måndag 25 augusti 2014

återträffar.

Jag åker på kräftskiva, har bestämt mig för att inte dricka nån alkohol. Dels för att jag vet att det ibland blir för mycket och då blir det bara fel, dels för att jag försöker dra ner på alkoholen inför halvmaran jag ska springa i september. Han ska komma, B som jag träffade på valborg. Han som vännerna försöker para ihop mig med. Och jag är nervös för jag vet inte hur man hanterar sånt, brukar inte ha återträff med såna jag bara träffat för en kväll. Så ses vi, säger hej och får en klapp på axeln. Han är så försiktig och blyg och återhållsam och jag är mest tacksam att hjärtat inte bultar utan bara pulserar som vanligt.

Och så går timmarna och kvällen blir mörkare, människorna blir mer högljudda och intensiva. Vi hamnar ibland bredvid varandra, B och jag, och vi pratar lite emellanåt och han vill ha kontakt men är ändå mest enerverande och frånvarande. Och jag vet att hade jag druckit hade jag varit besviken och lite ledsen och klängig. Bekräftelsebehovet finns där ändå men inte alls på samma sätt som när alkoholen är med. Så han kör sitt race, jag kör mitt. Träffar på en gammal klasskompis från lågstadiet som jag inte sett på över tio år och trots att vi inte setts på så länge hamnar jag direkt i samma roll som lågstadiet, mellanstaditet, högstadiet. Hon är "den coola", jag är "den mesiga". Så jag går undan, försöker att inte vara där hon är fast hon gör inget fel, det är bara min hjärna som spökar.

Så får jag se vad alkoholen kan göra med en av de bästa människorna i mitt liv, hur hans ögon förvandlas från normala till arga och blodsröda. Hur han svamlar och inte kan reda ut en mening i taget utan bara tjatar om och om igen om samma sak. Hur han vägrar lyssna, vägrar resonera och jag inser att det kan vara fruktansvärt att vara nykter bland fulla personer.

Och vi går genom lilla staden i natten och kommer fram till dit vi ska sova, det är tidig natt men trots allt natt. Folk kommer och går och när det är nästan morgon kommer B, han vill prata, vill sova nära. Och jag säger till honom att det funkar inte riktigt så och jag somnar om, vänder ryggen mot honom. Det funkar inte riktigt så, man kan inte bara plocka russinen ur kakan när man vill och känner för det och jag tänker sälja mig dyrare än så. Och jag är glad och tacksam att jag är nykter och att jag känner att jag är värd mer än så. Insikten att jag väljer själv, att det är mina villkor som styr. Från och med nu är det så det kommer vara. Men återträffar är vad de är, inte alltid på samma villkor, inte alltid så som man tror.

torsdag 21 augusti 2014

#otillräcklig

Jag vet inte om ni har uppmärksammat den nya kampanjen som Aftonbladet startat för att uppmärksamma psykisk ohälsa? #otillräcklig kallas den och jag tycker det är ett himla bra initiativ. För det är så himla tabu och samtidigt så himla viktigt. Psykisk ohälsa, självmord, depression - våga ta orden i munnen. Våga prata om det.

Jag har själv varit där i det mörkaste av de mörka hålen, djupt nere i den svarta sörjan. De senaste tre åren har varit en kamp mot det svarta, och det har gått upp och ner. Jag har gått i terapi i tre omgångar och jag har ätit antidepressiva tabletter i två. Det som hände mig kan hända alla, jag är nästan säker på det, trots att vi nog är olika "benägna" att drabbas. Jag fick hjälp, och jag är snart klar med sista omgången av antidepressiva. Snart väntar en höst utan medicin och med risk för återfall men jag är beredd och jag kommer att göra allt jag kan för att inte hamna i det svarta igen. Och jag tror det viktigaste av allt är att våga prata. Våga berätta. Våga må dåligt och våga be om hjälp. Våga säga till dina kompisar att du känner dig ungefär lika värdefull som en tioöring. Våga säga till dina föräldrar att du är rädd att du aldrig kommer träffa någon som älskar dig. Våga gå till en terapeut och vänd ut och in på varje sten i bröstkorgen, analysera varje klump i magen.

Våga tro att det går att komma ut på andra sidan, och att livet kan bli helt jävla fantastiskt. Jag är inte där riktigt, men jag hoppas att jag kommer ut på den sidan snart och att jag vågar tro på riktigt att det blir bra till slut trots allt.

tisdag 19 augusti 2014

lugnet.

Det är konstigt det där, hur det helt plötsligt kan infinna sig ett sorts lugn, bara sådär. Det river inte lika mycket i bröstet längre, hjärtat slår inte lika stressade slag och andningen är liksom normal hela tiden.

Det är lugnt inombords, jag känner mig lugn utanpå och hela vägen från tårna till hjässan känns det bara... lugnt. Inte lika hysteriskt, ångestladdat, panikartat som det känts emellanåt.

Och jag kan le åt småsaker och gå förbi söta pojkar och inte tänka nånting alls. Som om det inte vore nog att jag känner lugnet åker jag till New York om åtta (8!) dagar.

Och det känns så enormt, fantastiskt, otroligt och smått sinnessjukt.

onsdag 6 augusti 2014

att släppa taget.

Om exakt tre veckor idag åker jag till New York, till drömmarnas stad, med två av mina bästa kompisar. Om 24 dagar fyller jag 30. Och vet ni? Jag har bestämt mig att försöka släppa allt från och med då.

Jag ska verkligen försöka släppa det. Släppa oron, rädslan, ångesten. Ledsamheten, hopplösheten, nedstämdheten. Negativiteten. Nojandet, ifrågasättandet, klandrandet. Fokuset på att hitta nån, dejtandet, bekräftelsebehovet.

Jag släpper det.

Och istället ska jag verkligen försöka vara tacksam. Klyschigt som fan men jag måste skriva ner det för att det ska bli av, för att jag ska förstå. Förstå att jag måste fokusera på allt jag är och allt jag har istället för den där pusselbiten som fattas. Inse att jag är vuxen och bra som jag är.

Och så får det som händer, eller inte händer, bara hända. Come what may. Jag väljer att släppa taget nu, jag släpper behovet av att försöka kontrollera det som inte går att kontrollera, att styra det som inte går att styra. Måste försöka sluta påverka det som inte går att påverka.

Jag släpper det. Jag orkar inte mer.

 
Och så försöker jag tänka lite såhär istället. Och att allt det bästa inte har hänt än. 

måndag 4 augusti 2014

magic monday.

Det regnar, himlen öppnar sig och det vräker ner. Älskar sommarregn. Sitter barfota på jobbet för skorna blev genomblöta på vägen hit men det gör ingenting för det regnar. Det regnar sommarregn och jag kan äntligen andas igen.

Jag sprang en mil igår kväll, det var så himla varmt och fuktigt men benen bara gick som på autopilot och jag tror jag upplevde en "runners' high" igen, det var väldigt längesen. Och jag vet inte mycket som är så underbart som när benen bara lyder och det inte gör ont nånstans och man bara kan springa, springa, springa!

Och så läser jag detta och tänker att jo, kanske är det en magisk måndag på riktigt ändå. Tänk att man kan bli så glad för nån man inte känner och aldrig träffat. Men så himla glad är jag för deras skull och miraklet som är livet.