag liksom utan förberedelse bara pang boom gjorde det. Och trots att vi inte pratade mer än tjugo sekunder om något utan nån som helst substans så tog jag chansen och det gick bra och jag har lärt mig nu att inte vänta och inte tveka utan

att bara göra det.

måndag 30 mars 2015

jobbet.

Jag tänker på det mycket nu igen, det här med jobbet. Antagligen mest för att jag precis sökt nytt, det där jobbet med stort J ni vet. Jag tänker på hur jag skulle vilja ha det och vad jag skulle vilja syssla med, vad som skulle få mig att må bra. Det som får mig att må dåligt, och som jag inte kan förändra, på mitt nuvarande jobb är: dålig stämning med sura kollegor där det inte finns nån teamkänsla, inget ansvarstagande och inget engagemang samt dålig kommunikation och ledarskap inom organisationen.

Jag skulle vilja jobba på ett ställe där man kanske äter lunch ihop nån gång i veckan, där man intresserar sig för varandra, och bryr sig om hur man mår. Där man jobbar ihop för att nå ett gemensamt mål och ställer upp för varandra och tar ansvar.

Jag tycker inte det är så himla mycket begärt faktiskt. Men jag har insett att det inte är här som det kommer hända, det har inte hänt på tre år och människorna är samma och kommer inte ändras mer. Så det är jag som får gå vidare och söka efter det jag behöver för att må bra på jobbet, på ett annat ställe.

Tills dess står jag ut, och fokuserar på löneförhöjning, dyr ledarskapsutbildning och att jag har en massa fika- och lunchkompisar från andra organisationer runt hörnet som faktiskt får mig att må bra och uppskattar mig som person.

fredag 27 mars 2015

pappa.

Idag begraver min kompis sin pappa. Och jag vet inte med vilka ord jag ska beskriva hur jag känner inför detta. Ja, du läste rätt. Hur jag känner inför detta. Jag kan liksom inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns. Hur överlever man ens? Jag pratade med hennes kille (som är en av mina bästa vänner) igår om det och jag sa att hade det varit jag hade jag bara lagt mig ner och dött. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva. Och jag förstår såklart att detta säkert är sjukt provocerande mot alla er som förlorat en mamma eller pappa eller bror eller syster eller barn men jag kan inte förstå det. Såklart inser jag att man bara gör det, för det händer ju hela tiden, varje dag, och folk överlever och hanterar och går vidare trots vad som måste vara en

oövervinnerlig sorg.

Och jag får sån himla dödsångest och det knyter sig i magen för det gör så himla ont och jag blir helt kallsvettig och får hjärtklappning om jag tänker på det för länge.

Idag begraver min kompis sin pappa. Han dog hastigt, bara femtionio år gammal. Han får aldrig se sina blivande barnbarn, han får aldrig vara med på sina barns bröllop eller dela de stora stunderna i deras liv.

Och jag får ilningar i hela kroppen och tänker på min pappa och vilken fantastisk person han är och att han betyder ungefär allt för mig. Finaste, bästa pappa. Jag ringer ikväll för jag kan, för att du fortfarande finns hos mig.

fredag 20 mars 2015

jobbet med J.

I förmiddags sökte jag jobbet med stort J. Alltså helt seriöst, på riktigt, har jag aldrig sett ett jobb som på pappret är så exakt det jag skulle vilja jobba med.

Jobbar hemifrån idag, och hade frukostmöte med en kompis som hjälpte mig sätta allt på pränt. Allt det där jag gjort och erfarit, allt det där jag kan och har inom mig som bara väntar på att få komma ut.

Och så två timmar senare sitter jag med ett cv och personligt brev som får mig att känna mig stolt och kompetent och jävligt anställningsbar. Jobbansökan inskickad och det är fredag och jag är pepp fast jag är förkyld och jag älskar att det är helg igen.

fredag 13 mars 2015

oh hello.

Ni vet han den där engelsmannen? Jag gick precis förbi honom på stan, på väg från ett möte till ett annat. Han i sitt sällskap, jag i mitt. Han såg inte mig, jag såg definitivt honom.

See you again, nja det blev ju inte så men ändå. Jag såg honom igen. Och kände mig extra mycket dissad eftersom jag blev påmind om honom. Fan. Att såna känslor kan framkallas så snabbt, istället för att bara rycka på axlarna och skratta åt det som den lilla petitess det egentligen är. Dessutom är det faktiskt hans förlust för jag är

så jävla bra och han får inte uppleva det och det är honom det är synd om inte mig.

tisdag 10 mars 2015

de otillgängliga.

Har idag suttit i möte i två timmar med vad jag intalar mig är min idealman, mina drömmars man. Han är lång och blond och välbyggd och blåögd och så jävla trevlig, vettig, social, kunnig. Och gift. Såklart. Han är lika otillgänglig som de flesta män jag träffar som jag gillar, de är antingen 50+ eller gifta eller tillsammans eller sambo. De är otillgängliga och jag blir provocerad för jag skulle aldrig göra något med nån otillgänglig men samtidigt är han den här idealmannen så jävla attraktiv att jag tror jag dör. Jag blir nervös och pirrig i magen när jag vet att han ska vara på samma plats som jag och när han frågar hur det är och hur det går med löpningen så

flyger fjärilar i magen och hjärtat klappar extra snabbt.

Och jag får en kram, två, och ett hejdå vi hörs! och han ler och jag smälter och det är så jävla löjligt men sant och endorfinerna bara virvlar runt i mig. Jävla otillgänglighet, jag blir så himla frustrerad av dig.

måndag 9 mars 2015

hålet.

Jag har skrivit om det förr, det där hålet. Vissa dagar känns det outhärdligt mycket, som till exempel idag.

torsdag 5 mars 2015

illamåendet.

Jävla skit-Facebook. Kan du snälla sluta föreslå att jag ska bli vän med mitt ex flickvän? Eftersom jag inte har nån självbehärskning var jag "tvungen" att gå in på hennes profil och sen hans och trots att jag knappt kan se någon information ser jag

bilder på honom och henne, på bröllop, på resor, med hans vänner och familj

och jag mår illa. Jag får ont i magen när jag inser att de har varit ihop i över två år och jag står och stampar på samma ställe och jag vill skrika till honom att

varför blev det såhär, varför blev det bra för dig men inte för mig?

Fattar inte varför jag tillåter mig att hamna i såna här tankemönster om och om igen, jag blir så jävla trött på mitt eget omogna tonårsbeteende att jag nästan spyr.

fyra år. 1460 dagar.

Till sommaren har jag varit singel i fyra år. 4 år. Vet ni hur många dagar det är? Cirka 1460 dagar. En hel evighet känns det som. Fler år än jag varit tillsammans med en och samma person, fler dagar själv än tillsammans med exet.

Och jag undrar så, tänker ofta på hur det kan vara så att vissa är singlar i en månad, tre månader, ett halvår, ett år och andra i flera år, tusentals dagar. Vad är det som gör att det går snabbt för vissa, långsamt för andra? Vad är det som bestämmer när det ska hända, om det ska hända? Jag blir ibland så himla uppgiven för jag läser om hur "alla andra" träffar någon och blir kära och för mig blir det bara en dag till att lägga i högen av tusentals dagar och jag tänker att

det händer kanske aldrig?

Jag kanske kommer upp i tiotusen dagar, tiotal år och vad gör man då? Fortsätter tänka att såklart att det händer! eller ger man upp tanken på att det kan hända?

Missförstå mig inte, jag är glad för livet och allt som det innehåller men jag vill så himla gärna

bli kär, vara nära, känna samhörighet

Och jag tänker att jag kan vänta tusen dagar till, för det bara måste hända.

tisdag 3 mars 2015

tisdagsspepp.


Vaknade i morse och kände mig glad. Bara sådär, helt utan anledning egentligen. Känslan har funnits kvar hela dagen och jag kan inte förklara men jag känner mig tillfreds, lugn, harmonisk. Inte ofta jag känner såhär så jag passar på att njuta. Fick choklad av en på jobbet och erbjudande om blind-date med en gammal kollega av en annan person på jobbet och så skrev en kille till mig på Tinder och eventuellt ska jag kanske ta en öl med en kille från nätdejtingsidan nästa vecka.

Bäst av allt ändå är att jag känner mig glad, tillfreds, harmonisk. Och nu ska jag gå hem cirka en timme tidigare från jobbet och ha noll dåligt samvete över det. Tisdagspepp alltså!