fredag 27 februari 2015

fredagsfeelings.

Fredag igen och veckorna bara springer förbi! Mån-tis-ons kändes som oceaner av tid men nu är det fredag och helg och trots att jag låg, låg, låg så är det ändock helg.

I onsdags frågade tysken mig om numret till min hyresvärd, han är desperat efter boende men jag tyckte ändå det var framfusigt med tanke på att vi inte känner varandra. Började skriva med en annan kille på nätdejtingsidan och det var skittrevligt i två dagar tills han helt plötsligt slutade svara.

Jag orkar inte riktigt med det där, jag känner ibland bara för att skita i allt och leva livet som det är - utan killar. Så himla tråkigt men också så himla ovärd känsla att det ändå inte blir mer än såhär.

måndag 23 februari 2015

måndagsblues.

Det är måndag (igen!) och veckorna liksom rusar förbi och helgerna är långa men ändå så otroligt korta. Jag har träningsvärk och är lite låg för på jobbet är det kaos och folk som arbetsvägrar och det ligger uppsägning i luften och jag orkar inte med allt drama och dagistjafs men jag kämpar vidare för jag har ju knappast något annat att välja på. Det luktar omorganisation och jag tänker att kanske, kanske blir det bättre då men man vet ju aldrig riktigt vad som blir och om, hur, när.

Och om två timmar ska jag träna och tysken ska dit och han skrev att vi ses imorgon! och jag känner ingenting i magen men tänker att jag ska vara öppen och ge honom lite tid. Han hör ju i alla fall av sig, i motsats till typ tusen andra.

Så gläds jag av chaos' bild på Instagram för jag vet vad det betyder och jag blir helt varm i kroppen för jag tänker att en dag kanske det är jag som lägger upp en sån bild som har just den betydelsen.

fredag 20 februari 2015

Han hörde av sig. Skickade sms i morse och frågade om läget och helgplanerna. Jag blev förvånad och svarade och nu undrar han om jag vill gå och träna med honom.

Och jag som sagt att om han hör av sig så ska jag ge honom en chans till för jag kanske misstolkade, läste honom fel. Så hör han av sig och jag tänker att jag antagligen får göra det, ge honom en chans till.

krisen.

Pratade med en vän på jobbet häromdagen om det här med livet och hon hade tårar i ögonen och sa att hon trodde hon hamnat i en livskris. Ska det inte vara mer än såhär, livet? frågade hon och jag fick svälja gråten i halsen och svara att jag vet inte, jag känner precis som du när hon förklarade hur hon menade och att det känns som att livet liksom passerar.

Ibland känner jag exakt, precis likadant att ska det inte vara mer än såhär, blir det aldrig mer än halvbra? Ibland känner jag mig så himla vilsen, och jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet vem jag är men inte var den personen jag är hör hemma. Vad jag ska jobba med, var jag ska bo, hur jag ska leva.

Och så tänker jag att hur vet man, när vet man, kommer jag nånsin veta? Kommer livet nånsin bli mer än såhär? Det är väl det där med att fylla hålet och tomrummet i bröstkorgen som spökar igen.

onsdag 18 februari 2015

ett steg fram, två tillbaka.

Den där känslan från i måndags? Totalt bortblåst. Där som det kändes varmt känns det nu istället helt tomt och ihåligt igen. Vi sågs igår, träningskillen och jag. I fyra timmar sågs vi och det pendlade från jättenaturligt till mittemellan till obekvämt och jag kan inte sätta fingret på vad det är men något med honom och hans sätt att vara fick mig att känna mig

obetydlig, liten, osäker och onödig.

Så jag tror inte det blir nån fortsättning, jag vet inte ens om jag vill att det ska bli nån fortsättning. Och jag hatar att tankarna direkt kommer, att jag på riktigt börjar tro att det är helt jävla omöjligt att träffa nån.

tisdag 17 februari 2015

om jag hade vågat.

Om jag hade vågat hade jag berättat för er allt om första mötet med honom igår, om hur han liksom ler med hela ansiktet, hur hans ögon glittrade.

Istället kan jag berätta för er att igår kväll när jag gick hem från träningen så var det som en varm glöd i bröstkorgen precis där hjärtat sitter. Men jag vågar inte säga mer än så.

fredag 13 februari 2015

jag frågade.

Jag frågade träningskillen om vi inte skulle ta och ses istället, och skickade mitt nummer. Han smsade på kvällen, och det verkar som att planen är att i alla fall ses på träningen på måndag.

Så. Ingen tid att förlora, ingen anledning att vänta. Vi får se vad som händer, om vi ses på måndag eller om det blir en annan gång.

tisdag 10 februari 2015

antiklimaxet.

Han var såklart inte på träningen igår, träningskillen. Skrev precis ett långt mail, hade inte svarat sen hans sena mail i söndags kväll. Jag hoppas bara inte det blir en sån här långdragen process där vi skriver, skriver, skriver och lär känna varandra och när vi sen ses blir det pannkaka av allt för att man har byggt upp förväntningar, förhoppningar. (Det har ju hänt innan, tyvärr.)

Igår på träningen, precis innan jag klev in genom dörren, pirrade det till nåt oerhört i magen och jag hoppades att han skulle vara där och att vi skulle ses på riktigt. Det blev inte så denna gången men ändå, så jävla härligt att känna lite magpirr!

måndag 9 februari 2015

F, den blomstrande.

Vi har skrivit i en vecka nu, han den där träningskillen och jag. Det är ganska långa mail och vi verkar ganska lika på flera sätt. I fredags svarade han fast han var på fest men sen hörde jag inget på hela helgen och eftersom han alltid svarat nästan direkt var min första tanke att nu har han tröttnat, som vanligt! men igår kväll hade han skrivit.

Min kompis sa att han ser verkligen ut som en Sofie-kille! när vi drack vin ihop i fredags, vad det nu betyder. Han har inte sagt nåt om kvällens träning, så vi får väl se om vi ses där och jag tycker det känns lite nervöst för hur hanterar man det i så fall? Han kanske inte känner igen mig eller så blir det stelt och konstigt men jag orkar inte bry mig för han vet att jag alltid är där och kommer han dit får han väl vara beredd på att vi kommer att ses.

Vi får se, vi får se, vi får se. Det som händer, det händer helt enkelt.

torsdag 5 februari 2015

the rolling stones stop at the sea, and that's where i'll be.



sometimes i feel i’m going nowhere
sometimes i’m sure i never will
she said it’s ‘cos i’m always moving
i never notice ‘cos i never stand still


sometimes i feel like i’m falling
falling fast and falling free
she said my darling you’re not falling
always looked like you were flying to me


Den här mannen alltså.

onsdag 4 februari 2015

det där om see you again.

På tal om nåt helt annat har jag inte hört nåt från engelsmannen. Såklart.

Det där see you again x var alltså inte så mycket att hänga i julgranen. Och innan ni föreslår, så nej jag tänker inte höra av mig. Bollen är hos honom, jag är trött på att behöva känna att om inte jag hör av mig händer ingenting. Om han vill ses hör han av sig tänker jag, och så mycket vill jag inte träffa honom att jag tänker höra av mig. Har till och med raderat hans nummer så att jag inte ska "råka" skicka nåt onödigt fylle-sms. Been there, done that och det slutar aldrig bra för min del.

Så engelsmannen blev alltså ingen följetong, lite trist men jag rycker lite på axlarna och blickar framåt. Vad mer kan man göra tänker jag.

tisdag 3 februari 2015

komiken.

Så går jag och tränar på kvällen och när jag kommer hem loggar jag in på den där dejtingsidan jag gått med och ur ungefär tusen gånger men som jag har kvar mest som tidsfördriv.

Jag har fått ett mail och tänker att det väl som vanligt är från nån idiot men det är från en kille som jag känner igen från träningen. Som också går på samma träningspass som mig i princip varje måndag och jag börjar nästan skratta för jag tycker det är så himla komiskt. Jag svarar och han svarar igen och nu tycker jag det är ännu mer komiskt för jag vill ju bara säga att hallå vi sågs ju nyss på träningen! Ibland är det faktiskt lite jobbigt att jag typ behöver träffa/se någon en gång för att sen lägga utseende/namn på minne typ for life. Man kan säga att jag är ganska bra på det, och att komma ihåg saker som adresser och telefonnummer. Kan fortfarande min första pojkväns telefonnummer och vi gjorde slut typ 2007.

På tal om nåt helt annat alltså.

obalans.

Det går ännu en vecka, en helg som är den sista i djävulsmånaden som är januari. Jag hoppar över utekväll på klubb och åker istället till syster och systerbarn och får tanka värdefull familjetid. Kommer hem till en mörk lägenhet och sen går en söndag som blir till måndag morgon och jag har så mycket tankar att nu jäklar ska jag ta en dag i taget, och det kommer bli en bra vecka och jag bakar bröd till morgonfikat och tejpar upp ballonger på en kontorsdörr för en av mina kontorskollegor fyller år. När vi träffas och jag gratulerar säger han det var väl du med ballongerna? och jag försöker låtsas att jag inte vet vad han pratar om men han säger det måste vara du, det finns ingen annan som skulle göra nåt sånt! och så ser han så himla glad ut och ger mig en kram. Jag tankar bekräftelse och uppmärksamhet för att fylla det där jävla hålet som börjat växa igen.

Det där hålet som börjar fylla upp mig inombords och det kvittar hur mycket jag tankar familjetid eller kompistid eller bekräftelse eller uppmärksamhet för jag behöver mer än så för att fylla det.

Och så kommer en eftermiddag där det liksom bara bubblar över och jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor som bara kommer över mig och jag pratar med min bästa kollega, hon som är som jag med alla känslor på utsidan. Och jag säger att jag orkar inte känna att det aldrig händer nåt bra, att det liksom aldrig kommer bli mer än såhär och hon tar min hand och då kommer tårarna, sakta rinner de och droppar på hennes skrivbord och hon håller min hand i flera minuter tills jag måste gå och ha telefonmöte med storchefen och jag får ännu mer beröm och kommentarer som att du gör det här riktigt bra och det värmer men det försvinner liksom ändå nånstans i det där hålet.

Det där hålet som liksom aldrig verkar fyllas helt, och jag vet inte hur jag ska fylla det, jag mäktar inte med det själv. För jag gör mitt bästa genom att tanka familjetid, kompistid, bekräftelse och uppmärksamhet men ändå är det ett hål där.

Det finns ett hål i mig som jag inte vet hur jag ska fylla, med allt jag har så är det fortfarande så himla mycket plats i det där hålet och jag hoppas att det kommer nåt som fyller igen det i alla fall halvvägs, så att det i alla fall är halvfullt istället för halvtomt.