fredag 31 januari 2014

Det pirrar redan i magen av tanken att vi kommer att ses om typ en och en halv timme.

(iiiiiih!!!)

fredag.

Igår pratade jag med honom i telefon för första gången och ikväll ska vi ses. Han är så jävla bra och jag längtar ihjäl mig. Vill pussa på honom och krama honom jämt, vill träffa honom hela tiden helst.

Och igår var jag hos terapeuten, vi pratade om honom och om min osäkerhet och mina kontrollbehov. Hon tyckte att jag skulle sluta vara så försiktig och istället visa honom att jag tycker om honom, så att jag inte skrämmer iväg honom genom att visa det för lite. Och hon har nog rätt, för jag lägger band på mig och försöker vara tuff och cool som nån sorts självbevarelsedrift. Fast jag egentligen bara vill höras hela tiden och träffa honom hela tiden för jag tänker ju på honom, just det, hela tiden.

Så ikväll ska jag skämma bort honom, jag ska laga middag och fixa vin och han ska bara behöva dyka upp. Och så ska jag pussa på honom och säga att jag gillar honom och blir han skrämd av det så är det ändå inte rätt. För är det rätt så går det inte att skrämma bort nån, det har vi ju redan konstaterat.

(Och på tal om terapeuten, jag har bara två gånger kvar och sen måste jag ha uppehåll i tre månader. Tycker det känns så jobbigt att behöva sluta nu när man äntligen kommit igång och insett vad det är som jag behöver jobba med. Men det är ju en helt annan historia, det där med sjukvården och hur det funkar och ibland önskar jag bara att de som bestämde sånt här hade genomgått en depression eller utbrändhet eller vad som helst för då hade de nog insett att det är helt befängt att systemet ser ut som det gör.)

Och jag gillar ju honom, jag tror jag är lite förälskad faktiskt.

torsdag 30 januari 2014

bara kanske.

Skrev i ett sms till en vän igår att jag tror kanske kanske att jag är lite förälskad.

Ja kanske lite ;-) svarade hon.

Men bara KANSKE skrev jag snabbt tillbaka. Bara kanske.

onsdag 29 januari 2014

Så får man ett skitgulligt sms och känner sig direkt sjukt patetisk att man nojat så jävla mycket.

Sjukt patetiskt men också väldigt, väldigt glad.
Vi har inte hörts sen i söndags, jag skickade ett sms på kvällen som han svarade på. Och nu väntar jag in honom vilket är bland det mest frustrerande som finns. Men jag vill ju inte vara för efterhängsen heller och han är iväg på utbildning med jobbet men jag hade önskat att han hade hört av sig. För det känns som jag är den som hört av mig först de senaste gångerna och jag saknar lite att han hör av sig utan att jag redan gjort det.

Och mest av allt vill jag bara skicka ett sms och säga att jag tänker på dig mest hela tiden men jag fortsätter hoppas att han ska höra av sig först så att jag slipper tänka att det är över innan det ens startade precis hela tiden.

måndag 27 januari 2014

Jag är bara så himla rädd att det ska komma ett tack men nej tack-sms som det gjort förr. Så jävla nervös är jag att det ska bli han som väljer bort mig och inte tvärtom. Tror det är därför jag nojar över varje timme, varje dag som vi inte hörs. 

det jag gillar allra mest.

Det jag gillar allra mest med honom är att han tar initiativ och ansvar, att han liksom tar tag i saker och bara nu har jag bokat restaurang till klockan sju och bion klockan nio. Det är så himla nytt för mig att inte behöva ordna och fixa och ta tag i allt. Jag gillar det riktigt mycket.

Och så gillar jag hans ögon, hans leende, hans nacke och hans armar, sättet han får mig att känna mig så himla bra och hur naturligt vi bara kan vara i varandras sällskap trots att vi bara känt varandra i ett par veckor. Jag gillar hans humor, hans intelligens, hans omtänksamhet och hans lugn. Jag gillar att han är sig själv och inte försöker imponera, att han visar sina svagheter och att han inte är felfri. Jag gillar att han tar min hand och håller den som att det vore det mest självklara, att han lutar sig över och pussar mig på kinden, att han lägger sin hand på mitt lår, att han visar att han finns där. Jag gillar att han öppnar dörrar för mig, att han väntar in mig, söker min blick, håller sig nära.

Det jag gillar allra, allra mest är att han får mig att tro på att det finns bra killar där ute, att det finns såna som han som får mig att känna att det bubblar i bröstkorgen och pirrar i magen. Att jag blivit mindre bitter och att jag inte tror att kärleken är hopplös längre. Det gillar jag allra, allra mest.

söndag 26 januari 2014

söndag, samma som då.

Jag gillar honom mer för varje gång vi ses och det känns så himla läskigt. Fantastiskt att känna hjärtat bulta och pirr i magen och allt det där men också så läskigt för det är så nytt och skört och jag har ingen aning om vad som händer.

Men han är så himla fin, och det känns verkligen som han har allt det där jag längtat efter och saknat, att han är en sån person som jag skulle vilja vara med. Så inser jag att han är inte min och då blir det läskigt igen för jag inser att jag börjar falla, att jag gillar honom på riktigt. 

På riktigt. 

torsdag 23 januari 2014

Vi har inte hörts idag och jag tänker på honom hela tiden. Och eftersom jag inte kan säga det till honom men måste få det sagt så säger jag det här till er istället.

Jag tänker på honom hela hela hela hela tiden. 

lördag känns så avlägset.

Men vi ska ses på lördag va?

Och det känns så himla, himla avlägset med lördag när man redan gått och längtat efter torsdag i flera dagar.

onsdag 22 januari 2014

Och så blir jag besviken när jag ser att han varit inloggad på dejtingsidan för jag vill ju inte att han ska vara det, men det har ju jag med varit annars hade jag ju inte sett att han varit det och så tänker jag att han kanske känner likadant när han ser att jag har varit inloggad och... SLUTA NU ATT NOJA!

Känner att jag börjar bli tröttsamt nojig. Väntar på att han ska höra av sig först idag för jag hörde ju av mig först igår och vaddå jag spelar väl inga spel men... SLUTA NU ATT NOJA!

*slutar (eventuellt ändå inte) noja*

det där pirret.

Fick såklart svar på sms igår, tog längre tid än det brukar men det kom och jag blev lugn cirka en sekund efter att jag läst det. Så jäkla lugn, från halvångest till totalt lugn på ett ögonblick.

Och det pirrar i magen när jag tänker på när vi sågs i helgen och hans blårandiga skjorta och hur han luktar och hur han skojretas med mig och min skånska. Jag ler för mig själv och känner mig så jävla fånig men jag tänker på honom mest hela tiden och hoppas att jag får träffa honom imorgon som vi sa i söndags. För det är nånting med honom, jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är nånting som får mitt hjärta att slå lite, lite snabbare.

tisdag 21 januari 2014

väntan.

Varför är det så att det känns som en evighet varje gång man (jag) väntar på sms från en viss person? Och varför blir man (jag) helt nojig när han inte svarat på nån timme och tänker att nä det var ju det jag sa, för bra för att vara sant, nu har jag sabbat det. Blir så trött på mig själv, men jag vet att det är nån sorts självbevarelsedrift, nån slags försvarsmekanism som kickar in och förbereder sig för en ny besvikelse. Men så pratar jag med en kollega och han säger att du kan inte sabba det, om det inte blir nåt så var det inte meningen. Och det beror inte på nåt du gör eller inte gör, det är bara så att om det är rätt så är det rätt. Så jävla klok och nu ska jag sluta noja (för idag).

måndag 20 januari 2014

blixtar och dunder.

Så kysser han mig och det är som att det är meningen, det liksom blixtrar till.

Jag ville göra det redan i onsdags, säger han.

Och nu är jag så jävla rädd att jag ska skrämma bort honom för detta känns nästan lite för bra för att vara sant.

söndag 19 januari 2014

Han sa att han gillar mig.

Jag gillar dig, sa han.

Och allt med honom som jag vet om är så himla bra och jag hoppas att jag kan vara i nuet och inte stressa fram nånting, att jag inte skrämmer bort honom, att jag vågar låta det ta sin tid.

Men han sa att han gillar mig, han sa det mer än en gång och min magkänsla säger till mig att han menade det. Och det känns tomt utan honom här, det känns liksom lite kallare och jag saknar redan min hand på hans bröst, hans lukt, hans skäggstubb mot min kind. 

fredag 17 januari 2014

känsloinventering.

Min terapeut vill att jag ska göra en känsloinventering. Ha en liten bok och skriva ner mina tankar och känslor så att vi kan jobba med att ändra dem. Så säger jag att jag tycker det är svårt att skilja på vad som är tankar och vad som är känslor och om jag känner att jag inte duger, att jag är misslyckad - är det en tanke eller en känsla? Och så blir jag ledsen för jag känner att jag inte förstår och inte klarar att prestera det hon vill och hon tittar på mig och säger att jag kräver ingenting av dig, du behöver inte prestera någonting här. Jag förstår inte varför jag blir ledsen och hon svarar att det som händer är att jag känner att tappar kontrollen, och då blir jag ledsen för jag vill inte vara osäker - jag vill ju ha kontroll på allt. Att jag måste våga vara osäker, våga riskera att inte ha kontroll.

Och till nästa gång vi ses ska jag ha gjort en känsloinventering och det känns så himla svårt för jag vill inte riktigt känna efter och jag vill ju att det ska bli rätt men då är det ju fokus på prestation och kontroll, precis så som det inte ska vara. (Känsloinventering förresten, vilket ord!)
Vet ni hur gött det känns att han hör av sig först, igen?

SÅHÄR JÄVLA GÖTT! känns det.

torsdag 16 januari 2014

vi träffades liksom på chans, på nåt sätt ramlade vi in i varann.

Det där med att träffa någon helt ny, som man bara sett på foto och skrivit meningar, ord och rader till. Att sen kunna sitta i flera timmar och helt naturligt, som att man redan känner varandra, prata, prata, prata och skratta åt samma saker. Det är nog nåt av det mest fantastiska som finns. För det som borde vara svårt blir ibland väldigt lätt och naturligt och jag tycker det är lika förvånande varje gång jag lyckas träffa någon som tänker, pratar, skrattar likadant som jag.

Och att sen få ett sms en halvtimme efter att man sagt hejdå, det känns som ett fuckyourightback till alla de svåra killar jag lyckats träffa som insisterar på att spela spel och inte höra av sig, för det är faktiskt det drygaste som finns.

onsdag 15 januari 2014

tisdag 14 januari 2014

the ups and downs.

I fredags grät jag i över en timme när jag var hos terapeuten. Vi pratade om varför han hört av sig, varför han skriver som han gör, om jag innerst inne väntar på att han ska komma tillbaka, om jag hoppas att han ska ångra sig? Och så pratade vi om jobbet och den stora besvikelsen och om hur det verkar som att jag har trillat ner i en avgrund och absolut inte får sjunka djupare ner. Och hur det är en dipp, och om att såna kommer hela tiden och att de också förvinner. Att jag måste orka ta mig igenom dipparna, inte falla ihop som ett korthus utan stå stadigt även när det blåser. För besvikelser är en naturlig del av livet säger hon och det vet väl jag, tro mig. Går hem med rödsprängda ögon och välkomnar fin vän och med pizza och rödvin känns livet helt plötsligt mycket lättare. Sen ett samtal om ett litet liv som jag räddar och en lördag med familjen och hundarna som leder till en söndag med en ny vän för livet, en liten pojkkatt som redan gjort mitt liv så himla mycket bättre.

Det är the ups and downs i livet, det är kontraster och herregud vad livet kan kännas bedrövligt en dag för att sedan bli alldeles självklart och fantastiskt. Måste bara lära mig att hantera the downs så att jag kan njuta av the ups lite mer än jag gör nu. För livet är ju så, upp och ner och ner och så upp igen. Jag måste ta mig upp och hålla huvudet över vattenytan konstant istället för att drunkna i tankar och känslor och sjunka under ytan. Måste försöka flyta lite mer stabilt och varaktigt, det får bli delmålet för första månaderna av 2014. Flyta, inte sjunka. Behöver absolut inte lyfta huvudet så himla högt, bara flyta jämns med vattenytan så håller jag mig levande.

fredag 10 januari 2014

den stora besvikelsen.

Apatin beror nog främst på den stora besvikelsen över att det som jag trodde skulle bli en ny tjänst för mig på jobbet istället blev min kollegas. Det verkade så himla bra men som vanligt får jag upp förhoppningarna och så blir jag besviken igen. För dessa nya arbetsuppgifterna är ungefär precis det som jag skulle vilja jobba med, och nu bara känns det som platt fall. Och jag blir ledsen för det känns som att det hade varit bättre att inte ens vara med i diskussionerna om det nu inte skulle bli som det föreslogs. Spännande arbetsuppgifter, bättre lön, mer erfarenhet inom ett nytt område hade ju som sagt inte suttit fel men än en gång går chansen till nån annan och fan vad jag önskar att nån kunde satsa på mig nån gång för det känns som att jag håller på att förmultna och smulas sönder till rester av det jag kunde blivit. Fan också.

slutet och början.

Gamla bloggen är stängd nu, och det känns verkligen konstigt att inte logga in där, att inte googla och kunna läsa den. Det känns konstigt och nästan sorgligt på något sätt, för den har ju varit en del av mig och mitt liv och min resa sedan 2008. Och nu är det slut. Bara sådär.

Men med ett slut kommer en början, och det här är ju början på något nytt och förhoppningsvis bättre. Jag hoppas ni följer med, jag blir så glad av att ni läser och kommenterar.

Något annat som är slut är första jobbveckan efter ledigheten och herre min gud vad jag längtat efter helgen denna veckan. Jag är helt slut i huvudet, totalt omotiverad och nästan apatisk. Det har varit en riktigt tuff vecka, och jag vet inte riktigt varför egentligen men det beror väl på att man inte är van att jobba och så de där orden i mailet från han på andra sidan jorden. Jag har varit ledsen och arg och frustrerad och lättirriterad denna veckan och jag hoppas att det hjälper med helg. Och jag hoppas att det hjälper att prata med min terapeut ikväll för jag behöver tips och råd för att plocka upp mig själv igen, att inte sjunka djupare ner i apatin. Januari känns nästan lika jävlig som november, och jag hoppas det går snabbt tills den är slut och februari kommer för då är vi i alla fall en månad närmare våren, den så himla efterlängtade, bästa våren.

torsdag 9 januari 2014

så föll de första tårarna 2014.

Igår kväll föll de första tårarna för året, och jag vet att jag sa att det inte skulle handla om det som var då nåt mer men när han hör av sig och förklarar varför han läser och kommenterar så kommer det tårar även om jag försöker kämpa emot. För han dyker upp som gubben i lådan efter mer än två år och jag påverkas så himla lätt fortfarande av hans ord. De liksom bränner till och berör samtidigt som de gör mig frustrerad, arg och ledsen. Mest för att han tycker att det är okej att han läser/kommenterar trots att jag uttryckligen bett honom att sluta. Jag förstår verkligen inte varför han har behovet och jag vill verkligen inte se att han har läst eller läsa hans kommentarer för om han inte brydde sig då behöver han inte bry sig nu. Och han har ju ny tjej sen en bra tid tillbaka, varför bryr han sig då överhuvudtaget om mig och vet hon att han gör det?

Och han skriver ett långt mail som dyker upp i min telefon natten till igår och där står det att han inte vet varför han läser men han gör det mest när han mår dåligt och genom att läsa bloggen mår han ännu sämre. Han skriver att det antagligen beror på att det gick så fort när det tog slut, att det inte blev något riktigt avslut. Att hans ångest gjorde att vårt förhållande tog slut, att han jobbar med det och att gå vidare. Att han har all respekt för mig och att han aldrig velat såra mig på något sätt. Han avslutar med att det ofta känns som att jag önskar att jag aldrig träffat honom.

Jag blir så ledsen av att läsa sånt här för jag orkar inte må dåligt över detta längre, jag gjorde allt för att få vårt förhållande att funka och han gjorde noll. Och då är det ju inte så konstigt att det gick som det gick. Men kom inte nu och försök förklara sånt som jag behövde höra då, för vad gör det för nytta? Och sluta lägg över ansvaret på mig, jag offrade allt och det var det värt där och då. Jag ångrar ingenting, förutom att jag inte stod på mig mer men hade jag gjort det hade det nog tagit slut tidigare.

Och när tårarna rinner och jag knappt kan prata för att gråten sitter i halsen hela kvällen så blir jag arg för det är 2014 och jag orkar inte gråta fler tårar över honom och det som var då. Jag hoppas att det var årets första och sista tårar som föll för honom och för oss och för allt han skrivit men inte sa till mig när det verkligen behövdes sägas.

tisdag 7 januari 2014

och jag lovar dig 2014, jag lovar och svär.

Sju dagar in på det nya året, det efterlängtade 2014 som jag har så mycket förhoppningar om men få förväntningar på. För jag ska leva idag och inte bara vänta på imorgon. Och jag tror det är lättare utan förväntningar, men med förhoppningar om vad som skulle kunna bli.

Och så läser jag om alla era mål och drömmar, om nyårslöften och planer, och jag har ju skrivit egna men jag tänker att 2014 borde jag tänka lite annorlunda och försöka nå mål istället för att lova något.

Så jag lovar dig 2014, jag lovar och svär att jag ska bli bättre på att sätta små mål och försöka nå dem istället för att sträva mot det som är allra längst bort. Jag ska ta små steg istället för jättekliv och inte se bakslag som misslyckanden, utan just små bakslag på vägen mot målet. Ett steg i taget. Från och med nu.

det var dags att lämna det gamla bakom mig.

På riktigt denna gången. Släppa allt som har med det som var då att göra. Starta 2014 på nytt, på riktigt. Nya oskrivna blad i ett nytt årskapitel av resten av mitt liv.

Och det känns som helt rätt beslut, som att en sten släppt från mitt bröst. För kan han inte acceptera att jag bett honom hålla sig borta så får jag ta saken i egna händer. Och det gör jag nu.

Från och med nu.