måndag 28 december 2015

you look like a movie, you sound like a song.

Så går ännu några veckor, ännu en jul är förbi och jag lovar mig själv att nästa år ska jag resa bort nånstans varmt, kanske Bali? Jag tycker inte särskilt mycket om julen längre, älskar såklart att vara ledig och att hänga med familjen men jag tror inte julen kommer kännas som den brukade göra förrän jag får egna barn.

Och jag får sms från han från löpargruppen, och jag svarar ganska kort och tar inga initiativ och nu verkar det som att jag har dissat honom utan att det riktigt var meningen. Ville ju sköta det snyggt eftersom vi ska springa i samma löpargrupp igen i vår men tydligen är jag inte särskilt bra på att vara den som har bollen och bestämmer förutsättningarna. Det var ju aldrig meningen att såra men jag trodde inte jag skulle känna så starkt att jag inte vill träffas igen, jag trodde att om jag hade någon annan hudnära skulle jag glömma bort F och hans leende, hans skratt, hans ögon. Men det funkade inte, i alla fall inte denna gången. Jag tror inte heller att det hade gett så mycket att träffa honom igen, det känns som fjorton års åldersskillnad och inte tillräckligt med pirr i magen eller engagemang är tillräckligt med anledningar och jag måste lita på magkänslan. Du ska ju inte träffa honom bara för att du tror att du borde sa en kompis och jag håller nog med. Samtidigt kan jag ju inte låta illusionen som är F hindra mig från att se andra, men jag tror inte att det gör det, jag tror bara inte att detta var den personen som får mig att glömma honom. Jag tror att han kommer och när han gör det kommer jag skratta åt hur mycket energi och tankar jag lagt på F. Om en månad träffar jag honom igen, och fortfarande känns det mest konstigt. Jag hoppas jag kan spela cool och vara mitt bästa, mest sociala jag så att han får se vad han missar. Och sen tänker jag sluta sörja att det inte blev mer än vad det blev mellan oss.

Imorgon åker jag till Prag för att säga hejdå till 2015 och hej till 2016. Resetips mottages mer än gärna, har inte mycket mer planer än att dricka mängder av öl och vara fruktansvärt social och trevlig med precis alla jag träffar.

Vi ses på andra sidan! Kanske blir 2016 året med stort Å, kanske inte men det blir bra ändå, det vet jag,

tisdag 22 december 2015

ångest och en blinddejt.

Insåg igår när jag googlade löparsnubbens nummer att han är 45. Fyrtiofem. Alltså 14 år äldre än jag. Jag trodde han var max 41? Fick hjärtklappning och lite ångest för det känns ju inte direkt som att vinna på lotto. Dock verkar han intresserad och hör av sig, såklart att det blir så när man själv är halvt ointresserad... Måste fundera ut hur jag ska lösa detta, särskilt som vi ska vara med i samma löpargrupp igen till våren. Om jag ska träffa honom igen, eller bara låta bli. Jag vill ju sköta det snyggt, men vet inte ens var jag ska börja.

Som bonus har jag dock blivit ihopmatchad med en bekants arbetskompis, han tycker verkligen att vi borde gå på en blinddejt. Båda har fått informationen och är öppna för förslaget verkar det som, nu ska någon bara ta tag i det också. Har aldrig varit på blinddejt. Får lite ångest över det också men tänker att det skulle vara en kul grej, har ju inget att förlora osv.

Sådär, fullt ös in i kaklet och avsluta året med lite blandade känslor och ångest, tur att vi snart kan säga sayonara till 2015 och hello there till 2016.

måndag 21 december 2015

kanske är det inte de, kanske är det jag?

Så går ännu en helg, och väldigt snart är det jul igen. Herregud vad tiden går, men det säger jag ju hela tiden och inte gör det nån skillnad. Fokuserar på att jag snart ska vara ledig i nästan två veckor och att det kommer ett nytt år med helt oskrivna dagar, veckor och månader. På alla planer jag har för 2016, på hur mycket bra jag har att glädjas över i mitt liv men såklart även sånt som jag hoppas kunna förbättra och förändra.

Men tillbaka till helgen, som kom efter ännu en trist jobbvecka och i fredags hade vi avslutning med löpargruppen som träffats varje tisdag sedan september. Vissa av människorna där var med redan i våras och vi är en grupp på fem, sex personer som nu har lärt känna varandra hyfsat. Det är så fint att träffa nya personer som man gillar och som man kan se att man skulle kunna umgås med. I fredags var det också en kille med som jag i början av terminen spanade lite på men sen kom ju det här med F och jag har inte sett så många andra sen dess. Jag har inte orkat ta initiativ att lära känna någon heller, men i fredags hamnade vi bredvid varandra på middagen och vi pratade, pratade, pratade och sen gick vi vidare till nästa ställe och han och jag pratade, pratade, pratade och när klockan var halv två var det dags att gå hem och vi sneddade över torget och jag utbrast att vi går och dansar! men ingen i sällskapet var sugen och så kysser han mig bara sådär och säger jag har velat göra det hela kvällen. Han får mitt nummer men det slutar ändå med att vi går ett varv själva runt torget och sen kommer vi överens om att åka hem till mig, trots att han bor i stan.

Han är en sån som är vettig och äldre och en man och en som drar mig nära och jag måste står på tå för att kunna kyssa honom. Han är en sån som stannar hela natten, som smeker min kind och luktar på mitt hår och liksom vill ligga nära. Han stryker över mitt ögonbryn som mamma gjorde när jag var liten och det gör mig lugn på ett märkligt sätt. Men jag får ont i magen för jag tänker hela tiden på F - jag tänker att jag önskar att det var han som låg där bredvid mig istället. Jag tänker på magin, på det kemiska, på blixtarna och dundret. På F som får mig att känna fjärilar och som gjorde att jag inte kunde äta på en hel dag.

Så tänker jag att kanske är det inte de andra det är något fel på, kanske är det jag? Kanske är det jag som liksom fått för mig att det ska vara svårt, att det bara är de som inte vill ha mig som är intressanta? Kanske är det jag som tror att det ska vara magi och kemi och blixtar från klar himmel för att det ska vara något att bli intresserad av? Kanske är det jag som tror att jag inte förtjänar mer än sådär, att jag inte är tillräcklig för att nån ska visa intresse och säga rakt ut att jag vill träffa dig igen och höra av sig redan dagen efter trots att den slarvat bort ens telefonnummer. När jag väl träffar nån som gör allt detta, då liksom stänger jag av och låter en otillgänglig men magisk tjugofemårig göteborgare blockera allt. Det är så att jag börjar undrar om jag ens vill träffa någon, på riktigt.

Kanske är det inte dem, kanske är det jag?

fredag 18 december 2015

F och den lilla, lilla världen.

Det där om att livet ibland är en gyttjepöl och ibland är som att dansa i ett vattenfall? Det kan man ju också applicera på världen, och mest är den tydligen väldigt, vähäääldigt liten.

Vad är oddsen att en av mina bloggläsare har dejtat samma person som jag blev lite förälskad i? En tjej som bor i andra ändan av landet, och vars blogg jag hittat av en slump på samma sätt som hon säkert snubblat över min. Jag tycker det är så himla sinnessjukt! Världen är som sagt väldigt, väldigt liten ibland.

Vill inte outa henne och det hon berättat för mig om F men jag tror vi har ungefär samma upplevelse och jag skrev till henne att

det är nåt helt jävla magiskt med honom som suger mig in och när man känner så för någon tänker jag att man måste våga berätta det. För den känslan får man inte varje dag. Och jag tror han känner något för mig också, det finns kemi och attraktion det är jag helt säker på men kanske är han en sån som är sådär social och trevlig och flörtig med de flesta tjejer han träffar.

Och hon höll med men trodde inte att jag inbillat mig, säkert kände han också någon slags connection. Jag träffade en kompis igår och vi analyserade hela grejen och jag sa att det som är så speciellt med honom är att han ser mig. Han ser människor på ett sånt sätt som man inte kan låta bli att tycka om. När man pratar med honom känns det liksom som att han verkligen uppmärksammar och tar in allt man säger, varje ord, varje liten stavelse. Och han ser på en rakt i ögonen och man sugs liksom in och vill vara i hans lilla sfär, för att det känns så himla bekvämt.

Om ungefär en månad ses vi igen, och känslan inför det? Märkligt. Det känns märkligt. Jag är inte nervös eller förväntansfull som jag säkert hade varit om jag inte berättat och fått reda på att han inte är tillgänglig, men det kommer troligtvis att pirra i magen ändå när jag ser honom i januari. När jag kramar om honom, när han ler sitt särskilda leende och säger hallå du sådär som bara han kan. Men bollen är hos honom nu, det får vara på hans initiativ och jag tänker att jag ska inte vara lätt men samtidigt finns det en liten del av mig som inte skulle säga nej till att vakna med mitt huvud på hans bröst, med mina ben intrasslade i hans igen.

onsdag 16 december 2015

give me something to believe in.

Dagarna fortsätter att bara springa iväg, de liksom rusar, svischar förbi. Jag får lite magknip när jag tänker att det gått ytterligare ett år. Snart är det 2016 och jag trampar vidare i min lilla gyttjepöl som jag ibland kallar livet, det där livet som också ibland är att dansa i ett vattenfall.

Jag får magknip när jag tänker på jobbet, på chanserna jag inte får och samtal med vd i förra veckan som i princip menar att vill jag göra något annat får jag byta arbetsplats. Jag orkar inte längre att ge och ge, och inte få något tillbaka.

Jag får magknip när jag inser att han jag skrev med på Tinder igår har tagit bort matchningen och vår konversation är borta, trots att vi bara skrev om löpning och jobb/plugg. Jag orkar liksom inte med att försöka hela tiden och att det inte finns någon logik i hela grejen.

Jag får magknip för jag tänker på Fredrik ofta, trots att jag inte borde. Jag ser hans namn på intranätet på jobbet, på hemsidan, i telefonen. Och på Facebook, såklart. Ibland går jag in och kikar på hans profil och jag hör hans röst i mitt huvud, hans skratt och hans goa' göteborgska. Jag orkar inte med att jag tänker på honom och fantiserar och drömmer.

----------------------

Så försöker jag tänka på allt det där som är så fucking fint. Till exempel att en av mina kompisar försöker skaffa barn på egen hand och att jag får vara en del av hennes resa, att vi ska åka till Prag över nyår, att jag ska åka till England igen i februari och att det snart vänder och blir ljusare tider igen. Och innan dess ska jag hinna krama om min lillasyster som flyttat hem från Stockholm, hänga lite med min storasyster och hennes barn, skratta med pappa och prata om livet med mamma och fira jul och vara tillsammans allihopa några dagar.

Snart är 2015 slut och jag kan bara hoppas och hoppas lite mer på att 2016 blir mitt år, så som jag hade hoppats att detta år skulle blivit. Snart måste det väl ändå vara min tur?

onsdag 9 december 2015

att sprida lite glädje.

I förrgår skickade jag iväg fyra godispåsar med skumtomtar i, till utvalda kollegor runt om i landet - de jag gillar allra bäst. Igår hade i alla fall två kommit fram och jag fick mail och samtal och en kollega utbrast JAG BLEV SÅ HIMLA GLAD! i telefon och jag blev alldeles varm i hjärtat. Skumtomtarna kostade liksom en tia styck och det var bara en rolig grej tänkte jag, men ibland är det kanske de små sakerna som värmer mest. Skickade en påse till en kollega på hans kontor, mest för att jag verkligen gillar henne men också lite för att visa att jag är en jävligt fin person. Jag hoppas verkligen att han var där och såg hennes reaktion och (förmodade) hyllningar av mig. (Ja jag vet, lite löjligt men jag hoppas ändå att hon bara SOFIE ÄR SÅ HIMLA BRA!)

I natt drömde jag om honom, det var ett tag sen nu. Jag drömde att jag var där igen den dagen när vi träffades i typ tio minuter och han kom in till mig i konferensrummet och frågade hur det var med mig och han var så himla fin med sin halsduk löst hängande. I drömmen sa han att han visst hade tid att ses, sådär i sista minuten, och i drömmen vände jag upp och ner på alla planer och bokade om tågbiljetter för att kunna umgås med honom i typ en timme. Så himla patetisk kände jag mig, i drömmen men även när jag vaknade, för att jag lät honom diktera villkoren. Nu var det ju bara en dröm, men jag hoppas att jag inte hamnar i situationen på riktigt där jag tillåter någon annan att bestämma villkoren helt och hållet.

Jag är fortfarande lite bitter över det där med att en annan person fick rollen jag velat ha men igår formulerade jag klart min ansökan om tjänstledighet för att studera och när vi är tillbaka efter jul och nyår kommer den landa på min chefs skrivbord. Jag väljer att skapa min egen framtid, när jag inte får de möjligheter som jag förtjänar i den situation jag är i och jag tänker inte be om ursäkt för att jag vill ha mer än såhär.

tisdag 8 december 2015

mycket vill ha mer.

Det där med avundsjuka alltså. Så himla ocharmigt och onödigt. Men ändå kommer den över mig som en jävla flodvåg ibland.

Jag är avundsjuk på alla bebisbilder på Instagram och Facebook och mitt hjärta svämmar över av glädje för andra samtidigt som det hugger, hugger, hugger.

Jag är avundsjuk på alla par som hittar varandra, förlovar sig, gifter sig. På kompisar som planerar för bröllop, barn, hund och hus. Jag är självklart glad för deras skull men det gör också så förbannat ont att stå utanför och se på när allt händer runt omkring mig.

Jag är avundsjuk på kompisar som går ut och festar, som har stora sociala nätverk. Jag vet att jag inte är det, men ibland känner jag mig bara så förbannat ensam.

Jag är avundsjuk på vännerna som får jobberbjudande som på löpande band, när jag själv står och stampar och blir mer och mer bitter på min situation. Och jag blir avundsjuk på mina kollegor som får nya roller och den nya, unga tjejen som man anställt i en roll som jag velat ha. Jag vet att de är superduktiga och kompetenta och jag är glad för dem, men samtidigt gör det mig så frustrerad att ingen ser min potential.

....................

Men vet ni vad?

Jag är också så himla tacksam.

Jag är tacksam för att jag är frisk, ultraljudet visade absolut inget onormalt.

Jag är glad för att en kollega igår skrev i ett mail till mig att du är en av de starkaste personer jag känner Sofie.

Jag är tacksam för att jag vågar vara jag, att jag vågar berätta när jag känner något, ta tag i ohållbara situationer och utmana mig. 

tisdag 1 december 2015

tough love.

Jag vet att ni har rätt, och tack för hjälpen. Tough love är det enda som funkar för mig för att jag ska vakna ur min bubbla och inse verkligheten. Det är tufft men samtidigt är det det jag behöver höra/läsa. Det finns såklart två sidor och jag vet inte hans, men hade han varit intresserad borde han ju agerat på ett annat sätt.

Jag tror jag blir mest besviken på mig själv, att jag tar det så personligt. Jag går från världens mest självsäkra person till att vara ett skakande asplöv på väldigt kort tid. Och när det gäller killar är det så himla tydligt och det gör mig både ledsen och besviken. Jag vill ju kunna vara den där starka, modiga personen hela vägen och inte bara i vissa stunder. Jag vill kunna känna att det inte är mig det är fel på, att det inte beror på mig. Men jag är inte där än, trots att jag är 31 år. Jag blir ledsen och besviken att jag gång på gång tror att mitt värde bestäms av nån snubbe som jag inte ens känner. Och jag blir arg på mig själv att jag låter det ta så mycket tid och energi.

Jag vet inte hur jag ska göra för att hantera det, och jag undrar om jag nånsin kommer ut ur den här onda cirkeln. Jag hoppas det, men jag vet inte ens var jag ska börja.

hjälp mig tillbaka till verkligheten.

Du är väldigt härlig du och blir glad av att träffa dig med :-)

Saker kan ju förändras ;-)

Du är go' du :-)

Ord som gör att jag inte kan sluta tänka på honom trots att jag uppenbarligen borde. Kan ni inte bitchslappa mig tillbaka till verkligheten? Få mig att inse att han inte är någon jag borde bry mig om?

Och när jag ändå desperat söker hjälp, vad tyckte ni om svaret egentligen?

Och ja jag inser att ni har annat att göra än att kommentera här men ni är alltid så himla bra och peppiga och mina IRL-vänner har jag tjatat hål i huvudet på. Tack på förhand osv.

måndag 30 november 2015

tre år och jag står kvar och trampar.

Så går tiden, den liksom fortsätter springa iväg. Idag är det en vecka sen jag hade fjärilar och pirr i magen för att jag var i Göteborg och hoppades få träffa honom. Imorgon är det en vecka sen jag skickade det där meddelandet som gjorde att jag hade ont i magen och inte kunde äta på en hel dag.

Fick ju svar till slut och jag överanalyserar varje ord och varje mening han skickar och jag har inte hört nåt sen i torsdags och jag tolkar det som att han inte är så intresserad av kontakt.

Och igår träffade jag en vän som var min sista singelvän som igår firade tre år med sin kille. Tre år, det är helt sjukt! utbrast jag och så sa jag det jag kände att tre år och jag står fortfarande kvar och trampar på samma ställe.

Snälla fina livet, kan det inte nån gång bli min tur? tänker jag innan jag somnar för jag börjar bli trött på att vänta nu.

fredag 27 november 2015

svaret.

På onsdagskvällen kommer svaret. En och en halv dag senare men ett svar som i och för sig gör mig ännu mer förvirrad.

Han skriver 

Det tror jag nog inte att du gör och om du gör det så är ju regler till för att brytas! Du är väldigt härlig du och blir glad av att träffa dig med. Just nu är jag kanske jag halvt om halvt träffar nån tyvärr. Saker kan ju förändras ;-) allt bra annars?

Och jag har ältat och stött och blött det fram och tillbaka tusen gånger sen dess och kommer fram till att det är ett trevligt svar men inte mer än så. Jag tror inte att det pirrar i hans mage som det gör i min men jag väljer att inte lägga mer energi på det nu. Jag har svarat och sen svarade han tillbaka och frågade frågor och jag svarade på det igen och det var igår och han har inte svarat. Tänker att är man förtjust så svarar man ju snabbare än så.

Men! Jag vågade! Det viktigaste av allt och jag är så himla stolt över det.

onsdag 25 november 2015

hjärta före hjärna.

Så går en hel dag och en hel kväll och en hel natt. Utan svar. Och jag vet inte, hur kan jag tolka det annat än att jag läst honom fel? Att han faktiskt bara varit trevligt och inget mer. Eller att han läste mitt meddelande som en kärleksförklaring och blev vettskrämd.

Vad vet jag. Jag vet bara att idag känns det som att någon tryckt på off-knappen, jag är helt likgiltig. Och det skrämmer mig att det går så snabbt, från av till på, men jag tror det är självförsvar och självbevarelsedriften som kickar in och om han hade stått bredvid mig nu hade det pirrat nästan lika mycket i magen som det gjorde i måndags. Men jag blir ändå förvånad över hur luttrad jag blivit, hur jag nästan förväntade mig att det skulle bli såhär och därför blir det nästan bara som en axelryckning.

Även om jag inte tar det så hårt så kan jag kan inte låta bli att bli besviken för jag tycker man förtjänar någon slags svar eller respons när man visar mod och blottar sig sådär. Ett enkelt tack vad fint sagt eller vad som helst men den här tystnaden känns faktiskt lite som en bitchslap.


tisdag 24 november 2015

om att våga.

Igår fick jag se honom i kanske tio minuter och det känns i hela kroppen bara han är i min närhet. Jag blir nervös och pirrig och tonåring all over again och jag får magknip och hjärtklappning.

På tåget hem terroriserar jag alla mina kompisar och ber om råd och vad ska jag göra, jag blir knäpp! En del av dem säger kör, du har inget att förlora! och en del säger ligg lågt tills att ni ses igen i januari. Men jag tror att jag ska spricka för jag vill bara berätta för honom så att jag kan få det ur mitt system och släppa och gå vidare. För jag tror att det vore förödande för mig att gå att vänta till januari och bygga upp en massa förväntningar och sen bli besviken då. Bättre att riva av plåstret nu, så har jag det gjort. En kompis säger sov på saken! och jag tänker att det är nog lika bra att vänta för annars hade jag nog inte kunnat sova inatt.

Så kommer en tisdagsmorgon och jag skickar till honom på väg till tåget och tackar för skjutsen till tåget igår och han svarar inga problem! Det hade varit askul om du hade kunnat hänga med igår förresten ;) (de var några kollegor som skulle ut och bowla igår kväll, därav att han inte kunde dricka öl med mig)

Och jag funderar och har ju redan formulerat ut vad jag vill skicka till honom och så får jag pepp av en vän och så bara gör jag det. Jag skickar ett meddelande rakt från hjärtat, ärligt, enkelt och tydligt.

Bryter säkert mot en massa koder nu och jag vet inte om det finns någon tjej som du träffar men jag ville bara säga att jag tycker du är väldigt fin och jag blir glad när jag ser dig.

Och jag är helt säker på att jag antingen inte får svar eller ett svar som inte är lika som mitt men jag känner i alla fall att nu har jag sagt det jag ville säga, nu är bollen hos honom. Nu kan jag inte göra mer, och jag slipper gå runt och fundera. Antagligen var det jättekorkat och han tycker eventuellt att jag är helt galen men jag orkar inte med spel mer.

Så, plåstret är av och det är ett öppet sår men vilken jäkla känsla ändå det där att våga.


fredag 20 november 2015

him.

Jag kan helt seriöst inte sluta tänka på honom. Det kanske går tio minuter och så tänker jag på honom igen. Sitter i ett telefonsamtal och efter två minuter vandrar tankarna direkt. Fyller i ett Excel-ark och efter en halv minut så står jag bara och stirrar rakt in i skärmen.

Jag får nästan sätta mig på mina händer när jag ser att han är online på messenger för jag kan verkligen inte skriva något mer till honom. Bokar in ett möte på kontoret i Göteborg på måndag mest för att ha en legitim ursäkt att få se honom fastän det hade varit smidigare att ha mötet någon annanstans. Herregud vad jag känner mig patetiskt och jag hoppas verkligen det bara är en väldigt kort fas för man blir ju helt dum i huvudet av att hålla på såhär.

Han, han, han, han, han.

torsdag 19 november 2015

say you'll see me again even if it's just in your wildest dreams.

Vi skickar meddelanden på messenger hela eftermiddagen, det är nog så att hans ögon också glittrade. Jag överanalyserar varje ord men han skriver saker som gör att jag nog inte har helt fel. Alternativt är han bara en väldigt trevlig person, men jag väljer att tolka det på det andra sättet.

Och det pirrar lite i magen även om det är en dålig ekvation för vi kommer inte ses förrän i januari igen men jag struntar faktiskt i det för det viktiga i hela historien är att jag vågade ta steget och ta initiativ för att se om det överhuvudtaget fanns intresse. Och jag är nöjd så, det räcker fint för mig även om det såklart hade varit alldeles fantastiskt trevligt att få se honom igen redan på måndag.

Det är som det är, och jag har inga förväntningar eller förhoppningar men jag hoppas ändå lite på att när vi ses i januari så kanske jag får vakna ihoptrasslad med honom igen, med mitt huvud på hans bröst.

glitter.

Såklart blev det som jag trodde, pirr i magen och en massa tankar på hans hand på mitt lår, hans läppar mot mina.

Det var som en kemisk reaktion och glitter i ögonen och vi tittar på varandra och ler och jag tänker hela tiden fan! fan! fan!

Jag kommer hem sent på kvällen och min kompis har messat och frågat hur gick det idag? och jag svarar kort han är så jävla fin.

Och så skickar jag ett meddelande till honom på messenger att jag hoppas att han kommit hem till Göteborg säkert och att det var fint att se dig igen. Vid halv tre vaknar jag och han har svarat att det var väldigt kul att se dig ;-). Jag somnar om och sover halvryckigt hela natten, drömmer konstiga drömmar och vaknar tidigt av regn som slår mot fönsterrutan.

På vägen till jobbet skriver jag att på måndag är jag i Göteborg, har du lust att ta en öl efter jobbet? för jag tänker att jag är 31 år och om jag vill något måste jag kunna säga det utan att spela en massa spel, jag är för gammal för det.

Om jag bara inbillar mig att hans ögon också glittrade då är det bättre att jag vet det, jag kan ta ett nej - det har ju hänt förr.

onsdag 18 november 2015

in the cold november rain.

Det är jobb, jobb, jobb, jobb. Mitt liv består just nu av jobb och åter jobb, men snart lugnar det ner sig igen. Jag jobbar och när jag inte jobbar så tränar jag och när jag inte tränar försöker jag vara social eller ta igen teveserier, alternativt sova. Men tiden försvinner som under mina fötter, timmar blir till dagar blir till veckor blir till månader och snart är 2015 slut. Som vanligt hoppas jag ju alldeles för mycket på nästa år, jag har gjort det varje år sen 2011 när jag flyttade hem från Australien. Men jag har en bra känsla för 2016, det är nyårsresa till Prag, weekendresa till England i februari, fjällen till sommaren och så förhoppningsvis en förändring och en nystart.

Förutom jobb snurrar tankarna i huvudet mest kring att jag ikväll ska träffa honom igen och jag vet verkligen inte hur det kommer kännas. Jag hoppas jag gör en för stor grej av det och att när vi väl ses är det hur lugnt som helst men jag vet inte och jag hoppas bara att jag inte får pirr i magen och att det enda jag kan tänka på är hans hand på mitt lår, hans läppar mot mina.

onsdag 4 november 2015

a one of a kind person.

Jag får inget mer svar på hela dagen och jag tänker att han kommer nog inte svara alls. Och jag förstår honom för det är säkert inte så lätt för honom heller att läsa vissa av de saker som jag skriver. Såklart väcks en massa känslor och tankar till liv, det har ju gått fyra år.

Så vaknar jag till i natt och när jag kollar på mobilen för att upptäcka att klockan bara är 02.13 ser jag att jag fått ett mail. Min första tanke är att det är reklam eller någon kampanj men jag kollar ändå. Han har svarat, igen. Han skriver saker som att det inte var mitt fel att det tog slut, att det var hans egna osäkerheter och stress som låg bakom allt. Och så skriver han i slutet att jag är en one of a kind person. 

Jag sover bara stötvis resten av natten och när klockan är kvart över fem går jag ut och går en lång promenad. När jag kommer hem läser jag mailet igen, två eller tre gånger, och det hugger till i hjärtat att de allra finaste komplimangerna jag fått kommer från honom trots att det gått fyra år sen allt tog slut.

Men jag tror att precis som jag skrev till honom så är det nog så att man kan älska någon mer än livet självt och ändå räcker det inte till.

tisdag 3 november 2015

det långa svaret.

Jag fick svar. Ett svar som fick mina ögon att tåras för jag hade inte väntat mig ett lika långt mail tillbaka. Hade nog på ett sätt inte väntat mig ett svar överhuvudtaget, men på ett annat sätt blev jag inte heller förvånad när det kom två timmar senare.

Han skrev att han skrivit hundra mail som han aldrig skickat, att han knappt träffar sin pappa längre eftersom han (pappan) sen jag flyttade därifrån tog avstånd från honom. Han skriver att han påminns om mig varje dag, fortfarande såhär fyra år senare. Att han kör förbi vårt hus varje dag från jobbet och att han då alltid tänker på mig och undrar hur jag har det.

Ögonen tåras och jag är tvungen att gå och sätta mig på en avskild plats på kontoret. Jag läser mailet om och om igen och jag svarar några timmar senare. Jag väntar fortfarande på ett svar som jag inte tror kommer eftersom det gått en hel dag sen jag skickade mitt svar på hans mail som jag avslutade med orden apparently sometimes love just isn't enough.

måndag 2 november 2015

utkast som blev ett brev.

Jag har precis skickat världens längsta mail till någon jag antagligen inte borde skicka till men jag fick en känsla häromdagen att om allt tar slut så vill jag att han ska veta. Det finns saker som inte blev berättade, och det har gått fyra år och jag vill att han ska veta att jag aldrig hatat honom, aldrig ångrat att vi träffades, att jag aldrig vill göra något ogjort.

Ibland tror jag det är bra att reda ut saker, även om det gått fyra år, och jag vill att om det händer något med mig så ska det inte finnas en massa outredda saker och kanske var det fel men kanske var det också helt rätt. Det känns i alla fall lite lättare över bröstet såhär efter att jag tryckt på skicka-knappen.

It's been 4 years, longer time apart than together and I just wanted to let you know that I have never hated you and I never will. A little piece of my heart is still in Australia with you, that I am sure of. I'm also sure we made the right decision based on the circumstances. Just trust me when I say that I have never regretted anything, meeting you was the best thing that has happened to me so far in my life. If I hadn't met you I wouldn't have had all the experiences that I have now and I am forever grateful because they have made me who I am today. You also taught me to love unconditionally and I know what love should feel like. Not everyone has had that experience, and I hope I get to experience it again one day.

onsdag 28 oktober 2015

om en utmaning.

Jag har bestämt mig för att försöka göra så som jag aldrig gör, det vill säga sluta tänka och bara göra saker.

Därför har jag beslutat (efter bara två dagars betänketid!) att springa ett fjällmaraton. 43 kilometer på hög höjd i grym terräng och bland berg och sjöar. Två klick och sen var det bokat och betalat. Ingen återvändo, bara framåt! Hej fjällen 2016, och hej livet för att du bjuder med mig på en helt fantastisk resa.


om hjärtklappning.

I natt drömde jag att jag var med barn, att det äntligen låg en liten bebis i min mage. (Som ni vet är ju min barnlängtan stor, det har jag ju skrivit om till exempel här och här.)

Och så vaknar jag med ett ryck av att hjärtat slår som om jag sprungit ett halvt maraton och jag har en klump i halsen att jag vill inte! och kan man ångra sig? för jag längtar ju ihjäl mig och det värker i kroppen ibland men jag vill verkligen inte göra det själv.

Men alternativet att vara utan är liksom inte heller vad jag vill, jag vet inte vad jag skulle gå sönder mest av - att göra det själv eller inte göra det alls.

måndag 26 oktober 2015

jag såg på dem och sen såg jag på dig, på dig.

Så får man svar på ett mail från honom och det är två smileys och då pirrar det till i magen och jag orkar inte med mig själv ibland, att jag är så jävla lättpåverkad. Att jag liksom överanalyserar minsta tecken och bara vad betyder detta? när det inte betyder ett skit mer än att han försöker svara på ett trevligt sätt. Ibland undrar jag om jag är 13 eller 31, det lutar verkligen åt det förra snarare än det senare för tillfället.

onsdag 21 oktober 2015

you had me in the palm of your hand.

Jag vet inte om det är för att hans bröst var det senaste jag lade mitt huvud på, om det är för att det är hans läppar som är de senaste jag kysste. Om det är för att det är hans händer som är de senaste jag hade på min kropp. Jag vet inte om det är för att det är hans röst som senast viskade i mitt öra, om det är för att det är hans kropp som jag senast var hudnära.

Jag vet inte om det är därför men jag tänker på honom väldigt ofta, mer och mer nu när jag vet att vi (kanske) snart ska ses igen.

Och jag vet inte om det är för att det är hans ögon jag senast tittade djupt i, om det är för att det är hans hår jag senast drog handen genom. Om det är för att det är hans ben som mina senast var intrasslade i, men herregud vad jag tänker på honom just nu och jag kan inte sluta tänka på allt det där som han sa och gjorde och jag hatar att jag tänker på honom, att jag önskar att det kunde bli något mer.

and his voice is a familiar sound.

Jobbar, jobbar, jobbar. Dagarna går och det känns som att tiden bara svischar förbi. Har så otroligt svårt att förstå hur snabbt veckorna går, att det snart är november. Jag får nya provsvar och det är inget bra svar utan nu väntar nästa steg. Och jag blir nojig och får ont i hjärtat av oro för det som likaväl kan vara absolut ingenting kan också vara något allvarligt. Jag försöker att inte tänka på det, jag låtsas liksom som ingenting tills jag vet mer. Överlevnadsstrategin kickar in, för att inte hjärnan ska springa iväg helt.

Och det snurrar vidare, jag springer med min löpargrupp och blir betuttad i vår coach och en annan kille i gruppen är jättesöt men de är båda gifta/förlovade/tillsammans och jag orkar inte bry mig mer tänker jag för mig själv för alla jag känner nånting för är ju alltid upptagna. Så planerar vi för ett event med jobbet och jag får reda på att han ska komma dit och jag blir helt nervös men tänker att vi måste ju träffas nån gång och lika bra att få det överstökat. Jag är bara rädd att jag kommer bli helt knäsvag och bara tänka på hans hand på mitt lår, hans läppar mot mina.

fredag 16 oktober 2015

och huden kring hjärtat är tunn.

Det är fredag igen och jag är så himla trött. Jag kämpar med blytunga ögonlock varje morgon och det har gått flera månader nu och jag blir inte piggare. Så jag ringer läkaren och frågar om det beror på medicinen och hon ber mig gå och ta prover för att utesluta något annat. Och jag går till vårdcentralen och blir stucken i armen och får ångest när vågen visar flera kilon mer än den brukar och jag förstår inte för alla kläder passar och jag ser likadan ut men känner mig tjock. Får besked att jag har förhöjt levervärde och hon vill att jag ska gå tillbaka på måndag och ta nya prover för att utesluta att det blivit något fel. Och jag börjar googla "förhöjda levervärden" och blir nästan hypokondriker. Men något är fel, det känner jag ju. Blytunga ögonlock varje morgon är inte normalt, att känna som att man nästan går in i en vägg varje gång man vaknar är inte normalt. Att längta efter helg för att få sova och ta det lugnt är inte normalt.

Förutom allt detta lyssnar jag sönder Tomas Andersson Wij och längtar ihjäl mig efter lejonvrål och någon att somna tätt intill men jag orkar nästan inte med min längtan. Så jag stänger av och tänker på allt annat, som till exempel en nyårsresa till Prag, träningen inför halvmaraton i England i februari och min plan för att skapa min egen framtid.

torsdag 8 oktober 2015

plan a eller b, det kvittar.

Så har jag varit på intervju för ett jobb som på pappret lät alldeles precis som något jag letar efter. Blev kallad som en av 160 sökanden, men det var inte som jag tänkt. Magkänslan skriker nej! och jag känner att jag måste lita på den.

Det blir inte detta jobbet men det blir bra ändå, jag har ju min plan a eller om det är plan b men det kvittar för jag vet att det blir bra ändå till slut.

onsdag 7 oktober 2015

plötsligt händer det.

Ett missat samtal igår. Samma nummer ringer idag.

Hej! Har du möjlighet att komma på anställningsintervju imorgon?

Ett jättespännande jobb, ett av drygt tio som jag sökt de senaste månaderna och plötsligt händer det! Någon ser mig och min potential.

Och nu har jag googlat och det verkar vara en hel drös folk i min ålder som jobbar där och det är internationella kontakter och resor till Afrika och Asien och jag vet att jag springer iväg i tankarna och man ska inte ta ut nåt i förskott, det är bara en intervju-mantrat ekar i mitt huvud.

Men ändå. Någon såg mig, någon vill ge mig en chans. Det är verkligen som man säger att plötsligt händer det, bara sådär helt out of the blue.

Livet alltså. Du är en berg- och dalbana och jag hänger inte alltid med i svängarna men jag älskar att det ibland går uppåt och inte bara nerför.

tisdag 6 oktober 2015

in your wildest dreams.

Vaknar till en bild av honom på Facebook, han är uppklädd i kavaj och ska åka till Norrland på tjänsteresa. Och i magen känns det ett pirr, och i hjärtat hugger det till lite för han är så himla fin. Och jag vill gilla eller kommentera men väljer bort båda alternativen. Det är liksom inte värt det.

På en sekund kastas jag tillbaka till kvällen, den där torsdagen när jag hade varit vaken sen nollfyratrettio och några glas vin för mycket ledde till att vi vaknade upp tillsammans i mitt hotellrum. Kastas tillbaka till hans hand på mitt lår, på hans läppar mot mina, hans leende. Och nu som då slås jag av att jag tycker att han är så vacker. Han med de fina ögonen, det perfekta håret, det vita leendet. Han med charmen, med dialekten, med intelligensen.

Jag kastas tillbaka och om jag blundar känns det nästan som han ligger där bredvid mig, hur han viskar i mitt öra och hur min kudde luktar som honom. Men när jag öppnar ögonen igen är det bara en bild av honom på en skärm och jag tänker att nån gång måste det bli min tur, nån gång kommer jag få vakna av en sån som honom bredvid mig på riktigt och inte bara som en bild på en skärm.

tisdag 29 september 2015

om att skapa sin egen framtid.

Plötsligt bara händer det. Jag har en plan. Jag har hittat en väg att kanske nå dit jag vill, att få jobba inom det område jag skulle vilja.

Jag sa till mig själv i somras att jag skulle ge det ett år till, och om inget hänt på ett år så gör jag något drastiskt åt min situation. Och nu tror jag jag hittat det. Om jag inte får nytt spännande jobb innan dess så tänker jag söka en utbildning som är på ett år, och vara tjänstledig på halvtid. Nu ska jag bara kolla upp allt som behövs göras, men herregud vad bra det känns i hjärtat just nu.


måndag 28 september 2015

blank space.

Dagarna de bara går och går, och snart är september slut. September som har bjudit på helt fantastiskt sensommarväder och jag går fortfarande utan strumpor i mina skor. September, finaste du, snart är det höst på riktigt och jag fasar alltid för mörkret för inget får mig lika deppig som novembermörker.

Och dagarna de går och går, jag anmäler mig till ett halvmaraton i England och lyssnar sönder Ryan Adams nya album och söker ett, två, tre nya jobb. Försöker att inte tänka för mycket, utan bara vara. Vet att jag borde gå ut mer, festa, dejta, leta upp nya bekantskaper men jag vill helst storstäda hemma, vara i kolonin, springa och se på teveserier.

Medan dagarna går och går och september blir till oktober känns det i hjärtat som att jag slösar bort de bästa dagarna i mitt liv men jag kan inte hela tiden tänka att jag måste eller behöver göra saker, jag måste bara få lov att vara. Det måste få vara bra så, för jag klarar inte att hela tiden längta efter mer.

onsdag 23 september 2015

and I wanted to tell you.

So I wanted to tell you I went to Brighton this weekend, I've been wanting to go for ages but I just haven't got around to it. I was nervous and a bit worried about how I would feel coming back, because everything about Brighton reminds me of you. Of us. It's been 5 years, and I can't believe how time flies.

I wanted to tell you that I arrived at the bus station and my first thought was an image of you standing there waiting for me that time I came back for a weekend, after my Australia-trip. I wanted to tell you that when we got our seats on the bus, my first thought was that this was the place you first told me you loved me. And I wanted to tell you I walked past our house in Guildford Road and it was empty, they are doing it up (which is probably about time.) I wanted to tell you the fish & chips place is still there, still as dodgy-looking as it was back then. 

And I wanted to tell you about our long walks along the seafront, and the bustrip to Eastbourne which made me think of Mike & Tina and her grandmother and I wanted to tell you about walking past the Walkabout and Browns and remembering the times we spent there with the cricket team.

I wanted to tell you I went to see Nick & Jo in their sports shop in Hove and Jo gave me the longest hug and Nick is all skinny and apparently runs a marathon in under 3 hours 30 minutes. I said I'd be back in February for the Brighton Half Marathon and Jo invited me to stay with them. 

I wanted to tell you that I had a coffee at "our" Starbucks in Churchill Square and it made me think of all the times you waited for me there when I came on the bus from work. I wanted to tell you sitting in the same spot as we used to made me cry for the first time during the trip. I cried in Starbucks and my mum held my hand and I told her how unfair it is, that I was able to find love just the one time and then never again. And I wanted to tell you I meant every syllable of every word of that sentence.

And I know I shouldn't press the 'send' button and I probably won't but if I do I hope that it doesn't make you angry or sad. 

tisdag 22 september 2015

utkast.

Och så ligger det nu ett mail i min utkast-mapp som jag verkligen inte borde skicka men aldrig har jag känt att jag vill skicka ett mail lika mycket som det här.

om att gå på gatorna man gått hundra gånger tidigare.

Så kom och gick en helg, men denna helgen var annorlunda eftersom jag inte var hemma. I helgen gick jag på gator jag gått hundra gånger innan, jag gick i backar och nerför trappor som liksom sitter i muskelminnet. Fast då gick jag dem med honom, denna gången med mamma.

Och jag som var så nervös och trodde jag skulle känna tusen känslor när jag stod där på perrongen, jag kände ingenting.

Jag klev av bussen och kände ingenting.
Jag gick förbi vårat gamla hus och kände ingenting.
Vi åt lunch och middag på en av våra favoritpubar och jag kände ingenting.
Vi gick längs strandpromenaden där han & jag gått så många gånger och jag kände ingenting.

Fredag, lördag, söndag och jag kände ingenting.

Jag kramade om människor jag inte träffat på fem år och jag blev nästan gråtfärdig, men minnena av honom & mig, av oss, det kändes ingenting.

Så satt vi på "vårt" Starbucks igår eftermiddag och då kom liksom en våg av panik, hjärtat klappade snabbare och jag sa att det känns lite jobbigt att sitta här. Och då kom de, tårarna.

Tårarna över det vi hade, över det vi förlorade, över det jag inte hittat igen. Och jag sa till mamma att det är så orättvist att det blev såhär.

Jag sa att det är så himla orättvist att jag kunde träffa någon en gång och sen aldrig igen och jag menade varje stavelse i varje ord i den meningen.

torsdag 17 september 2015

memory lane.

Imorgon åker jag till England, tillbaka till stan där vi träffades och där vi bodde tillsammans i ett och ett halvt år. Jag har inte varit där sedan vi tog vår sista promenad längs stranden, inte gått på gatorna vi gick på fem och ett halvt år. En evighet, en ocean av tid.

Jag har pirr i magen av förväntningar och förhoppningar, pirr i magen av att jag inte vet hur jag kommer känna när jag står där på tågstationen med min resväska. Om jag kommer kastas tillbaka sex år i tiden till första gången jag kom dit, den där februaridagen 2008 när solen sken från en klarblå himmel och det redan luktade vår. Om jag kommer känna sorgen i bröstet över vad vi hade och vad som gick förlorat, om jag kommer ångra att jag någonsin flyttade därifrån.

Men jag känner mest av allt en längtan efter att gå på gator som jag inte gått på fem och ett halvt år, att se hur mycket som förändrats sen sist, och minnas alla fantastiska saker som hände under den tid jag bodde där. Jag vill gå i gränderna och ta genvägarna som vi gjorde, jag vill skratta åt galenskaperna som skedde på pubarna och barerna, jag vill gå uppför backarna och ställa mig och se ut över havet. Jag längtar efter att känna havsluften i mina lungor, att gå på stranden och minnas första mars 2008 när vi badade i engelska kanalen och jag vill le för mig själv åt alla knasiga bussresor från stan till Hollingdean. Jag vill prata engelska och dricka öl och krama om personer jag inte sett på fem och ett halvt år, och jag vill berätta för dem vad som hände sen och jag vill veta hur de haft det sen sist.

Jag längtar efter staden som gav mig min största kärlek hittills i livet, och med det tog en stor del av mitt hjärta. Jag längtar efter dig min fina stad, och jag har saknat dig. Herregud vad jag har saknat dig.

Imorgon ses vi igen.

måndag 7 september 2015

knuten näve.

Och så mitt i allt grubblande så dyker det upp ett spöke från förr. En kille som brukade vara sjukt otrevlig mot mig i högstadiet och gymnasiet dök upp på kontoret. Sprang in i honom utanför entrén och sen åkte vi hiss upp och han bara hej! men vi känner ju varandra. Jag svarade lite kort sådär att ja jo det gör vi ju och sen när jag gick åt mitt håll så sa han att det var kul att träffas, det var ju typ 15 år sen sist! och jag knöt handen och tänkte att ja du var ett svin mot mig sist vi sågs men eftersom man är vuxen så svarade jag istället tack detsamma! och gick med knuten näve två trappor ner.

så tänker jag att jag säljer mig så jävla billigt ibland.

När allt jag egentligen vill är att nån ska se mig, älska mig, bli min.

förlåt men jag är bara så jävla rädd.

Så går en helg och jag dricker mer alkohol än på länge på fredagen och lördagen är också festlig och jag vaknar en söndag med trötthet och sorg i bröstet. Det har inte hänt något särskilt som gör att jag känner så förutom den där norrlänningen som jag skrämt bort för att jag är alldeles för fokuserad på att definiera saker. Eller, jag är alldeles för fokuserad på att inte slösa bort min tid eller fästa mig vid någon som ändå bara vill vara i periferin. Så jag är kanske lite för ärlig och så försvinner han bort, precis som alla andra gör. Och jag är så himla trött på att ständigt vara på tå, att hela tiden vara förberedd. Jag kan inte riktigt slappna av och bara låta saker hända utan min kontroll.

Förlåt men jag är bara så jävla rädd. Rädd för att missa något, rädd för att förstöra något, rädd för att förlora något.

måndag 31 augusti 2015

ett fel närmare rätt.

Så läser jag bloggar där det är fladder i magen, bebis på gång, och i sociala medier svämmar det över av par som gifter sig, förlovar sig, kompisar som blir föräldrar.

Och jag tycker såklart att det är fantastiskt fint för allihop, alla är så himla värda det, men jag känner samtidigt att jag tar ett steg fram, och två steg tillbaka ibland. Att det liksom blir fel istället för rätt och att det gör att jag inte kommer framåt. Kanske ska jag inte tänka så, utan istället tänka att det är ett fel närmare rätt.

Jag måste lära mig att se det som finns framför mig
Och det som ingen kan ta härifrån
Och även om jag inte vet vart jag ska
Så får jag aldrig sluta gå

Ett fel närmare rätt
Ett sätt att se på sorgen

om du stannar är jag bara för dig, du får göra vad du vill med mig.

Så går en helg, jag fyller trettioett och firar med födelsedagskalas i kolonin. Förra året åkte vi till Brooklyn, och firade min födelsedag från morgon till kväll. Ett år äldre, ett år bättre? Inte vet jag, ibland känns det som jag fortfarande är tjugoett, ibland känner jag mig som femtioett.

Och så kan man snabbspola tillbaka bandet till torsdag-fredag och personalkonferens på Arlanda. Jag tror inte jag berättat för er om norrlänningen som sitter i styrelsen och som jag träffat en gång, men vi hörs nästan dagligen på messenger och så var han där i torsdags och hade inte sagt nåt. Och så kramas vi och pratas bara vid lite snabbt för det är fullspäckat program. Sen åker han hem och så hörs vi på messenger hela dagen och på kvällen är det middag och fest och har man varit uppe sen 04.30 så går man liksom på extrabatterierna och ja herregud. Vilken kväll, vilka människor! Och jag snurrar in mig i konversationer med vår yngsta medarbetare, 25-åringen från Göteborg som är så jävla söt och det säger jag till honom. Det och allt annat jag tänkt på sen jag träffade honom första gången för ett år sen.

Sen vaknar vi ihop i min säng och han är så fucking fin. Han smyger till slut iväg till sitt rum och sen har vi en hel dag av konferens och så ser jag att han sneglar på mig från andra sidan och

så ler han. Sådär hemligt, sådär så att man liksom ser på honom att han och jag ju vet nånting som inte de andra vet.

Men han har en tjej som han träffar och på flygplatsen på väg hem skickar jag ett meddelande och frågar om han har ångest och han säger att han hade det men det gick över snabbt och att det var fint det som hände. Och jag svarar samma tillbaka. Så skriver han vi hörs snart och jag tänker att det är sånt man säger och ändå igår på min födelsedag så gick jag hela dagen och

väntade på ett grattis från honom som aldrig kom.

måndag 24 augusti 2015

if you forget, i will remember.

Jag har haft en av mina bästa helger på väldigt länge. En helt fantastiskt fin helg faktiskt, men mer om det senare. För det går liksom inte att undvika att jag varje år den tjugotredje augusti tänker på honom, exet från Australien. De smyger liksom fram, tyst och försiktigt, tankarna på honom och allt det som var men också det som inte var.

Igår fyllde han alltså år, trettiofyra år och det har gått fyra år sen jag flyttade från honom. Fem år sen vi firade en födelsedag tillsammans. Då var han tjugonio, jag var tjugosex. Året det tog slut fyllde han trettio, jag tjugosju. Om sex dagar fyller jag trettioett, och det verkar helt omöjligt att glömma hans födelsedag men det blir väl så när man fyller år med exakt en veckas mellanrum.

Varje år funderar jag på om jag ska skicka ett grattis!-mejl men det blir inte mer än tankar för det gör ingen skillnad, det river bara upp sårskorporna på mitt allra största sår. Det finns liksom ingen anledning att rota i det där. Han har ju gått vidare med en ny, jag är över oss, men såklart tänker jag på honom ibland. Undrar var han bor, var han jobbar, vad han tänker på. Om han tänker på mig nån gång, om han också undrar hur jag har det.

Och även om han glömt kommer jag att komma ihåg, den tjugotredje augusti kommer nog alltid förknippas med honom.

------

Spola tillbaka bandet, till i lördags och en tolvtimmarsdag i Köpenhamn med fin vän. Vi fick sol och tjugofem grader och strålande fint väder. Upptäckte delar av Köpenhamn jag aldrig upplevt, strosade runt i nya stadsdelar och drack öl. En av de bästa dagarna denna sommaren, en dag jag kommer minnas och jag ska stoppa minnena i en liten ask och plocka fram en mörk novemberdag när livet känns tråkigt och trist.

Och om jag glömmer finns bildbevisen som påminner om en av sensommarens allra bästa dagar, en dag som fick mig att minnas hur fantastiskt fint livet kan vara ibland.

måndag 17 augusti 2015

krossat glas.

Igår lyckades jag med bedriften att krossa ett av glasen i mina fönster, eller ja det var ju inte jag utan vinden. Efter stor dramatik och förbannad hyresvärd och ord som det här kommer bli dyrt! har jag inte sovit särskilt bra i natt och har drömt en massa mardrömmar om att det krossade glaset som hamnade på trottoaren istället hamnade på en person och herregud vad illa det kunde gått.

Men jag mår ungefär lika dåligt som jag absolut inte förtjänar idag och skulle kunna börja gråta vilken minut som helst. För jag orkar inte med drama och arga människor, hot om skadestånd och en massa pengar och jag ska ringa till mitt försäkringsbolag nu och hoppas att de kan ge mig besked som lugnar nerverna.

Livet alltså, upp och ner, ner och upp. Och en jävla massa drama mest hela tiden.

fredag 14 augusti 2015

morgonstjärnan.

Det finns en kille i periferin, en kort, mörk sådan med ett fantastiskt skratt och mörka bruna ögon. Han finns bara i utkanten, i skuggan av en dröm, så långt borta men jag tillåter mig ändå att dagdrömma om honom för han är speciell. Han är vacker men ändå jordnära, hans namn betyder morgonstjärna och det är så fint att jag ler när jag tänker på det.

Han är i periferin för att vi bara har träffats två gånger, men förra gången vi sågs så sa han till mig att han kom ihåg mig för (citat) "vi hade ju en sån connection"  och där och då dog jag lite inombords men jag låtsades som ingenting för han hade ju flickvän (såklart!).

Han är i utkanten, i skuggan av en dröm för han bor i huvudstaden och hade fram tills för några månader sen ett förhållande. Så fick jag nyligen reda på att han faktiskt var singel då när han sa det där om vår connection, och efter en halv flaska vin så la jag till honom som vän på Facebook och det pirrade lite i magen när han tackade ja. Idag hade han kommenterat min status och det gjorde mig löjligt glad.

Han är så långt borta men jag dagdrömmer om honom ibland för han är fin som en stjärna på himlen, och jag drömmer om att vara ett stjärnfall på någons himmel en dag.

onsdag 12 augusti 2015

hold back the river.

Som en flodvåg kommer de ibland, alla känslorna på samma gång, som en våg som sköljer över mig. Och jag försöker hålla huvudet ovanför vattnet men jag känner mig ändå som mest levande när jag är under, nära ytan, men ändå under vattnet. Jag försöker välja vilka vågor jag ska dyka in i, och vilka jag ska låta skölja över mig men oftast blir det ett och samma resultat. En flodvåg som sköljer över mig, som låter mig åka med en liten stund innan jag sjunker ner under ytan.

Och jag vet inte hur jag ska vara eller hur jag ska känna, jag vet bara att jag längtar så oerhört efter någon att hålla i handen när flodvågorna kommer. Att jag ibland nästan går sönder av tanken att jag inte minns hur det känns att vara under ytan med någon annan än mig själv. Att jag inte vet hur jag ska hantera tankarna på att jag tror att jag alltid kommer dyka i vågorna själv. Att jag inte orkar försöka hålla huvudet över ytan längre, att jag bara vill sjunka till botten ibland.

Att jag längtar efter att någon ska komma och skölja över mig som en flodvåg, att någon ska bli mitt alldeles egna hav.

tisdag 4 augusti 2015

drömmer om dig nu.

Jag drömmer om honom nästan varje natt nu. Om honom, exet, han från Australien. Vaknar med en klump i magen, tryck över bröstet. Det är drömmar utan egentligt innehåll men han dyker upp med jämna mellanrum, och det handlar inte om att vi är ihop utan att vi ses. Att vi får kontakt, att vi pratar, att vi liksom reder ut allt det där som aldrig reddes ut ordentligt.

Jag vet inte vad det betyder men jag är väldigt nära att fråga min doktor om jag kan öka min dos så jag slipper vakna med ångestkänslor var och varannan morgon. Eller så är det ett tecken på att jag behöver nån sorts kontakt med honom, jag vet inte. Det är förvirrande och frustrerande. Och väldigt, väldigt utmattande.

måndag 3 augusti 2015

tillbaka.

Tillbaka på jobbet efter semestern, och tillbaka på bloggen. Jag har haft fyra underbara semesterveckor, har mest hängt i kolonin och tagit varje dag som den kommit. Har gjort kortare utflykter men inga resor. Känner mig absolut inte redo att börja jobba igen, och har kollat efter nya jobb ungefär tio gånger om dagen på semestern. Behöver en förändring, behöver en nystart. Känner mig inte så himla ensam som jag gjorde innan semestern, men jag längtar efter sällskap och har börjat drömma om exet igen, om han från Australien.

Första dagen tillbaka på jobbet och jag ska be om ledigt för att kunna åka på weekendresa till England i september, tillbaka till där jag bodde med honom. Det är fem och ett halvt år sen (!!) jag flyttade därifrån och jag har längtat tillbaka ofta. Nu är jag mest rädd att jag ska vilja flytta dit, men jag hoppas bara det blir en fin resa och att jag kan "återta" staden och skapa nya, egna minnen, istället för att alltid förknippa den med honom och vår tid tillsammans. Vi får väl se...

fredag 3 juli 2015

sommardrömmar.

Var på AW igår och en kompis kompis som också är singel utbrast att jag behöver en sommarromans! Inte ett förhållande, bara en sommarflört! och jag kunde inte annat än hålla med. Nu skulle jag ju inte säga nej till ett förhållande men eftersom "ingen vill bli kär i mig" (citat från barn på midsommar, brutalt ärligt jo tack) så skulle jag också nöja mig med en liten sommarromans.

Jag drömmer nämligen allt oftare om en hand i min, en kropp att vara nära, någons andetag i min nacke, mitt huvud på någons bröst. En famn att krypa upp i, nån som sover bredvid en, att vakna upp helt ihopslingrad med en annan person. Herregud vad jag saknar kroppskontakt alltså. 

torsdag 2 juli 2015

känslan just nu.

Jag känner mig så jävla ensam. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Känner mig sämst som har så få vänner, och de vänner jag har sitter ihop i par och kan inte umgås på det sätt jag skulle vilja.

Hatar att känna mig ensam, det är min värsta känsla.

tisdag 30 juni 2015

baby wait a lifetime before you love somebody new

Igår slog det mig igen, hur olika det är för oss. Fick en påminnelse från facebook som kändes som en käftsmäll, igår var det exakt fyra år sedan jag gjorde den långa resan tillbaka till Australien med en halvtom väska och ett brustet hjärta. Fyra år, och det känns som en evighet samtidigt som det känns som igår.

Jag kan inte längre komma ihåg hur han luktar, eller vilken arm hans tatuering satt på. Jag minns inte hur det kändes när han höll om mig, men jag vet precis hur ont det gjorde när vi bråkade. Jag kan fortfarande se framför mig vårt hus på vår gata, hur grinden gnisslade, hur det lät när han svängde in med bilen på uppfarten. Men jag kommer inte ihåg hur gräset luktade eller hur varmt det var, jag minns bara soluppgången över sjön och alla kvällar jag var ensam.

Och jag undrar ibland hur han har det och vad han gör, om han är lyckligare nu. Jag minns att han sa att han aldrig skulle älska någon igen, men han hade fel. Han gick vidare, och det blev jag som är den som inte älskar igen. Det är jag som går med smärtan i bröstet, klumpen i magen, jag som trampar vatten, jag som undrar om det kommer ta en livstid innan jag älskar någon igen.

måndag 29 juni 2015

bara han ler.

Jag är helt utmattad och mentalt slut efter att ha varit på utbildning med jobbet i en vecka. Jag har bott på internat i fem dagar, på ett hotell med havsutsikt. Haft privilegiet att träffa 11 nya personer, främlingar som snabbt blev mina bundsförvanter, mina klippor, mitt stöd! Fått så mycket positiv feedback och fina ord att jag nästan svävade bland molnen. Skrattat så jag fått kramp, blivit känslomässigt berörd in i ryggmärgen, och väldigt rik på upplevelser och intryck.

Och bland de 11 fanns såklart en speciell, en fin man med integritet och personlighet. Med en trygg famn och lugnande röst. En sån som det räckte att jag tittade på så log han. Så fort våra ögon möttes så log han. Såklart är han gift med fyra barn men han log varje gång jag tittade på honom och en dag sa han du behöver inte oroa dig för att inte träffa nån, du har allt Sofie. Och så sa han efter en liten stund att du tilltalar i alla fall mig, det ska du veta.

Nu tänker jag såklart på honom, och bär med mig hans ord nära hjärtat. Det behöver inte bli mer än så för jag fick känna känslan lite sådär på låtsas i alla fall och jag vet att jag kan känna och när stunden är inne och livet vill som jag så kommer det att finnas nån annan som honom som ler när jag tittar på honom, och som får allt att kännas bra bara han ler.

måndag 15 juni 2015

med allt jag har.

De kommer på löpande band nu. Nyheterna om kompisar som förlovat sig, ska gifta sig, som ska ha barn. Och jag hatar att jag känner att inte en till! istället för enbart glädje. För det är så jag känner. Jag känner mig ännu mer ensam, ännu mer misslyckad, ännu mer hopplös.

Och så ser jag tv-klippet där Molly sjunger till prinsen och prinsessan och jag ryser och tycker det är så förbaskat fint och så kommer känslan av att det där aldrig kommer hända mig. Jag kan inte hjälpa att känna att jag aldrig kommer hitta nån som tittar på mig på det sättet, som får tårar i ögonen av min kärlek.

Det känns som en dålig film på repeat och så himla deprimerande men det är jävligt svårt att se ljuset i tunneln ibland i den här kärleksdjungeln där det känns som jag fastnar i snaror och trillar i fallgropar precis mest hela tiden.

Vad gör man, hur ska man bete sig, hur ska man hantera känslan av att allt händer andra och aldrig mig? Jag vet inte, jag orkar snart inte försöka mer för det bara rinner över hela tiden. Jag skulle bara vilja ha ett lillfinger, inte hela handen, men bara ett litet tecken eller en ljusglimt som får mig att tro att det kommer nåt bra till mig också. För jag vet inte hur länge till jag orkar hoppas utan att bli bitter, och jag vill verkligen inte bli bitter. Det känns bara så himla tomt och trist och väldigt, väldigt ensamt just nu.

torsdag 11 juni 2015

sov du lille vän.

Igår fick min katt somna in. Han var bara två år men sjuk sen jag tog hand om honom från ett katthem som hade hittat honom övergiven. Han var snorig och hade dåliga tänder och trots flertalet veterinärbesök blev han inte bättre, och för att eventuellt bli bättre hade det behövts en massa dyra och hyfsat avancerade ingrepp. Jag mådde dåligt av oron och stressen av att leva med ett sjukt djur, han mådde antagligen inte helt bra heller.

Så igår kväll satt jag med honom i knäet när han fick en spruta så att han först somnade och sen en sista spruta som gjorde att han inte vaknade igen. Kände hur livet liksom rann ur honom, hur hans sista andetag blev tyngre.

Och jag trodde inte man kunde gråta så mycket som jag gjorde igår, jag trodde det fanns en viss mängd tårar men igår fanns ingen gräns. Det var det värsta jag varit med om men jag är ändå på något sätt glad att jag var med hela vägen till slutet. Idag har jag svullna ögonlock och ögon som rinner, precis som att tårarna inte vill sluta komma.

Innan jag lämnade honom igår viskade jag i hans kattöra att jag älskar dig för evigt.

Spring och lek och busa nu Sixten, där borta på andra sidan regnbågen. En dag ses vi igen och då ska jag viska till dig igen det jag sa igår att jag älskar dig för evigt.



onsdag 3 juni 2015

#foreveralone

Varför är det ofta så att när man skriver eller berättar något så händer det tvärtom? Igår hörde J av sig, skickade sms och frågade om jag ville ses.

Så det där med att rinna ut i sanden, så blev det inte denna gången. Jag svarade ett långt sms och avslutade det hela. Hans respons var ta hand om dig! Bra kille, den där. Men tyvärr inte rätt för mig. Synd att man inte kan bestämma över sina känslor, det hade varit bra mycket lättare då. Singel, schmingel, jag tror jag kommer vara ensam för evigt.

#foreveralone

tisdag 2 juni 2015

om att rinna ut i sanden.

Jag lät det gå lite tid, och nu har vi inte hörts sen tisdagen efter den där kvällen vi sågs senast. Han skickade ett sms, jag svarade, han svarade, jag tyckte inte det sista var så mycket att svara på så jag lät bli och sen

radiotystnad.

Och jag tänker att han nog förstår att jag inte är så intresserad, och att han själv nog inte är det heller eftersom det varit tyst. Och så tänker jag att det kanske är dumt att inte avsluta saker ordentligt men samtidigt är det kanske dumt att forcera fram ett avslut när vissa saker helt enkelt rinner ut i sanden. Jag vill inte såra samtidigt som jag inte heller vill göra saker värre.

Så jag lät det helt enkel vara. Inget mer än så, radiotystnad får indikera avslut, det fick rinna ut i sanden och kanske är det helt okej vissa gånger. Att båda liksom vet utan att man behöver sätta det på pränt, eller uttala orden.

Det är tråkigt och lite tomt att inte ha någon att träffa, men jag vill heller inte träffas för sakens skull och han är en fin kille värdig någon som uppskattar allt det han är och det är inte jag. Och han är inte den personen för mig. Det behöver kanske inte bli mer än så, det kanske är tillräckligt avslut att något rinner ut i sanden.

måndag 1 juni 2015

sommartid.

Det bästa med mitt jobb är nog sommartiden. Från och med nu slutar vi klockan fyra istället för fem men får såklart fortfarande lika mycket betalt. Så juni, juli och augusti innebär att man kommer till jobbet, fikar en halvtimme på förmiddagen, har en timmas lunch och sen är det bara en timme till en halvtimmes fika och sen går man hem en och en halv timme senare.

Döden är dock 1 september när det känns som en hel evighet att jobba till klockan fem. Men den dagen, den sorgen. Nu är det sommartid!

torsdag 28 maj 2015

du har din frihet, du har din längtan.

Det blev så svart idag, det blev så outhärdligt svart.
Det var nånting du sa om en plats där jag aldrig var't, det var nånting med den.

Och här har ingenting hänt sen sist, här går dagarna och här går åren.
Du pratade med mig om nånting jag mist som om du pekade på dåren.
På väg uppåt i en prålig värld av mingel.
Singel.

Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut, ett slags tidsfördriv.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut.

Jag säger mig själv: Jag har ingenting, det är bara floskler och evig väntan.
Sen hör jag dig säga: Du har visst nånting, du har din frihet, du har din längtan.
Och du går uppåt i en prålig värld av mingel.
Singel.

Det här är bubblornas tid, så mycket tomhet och mörka gap.
Här blir man paranoid i ett slags kollektivt utanförskap som vi har vant oss vid.

Kom ut, kom hit och säg nånting - vad är det som inte stämmer?
Jag traskar bara runt här i samma ring och känner hur skorna klämmer.
När jag går uppåt i en prålig värld av mingel.
Singel.

Lars Winnerbäck - Singel

måndag 25 maj 2015

Majken.

Igår sken solen från en klarblå himmel så min söndag spenderade jag i kolonin. Den lilla gula stugan med trädgård har blivit min oas, det känns så himla bra att vara där.

I kolonin bredvid springer en liten flicka omkring, hon är kanske fyra år och har ljusblont, nästan vitt hår. Hon har sommarklänning och skrattar, sjunger, leker. Tar sin pappa i handen, ropar på farmor, och rymmer till lekplatsen. Hon heter Majken. Och när hon springer omkring och sjunger och leker så hugger det till i mig, sådär som det bara gör när längtan blir för stark. Det hugger till i magen, hjärtat slår lite fortare och det känns som att längtan i mig inte har några gränser.

Jag längtar ihjäl mig efter en egen liten Majken, en liten lintott som kanske får mina gröna ögon, min mun eller min näsa. En liten Majken som jag kan jaga runt på kolonin, en liten Majken som tar min hand i sin, en liten Majken som somnar i mitt knä. Ibland blir den för stark, min längtan, och då måste jag hejda mig och tänka på nåt annat som kolik eller trillingar eller funktionshinder för att inte längtan ska göra mig galen.

Majken, jag drömmer om dig och om din pappa, om oss. Majken, jag längtar efter dig och din hand i min. Majken, jag hoppas att vi ses nån gång, en vår, en höst, en vinter eller sommar.

måndag 18 maj 2015

it's complicated.

Titeln på mina föräldrars favortitfilm. Också sammanfattning på mitt liv just nu. Allt känns komplicerat när det skulle kunna vara lätt. Det är beslut som ska tas, känslor som ska hanteras, rädslor som ska bemötas, ångest som ska dämpas.

Jag har krånglat till det med J, och det känns inte riktigt bra. När vi ses så känns det liksom bra men ändå inte riktigt bekvämt. Det känns som att fastän vi sitter bredvid varandra är vi kilometer från varandra, det är ett avstånd som jag inte riktigt kan sätta fingret på mer än att det inte känns bekvämt. Det känns lite stelt och krystat och vi pratar men inte om något av substans. Jag har fortfarande inte mer grepp om honom och vem han är, än första gångerna vi sågs. Vi har liksom inte kommit djupare än så, och det känns fortfarande som att vi tassar på tå kring varandra lite. Jag vet inte, jag kan inte sätta fingret på det, mer än känslan av att det inte är naturligt och bekvämt. Och jag vet ju hur det känns när det är enkelt och bekvämt och med mig och J är det inte så.

Och jag har komplicerat till det för vi sågs hos honom och det slutade med att jag testade så som ni sa, att vara hudnära, men det känns liksom fortfarande ingenting. Det pirrar inte, det bubblar inte i kroppen, det känns helt enkelt ingenting. Och jag tror jag måste inse att trots att han är söt och fin och trevlig och allt det där som jag vill ha på pappret så finns det inte såna känslor som behövs för att det ska bli kärlek. Det är tråkigt och jobbigt att inse men jag tror det kanske blir värre att försöka tvinga fram något som uppenbarligen inte finns, och göra saker mer krystade. Kanske kan vi vara vänner, kanske är det något som växer fram om en månad eller ett halvår men just nu känns det som att det inte är läge att fortsätta ses i dejtingsyfte.

Sen ska vi inte ens börja prata om hur jag nu ska hantera detta och det faktum att vi inte hörts sen i fredags när vi sågs och hur jag liksom på nåt sätt hoppas att jag ska slippa ta tag i det. Men jag måste vara vuxen och göra det jag själv hade velat, nämligen prata med honom och säga som det är för det är ju schysstast mot oss båda. Vad jag önskar att det hade varit enkelt och inte komplicerat, för komplicerat är nåt av det värsta jag vet.

onsdag 13 maj 2015

what's the worst thing that could happen?

På fredag ska vi ses igen, J och jag. Skickade iväg ett sms igår och frågade om han hade lust att hitta på nåt och nu ska vi först hänga på min koloni och sen laga mat och dricka vin på kvällen.

Och jag tänker såhär att vad är det värsta som kan hända? Jag vill träffa honom, han verkar vilja träffa mig. Kanske blir det blixtar och dunder, kanske blir det absolut ingenting.

Men som sagt, vad är det värsta som kan hända?

måndag 11 maj 2015

can we start all over again?

Så kommer och går första veckan i maj. Det är oroligheter på jobbet, och oroligheter inom mig. Helgen kommer lika efterlängtad som vanligt och jag springer ett motionslopp och tillbringar mina första två timmar på kolonin. Rensar ogräs och glömmer bort tiden, får skicka iväg ett sorry jag blir lite sen, kan vi säga kvart över?-sms. Hem och byter om snabbt, snabbt, och iväg för att träffa J. Jag bestämde mig för att ge det en chans till, och vi ses på torget för att gå en "kort promenad". Och vi går. Vi går, och går och han är som en liten pojke och säger hela tiden kom! vi går här! jag ska visa en sak! och vi går ännu mer. Smiter in på ett annat koloniområde och jag försöker förklara hur min koloni ser ut, det slutar med att vi hamnar i en återvändsgränd och måste klättra över ett högt staket för att komma ut igen. Sen går vi vidare tills vi är nästan där han bor, och han frågar om vi ska ta en kopp kaffe hos honom. Så sitter vi i hans kök på femte våningen och försöker lista ut vilka byggnader vi ser långt borta, det är torn vi inte riktigt kan placera. Och han har jätteljusblå ögon och lite skäggväxt och är så jävla söt.

Sen blir klockan nästan åtta och jag säger det är nog dags att gå hem nu och så följer han mig två tredjedelar av vägen hem, trots att han bara skulle följa med en liten bit.

Vi kramas i kvällssolen, när jag nästan är hemma går jag en omväg för att fota tornet på byggnaden vi trodde kanske var tornet vi såg från hans köksfönster. Jag skickar bilden och skriver att vi hade fel, jakten på tornen är to be continued.

Fortsättning följer, kanske även för mig och J. Jag hoppas faktiskt det.

fredag 8 maj 2015

kollon.

Mitt i allt det här mörka går jag och köper en koloni. En liten gul stuga med en lummig liten trädgård, det är äppelträd och vinbärsbuskar och rosor och lupiner och en oas mitt i stan som är min. Bara sådär har jag skrivit på papper för att låna pengar på banken (femsiffrigt belopp så ingen förmögenhet) och ikväll ska jag hämta extranyckel så att jag kan gå dit i helgen och börja påta lite.

Mitt i allt det där mörka finns kanske en liten ljuspunkt i tillvaron, för mig blir det kanske den lilla gula stugan med en trädgård där jag kan rensa huvudet och få lite ro i själen.

Mitt i allt det här mörka så finns det lite ljusglimtar, om man bara vågar öppna upp och släppa in dem.

torsdag 7 maj 2015

det är dark nu

En övergiven sång spelar för mig gång på gång
Vill övertala mig att allting kommer ordna sig
Men inga stjärnor lyser, och hela staden fryser
Och jag är fast i nått försök att att komma över

Men jag säger såhär, det brister det bär
Det är bara att konstatera
Det är dark nu
Man lever man lär, det går väl sådär
Det är bara att konstatera
Det är så dark nu
Det är dark nu

......................................

Den där dippen, det där mörka i vårsolen? Det är dark nu, på riktigt.

Det är magont och klump i halsen, det är gråt i telefon och raseriutbrott och det brister för mig gång på gång.

Och jag vet att det är krig i Syrien och folk dör i cancer men min sorg är min och mitt mörka är mitt, och jag försöker tar mig ur det men jag famlar i mörkret och det känns som att jag kämpar förgäves.

Det känns meningslöst och hopplöst och jävligt, jävligt mörkt just nu. Jag känner mig ensammast och minst i världen och snart har jag ingen kvar att ringa för det finns ingen som orkar finnas där för mig känns det som.

Och jag är ledsen för de jag sårar på vägen, för de som måste lyfta upp och bära mig gång på gång trots att det är en omöjlig uppgift. Till er kan jag bara säga snälla stanna kvar fast det är tungt för er också, för utan er har jag verkligen

ingenting.

måndag 4 maj 2015

rapport inifrån.

"Jag minns vackra dagar då jag efter ensampromenader bara velat gå hem och dra något gammalt över mig efter att bara ha mött det ena lyckliga paret efter det andra gåendes hand i hand. Jag minns besked om förlovningar och barntillkomster och flyttning ihop och hur jag önskade att jag skulle kunna vara totalt lycklig för dem men hur svårt det var eftersom det fanns en så stark rädsla för att jag själv inte skulle få göra samma sak någon gång."

................................

"Att stå ensam kvar. För mig är det den största rädslan av alla. Rädslan för att inte bli sedd, av någon. Rädslan för att inte betyda något för någon. Rädslan för att vara ickevalt ensam i de stunder då jag mest av allt vill känna mig som en del av något."

De slår emot mig som en smocka, som världens starkaste motvind, orden från bloggen jag nyss hittat till. Hon sätter ord på såna känslor som jag känner mest hela tiden - rädslan och ensamheten.

onsdag 29 april 2015

dag två.

Dag två med tabletter och mitt huvud nästan sprängs. Jag hoppas att det är en biverkning som snabbt går över. Dock vet jag inte om det är inbillning, men igår kände jag ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge, och det sitter kvar idag. Det liksom bubblar inte längre upp en massa ångest och panik, för tillfället är det lugnt och fint i bröstkorgen. Det får däremot gärna sitta i, bara huvudvärken försvinner.

mvh
/hon som sa att hon aldrig skulle ta tabletter mer

tisdag 28 april 2015

i det ljusa bor det mörka.

Det är vår och jag borde känna glädjen i att det är vår. Det är VÅR VÅR VÅR!

Istället känner jag mest mörker och en ångest som kryper i bröstet, som blir fysisk i korta andetag och magknip.

Så sitter jag en måndag i stolen mitt emot en kvinna i vit rock och hon ber mig förklara hur jag mår. Om jag är ledsen? Tårarna rinner och jag säger nej, inte så ledsen, mer maktlös. Så säger hon att men idag är du ju ledsen? och ger mig en vit näsduk att torka tårarna med. Innan jag går tar hon min hand i sin.

På kvällen tar jag en tablett för första gången sen förra sommaren och jag somnar ungefär tio minuter senare. I det ljusa bor det mörka för mig, fastän det är vår växer känslan av misslyckande och maktlöshet.

I det ljusa bor det mörka, men i det mörka finns också en strimma av ljus och hopp att i det ljusa kommer det snart finnas mer ljus än mörker.

I det ljusa bor livet.

onsdag 22 april 2015

fjärde gången gillt?

Trodde kanske i min enfald att han kände av tvivlet på samma sätt som jag eftersom vi inte hörts sen vi sågs i söndags.

Men igår kväll plingade det till i telefonen, ett sms från honom. Och han undrar om vi kan ses på söndag, för han kan tyvärr inte innan dess. Jag svarar kort och utan smileys, att jag kanske ska bort på söndag men det är inte riktigt bestämt. Får inget svar, och det känns fortfarande helt tomt i magen, det känns mest som ett besvär faktiskt. Men bara för att inte göra något förhastat tänker jag träffa honom igen, om han insisterar. Om han inte insisterar så får det nog bara rinna ut i sanden för är det helt tomt och dött i kroppen så känns det ändå som dött lopp, tyvärr.

måndag 20 april 2015

(Och får jag höra en gång till att jag "inte ska vara så kräsen" så tror jag att jag blir förbannad på riktigt.)

magkänslan.

Jag önskar jag kunde skriva att jag blev kysst igår och att det kändes fantastiskt. Istället måste jag skriva av mig om ångesten som river, om den dåliga magkänslan som inte släpper taget.

Vi träffades igår, J och jag. Jag hade ordnat picknick i parken i solen och han behövde bara dyka upp, vilket han gjorde. Lika söt som tidigare gånger, med sommarjacka och solglasögon. Och vi pratade och skrattade och sen när solen försvann bakom för många moln gick vi de tre minuternas gångväg hem till mig och drack kaffe. Han fick träffa katten, som jag varit nervös att berätta om ifall han skulle vara allergisk eller katthatare. (Tror inte han var jätteimponerad av djuret men han ingår liksom i paketet oavsett vad.) Och det kändes bara så himla konstigt. Vi satt i soffan och han liksom la sin arm bakom mig på ryggstödet och jag kände mig bara så nervös och tafatt. Brukar inte känna mig så, jag brukar vara bekväm med folk i såna situationer.

Men det kändes bara konstigt. När vi står bredvid varandra så känner jag liksom inte för att röra vid honom, det finns liksom inget som drar mig till honom på det sättet. Och det förbryllar mig för han har på pappret allt det där som jag väntat och längtat efter. Och jag tycker ju att han är söt, men jag kan inte släppa tanken att

jag känner inte att jag vill ligga med honom.

Jag känner inte den där kemin, den där fysiska attraktionen. Och jag har aldrig varit i denna sitsen förr. Att jag gillar allt det andra, men den där gnistan som jag också vill ha den finns liksom inte där. Inte än, kanske att den kommer men nja... Är det inte bara en myt att sånt kan "växa fram"? Jag gillar ju honom som person och då borde ju det spela roll vad gäller attraktionen tänker jag. Då borde det ju finnas nånting som gör att det pirrar

men det är liksom helt tomt, känns ingenting.

Så när han kysser mig hejdå och vi går åt varsitt håll genom stan så känns det ingenting i kroppen, förutom lite ångest och dålig magkänsla för att jag så gärna VILL att det ska kännas men det gör faktiskt inte det.

Och jag tänker att jag kanske måste ge det mer tid, träffas flera gånger men det känns också jobbigt att träffas mer när det känns såhär redan nu. För jag har aldrig varit med om det, antingen känns det ja eller nej, bra eller dåligt. Nu känns det liksom mittemellan, halvbra,och där som det borde kännas pirr känns det bara ingenting.

onsdag 15 april 2015

damn you förkylning.

Blev hemskickad från jobbet av chefen som sprang och köpte nån sorts förkylningsmunspray till mig. Så nu sitter jag nerbäddad i min säng och "jobbar hemifrån", dvs slipper sjukanmäla mig och svarar på lite mail och såna enklare göromål.

Ställde in dejten och det känns så förbannat trist men för varje timme som går känner jag att jag mår sämre, så det hade nog inte varit så lyckat ändå. Vi skulle bowla och sen fika hemma hos honom och fan också, det hade varit så himla trevligt att ses. Men jag ses faktiskt hellre en annan dag när jag inte är snorig, hostig, febrig och hängig och det tror jag han också gör om han tänker efter. Kanske kan vi ses på söndag, han ska återkomma. Tänker att det får bli som det blir, det var ju inte som att jag ställde in för att jag inte ville ses direkt. Och det var jag ju tydlig med, skrev typ att jag hade verkligen sett fram emot att ses och frågade direkt om han kanske kunde ses på söndag för tills dess måste jag ju vara frisk. Ah well, vi får väl se.

Nu: försöka vila mig frisk, damn you förkylning denna gång ska du dö.

typiskt.

Har lyckats gå och bli förkyld, för andra gången inom loppet av en månad. Hostar och snörvlar och svettas och fryser om vartannat. Och jag som ska på dejt ikväll. Förvarnade honom igår att jag var lite förkyld men att jag hoppades att det inte skulle bli värre. Och så blev det värre.

Och nu kan jag inte bestämma mig om jag ska ställa in eller försöka stå ut, för å ena sidan vill jag bara hem och vila i soffan men å andra sidan var det en vecka sen vi sågs och vi kommer säkert inte kunna ses förrän tidigast söndag om jag ställer in idag. Men så tänker jag att det kanske inte blir så roligt om man är halvkrasslig och inte känner sig som sig själv heller. Åh, dilemmat. Tankar på detta? Ställa in eller härda ut? Vad hade ni gjort?

måndag 13 april 2015

är det värt det?

Jag behövde inte noja så länge, redan i fredags kväll hörde han av sig och på onsdag ska vi ses. Satt på restaurang med tre kompisar när jag slängde ett öga på mobilen och då lyste displayen av ett sms från honom. Känslan? Win! Så jäkla gött att han visade intresse och att jag fick lite bekräftelse.

Jag har fortfarande inte några förhoppningar eller förväntningar, det vågar jag inte, men sist vi träffades pirrade det till lite i magen och jag ville rycka tag i hans jacka och pussa honom. Tänker att det nog är ett bra tecken i alla fall. Sen får vi se.

För samtidigt läser jag det här och det här om och om igen och tänker spontant att är det verkligen värt det? Såklart vet jag innerst inne att det är värt det när man får sitt happy ending men hur många smällar ska man behöva ta, hur mycket ska ens lilla hjärta behöva krossas? Det får mig att fundera på om det verkligen är värt att ta risken och göra sig sårbar när det krävs så himla lite för att bli krossad, att gå sönder, om och om igen.

fredag 10 april 2015

dagens tanke.

Jag tycker han är så jävla söt. Så himla söt. Han har himmelsblå ögon och skrattar så härligt.

Så. Nu släpper vi det och tänker på annat som att det är fredag och helg och soligt väder och VÅR!

torsdag 9 april 2015

nojandet.

Önskar nästan att det hade gått dåligt igår och att jag känt att honom vill jag aldrig träffa igen. För nu börjar ju det här andra, helvetet med att gå och noja om minsta lilla och vem ska höra av sig först? och jag tycker just denna delen är så himla jobbig.

För helst av allt ville jag skicka sms igår en timme efter vi sågs men samtidigt känner jag att jag vill avvakta och backa lite för jag tycker jag är den som visat mest intresse. Och nu börjar råden och kommentarerna strömma in om att jag ska höra av mig och att jag inte ska sitta och vänta på honom.

Men jag känner såhär att om han är intresserad kan han ju faktiskt också visa intresse och tacka för en trevlig kväll eller liknande. Att det faktiskt inte behöver vara jag som gör det denna gången också. Och det får bära eller brista men så känner jag och det är säkert käpprätt fel tänkt men jag måste också få lov att skydda mitt lilla hjärta litegrann.

dejt nummer två.

Vi träffades igår igen, han som jag kallar den vite springaren men nu kanske bör kallas J. Vi promenerade i kvällssolen och pratade, pratade, pratade.

Och jag hade hoppats att det skulle kännas konstigt men det pirrade i magen och jag tar en sak i taget och tänker att han får höra av sig först denna gången för han verkar lika på som jag. När han ler så blir jag varm i bröstet, men jag har fortfarande inte sparat ner hans nummer som en kontakt i min telefon. Jag vågar inte riktigt tro att det blir fler träffar men magkänslan säger att han vill ses igen, precis som jag.

Idag har minst fem personer på jobbet sagt till mig att jag citat "ser lycklig ut" och jag vet inte om jag skulle gå så långt men jag känner mig glad och förväntansfull och pirret i magen, det finns liksom kvar fortfarande.

tisdag 7 april 2015

påskdejten.

Vi sågs på skärtorsdagen, han den vite springaren och jag. Vi drack ett glas, två glas bubbel och pratade och tittade på varandra under lugg som ingen av oss har men ändå, ungefär så. Och han är söt och lång och har vitblont hår och det är två timmar som försvinner. Inte rusar iväg, men inte trevande försvinner heller.

Vi kramas hejdå och jag går hem helt utpumpad, dränerad på kraft för det tar så himla mycket energi för mig att dejta. Trots att jag är avslappnad och lugn så är man ändå liksom på helspänn och känner sig bedömd och det är som en jobbintervju där jag känner att jag måste prestera och vara jag men ändå inte kanske hundra procent all-in på en och samma gång.

Så kommer en lördag och jag tänker att jag har inget att förlora och skriver några meningar på telefonen som avslutas med att jag vill gärna ses igen, om du har lust? Nån timme senare får jag svar att det vill han gärna och imorgon ska vi ses igen.

Det känns annorlunda från hur det känts innan när jag dejtat, jag är liksom inte lika förväntansfull längre men ändå lite nervös. Och jag vet inte mer vad jag kan säga för det kan lika väl gå käpprätt åt skogen imorgon och jag tar tillbaka allt (som vanligt) men känslan i magen just nu är att jag tycker det ska bli kul att ses imorgon och den känslan tar jag med mig så länge den varar.

onsdag 1 april 2015

den vite springaren.

Imorgon ska jag på dejt. Eller ja, dejt och dejt. Måste man säga att det är dejt för att man ska fika med en kille man inte känner? Tycker dejt låter så... seriöst? I vilket fall ska jag träffa en kille imorgon kväll som jag skrivit med på nätdejtingsidan i ungefär en vecka och som på pappret har mycket potential som t.ex.

samma ålder
tränar regelbundet
springer motionslopp
är utbildad
har ett jobb
kan stava och särskriver inte
bor i samma stad

Och jag känner mig fortfarande självförtroendeboostad av måndagens lilla happening och idag sa en kontorskollega på jobbet att hans son som var på besök häromdagen undrade vem citat "hon den snygga var". Så nu känner jag mig modig, cool, eftertraktad och snygg. Inte vanliga känslor hos denna tjej om man säger så.

Dessutom är det fredag för mig idag för jag är ledig imorgon och behöver inte komma tillbaka till jobbet förrän på tisdag och är alltså ledig fem (!!) dagar. Peppen på detta alltså! Älskar ledigt.

tisdag 31 mars 2015

att bara göra det.

Jag är hög på livet idag, en känsla som suttit i sen i går kväll. Jag är hög på livet för igår kväll kände jag mig ungefär som världens

coolaste, modigaste, tuffaste tjej.

Jag tog en chans och bara gjorde det. Ni vet han där från träningen som jag spanat på i ungefär två år? Som jag på fullaste allvar gått och trott att jag ska bli ihop med utan att jag vet mer än var han kommer ifrån, vad han heter och hur gammal han är? (Okej, tack vare hans ovanliga efternamn vet jag även var han bor och jobbar men det är ju en parantes i sammanhanget. mvh /stalker).

Igår gjorde jag det, det där jag sagt att jag skulle göra så länge. Jag pratade med honom. Två gånger! Och han som är som sötast när han ler, han log mot mig och han fattade säkert ingenting men hans kompis tittade på mig och oss och log sådär som man gör när man vet att nånting är på gång.

Och jag är så jävla stolt att jag gjorde det. Att jag liksom utan förberedelse bara pang boom gjorde det. Och trots att vi inte pratade mer än tjugo sekunder om något utan nån som helst substans så tog jag chansen och det gick bra och jag har lärt mig nu att inte vänta och inte tveka utan

att bara göra det.

måndag 30 mars 2015

jobbet.

Jag tänker på det mycket nu igen, det här med jobbet. Antagligen mest för att jag precis sökt nytt, det där jobbet med stort J ni vet. Jag tänker på hur jag skulle vilja ha det och vad jag skulle vilja syssla med, vad som skulle få mig att må bra. Det som får mig att må dåligt, och som jag inte kan förändra, på mitt nuvarande jobb är: dålig stämning med sura kollegor där det inte finns nån teamkänsla, inget ansvarstagande och inget engagemang samt dålig kommunikation och ledarskap inom organisationen.

Jag skulle vilja jobba på ett ställe där man kanske äter lunch ihop nån gång i veckan, där man intresserar sig för varandra, och bryr sig om hur man mår. Där man jobbar ihop för att nå ett gemensamt mål och ställer upp för varandra och tar ansvar.

Jag tycker inte det är så himla mycket begärt faktiskt. Men jag har insett att det inte är här som det kommer hända, det har inte hänt på tre år och människorna är samma och kommer inte ändras mer. Så det är jag som får gå vidare och söka efter det jag behöver för att må bra på jobbet, på ett annat ställe.

Tills dess står jag ut, och fokuserar på löneförhöjning, dyr ledarskapsutbildning och att jag har en massa fika- och lunchkompisar från andra organisationer runt hörnet som faktiskt får mig att må bra och uppskattar mig som person.

fredag 27 mars 2015

pappa.

Idag begraver min kompis sin pappa. Och jag vet inte med vilka ord jag ska beskriva hur jag känner inför detta. Ja, du läste rätt. Hur jag känner inför detta. Jag kan liksom inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns. Hur överlever man ens? Jag pratade med hennes kille (som är en av mina bästa vänner) igår om det och jag sa att hade det varit jag hade jag bara lagt mig ner och dött. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva. Och jag förstår såklart att detta säkert är sjukt provocerande mot alla er som förlorat en mamma eller pappa eller bror eller syster eller barn men jag kan inte förstå det. Såklart inser jag att man bara gör det, för det händer ju hela tiden, varje dag, och folk överlever och hanterar och går vidare trots vad som måste vara en

oövervinnerlig sorg.

Och jag får sån himla dödsångest och det knyter sig i magen för det gör så himla ont och jag blir helt kallsvettig och får hjärtklappning om jag tänker på det för länge.

Idag begraver min kompis sin pappa. Han dog hastigt, bara femtionio år gammal. Han får aldrig se sina blivande barnbarn, han får aldrig vara med på sina barns bröllop eller dela de stora stunderna i deras liv.

Och jag får ilningar i hela kroppen och tänker på min pappa och vilken fantastisk person han är och att han betyder ungefär allt för mig. Finaste, bästa pappa. Jag ringer ikväll för jag kan, för att du fortfarande finns hos mig.

fredag 20 mars 2015

jobbet med J.

I förmiddags sökte jag jobbet med stort J. Alltså helt seriöst, på riktigt, har jag aldrig sett ett jobb som på pappret är så exakt det jag skulle vilja jobba med.

Jobbar hemifrån idag, och hade frukostmöte med en kompis som hjälpte mig sätta allt på pränt. Allt det där jag gjort och erfarit, allt det där jag kan och har inom mig som bara väntar på att få komma ut.

Och så två timmar senare sitter jag med ett cv och personligt brev som får mig att känna mig stolt och kompetent och jävligt anställningsbar. Jobbansökan inskickad och det är fredag och jag är pepp fast jag är förkyld och jag älskar att det är helg igen.

fredag 13 mars 2015

oh hello.

Ni vet han den där engelsmannen? Jag gick precis förbi honom på stan, på väg från ett möte till ett annat. Han i sitt sällskap, jag i mitt. Han såg inte mig, jag såg definitivt honom.

See you again, nja det blev ju inte så men ändå. Jag såg honom igen. Och kände mig extra mycket dissad eftersom jag blev påmind om honom. Fan. Att såna känslor kan framkallas så snabbt, istället för att bara rycka på axlarna och skratta åt det som den lilla petitess det egentligen är. Dessutom är det faktiskt hans förlust för jag är

så jävla bra och han får inte uppleva det och det är honom det är synd om inte mig.

tisdag 10 mars 2015

de otillgängliga.

Har idag suttit i möte i två timmar med vad jag intalar mig är min idealman, mina drömmars man. Han är lång och blond och välbyggd och blåögd och så jävla trevlig, vettig, social, kunnig. Och gift. Såklart. Han är lika otillgänglig som de flesta män jag träffar som jag gillar, de är antingen 50+ eller gifta eller tillsammans eller sambo. De är otillgängliga och jag blir provocerad för jag skulle aldrig göra något med nån otillgänglig men samtidigt är han den här idealmannen så jävla attraktiv att jag tror jag dör. Jag blir nervös och pirrig i magen när jag vet att han ska vara på samma plats som jag och när han frågar hur det är och hur det går med löpningen så

flyger fjärilar i magen och hjärtat klappar extra snabbt.

Och jag får en kram, två, och ett hejdå vi hörs! och han ler och jag smälter och det är så jävla löjligt men sant och endorfinerna bara virvlar runt i mig. Jävla otillgänglighet, jag blir så himla frustrerad av dig.

måndag 9 mars 2015

hålet.

Jag har skrivit om det förr, det där hålet. Vissa dagar känns det outhärdligt mycket, som till exempel idag.

torsdag 5 mars 2015

illamåendet.

Jävla skit-Facebook. Kan du snälla sluta föreslå att jag ska bli vän med mitt ex flickvän? Eftersom jag inte har nån självbehärskning var jag "tvungen" att gå in på hennes profil och sen hans och trots att jag knappt kan se någon information ser jag

bilder på honom och henne, på bröllop, på resor, med hans vänner och familj

och jag mår illa. Jag får ont i magen när jag inser att de har varit ihop i över två år och jag står och stampar på samma ställe och jag vill skrika till honom att

varför blev det såhär, varför blev det bra för dig men inte för mig?

Fattar inte varför jag tillåter mig att hamna i såna här tankemönster om och om igen, jag blir så jävla trött på mitt eget omogna tonårsbeteende att jag nästan spyr.