tisdag 27 maj 2014

Så är det en kort, kort vecka men deadline på jobbet så jag jobbar sent. Stannar till klockan sju och det är två timmar mer än jag borde orka.

Går till tåget, på perrongen ser jag J. Tror han ser mig för han tittar bort och går liksom åt andra hållet efter att jag sett honom. Men det kan lika gärna vara hallucinationer, inbillningar.

Kommer hem, klockan är nästan åtta och jag dricker vin, äter färdigpizza trots att det bara är tisdag. Skriver med en som heter L på match.com, han verkar bra eller i alla fall normal. Imorgon måste jag nog jobba sent igen men allt för att slippa jobba på lediga dagar, allt för att få långhelg och ledigt torsdag, fredag, lördag och söndag.

Och i huvudet spökar J och jag hatar att jag såg honom men det var inget jag kunde styra över men trots det är det i min mage det känns, är det mitt hjärta som liksom skaver och ömmar.

den stora och den enda drömmen.

Så kollar jag instagram och stannar till en lång stund vid anydaynow's foto. Hon firar nio år med sin man, han från Australien som hon gifte sig med. Det är så stort och det slår mig lika mycket varje gång jag ser bilder eller ord om den stora kärleken. När vänner blir kära och förlovar sig, gifter sig, skaffar barn.

Och jag kan inte låta bli att undra om jag nånsin kommer träffa någon som älskar mig så mycket att han vill gifta sig med mig. Det är den stora drömmen, ibland den enda drömmen.

Tills det händer så lever jag på hoppet, och loggar in på match.com för att kanske, kanske finns det nån som är som jag där. Kanske finns han där, han som också tänker tanken och undrar om hon finns, hon som kommer älska honom så mycket att hon vill gifta sig med honom. Kanske finns han nån annanstans, men jag hoppas bara en sak:

att han finns, han som ska älska mig till månen och tillbaka, han som en dag frågar mig om jag vill gifta mig med honom, om jag vill bli mamma till hans barn.

onsdag 21 maj 2014

bekräftelsen.

Låt oss prata om det här med bekräftelse. Suget efter det, behovet efter att få bekräftelse. Helst av andra, främst av män. För mig är det så i alla fall, även om jag skäms för att säga det men jag är nog lite av en sucker för bekräftelse ändå.

Så testar jag den där nya dejtingappen och det går i princip ut på att man ska kryssa ja eller nej på en bild som kommer upp på skärmen, och om båda kryssar ja så kommer det ett grattis, ni matchar!. Och bekräftelsehoran i mig går igång på detta och klickar mest nej men några ja och blir löjligt nöjd varje gång jag matchar med någon. Och så får man meddelanden från danskar (för det verkar inte vara så stort i Skåne än) som berättar hur söt de tycker man är och jag blir lika löjligt glad varje gång. Jag svarar tack detsamma och sen orkar jag inte mer, för det är bara ett test för skojs skull och för att få en liten, liten självförtroende-boost (iaf utseendemässigt). Jätteomoget och jättelöjligt men det gör mig glad för tillfället och det varar inte länge men ibland är det skönt att höra (okej läsa) fina ord trots att de är från främlingar från andra sidan sundet.

onsdag 14 maj 2014

ze german

Tänker på det där med tysken, F, att han ska komma och hälsa på och jag vet inte i vilket syfte eller varför. Är det bara kompishäng eller tänker han i andra banor? Vi fick liksom nån märklig kontakt i Stockholm, det klickade på nåt sätt. Inte sådär kärleksklick och kemiska reaktioner i hjärnan utan mer som syskon eller kompisar som småretas med varandra. Helt naturligt liksom. Jag har inte berättat för honom men jag var så nära att kyssa honom i Stockholm men lät bli för jag orkade inte med eventuellt avslag precis efter det där med J.

Du har ju snart en kille i varje hamn säger en kompis och jag tänker att jag vet inte riktigt om jag håller med, jag tycker mest att de som jag vill ha kvar försvinner och de som liksom kan kvitta stannar kvar.

stay away / come back

Så får jag ett meddelande från han den där söte tysken som vi hängde med i Stockholm för några månader sen, han skriver att han fått ledigt långhelgen vid midsommar och att han kommer och hälsar på. På kvällen har han bokat flyg och jaha om typ en månad ska vi hänga igen.

Och i morse lyckades jag tyvärr med bedriften att åka samma tåg som J och gå förbi honom i rulltrappan igen och nu är det slut på det där med att se honom hela tiden, jag måste sluta lyckas pricka in just det tåget som han åker för trots att det vimlar av folk så har jag lyckats se honom mer än en två tre gånger. Det typiska är att när vi dejtade ville jag inget annat än att "råka" träffa honom på tåget men det gjorde jag inte en enda gång och nu när jag absolut inte vill se honom så gör jag det med jämna mellanrum. Och det hjälper inte att han är skäggig och fin men jag försöker tänka på hur han sårade mig och då känns det lite lättare, men bara lite.

fredag 9 maj 2014

B, pojken från Sillaröd.

Så berättar jag ändå om B, pojken från Sillaröd, för det snurrar i min hjärna om jag inte får ut känslorna i bokstäver på vit bakgrund. Det är min terapi, mitt sätt att hantera förvirring och allt det där andra som hör ihop med pojkarna jag träffar.

Och det var den siste i april, en valborgsmässoafton i parken med champagnefrukost och öl och sova på kompis arm i solen på kullen. Sen fler kompisar, och kompisars kompisar och så får jag höra att snart kommer B, han som vi ska para ihop dig med! och vänta bara, han är världens snällaste kille och så ringer det hos mig för jag är den enda med mottagning och det är B och han undrar vart han ska gå och jag säger gå rakt fram sen vänster sen är det kullar och där är vi! men han hittar inte så vi möter upp och han är ungefär världens sötaste med stor väska och keps och skäggig och han har snälla, snälla ögon. Timmarna rullar på och det är dags att gå vidare, hem till vännerna med vindsvåningen och balkong med utsikt över innergårdar och vi är alldeles för många personer i deras soffa på balkongen men människorna är så fantastiskt härliga och roliga. Och så kommer Bs kompis och säger att gå dit nu, det är liksom öppet mål han gillar allt med dig och jag tänker att jag inte är den som är den och B och jag pratar och pratar och till slut när solen nästan gått ner och försvinner över domkyrkans tak så är det bara han och jag på balkongen och vi ligger bredvid varandra, mitt huvud på hans axel och vi tittar på himlen och dricker halvljummen öl och det är så himla enkelt och självklart. Så kommer hans vänner och ska dra med honom till grannstaden på kasino men han säger jag stannar här och till slut är vi sist på festen och så går vi de två minuternas gångväg hem till mig, han tror inte att det på riktigt tar två minuter och jag skrattar och säger att jag lovar det är nära, det är krypavstånd.

Sen stannar han och han har så mjuka läppar, skäggiga kinder och jag påminns om hur mycket jag gillar skägg på rätt killar och han leker med katten och säger du är så fin och bra och så äter vi våffelfrukost hos vännerna i vindsvåningen och går hem och sover några timmar, min hand i hans, mitt huvud på hans axel. Och hans vänner ringer och frågar var han är och så säger han helt självklart jag är fortfarande hos Sofie, jag kommer sen och det låter liksom som att han inte ens tvekar. Men allt har ett slut och klockan har blivit eftermiddag när jag lämnar av honom vid tåget, han ger mig en puss på kinden och vinkar hejdå och det var det.

Tre dagar går sen skickar jag ett sms och säger jag tycker det var fint att vi träffades, ville bara att du skulle veta det och får inget svar. Det är tyst i telefonen och radiotystnad och jag blir besviken och arg och lite bitter och tänker i min feberyra att om inte ens "världens snällaste kille" svarar på sms så är det kanske nåt jag gör fel? Och jag tar bort nummer och raderar samtalslistor och släpper honom i tankarna för det är inte lönt att spilla tid över nån som inte är intresserad tillbaka. Så fick jag reda på igår att han sagt att han tyckte jag var trevlig rolig och söt och att han åkt iväg nånstans på nåt sånt uppdrag som soldater åker iväg på och då får man inte ha telefon och inte ens hans kompis har fått tag på honom och det är kanske inte radiotystnad på grund av ointresse utan kanske för att han faktiskt inte har möjlighet. Jag har inga förhoppningar och inga förväntningar men jag skulle bli glad om det kom ett svar för han är fin, B, och jag tänker på honom emellanåt för det är inte helt lätt att inte tänka på skäggig pojke med snälla ögon och mjuka läppar.

lördag 3 maj 2014

den siste i april.

Den sista dagen i april sa jag hejdå till vinter och hej till våren i en park med trettio tusen andra. I min fina lärdomsstad samlas så himla mycket folk en dag om året för "spontanpicknick" och i år var jag där. Sista chansen innan det blir pinsamt, sista Valborg i park innan jag fyller trettio. Och vilken sista det blev med sol och värme och gamla vänner, nya vänner, en heldag som verkligen bjöd på allt.

Och så tänker jag att jag vill berätta för er om B, pojken från Sillaröd, han som vännerna liksom på förväg parat ihop mig med och vad som hände sen men det är ett eget inlägg och jag vet inte om jag bör eller vill säga mer för det brukar ju alltid bara rinna ut i sanden eller bli fel när jag gör det. Som att bloggen jinxar eller så vågar jag bara inte tro denna gången heller att det finns en chans att han tänker på mig som jag tänker på honom.