fredag 24 oktober 2014

fröet och lyckan.

Så läser jag era bloggar och jag tycker om er så himla mycket, ni som finns där i cyberrymden som jag aldrig har träffat. Jag blir så himla glad för era berättelser om små frön och lyckliga kärlekssagor och dreamteams att det liksom värmer så himla mycket i bröstet på mig.

Samtidigt värker det lite i hjärtat att det inte är min tur denna gången heller, men det som händer det händer och jag hoppas det händer en dag för mig med.

torsdag 23 oktober 2014

jag snurrar vidare.

Det är mycket nu. Tidiga morgnar på jobbet, sena kvällar med träning. Och en begynnande förkylning som ger mig huvudvärk, kroppsont och en hosta som gör att jag ibland inte riktigt får luft. Jag går hemifrån innan det ljusnar, det är så mörkt i trappuppgången att jag inte ens ser dörrlåset. Jag kommer först till jobbet, och går ibland sist. Jag är mitt uppe i det mest hektiska och jag gör allt själv samtidigt som jag tar på mig mer arbetsuppgifter och inte får nån avlastning. Chefen säger du är en stjärna och att hon är så tacksam att jag tar ansvar när de andra tittar ner i bordet och låtsas som det regnar. Och jag växer som person, i min projektledarroll och jag inser att det går bra nu. Samtidigt som jag ibland bara vill lägga mig på golvet och skrika som ett barn att jag orkar inte mer, hjälp mig lite! Men jag är fröken duktig och i mitt esse, för jag håller tidsplaner, fixar deadlines, budget samtidigt som jag bjuder på fika och får alla att skratta. Kommentarer som du är som vår lillasyster och du kommer ju överens med alla värmer i bröstet och det känns så fint att vara socialt kompetent samtidigt som jag kan vara professionell och prestera.

Samtidigt så knager det lite, det dåliga samvetet att jag inte kan träna, springa, lyfta när jag är halvförkyld, att jag inte ringt min mormor, farmor, storasyster på länge. Att det är tyst i telefonen nästan varje kväll, att jag inte träffat vissa kompisar på flera månader och inte hört nåt från dem heller. Att jag inte själv hört av mig, att jag inte orkar vara social när jag väl är ledig, att jag inte är den jag önskar att jag vore ibland.

Men jag snurrar vidare, en dag i taget, ett steg i sänder. Och kanske när det lugnar sig, eller innan dess, att jag orkar ta tag i alla de där bitarna som gnager. Om inte alla så kanske en eller två eller fler.

tisdag 14 oktober 2014

det snurrar runt.

Jag säger så till min chef, säger att det snurrar runt i huvudet på mig och hon frågar hur jag menar och jag kräker ur mig allt jag behöver säga, att jag är trött på negativiteten, gnället och de oengagerade, omotiverade kollegorna jag delar min jobbvardag med. Och hon lyssnar, nickar, instämmer och jag är så jävla glad att jag har en ny chef, att det blev så bra med henne.

Och det snurrar vidare i huvudet för jag kan inte släppa saker som är tunga, svåra, hemska. En katt somnar in i en annan del av landet, jag gråter på jobbet för jag tänker på det svarta, mörka. Kan inte sluta tänka på min systerdotters knubbiga små fingrar, kinder, ben och jag önskar att jag hade en liten som är som hon och så googlar jag "att skaffa barn på egen hand" och tänker i samma stund att det inte är så jag vill ha det.

Det snurrar i huvudet för jag vill bo i min stad, på landet, i hus, mitt i stan, i England, i Australien, i ett annat land, i mitt land, allt på samma gång men ändå ingenting. Jag tänker för mycket igen och jag sover mig igenom en söndag och orkar knappt utanför dörren, äter en massa dålig mat och tänker att jag är dålig för att maten är dålig och jag som aldrig skulle tänka såna tankar.

Och så snurrar det vidare tills jag landar på en lila matta i ett vitmålat rum i en yoga-sal med regn som smattrar på rutan och jag sätter mig ner och blundar och då kommer lugnet nästan direkt. Det slutar snurra när jag andas djupa andetag in ut genom näsan, när jag vänder på flödet och har benen upp i taket och äntligen kan jag liksom vara still och inte snurra, snurra, snurra.

måndag 6 oktober 2014

oktober är här nu.

Det känns liksom i luften att det börjar bli höst trots att det i helgen var nästan tjugo gradre och jag svär över folk som går med mössa, halsduk, vantar när jag springer i t-shirt och trekvartsbyxor. Tänker att de borde njuta av att vi har sjutton, arton grader i oktober (!!) och inte liksom framkalla vinter innan det behövs. Jag är konstig med sånt där, att jag stör mig på andras beteende helt utan anledning. Vet inte varför jag slösar energi på att störa mig på folk med för mycket kläder, eller som går sakta eller står i vägen där det är trångt men sån är jag trots att jag försöker ignorera.

Livet rullar på, liksom på ett produktionsband på en fabrik. Det kommer en bit och så nästa och så sätts de ihop till en produkt, det som kallas livet. Och det är de små sakerna som gör skillnaden på om det blir ett måndagsexemplar eller en bra dag känns det som. Det är små saker som höjer mig upp bland molnen och som ibland sänker mig nedan jorden. Men jag är tacksam, och glad, att det är fler molndagar än jorddagar och jag tror att jag är förberedd för hösten, mörkret, vintern. Jag har mitt jobb som äntligen är roligt, utvecklande, spännande (och ibland frustrerande!) och jag har mina ben som kan bära mig 21 kilometer och mer, jag har min yoga som lugnar och landar mig när tankarna springer iväg och jag har min fina, fina familj och mina vänner som finns där när jag behöver.

Det är höst på gång och jag känner mig lättare i hjärtat, lättare i fötterna, lättare i tankarna och jag tror verkligen att jag kommer att klara hösten, för första gången på tre år tror jag att det blir en alldeles förträffligt fin höst detta året tjugohundrafjorton och det är en stor sak för mig. Det höjer mig till molnen ibland och jag sparkar höstlöv med lätta fötter, inte tunga.

Hej oktober, hej hösten, du är inte efterlängtad men inte heller lika fruktad som du brukar vara.