måndag 31 mars 2014

"Nån" blev eventuellt precis utbjuden på fika med Mickey Blue Eyes. Det här känns så jäkla oväntat att jag inte riktigt fattar att det faktiskt är på riktigt och inte ett skämt.

omg!

Kommer ni ihåg Mickey Blue Eyes? Ni vet han som jag åkte tåg med i typ ett halvår och var halvt kär i på avstånd?

Jag "hittade" precis honom på nätdejtingsidan. Eller han hade varit inne på min sida. OMG liksom. Plötsligt händer det! Men är det för mycket stalker att skriva nåt i stil med men det är ju du från tåget! Jag kan ju inte låtsas som att jag inte känner igen honom, det verkar ju också skumt.

Jag har haft världens bästa helg i Stockholm och skrattat så jag fått kramp i magen och så nu detta. Livets vändningar alltså, det är helt underbart hur upp och ner livet kan vara.

torsdag 27 mars 2014

folk undrar.

Folk undrar om jag saknar honom, J alltså, om jag kommit över honom, om jag tänker på honom, om jag fortfarande undrar över vad som kunde blivit.

Såklart att jag saknar honom om jag känner efter, jag saknar hans skratt, hans dialekt, hans uttryck, hans skämt. Jag saknar hur han luktar, hans kyssar, hans kramar. Saknar hans händer, saknar mitt huvud på hans bröst, saknar att vara i hans famn. Jag saknar pirret i magen inför våra dejter, saknar hur han kunde göra mig varm inombords bara genom att le.

Jag saknar allt detta, såklart, men jag ångrar inget och jag vet att det inte var meningen att det skulle bli vi. Och att jag förtjänar hundra procent kärlek och inget mindre än så, och trots att jag saknar honom och allt det som kom med honom så var han en liten del av mitt liv ett litet tag och jag vet att det kommer att vara värt väntan på han som kommer bli en stor del av mitt liv under en lång tid.

tisdag 25 mars 2014

det sjunkande skeppet.

Eftersom det inte verkar vara meningen att jag ska ha en kille så presenterar jag mitt nästa projekt:

BYTA JOBB.

Det är ett sjunkande skepp stället jag är på nu och kaos och brandsläckning (obs! inte bokstavligt talat) och jag orkar inte mer. Så med ett fräscht, uppdaterat CV och personligt brev ger jag mig nu ut i jobbsökardjungeln igen. Bättre rustad och med mer skinn på näsan än förra gången (hoppas jag!). Jag har redan hittat fyra spännande jobb som jag ska söka.

Man kan ju hoppas på att 2014 i alla fall blir året jag får ett jobb jag faktiskt är kvalificerad för, trivs med och gillar. Att jag hittar jobbkärlek om inte annat.

(Och om det mot all förmodan skulle vara så att någon eller några av er som läser jobbar inom rekrytering och har lust att hjälpa till med tips och råd vad gäller personligt brev och CV så emottages de vänligen!)

måndag 24 mars 2014

vet ni vad?

Jag saknar inte ens honom längre. Det tog en vecka och nu är det som att han aldrig funnits. Betyder det att jag börjat bli en känslokall person? Eller har jag bara lärt mig att inte gråta över spilld mjölk längre än nödvändigt?

Och vet ni vad? Igår träffade jag av en slump på en kille som fick mig att skratta och det pirrade till i magen av hans glittrande ögon och jag insåg då att det kommer hända igen. Det där som jag kände med J kommer jag känna med nån annan, det kommer bli bra och jag kommer träffa nån som jag vill vara med och som vill vara med mig. Så kommer det att bli, idag tror jag på det på riktigt.

onsdag 19 mars 2014

Jag tycker verkligen om dig men jag måste gå på min magkänsla.

Jag vill att du ska bli lycklig och det är jag säker på att du blir.

Ord som känns rakt in i hjärtat och hugger till som en kniv i bröstet, ett knytnävsslag i magen. Och jag vill bara ruska om honom och skrika fattar du inte vad du förlorar, inser du inte vad du gör!? Men det funkar ju inte så och han har valt bort mig och det finns ingenting att göra åt det. Det som blir det blir och detta blev inte så det var väl helt enkelt inte meningen. Men det betyder inte att det gör mindre ont eller att besvikelsen är lättare att hantera.

tisdag 18 mars 2014

slutet.

Det blev inget lyckligt slut den här gången heller.

Jag fick dra det ur honom känns det som, jag fick höra av mig för att få det svart på vitt.

Allt känns som en stor jävla lögn och jag blir så himla rädd att jag alltid kommer bli besviken, att det aldrig är min tur att få det där lyckliga slutet.

vakuum.

Jag skickade ett sms i fredags morse för att klargöra var jag står, att jag är beredd att vänta på honom ett litet tag. Om du vågar finns jag här ett tag till, beredd att ge oss en riktig chans skrev jag. Han svarade på eftermiddagen att han skulle tänka på mig och oss under hela sin Stockholmsweekend och att han hoppades att jag var beredd att ge honom den tiden. Det är inte lätt för mig att vara sårbar och blotta mitt hjärta skrev han.

Men nu, radiotystnad och jag vet faktiskt inte om jag är så sugen på att vänta på honom längre. Inte ett pip sen i fredags trots att han i princip lovade att höra av sig i helgen. Det är inte som att du är ett vakuum i mitt liv sa han i torsdags. Inte det? Nu känner jag mig verkligen som ett stort jävla vakuum.

måndag 17 mars 2014

Han sa vi hörs i helgen!

Nu är det måndag och vi hördes inte i helgen. Mitt hjärta känns ungefär som en ihopskrynklad pappersboll.

fredag 14 mars 2014

Det gör så jävla ont. Jag känner mig alldeles tom samtidigt som det liksom gör ont överallt.

Och det som känns allra värst är att vi inte ens fick en chans, att vi inte ens försökt på riktigt. Den insikten gör så fruktansvärt ont.

torsdag 13 mars 2014

tusen tårar.

Han vet inte vad han vill, vad han känner, om han vågar. Vet inte om det riktigt klickat.

Jag har ikväll stått framför honom och sagt att bollen är din, jag tycker om dig, jag vill inte sluta träffa dig.

Och jag tror att jag redan gråtit tusen tårar.

det kom ett sms.

Hej Sofie!
Hur är det med dig?
Jag vill att du ska veta att jag har tänkt på dig jättemycket de senaste dagarna.
Om du inte ska göra något efter jobbet imorgon kanske du vill träffas i Malmö?
Kram

tisdag 11 mars 2014

känslan just nu.

Jag har sabbat det va? Det är känslan just nu och jag önskar att jag bara hållit tyst och låtit tiden ha sin gång.

Men gjort är gjort och jag kan inte ändra, ta tillbaka eller göra om. Bara hoppas att han förstår vad jag menade eller om han inte gör det att han ändå inte är den jag ska vara med. Försöker intala mig detta och att jag inte ska lägga alla ägg i samma korg men det är ändå känslan av att jag sabbat det som har överhanden.

Att det liksom blir fel hur jag än gör. 

lättnaden.

Det där uttrycket "att måla fan på väggen", jag är nog bäst i världen på det. För jag tänker alltid katastroftankar och tror det värsta. Och trots x antal timmar av KBT-terapi där jag jobbat med just detta händer det om och om igen. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta "onda spiral"-beteendet.

Jag ringde honom igår. Fick tag på honom på tredje försöket och han lät precis som vanligt. Efter lite kallprat så var jag bara tvungen, annars skulle jag implodera kände jag. Så jag sa som jag kände (och lite till) och kanske har jag skrämt bort honom på riktigt nu och sabbat det fina men jag måste få prata om hur jag känner och jag är en sån som bär känslorna på utsidan, det går liksom inte att låtsas för mig. Så jag berättade att jag känner mig osäker när han är så kryptisk och när vi inte hörs av och att jag tycker det är jobbigt att det är jättebra när vi ses och sen hörs vi knappt mellan gångerna och att jag tänker på honom och undrar om han inte tänker på mig eftersom han inte hör av sig? Berättade att jag bryr mig för jag tycker om honom men att jag känner att han inte är lika engagerad i detta och om det är så det är så BARA SÄG DET istället för jag kan ta det. Förklarade att om han inte är lika angelägen som jag så är det kanske lika bra att vi inte ses mer, för jag vill inte släppa in honom mer och investera i detta om han inte känner att det finns nåt att bygga på.

Och ja, jag vet att det var mycket på en gång men alla känslor bara bubblade upp och jag kunde inte hejda mig för jag tänkte att om han lägger benen på ryggen kan han likaväl göra det nu så vet jag det. För kan han inte ta att det är sån här jag är så kommer det inte funka ändå. Och min kompis sa att oj vad du var rättfram! och jag undrade om det var dumt och så ångrade jag mig lite och tänkte att jag måste skicka ett förlåt-sms men sen tänkte jag om. För jag tänker inte be om ursäkt för hur jag känner, och hur jag är. Det skulle ju vara att förminska sig själv totalt, att först stå upp för sig själv och sen be om ursäkt för att man gjort just det. Jag vet inte om det bar eller brast, om vi ses igen eller om han tycker jag är helt störd i huvudet men nu är det gjort och lättnaden efteråt går nästan inte att beskriva, det kändes klyschigt nog som att en sten släppte från mitt bröst, som att jag tog av en tjugofem-kilo tung ryggsäck, som att jag blev en halv meter längre.

Det är inte så mycket på jobbet denna veckan som jag trott, vi kanske kan ses på onsdag? sa han och vi får väl se om vi ses på onsdag och hur det känns då men jag vet att jag är den jag är oavsett vad han tycker eller gör och det kommer göra ont ett tag om det tar slut innan det riktigt hunnit börja men jag kommer att klara det och komma ut starkare i vetskapen att jag stod upp för mig själv, för den jag är och jag är jävligt stolt att jag faktiskt är ganska modig när det gäller sånt här.

måndag 10 mars 2014

jag tror det är över innan det ens börjat.

Det är känslan jag har, i magen, i hjärtat, i hela kroppen.

Jag tycker jättemycket om honom och skulle kunna satsa etthundrafemtio procent om jag kände samma från honom men när han inte hör av sig och sen loggar in på dejtingsidan så känns det som en kniv i hjärtat för jag hade kunnat ge så jävla mycket.

Och nu vet jag inte hur jag ska göra för han hörde av sig igår kväll och frågade om jag haft en bra helg och jag svarade men jag vill inte ta initiativ att ses när han håller på såhär samtidigt som jag vill ses så att vi kan prata om det och reda ut eventuella missförstånd. Så vad gör man nu, ska man låta det vara tills vi ses nästa gång? Just nu känns det som att det kanske inte ens blir en nästa gång. Och jag blir så himla besviken för jag förstår verkligen ingenting. Kanske är det att jag är för snäll, att jag ger för mycket för snabbt, att jag skämt bort honom på nåt sätt.

Oavsett vad det är så gör det jävligt ont och jag är ledsen och besviken samtidigt som jag försöker bete mig och intala mig att han inte betyder nånting.

Men det är ju inte sanningen, han betyder ju en hel del och det gör så ont att tänka på att jag låter ilskan och besvikelsen ta över. Det gör mindre ont då.

fredag 7 mars 2014

jag vet inte vad som händer.

Ovissheten. Osäkerheten. Jag känner mig helt oengagerad sen det där med att vi får försöka att träffas men jag kan inte lova nåt. Det känns helt enkelt inte riktigt som att det räcker för mig, han känns inte speciellt angelägen och jag vill att han ska anstränga sig lite och VILJA ses. Annars kan det lika gärna vara. För jag vill vara hans, inte nåt mellanting, inte nåt tidsfördriv som han kan ha ett tag tills dess att han träffar henne med stort H. Jag känner att jag måste ha den självrespekten. För jag har visat väldigt tydligt vad jag vill med honom, om han inte vet att jag tycker om honom på riktigt så är han ju blind.

Och så efter en dags radiotystnad kommer ett god morgon-sms med en trevlig fredag!-hälsning och jag har inte svarat på det än. Tänker svara ett kort tack detsamma! och inget mer för just nu känner jag inte för att anstränga mig mer än så. Och så får jag väl se om han hör av sig i helgen eller nästa vecka (om han nu har tid) och så får vi väl ses och prata och reda ut var vi står på riktigt. Så får det bära eller brista, men båda alternativen är i alla fall bättre än mellantinget och ovissheten.

torsdag 6 mars 2014

första gråten.

Igår kom första gråten över honom, över J. Såklart blandat med en massa jobbångest och stress men osäkerheten och hans sätt att uttrycka sig gjorde så att bägaren till slut rann över.

För jag känner i maggropen att han inte är lika engagerad som jag, att jag inte är lika viktig för honom. Att jag bara är nån han träffar liksom. Medan jag vill höras mer och prata i telefon och skicka gulliga sms och inte bara höras av för att bestämma när vi ska ses nästa gång. Det känns som att han inte är lika angelägen. Formuleringar som vi får försöka ses och det beror på hur länge jag måste jobba känns liksom inte så roliga att få. Så jag svarar att jag tänker att om man vill så hittar man tid för jag blir irriterad och tycker inte det räcker med att uttrycka sig så. Får svar att där har du naturligtvis en poäng och känner ännu mer att SÄG VAD DU VILL MÄNNISKA! Prata inte i gåtor, jag blir så himla trött för när vi väl ses är det ju så himla fint och bra. Och så undrar jag varför han loggar in på dejtingsidan nu när han inte gjort det på så länge. Nu när jag trodde det var början på ett "vi".

Det känns bara tungt helt enkelt. Och nu backar jag ett, två, tre steg. För jag känner inte mig särskilt viktig eller speciell eller utvald helt enkelt och det tycker jag nog att man kan "begära" att få känna efter att ha dejtat i två månader.

onsdag 5 mars 2014

osäkerheten to be continued.

Vi kan inte ses mer denna veckan, han har redan planer och så åker han hem i helgen. Jag har kaos på jobbet, allt är bara lösa fragment som jag försöker pussla ihop. Så skickar jag ett sms och avslutar med om jag överlever [denna veckan] ses jag väldigt gärna nästa vecka!

När man då får svaret om vi båda överlever får vi försöka att träffas, men jag kan dessvärre inte lova något då hugger det till i maggropen och det känns inget bra alls. Så, nu backar jag lite och inväntar honom. Hade ju känts lite bättre om han svarat såklart att vi ska ses! istället för att vi får se hur det blir. Igen, det där med att han nog är viktigare för mig än jag för honom.

Eller så menar han inget mer än att han inte vet hur hans vecka ser ut och att han hoppas att vi får tid att träffas men om man verkligen VILL så tar man ju sig tid oavsett. Åh. Denna jävla osäkerhet, jag orkar inte med den.

Detta i kombination med hans allt mer frekventa inloggningar på dejtingsidan får mig att känna att det kanske inte är så som jag trott, att det är på väg att bli vi, utan att han istället fortfarande "letar".

tisdag 4 mars 2014

fråga bloggen.

Byter ämne helt.

Jag och två kompisar ska till New York i fem dagar när jag fyller 30 (!) dvs slutet av augusti. Vi har bokat flygbiljetter och letar nu hotell.

Är det nån av er som har tips på bra hotell? Kruxet verkar vara att vi är 3 personer som vill ha ett rum för annars blir det ju snordyrt. Pretty please?

måndag 3 mars 2014

birthday boy.

Det räckte med att vi sågs i lördags så försvann den där osäkerheten som gnagt. Har insett att jag inte kan projicera mina rädslor och osäkerhet på honom, han gör ju faktiskt egentligen allt rätt. Så jag måste sluta överanalysera och tolka allt han gör eller inte gör och alltid vända det till något negativt.

Idag fyller han år och jag har köpt present och bjudit hem honom på middag. Så ikväll ska vi ses igen, det känns så himla fint att vi ska ses på hans dag även om han säger att han inte bryr sig om födelsedagar för han är för gammal. Men jag såg att det glittrade till i hans ögon i lördags när jag sa att jag köpt en present till honom och när jag frågade vad han skulle göra på sin födelsedag svarade han som att det vore helt självklart att jag ska jobba... och träffa dig!