tisdag 16 december 2014

16: En selfie/ett självporträtt du tagit i år


16: En selfie/ett självporträtt du tagit i år

Är tydligen sämst på att ta selfies, ingen från i år som jag sparat i alla fall. Inser att denna julkalender  är till för folk som faktiskt fotar...


Detta var lucka nummer 16 i Emily Dahls julkalender 2014.

måndag 15 december 2014

15: En bild på en person som får dig att skratta


Den här personen. Alltså inte jag, utan han den andra. Han kan få mig att skratta som väldigt få andra. Så himla kul vi hade under de fyra månader vi bodde ihop i England. Så mycket kärlek, omtanke, kamratskap. Han är som en bror för mig, trots att vi i princip aldrig ses.


Detta var lucka nummer 15 i Emily Dahls julkalender 2014.

14: En bild som du inte minns att du tagit

Pass på denna lucka. Jag har kollat igenom och av alla de (få!) foton jag tagit minns jag dem alla.

Detta var lucka nummer 14 i Emily Dahls julkalender 2014.

13: En bild ifrån ett avgörande ögonblick i år

 
Ögonblicket då jag bestämde mig att denna katten ska jag rädda.
 
Detta var lucka nummer 13 i Emily Dahls julkalender 2014.

fredag 12 december 2014

12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan


Två dagar och två nätter i juli tillbringade jag mitt ute i skogen i ett torp utan el och vatten. Det var frihet och lugn på en helt ny nivå. Det får mig att längta tillbaka dit och att längta till nästa sommar (minus alla mygg och knott men det har jag glömt bort tills dess).


Detta är lucka 12 i Emily Dahls julkalender 2014.

torsdag 11 december 2014

11: En bild på en person du saknat i år

Det finns ingen bild på den person jag saknat i år. Jag kan inte fota honom för jag vet inte vem han är eller hur han ser ut. Jag vet inte vad han heter, hur gammal han är eller var han bor. Men jag vet att han finns. Nånstans. Och att vi kommer träffas, nånstans, nån dag.

Han som jag kommer bli kär i, han som jag kommer skratta med så att jag får ont i magen. Han som jag kommer att gråta för och vilja följa till regnbågens slut. Han som jag ska dansa bröllopsdans med, han som jag kommer kyssa så att världen försvinner. Han som jag ska älska tills mitt hjärta går sönder, han som jag ska sova nära och hålla i handen när det är mörkt och kallt.

Han som jag ska lyssna på och diskutera med, han som kommer att provocera och utmana mig, och samtidigt älska mig som ingen annan. Han som kommer att finnas där för mig och vara min bästa vän, min allra närmaste, min bundsförvant. Han som jag ska stötta och heja på, han som jag aldrig kommer tvivla på. Han som kommer att stå upp för mig och kämpa för mig och vara min och bara min.

Han som jag kommer att ha så himla roligt ihop med, han som kommer få min värld att snurra, han som kommer vara ljuset i vardagsmörkret. Han som jag ska bo ihop med, dela livet med och som jag kommer reta ihjäl mig på. Han som kommer att ta ner mig på jorden, lugna mina tankar och sansa mina känslor.

Han som kommer bli pappa till mina barn, svärson till mina föräldrar, min man.

Jag vet att han finns. Jag hoppas vi träffas snart för jag längtar, och saknar honom.

Detta var lucka nummer 11 i Emily Dahls julkalender 2014.

10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu


Känner mig som en punkig rebellisk tonåring i mina nya, gosiga vinterskor från Dr Martens.

Detta var lucka nummer 10 i Emily Dahls julkalender 2014.

tisdag 9 december 2014

9: En bild från din arbetsplats/skola


Min kaffemugg på jobbet, på mitt skrivbord, på mitt rum på kontoret.

Mvh
/Crazy Cat Lady

Detta var lucka nummer nio i Emily Dahls julkalender 2014.

måndag 8 december 2014

medan jag väntar.

Jag har ju sagt att jag ska börja dejta igen 2015, så i väntan på att det ska bli nytt år tänkte jag testa en ny dejtingsida på nätet. En betalvariant. Fyller i ungefär 20 personlighetstest och svarar på frågor om hur jag är som person, vad jag söker och inte söker. Laddar upp foton, försöker formulera nåt bra att ha som profiltext.

Så kommer sista steget, som en käftsmäll - dags att betala! Såklart visste jag att det var en betalsajt men jag tänkte att man säkert kunde betala månadsvis, så att man kunde känna sig för liksom. Men nä, två tusen kronor i förskott* ska det kosta att nätdejta seriöst. Känner mig inte riktigt sugen på det faktiskt. Kanske är det bara jag men jag tycker 1. det är dumt att man inte kan betala månadsvis och 2. borde det verkligen vara så dyrt att nätdejta? Såklart fattar jag att de vill tjäna pengar och det gör man ju bäst genom att ta betalt i förskott men nja, jag tror inte det faktiskt.

Så, tillbaka på ruta ett lagom tills det blir nytt år. Jag orkar inte...

*För att förtydliga kostade den sajten jag ville testa 1 800 kr för 12 månader, så alltså 149 kr/mån vilket är helt okej men problemet är att de vill att man ska betala för 12 månader direkt vilket alltså blir nästan två tusen kronor. Även kortare abonnemang kostar ungefär samma, och allt ska alltså betalas i förväg och inte månadsvis vilket jag tycker blir lite onödigt dyrt.

8: En bild från i år som bäst beskriver din vardag


Bild från i maj, när jag sprungit Göteborgsvarvet. 21,1 kilometer och jag sprang dem - allihop! Bilden får symbolisera hur viktig träningen är för mig, för att klara av livet och vardagen. Sen jag hittade träningen har jag blivit en lyckligare person. Jag klarar mig inte många dagar utan någon sorts fysisk aktivitet, så mycket påverkar det mitt välmående. Jag springer, lyfter, yogar. Och jag älskar det, och att det är en så stor del av mitt liv och min vardag.

Detta var lucka nummer 8 i Emily Dahls julkalender 2014.

7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om

Blogguppehåll under helgen, här kommer lucka nummer 7 i Emily Dahls julkalender 2014.


Sixten, igen. Mitt hjärta, mitt gullfjun!

6: En bild från en resa du gjorde under året

Blogguppehåll under helgen, här kommer lucka nummer 6 i Emily Dahls julkalender 2014.


New Yorks skyline. Min bästa resa, min nya favoritstad.

fredag 5 december 2014

5: En bild på dig som någon annan tagit


Från DN Stockholm Halvmaraton i september. Här springer jag i Vasastan, har kommit ungefär fyra kilometer kanske. Ser piggare ut än jag kände mig, varje kilometer var en kamp men jag sprang alla 21,1 och kom i mål hyfsat stolt.

Detta var lucka nummer fem i Emily Dahls julkalender 2014.

torsdag 4 december 2014

4. En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen



Fick leta igenom min Instagram för att hitta en bild till dagens lucka. Jag tar inte mycket foton och särskilt inte när jag är ledsen. Men när jag fick detta smset var jag ledsen för jag kände att det var slut med J, slut innan det hunnit börja på riktigt. Jag kommer nog aldrig glömma kvällen innan detta skickades, då stod jag på perrongen och grät och gick sen genom en mörk, kall stad med tårar rinnande nedför mina kinder. Och jag kände mig ungefär som världens minsta, sämsta, person.

Jag saknar honom ibland, och tänker på honom då och då, men jag har släppt det och jag vet att det inte var rätt. Ibland kommer det stunder när jag undrar om jag kunde gjort annorlunda men jag landar alltid i samma beslut. Det var inte rätt, han var inte den jag ska vara med, och det har absolut ingenting att göra med mig som person.

Detta var lucka nummer fyra i Emily Dahls julkalender 2014.

onsdag 3 december 2014

3. En bild på någon du älskat i år

Han kom till mig en dag i januari, det gick på några dagar sen var det klart att jag räddat honom undan mer tragik. Och från första stund var det alldeles uppenbart att han var min, att vi hör ihop på nåt sätt. Tanten som kom och lämnade honom sa också det, hon sa att det syns ju direkt att detta är din katt!

Han smög ur sin bur och kröp rakt upp i min famn. Och då var det liksom kört, mitt hjärta och hans är för alltid sammanflätade. Han som utseendemässigt är en kopia av min familjs första katt, han som vi hade i sjutton år. Men den här katten, han är min första alldeles egna, och han är den finaste jag vet. Trots att han vissa stunder, vissa dagar, gör mig galen älskar jag honom nåt ofantligt varje dag.

Det är du och jag Sixten, du och jag...

 
Detta var lucka nummer tre i Emily Dahls julkalender 2014.

tisdag 2 december 2014

blommorna.

Det river och gnager långt där inne, jag tänker på ensamheten och tvåsamheten och så saknar jag så himla mycket att ha nån som är min.

Jag blir bjuden på nyårsfest och det är bara par och så jag, men jag säger det är lugnt! jag är van att vara den enda som är singel och så är det nån på jobbet på fikan som säger att nu är det snart 2015, dags att börja dejta igen! och det river i mig för jag orkar inte tänka på att ge mig ut där i djungeln igen. Och jag ser J på tåget, en enda jävla gång på flera månader som jag råkar ta samma tåg som honom och bland hundratals resenärer måste jag såklart se hans ryggtavla. Och jag ser bilder på min systerdotter, den där lilla tjocka goa och jag tänker att jag vill så gärna ha en som är precis som hon. Det river i mig när jag tänker på hur det händer för "alla andra" utom mig och samtidigt blir jag förbannad för jag har så himla mycket som jag är glad och tacksam för men hur bra man än har det så känns det som man alltid vill ha nåt mer eller nåt annat. Och jag kan faktiskt inte låta bli att sakna och längta, men det händer inte lika ofta som förr.

Men så kommer det ibland små stunder, kommentarer eller ord som värmer och som får mig att känna att det är min tur snart. Jag pratar och skojar med en man på jobbet och vi skämtar om att det kan bli fel om han köper med sig blommor hem till frun för vad ska hon då tro!? och så säger jag att jag bara fått blommor av en man en gång i mitt liv. Så tittar han på mig frågande och säger att det där det förstår jag inte, Sofie du är värd att ha fått blommor många fler gånger än så.

2: En bild på något gott du ätit i år

Jag fotar i princip aldrig mat, så detta blev lite svårt men jag väljer denna frukosten från New York. Det var dagen innan min trettioårsdag och vi åt frukost på Le Pain Quotidien i närheten av vårt hotell i Tribeca. Den godaste granolan jag ätit på länge, den största cappucinon jag nånsin blivit serverad och en mimosa. Jag minns det som om det vore igår.


Detta var lucka nummer två i Emily Dahls julkalender 2014.

1. En bild från en dag du aldrig kommer glömma


På min trettionde födelsedag, den 30 augusti 2014, stod jag där på andra sidan Brooklyn-bron i hamnen i New York och jag tror att det var den bästa stunden på den bästa dagen detta året.

Detta var lucka nummer ett i Emily Dahls julkalender 2014.

julkalendern.

Jag hakar på det här, julkalendern hos Emily Dahl, främst för att jag har så jävla dålig motivation att skriva överhuvudtaget men samtidigt saknar jag det så nu hänger jag med. Hänger ni också på?

måndag 10 november 2014

och så finns det saker som gör att det känns mindre ensamt.

Att helt spontant bestämma med jobbarkompis att vi ska åka till Sydafrika till sommaren. I två och en halv vecka. Nu ska man inte ropa hej innan man är över ån men hon hintade, jag peppade, hon frågade, jag sa ja och nu verkar det som att det kanske nog blir så ändå.

Sydafrika! Dit som jag alltid velat åka. *iiiiiiiiiiiiiiiiiiih*

ensamheten.

Jag har haft ett inlägg om ensamhet i mitt huvud i över en vecka, jag läste Hannas krönika och sedan chaos' ord om samma saker som jag tänkt på ett tag nu. Den där ensamheten.

Den som slår till som en knytnäve i magen när man kommer hem från jobbet efter en 9,5 timmar lång arbetsdag där man till och med gråtit bakom stängd kontorsdörr för att det är för mycket att göra och oavsett hur många timmar jag lägger ner hinner jag aldrig ifatt.

Den som slår till när man sitter på middag med tre kompisar som alla har barn och/eller är gravida och vi i tre och en halv timme bara pratar barn, förlossning, graviditet. Och ingen verkar förstå när jag frågar kan vi prata om nåt annat nu?

Den som hugger till när man lagar middag till bara en person, som vanligt, och jag tvingar mig själv att sitta vid köksbordet och inte i soffan och äta maten.

Ensamheten, den där jävla mörka känslan, den som kommer när man tänker på julen och kompisarna frågar om man kan passa deras katt för de ska iväg och jag vill skrika men jag ska väl inte vara hemma på julen heller förstår ni väl!?

Ensamheten, den där jäkla skitkänslan, den som kommer när man vaknar en lördag och vänder sig om i sängen och minns känslan av att ha någon där bredvid för att sova bredvid nån annan är ju ungefär det bästa som finns.

Ensamheten, den där stenen i bröstet, den som inte riktigt släpper fastän man försöker tänka på annat, fokusera på jobbet, springa så att man får blodsmak i munnen, lyfta tunga vikter så att det känns i varje muskel.

Jag längtar, längtar, längtar så himla mycket efter att inte vara i ensamheten men jag vet att jag är där jag är och jag är inte ensam, bara själv ibland. Och ibland är jag ensam, men inte själv. Och så tänker jag att det kommer inte alltid vara såhär, det kommer inte alltid kännas såhär.

fredag 24 oktober 2014

fröet och lyckan.

Så läser jag era bloggar och jag tycker om er så himla mycket, ni som finns där i cyberrymden som jag aldrig har träffat. Jag blir så himla glad för era berättelser om små frön och lyckliga kärlekssagor och dreamteams att det liksom värmer så himla mycket i bröstet på mig.

Samtidigt värker det lite i hjärtat att det inte är min tur denna gången heller, men det som händer det händer och jag hoppas det händer en dag för mig med.

torsdag 23 oktober 2014

jag snurrar vidare.

Det är mycket nu. Tidiga morgnar på jobbet, sena kvällar med träning. Och en begynnande förkylning som ger mig huvudvärk, kroppsont och en hosta som gör att jag ibland inte riktigt får luft. Jag går hemifrån innan det ljusnar, det är så mörkt i trappuppgången att jag inte ens ser dörrlåset. Jag kommer först till jobbet, och går ibland sist. Jag är mitt uppe i det mest hektiska och jag gör allt själv samtidigt som jag tar på mig mer arbetsuppgifter och inte får nån avlastning. Chefen säger du är en stjärna och att hon är så tacksam att jag tar ansvar när de andra tittar ner i bordet och låtsas som det regnar. Och jag växer som person, i min projektledarroll och jag inser att det går bra nu. Samtidigt som jag ibland bara vill lägga mig på golvet och skrika som ett barn att jag orkar inte mer, hjälp mig lite! Men jag är fröken duktig och i mitt esse, för jag håller tidsplaner, fixar deadlines, budget samtidigt som jag bjuder på fika och får alla att skratta. Kommentarer som du är som vår lillasyster och du kommer ju överens med alla värmer i bröstet och det känns så fint att vara socialt kompetent samtidigt som jag kan vara professionell och prestera.

Samtidigt så knager det lite, det dåliga samvetet att jag inte kan träna, springa, lyfta när jag är halvförkyld, att jag inte ringt min mormor, farmor, storasyster på länge. Att det är tyst i telefonen nästan varje kväll, att jag inte träffat vissa kompisar på flera månader och inte hört nåt från dem heller. Att jag inte själv hört av mig, att jag inte orkar vara social när jag väl är ledig, att jag inte är den jag önskar att jag vore ibland.

Men jag snurrar vidare, en dag i taget, ett steg i sänder. Och kanske när det lugnar sig, eller innan dess, att jag orkar ta tag i alla de där bitarna som gnager. Om inte alla så kanske en eller två eller fler.

tisdag 14 oktober 2014

det snurrar runt.

Jag säger så till min chef, säger att det snurrar runt i huvudet på mig och hon frågar hur jag menar och jag kräker ur mig allt jag behöver säga, att jag är trött på negativiteten, gnället och de oengagerade, omotiverade kollegorna jag delar min jobbvardag med. Och hon lyssnar, nickar, instämmer och jag är så jävla glad att jag har en ny chef, att det blev så bra med henne.

Och det snurrar vidare i huvudet för jag kan inte släppa saker som är tunga, svåra, hemska. En katt somnar in i en annan del av landet, jag gråter på jobbet för jag tänker på det svarta, mörka. Kan inte sluta tänka på min systerdotters knubbiga små fingrar, kinder, ben och jag önskar att jag hade en liten som är som hon och så googlar jag "att skaffa barn på egen hand" och tänker i samma stund att det inte är så jag vill ha det.

Det snurrar i huvudet för jag vill bo i min stad, på landet, i hus, mitt i stan, i England, i Australien, i ett annat land, i mitt land, allt på samma gång men ändå ingenting. Jag tänker för mycket igen och jag sover mig igenom en söndag och orkar knappt utanför dörren, äter en massa dålig mat och tänker att jag är dålig för att maten är dålig och jag som aldrig skulle tänka såna tankar.

Och så snurrar det vidare tills jag landar på en lila matta i ett vitmålat rum i en yoga-sal med regn som smattrar på rutan och jag sätter mig ner och blundar och då kommer lugnet nästan direkt. Det slutar snurra när jag andas djupa andetag in ut genom näsan, när jag vänder på flödet och har benen upp i taket och äntligen kan jag liksom vara still och inte snurra, snurra, snurra.

måndag 6 oktober 2014

oktober är här nu.

Det känns liksom i luften att det börjar bli höst trots att det i helgen var nästan tjugo gradre och jag svär över folk som går med mössa, halsduk, vantar när jag springer i t-shirt och trekvartsbyxor. Tänker att de borde njuta av att vi har sjutton, arton grader i oktober (!!) och inte liksom framkalla vinter innan det behövs. Jag är konstig med sånt där, att jag stör mig på andras beteende helt utan anledning. Vet inte varför jag slösar energi på att störa mig på folk med för mycket kläder, eller som går sakta eller står i vägen där det är trångt men sån är jag trots att jag försöker ignorera.

Livet rullar på, liksom på ett produktionsband på en fabrik. Det kommer en bit och så nästa och så sätts de ihop till en produkt, det som kallas livet. Och det är de små sakerna som gör skillnaden på om det blir ett måndagsexemplar eller en bra dag känns det som. Det är små saker som höjer mig upp bland molnen och som ibland sänker mig nedan jorden. Men jag är tacksam, och glad, att det är fler molndagar än jorddagar och jag tror att jag är förberedd för hösten, mörkret, vintern. Jag har mitt jobb som äntligen är roligt, utvecklande, spännande (och ibland frustrerande!) och jag har mina ben som kan bära mig 21 kilometer och mer, jag har min yoga som lugnar och landar mig när tankarna springer iväg och jag har min fina, fina familj och mina vänner som finns där när jag behöver.

Det är höst på gång och jag känner mig lättare i hjärtat, lättare i fötterna, lättare i tankarna och jag tror verkligen att jag kommer att klara hösten, för första gången på tre år tror jag att det blir en alldeles förträffligt fin höst detta året tjugohundrafjorton och det är en stor sak för mig. Det höjer mig till molnen ibland och jag sparkar höstlöv med lätta fötter, inte tunga.

Hej oktober, hej hösten, du är inte efterlängtad men inte heller lika fruktad som du brukar vara.

onsdag 24 september 2014

uppehållet.

Jag har sagt till mig själv, lovat heligt och dyrt, att jag inte ska dejta förrän det blir nytt år. Inget dejtande förrän 2015.

Och så är det bara september och jag känner suget, längtan, saknaden men jag tänker att ett rejält uppehåll från män är vad jag behöver och ska ha. Jag vet nämligen att jag inte orkar med mer besvikelse och ledsamheter detta året. Den som väntar på nåt gott osv., kanske att det i januari 2015 känns aktuellt igen. Just nu känns det mest skönt med ett rejält uppehåll.

Dock att jag hela tiden saknar en famn att vila i, men jag väntar och längtar och plötsligt kanske det händer en dag för mig också. Tills dess finns minnena, drömmarna, fantasierna och längtandet nära till hands när det vissa dagar känns alldeles för ensamt.

torsdag 18 september 2014

det som fattas mig.

Orden. Tiden. Orken. Lusten.

Snart är det oktober och tiden bara springer iväg. Jag har fullt upp på jobbet, det ringer hela tiden och mejlas och snart är det deadline och tankarna går hela tiden kommer vi klara tidsplanen? och jag är rädd att misslyckas och att visa mig sårbar och svag men jag är osäker och det blir som en extra börda. Och högste chefen säger gör detta, jag bestämmer! och jag förstår inte hur jag ska hinna med allt men det är samtidigt roligt, inspirerande, utmanande och ÄNTLIGEN har jag ett riktigt jobb med ansvar och budget och arbetsuppgifter som betyder nåt för mig och inte bara tråkar ut mig.

Men samtidigt tär det på mig för jag har aldrig haft såhär mycket, och jag vill hinna allt. Så mellan alla deadlines och tidsplaner och budgetmöten springer jag halvmarathon och yogar, träffar kompisar och firar födelsedag. Vill hinna med allt och samtidigt är jag trött hela tiden och har ont i huvudet men inget blir bättre av att sitta stilla, stanna upp för då kommer de där andra tankarna och jag förlorar mig själv in i en karusell av tankar, drömmar, rädslor.

Istället fortsätter jag i fullt ös, stannar upp nån gång då och då och andas men mest ångar jag på för jag tror jag behöver det just nu. Behöver känna mig viktig, behövd, kompetent och betydelsefull. Men jag saknar det, lugnet. Just nu är det stormigt inombords men det är samtidigt varma vindar, det där kalla håller jag på armlängds avstånd och kanske om jag tuffar på genom oktober, november, december, kanske att det fortfarande känns varmt när januari kommer?

Sommaren blev till höst som blir till vinter blir till vår och jag hoppas jag hittar lugnet igen nånstans mellan vinter och vår och kanske att det blåser varma vindar inombords ända tills de blir varma utombords igen nån gång framåt våren.

tisdag 9 september 2014

på den andra sidan.

Jag har blivit trettio år, dessutom i New York. Jag har inte längre nån märkbar ångest över trettio, det känns faktiskt ganska bra.

Jag är tillbaka på jobbet och det bara öser in jobb. Såklart spännande, utmanande men också frustrerande och ibland ångestframkallande. Och det hjälper inte när högste chefen säger gör detta också, jag bestämmer! och min femtioplus kollega snäser till och smäller igen sin kontorsdörr.

Jag är på den andra sidan, andra sidan trettio, andra sidan New York, andra sidan av 2014. Jag försöker vara här och nu inte se framåt, bakåt, åt sidorna men det är väldigt svårt. Pusselbitarna är många, de flesta är på plats men vissa morgonar vaknar jag ändå med ett bultande hjärta och en klump i magen.

Men jag är på väg, på andra sidan, trots allt.

måndag 25 augusti 2014

återträffar.

Jag åker på kräftskiva, har bestämt mig för att inte dricka nån alkohol. Dels för att jag vet att det ibland blir för mycket och då blir det bara fel, dels för att jag försöker dra ner på alkoholen inför halvmaran jag ska springa i september. Han ska komma, B som jag träffade på valborg. Han som vännerna försöker para ihop mig med. Och jag är nervös för jag vet inte hur man hanterar sånt, brukar inte ha återträff med såna jag bara träffat för en kväll. Så ses vi, säger hej och får en klapp på axeln. Han är så försiktig och blyg och återhållsam och jag är mest tacksam att hjärtat inte bultar utan bara pulserar som vanligt.

Och så går timmarna och kvällen blir mörkare, människorna blir mer högljudda och intensiva. Vi hamnar ibland bredvid varandra, B och jag, och vi pratar lite emellanåt och han vill ha kontakt men är ändå mest enerverande och frånvarande. Och jag vet att hade jag druckit hade jag varit besviken och lite ledsen och klängig. Bekräftelsebehovet finns där ändå men inte alls på samma sätt som när alkoholen är med. Så han kör sitt race, jag kör mitt. Träffar på en gammal klasskompis från lågstadiet som jag inte sett på över tio år och trots att vi inte setts på så länge hamnar jag direkt i samma roll som lågstadiet, mellanstaditet, högstadiet. Hon är "den coola", jag är "den mesiga". Så jag går undan, försöker att inte vara där hon är fast hon gör inget fel, det är bara min hjärna som spökar.

Så får jag se vad alkoholen kan göra med en av de bästa människorna i mitt liv, hur hans ögon förvandlas från normala till arga och blodsröda. Hur han svamlar och inte kan reda ut en mening i taget utan bara tjatar om och om igen om samma sak. Hur han vägrar lyssna, vägrar resonera och jag inser att det kan vara fruktansvärt att vara nykter bland fulla personer.

Och vi går genom lilla staden i natten och kommer fram till dit vi ska sova, det är tidig natt men trots allt natt. Folk kommer och går och när det är nästan morgon kommer B, han vill prata, vill sova nära. Och jag säger till honom att det funkar inte riktigt så och jag somnar om, vänder ryggen mot honom. Det funkar inte riktigt så, man kan inte bara plocka russinen ur kakan när man vill och känner för det och jag tänker sälja mig dyrare än så. Och jag är glad och tacksam att jag är nykter och att jag känner att jag är värd mer än så. Insikten att jag väljer själv, att det är mina villkor som styr. Från och med nu är det så det kommer vara. Men återträffar är vad de är, inte alltid på samma villkor, inte alltid så som man tror.

torsdag 21 augusti 2014

#otillräcklig

Jag vet inte om ni har uppmärksammat den nya kampanjen som Aftonbladet startat för att uppmärksamma psykisk ohälsa? #otillräcklig kallas den och jag tycker det är ett himla bra initiativ. För det är så himla tabu och samtidigt så himla viktigt. Psykisk ohälsa, självmord, depression - våga ta orden i munnen. Våga prata om det.

Jag har själv varit där i det mörkaste av de mörka hålen, djupt nere i den svarta sörjan. De senaste tre åren har varit en kamp mot det svarta, och det har gått upp och ner. Jag har gått i terapi i tre omgångar och jag har ätit antidepressiva tabletter i två. Det som hände mig kan hända alla, jag är nästan säker på det, trots att vi nog är olika "benägna" att drabbas. Jag fick hjälp, och jag är snart klar med sista omgången av antidepressiva. Snart väntar en höst utan medicin och med risk för återfall men jag är beredd och jag kommer att göra allt jag kan för att inte hamna i det svarta igen. Och jag tror det viktigaste av allt är att våga prata. Våga berätta. Våga må dåligt och våga be om hjälp. Våga säga till dina kompisar att du känner dig ungefär lika värdefull som en tioöring. Våga säga till dina föräldrar att du är rädd att du aldrig kommer träffa någon som älskar dig. Våga gå till en terapeut och vänd ut och in på varje sten i bröstkorgen, analysera varje klump i magen.

Våga tro att det går att komma ut på andra sidan, och att livet kan bli helt jävla fantastiskt. Jag är inte där riktigt, men jag hoppas att jag kommer ut på den sidan snart och att jag vågar tro på riktigt att det blir bra till slut trots allt.

tisdag 19 augusti 2014

lugnet.

Det är konstigt det där, hur det helt plötsligt kan infinna sig ett sorts lugn, bara sådär. Det river inte lika mycket i bröstet längre, hjärtat slår inte lika stressade slag och andningen är liksom normal hela tiden.

Det är lugnt inombords, jag känner mig lugn utanpå och hela vägen från tårna till hjässan känns det bara... lugnt. Inte lika hysteriskt, ångestladdat, panikartat som det känts emellanåt.

Och jag kan le åt småsaker och gå förbi söta pojkar och inte tänka nånting alls. Som om det inte vore nog att jag känner lugnet åker jag till New York om åtta (8!) dagar.

Och det känns så enormt, fantastiskt, otroligt och smått sinnessjukt.

onsdag 6 augusti 2014

att släppa taget.

Om exakt tre veckor idag åker jag till New York, till drömmarnas stad, med två av mina bästa kompisar. Om 24 dagar fyller jag 30. Och vet ni? Jag har bestämt mig att försöka släppa allt från och med då.

Jag ska verkligen försöka släppa det. Släppa oron, rädslan, ångesten. Ledsamheten, hopplösheten, nedstämdheten. Negativiteten. Nojandet, ifrågasättandet, klandrandet. Fokuset på att hitta nån, dejtandet, bekräftelsebehovet.

Jag släpper det.

Och istället ska jag verkligen försöka vara tacksam. Klyschigt som fan men jag måste skriva ner det för att det ska bli av, för att jag ska förstå. Förstå att jag måste fokusera på allt jag är och allt jag har istället för den där pusselbiten som fattas. Inse att jag är vuxen och bra som jag är.

Och så får det som händer, eller inte händer, bara hända. Come what may. Jag väljer att släppa taget nu, jag släpper behovet av att försöka kontrollera det som inte går att kontrollera, att styra det som inte går att styra. Måste försöka sluta påverka det som inte går att påverka.

Jag släpper det. Jag orkar inte mer.

 
Och så försöker jag tänka lite såhär istället. Och att allt det bästa inte har hänt än. 

måndag 4 augusti 2014

magic monday.

Det regnar, himlen öppnar sig och det vräker ner. Älskar sommarregn. Sitter barfota på jobbet för skorna blev genomblöta på vägen hit men det gör ingenting för det regnar. Det regnar sommarregn och jag kan äntligen andas igen.

Jag sprang en mil igår kväll, det var så himla varmt och fuktigt men benen bara gick som på autopilot och jag tror jag upplevde en "runners' high" igen, det var väldigt längesen. Och jag vet inte mycket som är så underbart som när benen bara lyder och det inte gör ont nånstans och man bara kan springa, springa, springa!

Och så läser jag detta och tänker att jo, kanske är det en magisk måndag på riktigt ändå. Tänk att man kan bli så glad för nån man inte känner och aldrig träffat. Men så himla glad är jag för deras skull och miraklet som är livet.

tisdag 29 juli 2014

and the world spins madly on.

Det är terrorhot i Norge, rebeller i Syrien, strider i Gaza och ovanför Ukraina skjuts ett passagerarflygplan ned.

Världen snurrar vidare, det händer saker hela tiden och mest är det dåligheter men ibland även bra. Och det får mig att ta mig ur min lilla bubbla, min lilla verklighet men så ser jag ett foto på instagram

ett kärleksfoto, två människor som är kära i varandra, på kärlekssemester, hans hand på hennes lår

och så hugger det till i bröstet för trots terrorhot i Norge, trots rebeller i Syrien och strider i Gaza och nedskjutna flygplan så gör det ont att vara själv, att inte ha en famn att finna tröst i, i denna galna värld som bara snurrar vidare som om inget hade hänt.

onsdag 23 juli 2014

sommaren tjugohundrafjorton.

Så blev sommaren tjugohundrafjorton också en fantastisk fin sommar och det är så varmt att det snurrar ibland men det gör ingenting trots att jag egentligen inte gillar värme så himla mycket.

Sommaren tjugohundrafjorton får jag bada i havet, får jag fräknar på näsan och brunbrända armar och ben precis som ifjol. Sommaren som är just nu är fantastisk och jag kan inte riktigt beskriva varför för jag är fortfarande vilsen och ledsen ibland men inte så mycket som jag trodde för den där sommaren den räddar mig varje gång.

Sommaren tjugohundrafjorton har jag varit ledig och lyssnat på regnsmatter på fönsterrutorna, har jag badat i havet och simmat runt runt utan att frysa och jag har njutit av att ta en dag i taget.

Den där sommaren som alltid kommer, alltid lika efterlängtad, inte alltid lika underbar. Men den kom tjugohundrafjorton och trängde undan ensamheten och ledsamheten och välkomnade nya tankar och känslor.

Tack för att du kom i år igen och räddade mig så som du alltid gör. Sommaren tjugohundrafjorton - jag är så himla tacksam för dig.

onsdag 16 juli 2014

05.39

"Jag kan inte sova borta", säger han. "Det går inte, jag kan inte sova."

Klockan är 05.39, två timmar i en annan stad och jag tittar på honom frågande.

"Men du kan väl stanna?" säger jag.

Han skakar på huvudet, frågar om mitt telefonnummer.

"Vad ska du med det till om du inte kan stanna?" blir mitt svar och så går han, stänger ytterdörren bakom sig och så är han borta, Skägget, lika fort som han dök upp försvann han en morgon i juli.

måndag 14 juli 2014

som i en dröm.

Plötsligt bara står han där, han som vi kan kalla Skägget. Han står där och våra blickar möts och han tittar på mig, inte bara tittar utan verkligen ser mig. Han ser mig. Och så ler han och jag skrattar till för mig själv från andra sidan baren. Tänker att han ser ut som en karaktär ur Sons of Anarchy. Han har skägg och snälla ögon och nånting med honom liksom suger mig in. 

Jag beställer två öl och så går jag fram till honom, häller från min öl till hans tomma glas. Vi skrattar åt hans kompis och jag drar mina fingrar genom hans skägg. Säger att jag älskar killar med skägg, han säger att det känns skönt när jag rör hans ansikte. 

Hand i hand, en tågstation, ett tåg från hans stad till min. Det regnar och han håller min hand, pratar malmöitiska och försöker skyla mig från regnet som inte slutar förrän vi är inomhus igen.

Det är en natt i juli och klockan är halv fyra, halv fem, halv sex. En dörr som stängs igen och det regnar ute. Jag vaknar och det snurrar, somnar om och vaknar när klockan är sen.

Som i en dröm, han kom och vi sågs och så lika snabbt var han borta. När jag vaknar luktar min kudde som Skägget.

Och på golvet hittar jag en tågbiljett som inte är min.

fredag 27 juni 2014

precis som du vill.

Trots att jag står på tröskeln till ledighet och det är sommar känns det ändå lite mörkt. Det känns ändå lite tungt, det trycker lite över bröstet. Tror det började med J, att jag sett honom så många gånger den senaste tiden. Det fortsatte med L, dejten och dissen, och så idag, J precis framför mig i rulltrappan, jag var en halvmeter bakom honom och efter smset utan svar var jag nästan besviken att han inte råkade vända sig om. För jag undrar vad hans reaktion hade blivit. Och så pratar jag med vännerna och säger att han hade passat så bra in i gänget, J, med oss andra och deras pojkvänner. Men kanske är det bara längtet som tar överhand, för så bra kan han ju inte vara när han inte ens bemödar sig att svara på ett sms av omtanke utan baktankar.

Och så läser jag detta och tänker att precis så var (är?) det för mig också.

Det har varit den berusande, underbara känslan av att för en liten stund få bekräftat att jag är okej. Jag hade aldrig insett det då, men jag ser det tydligt nu.

Jag ser det så jävla tydligt nu. Och trots att jag ser det och trots att jag vet att jag förtjänar allt det där som jag vill ha så känns det så oändligt långt bort när jag träffar på fel människor. När jag inte träffar rätt, och jag gång efter gång blir besviken. Jag tror bara jag är så himla rädd att det aldrig ska bli rätt. Men oavsett så vet jag i alla fall att jag duger, att jag är okej. Och det är ändå det allra viktigaste.

when I met you in the summer, to my heartbeat sound.

Hur ser dina planer ut för sommaren?
As of klockan sexton noll noll i eftermiddag har jag semester i tre veckor. Då ska jag mest ta det riktigt lugnt, umgås med vänner och familj, mysa med katten, läsa alla böcker jag inte hunnit med i vår, sitta i solen under en hatt och bada på Kallis. Springa en massa och yoga ännu mer. Bada, hoppas jag!

Vilken är din bästa sommarfrukost?
Just nu äter jag i princip bara overnight oats till frukost och kommer nog fortsätta ett tag till p.g.a kan variera i oändlighet. Tänker variera det med jordgubbar, turkisk yoghurt, honung och valnötter.

Bästa sommarlåten?
Oh. Svårt det där. Alla låtar med ordet "sommar" i texten för det får mig att tänka på sommar. Mitt soundtrack till sommaren 2014 kommer nog annars främst bestå av snabb musik att springa till samt First Aid Kits nya album som är genialiskt.

Ska du åka på någon festival i sommar?
Var på väg till Bråvalla men insåg precis innan biljettköp att jag redan lovat bort mig. Och lojalitet till bästa vännerna går först. Så nej.

Vad vill du helst grilla?
Haloumi. Lamm. Grillspett. Marshmallows!

Vad dricker du i sommar?
Vatten mest. Ibland något annat som Brooklyn Lager, rosévin eller bubbel. Tänkte försöka komma ihåg att dricka Pimms också.

Vad ska du läsa i sommar?
Sista boken i Cirkeln-trilogin, en massa engelska deckare, böcker om löpning och så tidningar och magasin såklart.

Vilket är ditt favoritplagg för sommaren?
Klänning även om jag knappt äger några, och så gillar jag bikini för det betyder oftast att man får bada.

Bästa parken?
Botaniska Trädgården, följt av Stadsparken (i Lund).

Bästa badstället?
Ravlunda skjutfält på Österlen, överlägsen all konkurrens. Det är min strand och kommer vara så tills jag dör. Kommer också hänga en del på Kallis i Malmö. Drömmer mig dock ofta tillbaka till Bell's Beach i Torquay, Australien.

onsdag 18 juni 2014

ett sms utan svar.

Hej J,
Hoppas allt är bra med dig och att du inte jobbar ihjäl dig. Tyckte jag såg dig på tågperrongen en kväll och sen dess har du varit i mina tankar till och från. Ville bara säga att jag tänker på dig ibland och att jag hoppas att du har hittat någon som kan ge dig en kram efter en lång dag på jobbet och som får dig att skratta. Kram S

tisdag 17 juni 2014

Surt sa räven.

Det känns självklart jävligt surt idag. Känner mig låg och tom. Efter att ha lärt känna någon i nästan en månad så suger det ganska ordentligt att efter tre timmars dejt bli bortvald så snabbt.

Du är en riktigt trevlig tjej men kanske inte det jag söker, skrev han i smset. När jag först såg hans namn på displayen bultade det till i hjärtat men det övergick snabbt till enorm besvikelse.

För jag tyckte det gick så bra, det var ju en jättetrevlig kväll. Men tydligen kan jag inte alls läsa folk, för jag märkte verkligen inte av något. Så säger nån saker som att killar är rädda för självständiga tjejer och att jag ska fortsätta vara den jag är och försök inte så mycket, för när man minst anar så händer det. Och då känner jag bara att jag orkar än mindre, för det kvittar liksom hur jag gör. Om jag inte gör nåt så händer inget, och om jag gör nåt händer inget då heller. Jag får nästan ångest när jag ser par, familjer, bebisar, gravidmagar för jag vill också vara där! Jag vill sluta vara rädd och besviken och bitter för jag har så mycket att ge, så mycket tid och kärlek och energi.

Och jag är tom och trött, imorgon kommer ze german och jag hoppas det blir kul för jag behöver tidsfördriv och något som skingrar tankarna. En vecka kvar att jobba och sen tre veckors semester. Om jag längtar? Något alldeles förskräckligt. Behöver en riktig timeout och en paus från allt.

måndag 16 juni 2014

shattered.

Så får man ett tack men nej tack och så faller allt ihop som ett korthus. Igen.

Jag orkar fan inte försöka mer.

ögon som glittrade.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller var jag ska börja utan att låta som en dålig film på repeat. För det jag kommer skriva nu har jag ju sagt så många gånger innan känns det som, att nu jäklar!

Men jag gör det ändå för igår spenderade jag tre timmar på en sommaräng med vad som skulle kunna vara en sån kille som jag verkligen vill ha. Vi träffades äntligen, L och jag, efter typ tre veckors skrivande på nätet. Så länge har jag aldrig skrivit med nån på nätet innan man setts, men kanske var det bra att ta det lite coolt. För det kändes som att vi redan kände varandra när vi sågs. Och vi pratade som att det var det mest självklara och när det var tyst blev det inte sådär jobbigt tyst utan bara naturligt tyst liksom. Som att det också var helt självklart.

Oavsett vad som händer nu, om vi hörs/ses igen så var det en första dejt att minnas en lång tid. En perfekt sommarkväll i juni, strålande sol från en klarblå himmel. En pojke och jag, en sommaräng, en filt och picknick. Fritt betande hästar som kom ända fram och skulle gosa och brottas med oss. En redan lite brunbränd, skånsk sommarpojke med ett lugn som jag inte känt på länge. Med en utstrålning och ett leende som inte gick av för hackor, och ögon som glittrade mest hela tiden.

Och jag har nog aldrig hoppats så mycket att han ska känna samma som jag och vilja ses igen, men jag vågar inte riktigt tro att det skulle kunna vara så förrän det faktiskt blir så. Jag tänker att det som händer det händer, om det är så att vi ska ses igen så blir det så. Och fram tills dess kommer jag i alla fall att tänka på våra timmar på sommarängen och på hans ögon som glittrade.

onsdag 11 juni 2014

Jag saknar honom jättemycket just nu. Fan. Jävla hjärnspöken, jävla J. 

Min terapeut tyckte att jag kanske skulle höra av mig till honom, fråga om han vill ta en fika? Och jag sa absolut nej men vissa dagar är det allt jag vill. 

Fan fan fan.

måndag 9 juni 2014

under solen.

"Inget nytt under solen", tänker jag. Det ekar tyst och tomt här för jag tänker att jag inte har så mycket att berätta. Men så kommer en (till!) långhelg och jag spenderar en hel dag hos storasyster och barnen på landet och det är så fint att vi kan sitta och prata i vad som känns som timmar utan att det känns konstigt. Det har inte alltid varit så, och det var ett tag sen det kändes som att vi verkligen funkar ihop. Men det gör vi, det finns möjligheter här också. Hon är väldigt klok ibland min storasyster och hon har ett hjärta av guld. Det där sista har jag alltid vetat. Hon säger saker som att jag inte ska oroa mig, att det kommer barn till mig också. Och så kramar jag min minsta systerdotter och håller hennes lilla, lilla hand en sista gång innan jag ska åka hem och hon ler och tittar på mig och det rycker till i hela kroppen på mig, det hugger i hjärtat för jag vill också ha en liten en. Precis som hon.

Så kommer en lördag, en eftermiddag på IKEA och det ser ut som kaos hos mig men det kommer bli bra när allt är på plats. En lördag kväll som spenderas med vänner och grillning och rosé och alldeles för mycket vin och det är samma balkong som jag hängde på med B, pojken från Sillaröd, den där kvällen för några månader sen. Och så tycker rosévinet att det vore en bra idé att ringa till Bs kompis och fråga varför han aldrig svarade på det där smset jag skickade och han får mitt nummer och så plingar det till i telefonen. Han har aldrig fått det där smset, och han hade inte kvar mitt nummer. Så smsar vi fram och tillbaka och jag går hem i sommarnatten, det är fortfarande varmt ute fastän solen gått ner bakom domkyrkan. Och jag ler lite åt det som B sagt till sina kompisar, och att det fanns tankar på mig hos honom och inte bara tankar på honom hos mig.

En söndag avslutar långhelgen och jag hamnar i en Facebook-dispyt med han den där snygge på jobbet som jag gillade ett tag. Jag hade delat ett inlägg om tågstrejken här nere i Syd, och det gick inte riktigt hem hos den blå mannen med näringslivsfokus. Han tyckte att jag kanske inte skulle dela eftersom jag enligt honom representerar "den andra sidan". (Jag tycker alltså att strejken är helt befogad, men så är jag ju också röd/grön i mitt politiska tänk.) Jag vill inte outa mitt jobb för mycket men om vi säger såhär så har han fel, för där jag jobbar tar vi ingens sida. "Vi" jobbar inte med varken arbetsgivare eller arbetstagare, och dessutom delar vi inte riktigt samma vision som organisationen han jobbar på. Detta svarade jag, vänligt men bestämt, och skrev att jag dessutom inte representerar mitt jobb när jag skriver något på min (privata!) Facebook som dessutom har så pass begränsad åtkomst att endast mina "vänner" kan se. Och jag är inte vän med någon jag jobbar med. Om det nu skulle haft nån betydelse vilket det inte har och JAG BLIR SÅ TRÖTT på besserwissrar som ska knäppa folk på näsan. Också väldigt trött på blåa människor som verkar tycka att alla som röstar nåt annat än på alliansen är korkade och obildade. (OBS! Generalisering! Detta gäller såklart inte alla blåröstande människor!). Tror i vilket fall inte att han förväntade sig svar på tal för han kom med väldigt tunna argument efter det.

Nu är det måndag, hej lång femdagars arbetsvecka och sommarväder. (Jag längtar redan efter helg!)

måndag 2 juni 2014

wknd.

Efter en kort vecka med jobb upp till öronen, sena kvällar och ont i magen kom så äntligen en extra lång helg där jag fick njuta av solen, dricka vin och spela crocket med kompisarna, mysa med mitt gudbarn och hennes tvilling två gånger om, premiärbada i havet och ha filmmaraton i soffan. En helg där jag har lekt med barn på lekplats och blivit (om möjligt!) ännu mer sugen på en egen bebis, druckit vin och skrattat så jag fick ont i magen åt kompisarnas pojkvänner som gör allt till en tävling, gråtit till blogginlägg och insett att livet är för jävla kort. En helg där jag avslutat min KBT-terapi och fått klapp på kinden av en tårögd terapeut som sa att du är en helt annan person, så stark och jag önskar dig allt det finaste i livet. En bra helg som trots att den var extra lång ändå blev kort.

En helg av alla helger, men den sista i maj och nu är det juni och då är det sommar. Som jag längtat efter sommaren! Jag ska hänga på Kallis och jag ska köpa en hatt och sitta i Botaniska och läsa böcker, tidningar, lyssna på Sommar i P1 och podcaster och jag ska springa och yoga och snart är jag ledig några veckor och då kan jag göra allt detta.

(Och som en liten parentes skriver jag och L långa meddelanden på nya dejtingsidan och han verkar himla reko, vettig, rolig, trevlig, mogen, bra. Jag hoppas vi ska träffas nån gång, jag ger det en vecka till och om han inte frågat då så frågar jag.)

tisdag 27 maj 2014

Så är det en kort, kort vecka men deadline på jobbet så jag jobbar sent. Stannar till klockan sju och det är två timmar mer än jag borde orka.

Går till tåget, på perrongen ser jag J. Tror han ser mig för han tittar bort och går liksom åt andra hållet efter att jag sett honom. Men det kan lika gärna vara hallucinationer, inbillningar.

Kommer hem, klockan är nästan åtta och jag dricker vin, äter färdigpizza trots att det bara är tisdag. Skriver med en som heter L på match.com, han verkar bra eller i alla fall normal. Imorgon måste jag nog jobba sent igen men allt för att slippa jobba på lediga dagar, allt för att få långhelg och ledigt torsdag, fredag, lördag och söndag.

Och i huvudet spökar J och jag hatar att jag såg honom men det var inget jag kunde styra över men trots det är det i min mage det känns, är det mitt hjärta som liksom skaver och ömmar.

den stora och den enda drömmen.

Så kollar jag instagram och stannar till en lång stund vid anydaynow's foto. Hon firar nio år med sin man, han från Australien som hon gifte sig med. Det är så stort och det slår mig lika mycket varje gång jag ser bilder eller ord om den stora kärleken. När vänner blir kära och förlovar sig, gifter sig, skaffar barn.

Och jag kan inte låta bli att undra om jag nånsin kommer träffa någon som älskar mig så mycket att han vill gifta sig med mig. Det är den stora drömmen, ibland den enda drömmen.

Tills det händer så lever jag på hoppet, och loggar in på match.com för att kanske, kanske finns det nån som är som jag där. Kanske finns han där, han som också tänker tanken och undrar om hon finns, hon som kommer älska honom så mycket att hon vill gifta sig med honom. Kanske finns han nån annanstans, men jag hoppas bara en sak:

att han finns, han som ska älska mig till månen och tillbaka, han som en dag frågar mig om jag vill gifta mig med honom, om jag vill bli mamma till hans barn.

onsdag 21 maj 2014

bekräftelsen.

Låt oss prata om det här med bekräftelse. Suget efter det, behovet efter att få bekräftelse. Helst av andra, främst av män. För mig är det så i alla fall, även om jag skäms för att säga det men jag är nog lite av en sucker för bekräftelse ändå.

Så testar jag den där nya dejtingappen och det går i princip ut på att man ska kryssa ja eller nej på en bild som kommer upp på skärmen, och om båda kryssar ja så kommer det ett grattis, ni matchar!. Och bekräftelsehoran i mig går igång på detta och klickar mest nej men några ja och blir löjligt nöjd varje gång jag matchar med någon. Och så får man meddelanden från danskar (för det verkar inte vara så stort i Skåne än) som berättar hur söt de tycker man är och jag blir lika löjligt glad varje gång. Jag svarar tack detsamma och sen orkar jag inte mer, för det är bara ett test för skojs skull och för att få en liten, liten självförtroende-boost (iaf utseendemässigt). Jätteomoget och jättelöjligt men det gör mig glad för tillfället och det varar inte länge men ibland är det skönt att höra (okej läsa) fina ord trots att de är från främlingar från andra sidan sundet.

onsdag 14 maj 2014

ze german

Tänker på det där med tysken, F, att han ska komma och hälsa på och jag vet inte i vilket syfte eller varför. Är det bara kompishäng eller tänker han i andra banor? Vi fick liksom nån märklig kontakt i Stockholm, det klickade på nåt sätt. Inte sådär kärleksklick och kemiska reaktioner i hjärnan utan mer som syskon eller kompisar som småretas med varandra. Helt naturligt liksom. Jag har inte berättat för honom men jag var så nära att kyssa honom i Stockholm men lät bli för jag orkade inte med eventuellt avslag precis efter det där med J.

Du har ju snart en kille i varje hamn säger en kompis och jag tänker att jag vet inte riktigt om jag håller med, jag tycker mest att de som jag vill ha kvar försvinner och de som liksom kan kvitta stannar kvar.

stay away / come back

Så får jag ett meddelande från han den där söte tysken som vi hängde med i Stockholm för några månader sen, han skriver att han fått ledigt långhelgen vid midsommar och att han kommer och hälsar på. På kvällen har han bokat flyg och jaha om typ en månad ska vi hänga igen.

Och i morse lyckades jag tyvärr med bedriften att åka samma tåg som J och gå förbi honom i rulltrappan igen och nu är det slut på det där med att se honom hela tiden, jag måste sluta lyckas pricka in just det tåget som han åker för trots att det vimlar av folk så har jag lyckats se honom mer än en två tre gånger. Det typiska är att när vi dejtade ville jag inget annat än att "råka" träffa honom på tåget men det gjorde jag inte en enda gång och nu när jag absolut inte vill se honom så gör jag det med jämna mellanrum. Och det hjälper inte att han är skäggig och fin men jag försöker tänka på hur han sårade mig och då känns det lite lättare, men bara lite.

fredag 9 maj 2014

B, pojken från Sillaröd.

Så berättar jag ändå om B, pojken från Sillaröd, för det snurrar i min hjärna om jag inte får ut känslorna i bokstäver på vit bakgrund. Det är min terapi, mitt sätt att hantera förvirring och allt det där andra som hör ihop med pojkarna jag träffar.

Och det var den siste i april, en valborgsmässoafton i parken med champagnefrukost och öl och sova på kompis arm i solen på kullen. Sen fler kompisar, och kompisars kompisar och så får jag höra att snart kommer B, han som vi ska para ihop dig med! och vänta bara, han är världens snällaste kille och så ringer det hos mig för jag är den enda med mottagning och det är B och han undrar vart han ska gå och jag säger gå rakt fram sen vänster sen är det kullar och där är vi! men han hittar inte så vi möter upp och han är ungefär världens sötaste med stor väska och keps och skäggig och han har snälla, snälla ögon. Timmarna rullar på och det är dags att gå vidare, hem till vännerna med vindsvåningen och balkong med utsikt över innergårdar och vi är alldeles för många personer i deras soffa på balkongen men människorna är så fantastiskt härliga och roliga. Och så kommer Bs kompis och säger att gå dit nu, det är liksom öppet mål han gillar allt med dig och jag tänker att jag inte är den som är den och B och jag pratar och pratar och till slut när solen nästan gått ner och försvinner över domkyrkans tak så är det bara han och jag på balkongen och vi ligger bredvid varandra, mitt huvud på hans axel och vi tittar på himlen och dricker halvljummen öl och det är så himla enkelt och självklart. Så kommer hans vänner och ska dra med honom till grannstaden på kasino men han säger jag stannar här och till slut är vi sist på festen och så går vi de två minuternas gångväg hem till mig, han tror inte att det på riktigt tar två minuter och jag skrattar och säger att jag lovar det är nära, det är krypavstånd.

Sen stannar han och han har så mjuka läppar, skäggiga kinder och jag påminns om hur mycket jag gillar skägg på rätt killar och han leker med katten och säger du är så fin och bra och så äter vi våffelfrukost hos vännerna i vindsvåningen och går hem och sover några timmar, min hand i hans, mitt huvud på hans axel. Och hans vänner ringer och frågar var han är och så säger han helt självklart jag är fortfarande hos Sofie, jag kommer sen och det låter liksom som att han inte ens tvekar. Men allt har ett slut och klockan har blivit eftermiddag när jag lämnar av honom vid tåget, han ger mig en puss på kinden och vinkar hejdå och det var det.

Tre dagar går sen skickar jag ett sms och säger jag tycker det var fint att vi träffades, ville bara att du skulle veta det och får inget svar. Det är tyst i telefonen och radiotystnad och jag blir besviken och arg och lite bitter och tänker i min feberyra att om inte ens "världens snällaste kille" svarar på sms så är det kanske nåt jag gör fel? Och jag tar bort nummer och raderar samtalslistor och släpper honom i tankarna för det är inte lönt att spilla tid över nån som inte är intresserad tillbaka. Så fick jag reda på igår att han sagt att han tyckte jag var trevlig rolig och söt och att han åkt iväg nånstans på nåt sånt uppdrag som soldater åker iväg på och då får man inte ha telefon och inte ens hans kompis har fått tag på honom och det är kanske inte radiotystnad på grund av ointresse utan kanske för att han faktiskt inte har möjlighet. Jag har inga förhoppningar och inga förväntningar men jag skulle bli glad om det kom ett svar för han är fin, B, och jag tänker på honom emellanåt för det är inte helt lätt att inte tänka på skäggig pojke med snälla ögon och mjuka läppar.

lördag 3 maj 2014

den siste i april.

Den sista dagen i april sa jag hejdå till vinter och hej till våren i en park med trettio tusen andra. I min fina lärdomsstad samlas så himla mycket folk en dag om året för "spontanpicknick" och i år var jag där. Sista chansen innan det blir pinsamt, sista Valborg i park innan jag fyller trettio. Och vilken sista det blev med sol och värme och gamla vänner, nya vänner, en heldag som verkligen bjöd på allt.

Och så tänker jag att jag vill berätta för er om B, pojken från Sillaröd, han som vännerna liksom på förväg parat ihop mig med och vad som hände sen men det är ett eget inlägg och jag vet inte om jag bör eller vill säga mer för det brukar ju alltid bara rinna ut i sanden eller bli fel när jag gör det. Som att bloggen jinxar eller så vågar jag bara inte tro denna gången heller att det finns en chans att han tänker på mig som jag tänker på honom.

tisdag 29 april 2014

hejdå till det gamla, hej till det nya.

Jag tror Mickey har skaffat tjej för han finns inte längre på dejtingsidan. Det kanske förklarar hans radiotystnad, vad vet jag. Jag förstår mig uppenbarligen inte på killar mellan 25 och 35 år.

Så jag säger hejdå Mickey, det var fint att du tyckte som jag och att vi tyckte lika samma om varandra men hejdå du. Jag kommer inte slösa fler minuter, timmar, dagar på att tänka på dig.

Han från förr, han som jag skulle dricka öl med och minnas gamla svunna tider han har inte heller hört av sig så det är hejdå till honom också. Som sagt, jag förstår mig uppenbarligen inte på killar i min ålder. Så hejdå du från förr, det var synd att du inte kunde motbevisa mig, att du inte har ändrats särskilt mycket. Hejdå, jag kommer inte slösa fler minuter, timmar, dagar på att tänka på dig.

J, allra finaste J. Hejdå. Jag slutar från och med nu att gå och tro att du ska höra av dig, att du har ångrat dig, att du vill ge oss en ny chans. Slutar tänka att du en dag ska stå utanför min dörr igen. Hejdå J, det var synd att du inte vågade chansa, att du inte vågade känna efter. Men det får räcka nu, jag tänker inte slösa fler minuter, timmar, dagar på att hoppas och tro och vänta på dig.

Hejdå dejtingsidan, hejdå gamla hjulspår. Hejdå dåliga tankar, hejdå förminskande av mig själv, hejdå dålig självkänsla.

Hej nya möjligheter, hej våren och sommaren och uteserveringar, hej nya singelvännen, hej ny energi, hej New York, hej 30, hej framtiden och allt jag inte upplevt.

Hejdå till det gamla, hej till det nya. Välkommen med allt du har att erbjuda, jag tar emot det med öppna armar.

måndag 28 april 2014

det nya.

Det händer saker fast inte där jag mest av allt vill, men det händer och det är alltid bra när det händer saker.

Jag har fått nytt jobb (fast på samma ställe) och ny lön (win!) så fr.o.m. 1 maj kommer jag i alla fall inte ha lika tråkigt på jobbet längre. Det är en stor utmaning, det kommer bli mycket jobb och ett väldigt ansvar men jag känner mig jävligt redo. Jag kan fr.o.m. 1 maj titulera mig projektledare, och jag är löjligt nöjd med det. Det här har jag väntat på, bring it on liksom!

Och ute skiner solen från en klarblå himmel, det blommar överallt och det liksom spritter i kroppen av lycka att våren är här och snart sommaren och fan vad livet är fantastiskt ändå, trots allt.

torsdag 24 april 2014

han från förr.

Hittade av en slump en gammal gymnasiekillkompis på nätdejtingsidan, jag har inte sett honom sen vi tog studenten och jag var tvungen att fråga om han ville ta en öl för att minnas gamla tider. Det ville han sa han. I gamla bloggen skrev jag en gång ett inlägg om alla pojkar jag träffat och såhär skrev jag om honom:

Sen kom han med alla problemen, han som var så mycket som jag men det var mer blixtar och dunder än kärlek. Han hade de finaste blå ögonen och jag kände så otroligt starkt för honom.

Vi sms:ade hela eftermiddagen i tisdags men sen har vi inte hörts efter mitt när kan du?-sms på frågan om när vi skulle ta den där ölen. Bollen ligger hos honom nu men jag är nyfiken på att se hur jag kommer reagera när/om vi ses, för jag minns hur jävla fantastiskt snygg jag tyckte han var och hur dödsförälskad jag var i honom då. Inga förväntningar på han från förr, det skulle bara vara kul att träffas och se vad som hänt sen vi var 17-18, om han är lika samma som då eller om han är annorlunda och i så fall på vilket sätt. Om han har samma hetsiga humör, om hans blick fortfarande skulle kunna göra mig knäsvag. Såna grejer.

tisdag 22 april 2014

och jag hatar att jag saknar dig.

Men jag saknar honom, J alltså. Det har känts mer och mer de senaste veckorna, det har liksom pirrat till och hjärtat har bankat och hjärtat har gjort ont. För jag har tänkt på honom, tankarna och minnena har bara dykt upp. Som när porten till trappuppgången slår igen eller öppnas, då tänker jag instinktivt att det är J. Fast det är månader sen vi sågs, fast det var månader sen han skrev det där smset att om två minuter står jag utanför din dörr. (Jag saknar honom, jag saknar honom, jag saknar honom!)

Och jag har drömt om honom på sistone, och jag minns den där sista stunden på tågperrongen, den där ledsna blicken, hur han liksom slingrade sig ur mitt grepp den där kvällen. Hur det kändes som mitt hjärta liksom kramades ur som en våt disktrasa och hängdes upp för att torka. Hur jag gick hem med tunga steg och tårar som inte ville sluta rinna ner för mina kinder för jag tyckte så mycket om honom. (Jag saknar honom, jag saknar honom, jag saknar honom!)

Så minns jag hans händer, hans nacke, hans ögon, hans skratt. "Våra" uttryck som vi skrattade som små barn åt, hans mysiga stickade tröja, hans famn, hans värme. Hur han pussade mig på kinden, på pannan, på näsan. Hur han sa du är så himla fin, alltid! och hur jag trodde på varenda ord han sa. (Jag saknar honom, jag saknar honom, jag saknar honom!)

Och mitt i allt detta saknande så hände det jag liksom väntat på ska hända, att vi ska springa på varandra nånstans i mängden av människor. I morse så stod han där i rulltrappan enligt principen "stå till höger, gå till vänster" och jag som alltid går gick förbi och det tog två sekunder innan jag insåg att det var han och hans skäggstubb och korta hår och i ungefär en millisekund stod jag bredvid honom. Jag vet inte om han såg mig eller inte men det högg till i bröstet och jag hatar att jag saknar honom men jag saknar honom, jag saknar honom, jag saknar honom!

tisdag 15 april 2014

det går inte ihop.

Livet alltså. Jag är så förvirrad och tankspridd, ledsen och glad på samma gång. Jag är helt sjukt pank, har 0 kronor på sparkontot och typ 300 på transaktionskontot och det är lön om 10 dagar. Jag får det inte att gå ihop helt enkelt och så snurrar dagarna, veckorna, månaderna förbi och jag vet inte om jag har ett nytt jobb eller samma som innan och vad som händer med vår organisation. Det pirrar i magen när jag tänker tillbaka på J och jag är rädd att springa in i honom på tåget så jag undviker att resa vid den tiden han brukar åka och jag är nervös för att gå till gymmet för att jag kanske springer in i Mickey där och samtidigt chattar jag dagligen med en tysk jag träffade i Stockholm och jag trodde inte ens han gillade mig men han vill att jag ska hälsa på och

det snurrar, alla tankar, all oro. Och jag vänder och vrider på allt men det blir ändå aldrig riktigt bra hur jag än gör.

onsdag 9 april 2014

the rules/the game.

Så gick ytterligare en dag utan ett ljud från Mickey och eftersom jag har tålamod som en treåring så tänkte jag såhär: jag hör av mig och så har jag gjort mitt. Sagt och gjort, igår skickade jag ett kort och enkelt sms typ nu är det väl dags att vi styr upp nåt! :-)

Jag har fortfarande inte fått svar.

"Linda" kommenterade mitt förra inlägg med att jag borde läsa The Rules och få tips därifrån. Men vet du/ni vad? Jag är så himla trött på alla regler och spel och orkar inte med att man måste vara på ett visst sätt för att "få en man". Visst, jag inser att det inte är jättesmart att prata barn och giftermål på första, andra, tredje, tionde dejten men det gör jag inte heller. Det enda jag "kräver" eller begär är att folk (läs killar) är raka och ärliga. Att man inte säger en sak och gör tvärtom. Och just nu känns det som att jag bara lyckas träffa killar som antingen inte vet vad de vill alternativt bara vill ha en ego-boost. Men jag förstår seriöst inte vad man får ut av att säga till nån att man vill ses, lämna ut sitt nummer och sen inte svara på ett futtigt, enkelt sms. Jag ser inte hur det är logiskt beteende, och jag gillar sånt som är logiskt och som jag förstår. Jag vill helt enkelt bara träffa nån som funkar som jag, som har tillräckligt mycket respekt för sig själv och framför allt andra människor att han kan vara rak och ärlig och inte säga en sak och göra tvärtom. Tycker inte det är att begära särskilt mycket faktiskt, vill bara slippa spel och regler och löjligt, omoget beteende. Punkt.

måndag 7 april 2014

i will wait.

Jag styr upp nåt! sa han på gymmet i onsdags kväll. Gör det, du har mitt nummer! svarade jag och sen sa vi hejdå vi hörs!

Det var i onsdags kväll. Idag är det måndag, jag har inte hört nåt och jag har inte hört av mig för denna gången tänker jag göra tvärtom och vänta ut honom för jag tycker faktiskt bollen ligger hos honom och om han vill så får han ju "styra upp något".

torsdag 3 april 2014

Hittade ett inlägg i gamla bloggen om Mickey från maj 2013. Då skrev jag såhär:

Det är visst nån som är tillbaka, om än bara tillfälligt, om än bara för en gång.
 
Mickey Blue Eyes alltså. Han har en sån sjuk dragningskraft, attraktionen är total och jag är helt försvarslös. Hamnade på samma tåg, av en slump i samma vagn och två meter ifrån varandra. Han och en kompis, han med ryggen emot mig (såklart). Men så vänder han sig om kanske tre fyra gånger och tittar på mig, rakt i ögonen. Och jag kan inte hjälpa det, kan inte göra annat än att hålla kvar blicken för hans ögon är blåaste blå. Och han har blivit solbränd och hans ögonbryn har blivit solblekta och han har skäggstubb och kavaj och blåjeans och är så snygg att jag tror att jag dör.
 
Och så tittar han igen, vi tittar på varandra och jag blir helt varm om kinderna och ler med hela ansiktet för situationen och känslorna är så absurda. Men han är tillbaka, om än bara för en dag och jag tittade på honom innan jag klev av tåget och log och du, Mickey, det kvittar nu för du är så snygg att jag blir helt knäpp men det räcker så, jag nöjer mig med att se dig då och då men det är bra så. 
 
Blåaste blå ögonen, finaste Mickey Blue Eyes. Du är så snygg att jag tror jag dör och jag önskar att du visste men det gör inget, det räcker såhär.
 
Och när jag läser igenom allt jag skrivit om honom kan jag inte låta bli att le och fnissa åt hur komisk hela situationen är. Att det jag ville så gärna då faktiskt har hänt nu.

onsdag 2 april 2014

omg! (på riktigt)

Jag pratade precis med Mickey. IRL. Vi sprang in i varandra på gymmet och hade någon av oss varit fem sekunder tidig eller sen hade det inte hänt. Ett hej hur är det? och ett samtal i kanske två minuter men som kändes som en evighet. Vi styr upp nåt! sa han och ja du har ju mitt nummer sa jag.

Och jag tror min puls var uppe i nästan max för omg vad han är fin och hans ögon är precis så blå som jag minns. Jag går hem med ett fånigt leende och tänker att det känns precis som en film det här, och hela situationen är så komisk och fantastisk på samma gång. 

att ha rätt.

Vet ni vad? Jag skrev till Mickey Blue Eyes att jag känner igen dig från tåget, kan det stämma? I så fall måste jag passa på att skriva det jag inte vågat säga IRL nämligen: hej jag tycker du är skitsnygg.

Och vet ni vad han svarade? Att han hade kollat på mig många gånger och tack detsamma! Win på den känslan alltså, att jag inte inbillade mig och att han som är så jävla fin tycker samma om mig. Jag nöjer mig med det, blir det mer så blir det men Mickey tycker samma som jag och jag hade rätt. Win!

tisdag 1 april 2014

på tal om.

På tal om det här med jobb så sökte jag idag tre (!!) nya. Detta efter ett personalmöte som var hemskt, hemskt, hemskt och jag nästan ville gråta. Skulle verkligen uppskatta ett jobb där jag trivs och kan göra mig själv rättvisa.

Och på tal om det här och den där fikan så har jag inte hört från Mickey sen igår och jag har nu svarat (igen!) att om du är fikasugen så är mitt nummer... och han har inte läst det än och det ska bli lite spännande att se om det blir av eller inte. Bollen ligger hos honom nu, for realz.

Och om 50 minuter får jag äntligen lämna det sjunkande skeppet och gå hem, jag ska ge mig ut i solen och springa, springa, springa tills jag inte orkar springa nåt mer. Förhoppningsvis hjälper det mot klumpen i magen och trycket över bröstet, annars vet jag inte vad.

måndag 31 mars 2014

"Nån" blev eventuellt precis utbjuden på fika med Mickey Blue Eyes. Det här känns så jäkla oväntat att jag inte riktigt fattar att det faktiskt är på riktigt och inte ett skämt.

omg!

Kommer ni ihåg Mickey Blue Eyes? Ni vet han som jag åkte tåg med i typ ett halvår och var halvt kär i på avstånd?

Jag "hittade" precis honom på nätdejtingsidan. Eller han hade varit inne på min sida. OMG liksom. Plötsligt händer det! Men är det för mycket stalker att skriva nåt i stil med men det är ju du från tåget! Jag kan ju inte låtsas som att jag inte känner igen honom, det verkar ju också skumt.

Jag har haft världens bästa helg i Stockholm och skrattat så jag fått kramp i magen och så nu detta. Livets vändningar alltså, det är helt underbart hur upp och ner livet kan vara.

torsdag 27 mars 2014

folk undrar.

Folk undrar om jag saknar honom, J alltså, om jag kommit över honom, om jag tänker på honom, om jag fortfarande undrar över vad som kunde blivit.

Såklart att jag saknar honom om jag känner efter, jag saknar hans skratt, hans dialekt, hans uttryck, hans skämt. Jag saknar hur han luktar, hans kyssar, hans kramar. Saknar hans händer, saknar mitt huvud på hans bröst, saknar att vara i hans famn. Jag saknar pirret i magen inför våra dejter, saknar hur han kunde göra mig varm inombords bara genom att le.

Jag saknar allt detta, såklart, men jag ångrar inget och jag vet att det inte var meningen att det skulle bli vi. Och att jag förtjänar hundra procent kärlek och inget mindre än så, och trots att jag saknar honom och allt det som kom med honom så var han en liten del av mitt liv ett litet tag och jag vet att det kommer att vara värt väntan på han som kommer bli en stor del av mitt liv under en lång tid.

tisdag 25 mars 2014

det sjunkande skeppet.

Eftersom det inte verkar vara meningen att jag ska ha en kille så presenterar jag mitt nästa projekt:

BYTA JOBB.

Det är ett sjunkande skepp stället jag är på nu och kaos och brandsläckning (obs! inte bokstavligt talat) och jag orkar inte mer. Så med ett fräscht, uppdaterat CV och personligt brev ger jag mig nu ut i jobbsökardjungeln igen. Bättre rustad och med mer skinn på näsan än förra gången (hoppas jag!). Jag har redan hittat fyra spännande jobb som jag ska söka.

Man kan ju hoppas på att 2014 i alla fall blir året jag får ett jobb jag faktiskt är kvalificerad för, trivs med och gillar. Att jag hittar jobbkärlek om inte annat.

(Och om det mot all förmodan skulle vara så att någon eller några av er som läser jobbar inom rekrytering och har lust att hjälpa till med tips och råd vad gäller personligt brev och CV så emottages de vänligen!)

måndag 24 mars 2014

vet ni vad?

Jag saknar inte ens honom längre. Det tog en vecka och nu är det som att han aldrig funnits. Betyder det att jag börjat bli en känslokall person? Eller har jag bara lärt mig att inte gråta över spilld mjölk längre än nödvändigt?

Och vet ni vad? Igår träffade jag av en slump på en kille som fick mig att skratta och det pirrade till i magen av hans glittrande ögon och jag insåg då att det kommer hända igen. Det där som jag kände med J kommer jag känna med nån annan, det kommer bli bra och jag kommer träffa nån som jag vill vara med och som vill vara med mig. Så kommer det att bli, idag tror jag på det på riktigt.

onsdag 19 mars 2014

Jag tycker verkligen om dig men jag måste gå på min magkänsla.

Jag vill att du ska bli lycklig och det är jag säker på att du blir.

Ord som känns rakt in i hjärtat och hugger till som en kniv i bröstet, ett knytnävsslag i magen. Och jag vill bara ruska om honom och skrika fattar du inte vad du förlorar, inser du inte vad du gör!? Men det funkar ju inte så och han har valt bort mig och det finns ingenting att göra åt det. Det som blir det blir och detta blev inte så det var väl helt enkelt inte meningen. Men det betyder inte att det gör mindre ont eller att besvikelsen är lättare att hantera.

tisdag 18 mars 2014

slutet.

Det blev inget lyckligt slut den här gången heller.

Jag fick dra det ur honom känns det som, jag fick höra av mig för att få det svart på vitt.

Allt känns som en stor jävla lögn och jag blir så himla rädd att jag alltid kommer bli besviken, att det aldrig är min tur att få det där lyckliga slutet.

vakuum.

Jag skickade ett sms i fredags morse för att klargöra var jag står, att jag är beredd att vänta på honom ett litet tag. Om du vågar finns jag här ett tag till, beredd att ge oss en riktig chans skrev jag. Han svarade på eftermiddagen att han skulle tänka på mig och oss under hela sin Stockholmsweekend och att han hoppades att jag var beredd att ge honom den tiden. Det är inte lätt för mig att vara sårbar och blotta mitt hjärta skrev han.

Men nu, radiotystnad och jag vet faktiskt inte om jag är så sugen på att vänta på honom längre. Inte ett pip sen i fredags trots att han i princip lovade att höra av sig i helgen. Det är inte som att du är ett vakuum i mitt liv sa han i torsdags. Inte det? Nu känner jag mig verkligen som ett stort jävla vakuum.

måndag 17 mars 2014

Han sa vi hörs i helgen!

Nu är det måndag och vi hördes inte i helgen. Mitt hjärta känns ungefär som en ihopskrynklad pappersboll.

fredag 14 mars 2014

Det gör så jävla ont. Jag känner mig alldeles tom samtidigt som det liksom gör ont överallt.

Och det som känns allra värst är att vi inte ens fick en chans, att vi inte ens försökt på riktigt. Den insikten gör så fruktansvärt ont.

torsdag 13 mars 2014

tusen tårar.

Han vet inte vad han vill, vad han känner, om han vågar. Vet inte om det riktigt klickat.

Jag har ikväll stått framför honom och sagt att bollen är din, jag tycker om dig, jag vill inte sluta träffa dig.

Och jag tror att jag redan gråtit tusen tårar.

det kom ett sms.

Hej Sofie!
Hur är det med dig?
Jag vill att du ska veta att jag har tänkt på dig jättemycket de senaste dagarna.
Om du inte ska göra något efter jobbet imorgon kanske du vill träffas i Malmö?
Kram

tisdag 11 mars 2014

känslan just nu.

Jag har sabbat det va? Det är känslan just nu och jag önskar att jag bara hållit tyst och låtit tiden ha sin gång.

Men gjort är gjort och jag kan inte ändra, ta tillbaka eller göra om. Bara hoppas att han förstår vad jag menade eller om han inte gör det att han ändå inte är den jag ska vara med. Försöker intala mig detta och att jag inte ska lägga alla ägg i samma korg men det är ändå känslan av att jag sabbat det som har överhanden.

Att det liksom blir fel hur jag än gör. 

lättnaden.

Det där uttrycket "att måla fan på väggen", jag är nog bäst i världen på det. För jag tänker alltid katastroftankar och tror det värsta. Och trots x antal timmar av KBT-terapi där jag jobbat med just detta händer det om och om igen. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta "onda spiral"-beteendet.

Jag ringde honom igår. Fick tag på honom på tredje försöket och han lät precis som vanligt. Efter lite kallprat så var jag bara tvungen, annars skulle jag implodera kände jag. Så jag sa som jag kände (och lite till) och kanske har jag skrämt bort honom på riktigt nu och sabbat det fina men jag måste få prata om hur jag känner och jag är en sån som bär känslorna på utsidan, det går liksom inte att låtsas för mig. Så jag berättade att jag känner mig osäker när han är så kryptisk och när vi inte hörs av och att jag tycker det är jobbigt att det är jättebra när vi ses och sen hörs vi knappt mellan gångerna och att jag tänker på honom och undrar om han inte tänker på mig eftersom han inte hör av sig? Berättade att jag bryr mig för jag tycker om honom men att jag känner att han inte är lika engagerad i detta och om det är så det är så BARA SÄG DET istället för jag kan ta det. Förklarade att om han inte är lika angelägen som jag så är det kanske lika bra att vi inte ses mer, för jag vill inte släppa in honom mer och investera i detta om han inte känner att det finns nåt att bygga på.

Och ja, jag vet att det var mycket på en gång men alla känslor bara bubblade upp och jag kunde inte hejda mig för jag tänkte att om han lägger benen på ryggen kan han likaväl göra det nu så vet jag det. För kan han inte ta att det är sån här jag är så kommer det inte funka ändå. Och min kompis sa att oj vad du var rättfram! och jag undrade om det var dumt och så ångrade jag mig lite och tänkte att jag måste skicka ett förlåt-sms men sen tänkte jag om. För jag tänker inte be om ursäkt för hur jag känner, och hur jag är. Det skulle ju vara att förminska sig själv totalt, att först stå upp för sig själv och sen be om ursäkt för att man gjort just det. Jag vet inte om det bar eller brast, om vi ses igen eller om han tycker jag är helt störd i huvudet men nu är det gjort och lättnaden efteråt går nästan inte att beskriva, det kändes klyschigt nog som att en sten släppte från mitt bröst, som att jag tog av en tjugofem-kilo tung ryggsäck, som att jag blev en halv meter längre.

Det är inte så mycket på jobbet denna veckan som jag trott, vi kanske kan ses på onsdag? sa han och vi får väl se om vi ses på onsdag och hur det känns då men jag vet att jag är den jag är oavsett vad han tycker eller gör och det kommer göra ont ett tag om det tar slut innan det riktigt hunnit börja men jag kommer att klara det och komma ut starkare i vetskapen att jag stod upp för mig själv, för den jag är och jag är jävligt stolt att jag faktiskt är ganska modig när det gäller sånt här.

måndag 10 mars 2014

jag tror det är över innan det ens börjat.

Det är känslan jag har, i magen, i hjärtat, i hela kroppen.

Jag tycker jättemycket om honom och skulle kunna satsa etthundrafemtio procent om jag kände samma från honom men när han inte hör av sig och sen loggar in på dejtingsidan så känns det som en kniv i hjärtat för jag hade kunnat ge så jävla mycket.

Och nu vet jag inte hur jag ska göra för han hörde av sig igår kväll och frågade om jag haft en bra helg och jag svarade men jag vill inte ta initiativ att ses när han håller på såhär samtidigt som jag vill ses så att vi kan prata om det och reda ut eventuella missförstånd. Så vad gör man nu, ska man låta det vara tills vi ses nästa gång? Just nu känns det som att det kanske inte ens blir en nästa gång. Och jag blir så himla besviken för jag förstår verkligen ingenting. Kanske är det att jag är för snäll, att jag ger för mycket för snabbt, att jag skämt bort honom på nåt sätt.

Oavsett vad det är så gör det jävligt ont och jag är ledsen och besviken samtidigt som jag försöker bete mig och intala mig att han inte betyder nånting.

Men det är ju inte sanningen, han betyder ju en hel del och det gör så ont att tänka på att jag låter ilskan och besvikelsen ta över. Det gör mindre ont då.

fredag 7 mars 2014

jag vet inte vad som händer.

Ovissheten. Osäkerheten. Jag känner mig helt oengagerad sen det där med att vi får försöka att träffas men jag kan inte lova nåt. Det känns helt enkelt inte riktigt som att det räcker för mig, han känns inte speciellt angelägen och jag vill att han ska anstränga sig lite och VILJA ses. Annars kan det lika gärna vara. För jag vill vara hans, inte nåt mellanting, inte nåt tidsfördriv som han kan ha ett tag tills dess att han träffar henne med stort H. Jag känner att jag måste ha den självrespekten. För jag har visat väldigt tydligt vad jag vill med honom, om han inte vet att jag tycker om honom på riktigt så är han ju blind.

Och så efter en dags radiotystnad kommer ett god morgon-sms med en trevlig fredag!-hälsning och jag har inte svarat på det än. Tänker svara ett kort tack detsamma! och inget mer för just nu känner jag inte för att anstränga mig mer än så. Och så får jag väl se om han hör av sig i helgen eller nästa vecka (om han nu har tid) och så får vi väl ses och prata och reda ut var vi står på riktigt. Så får det bära eller brista, men båda alternativen är i alla fall bättre än mellantinget och ovissheten.

torsdag 6 mars 2014

första gråten.

Igår kom första gråten över honom, över J. Såklart blandat med en massa jobbångest och stress men osäkerheten och hans sätt att uttrycka sig gjorde så att bägaren till slut rann över.

För jag känner i maggropen att han inte är lika engagerad som jag, att jag inte är lika viktig för honom. Att jag bara är nån han träffar liksom. Medan jag vill höras mer och prata i telefon och skicka gulliga sms och inte bara höras av för att bestämma när vi ska ses nästa gång. Det känns som att han inte är lika angelägen. Formuleringar som vi får försöka ses och det beror på hur länge jag måste jobba känns liksom inte så roliga att få. Så jag svarar att jag tänker att om man vill så hittar man tid för jag blir irriterad och tycker inte det räcker med att uttrycka sig så. Får svar att där har du naturligtvis en poäng och känner ännu mer att SÄG VAD DU VILL MÄNNISKA! Prata inte i gåtor, jag blir så himla trött för när vi väl ses är det ju så himla fint och bra. Och så undrar jag varför han loggar in på dejtingsidan nu när han inte gjort det på så länge. Nu när jag trodde det var början på ett "vi".

Det känns bara tungt helt enkelt. Och nu backar jag ett, två, tre steg. För jag känner inte mig särskilt viktig eller speciell eller utvald helt enkelt och det tycker jag nog att man kan "begära" att få känna efter att ha dejtat i två månader.

onsdag 5 mars 2014

osäkerheten to be continued.

Vi kan inte ses mer denna veckan, han har redan planer och så åker han hem i helgen. Jag har kaos på jobbet, allt är bara lösa fragment som jag försöker pussla ihop. Så skickar jag ett sms och avslutar med om jag överlever [denna veckan] ses jag väldigt gärna nästa vecka!

När man då får svaret om vi båda överlever får vi försöka att träffas, men jag kan dessvärre inte lova något då hugger det till i maggropen och det känns inget bra alls. Så, nu backar jag lite och inväntar honom. Hade ju känts lite bättre om han svarat såklart att vi ska ses! istället för att vi får se hur det blir. Igen, det där med att han nog är viktigare för mig än jag för honom.

Eller så menar han inget mer än att han inte vet hur hans vecka ser ut och att han hoppas att vi får tid att träffas men om man verkligen VILL så tar man ju sig tid oavsett. Åh. Denna jävla osäkerhet, jag orkar inte med den.

Detta i kombination med hans allt mer frekventa inloggningar på dejtingsidan får mig att känna att det kanske inte är så som jag trott, att det är på väg att bli vi, utan att han istället fortfarande "letar".

tisdag 4 mars 2014

fråga bloggen.

Byter ämne helt.

Jag och två kompisar ska till New York i fem dagar när jag fyller 30 (!) dvs slutet av augusti. Vi har bokat flygbiljetter och letar nu hotell.

Är det nån av er som har tips på bra hotell? Kruxet verkar vara att vi är 3 personer som vill ha ett rum för annars blir det ju snordyrt. Pretty please?

måndag 3 mars 2014

birthday boy.

Det räckte med att vi sågs i lördags så försvann den där osäkerheten som gnagt. Har insett att jag inte kan projicera mina rädslor och osäkerhet på honom, han gör ju faktiskt egentligen allt rätt. Så jag måste sluta överanalysera och tolka allt han gör eller inte gör och alltid vända det till något negativt.

Idag fyller han år och jag har köpt present och bjudit hem honom på middag. Så ikväll ska vi ses igen, det känns så himla fint att vi ska ses på hans dag även om han säger att han inte bryr sig om födelsedagar för han är för gammal. Men jag såg att det glittrade till i hans ögon i lördags när jag sa att jag köpt en present till honom och när jag frågade vad han skulle göra på sin födelsedag svarade han som att det vore helt självklart att jag ska jobba... och träffa dig!

fredag 28 februari 2014

det som gnager är osäkerheten.

Jag skrev att jag inte kunde sätta fingret på magontet, på den dåliga magkänslan, men det kan jag. Jag vet precis vad det är, det där som gnager och maler. Det är osäkerheten.

För jag gillar honom. Alltså verkligen GILLAR. Jag mer än gillar honom. På måndag fyller han år och jag har köpt present och jag gillar alltså honom på riktigt.

Och därför blir jag så jävla osäker och rädd när han inte svarar på sms på en hel dag eller mer än så, av att han aldrig ringer (han "gillar inte att prata i telefon"), av att jag på nåt sätt känner att om inte jag hör av mig så dröjer det ännu längre. Det som gnager är att jag inte känner mig speciellt viktig för honom, jag är inte mer än nån han träffar. Vi har ju inte träffats så många gånger säger han ibland när vi pratar om vad vi gjort eller ska göra, och jag känner bara att jo det har vi visst! Det gör mig så jävla osäker när jag ser att han loggat in på dejtingsidan två gånger på ett par dagar när han innan dess inte varit inloggad sen januari. För vad betyder det? Letar han fortfarande, vill han träffa andra?

Jag blir så osäker för när vi träffas på riktigt är allt så jävla bra, på riktigt, så himla himla bra. Han får mig att skratta hysteriskt och när han pussar mig på kinden eller pannan eller näsan så känns det bara så himla naturligt och rätt. Men varje gång han går, varje gång jag stänger dörren bakom honom så får jag en klump i magen för jag vet inte när vi hörs eller ses nästa gång eller vad han tänker om oss och vad vi är eller vad vi kan bli. Och så säger folk att jag inte kan ställa krav såhär tidigt, att jag inte kan kräva att han ska bekräfta mig för det kan man bara inte men jag känner ju att jag vill höra av mig jämt, han är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar och då vill man väl höras? Så tänker jag och eftersom han inte hör av sig så mycket så tänker jag automatiskt att han inte tänker på mig som jag tänker på honom, att jag inte är så viktig i hans liv som han är i mitt och det gör mig ledsen och osäker och rädd och jag vill bara veta om det är så eller om det bara är att han är en "sån" som inte hör av sig så mycket. Att det beror på honom och inte mig, att det inte betyder att han inte tycker om mig så mycket som han faktiskt gör.

Men det är alltså detta som gnager och maler i mig och jag kan inte bara låta det vara för jag känner så mycket att det liksom inte går att släppa och kanske ska jag prata med honom om det eller bara släppa det men jag vill hellre veta nu än om en månad om han känner så som jag inbillar mig att han gör, att jag inte är lika viktig som han är för mig.

Och förlåt att jag tjatar och gnatar och nojar men jag känner så jävla mycket att om jag stänger det inne så kommer jag att gå sönder inombords.

torsdag 27 februari 2014

fuck.

Varför kommer den tillbaka hela tiden, den dåliga magkänslan? Jag blir tokig men jag har ont i magen och ångestklump i halsen för det känns bara som att det är nåt dåligt som jag inte vet om men som finns där och jag kan inte sätta fingret på vad det är men fuck vad jobbigt det är att gå runt och ha magont och dålig magkänsla titt som tätt.

onsdag 26 februari 2014

vardagslyx.

Äta finmiddag ute, dricka rödvin, hångla, kramas, sova hudnära, äta frukost tillsammans. Det är vardagslyx tycker jag, sådär på en tisdag i februari.

tisdag 25 februari 2014

en slags definition.

Nu har jag i alla fall avslutat mitt medlemskap på dejtingsidan där vi "träffades". Känns som en liten markering från min sida i alla fall att jag inte längre letar efter andra. Och han som inte varit inloggad på en månad hade nu varit inne i lördags. Såklart börjar jag noja över det men JAG ORKAR INTE noja mer. För om han vill ha mig så finns jag här, I'm all yours liksom. Så enkelt är det, jag är hans om han vill och jag vill att han ska vara min. Men jag tänker inte stressa, inte tvinga fram något för det ska vara på bådas villkor och jag tänker inte kollapsa helt om det inte blir så.

måndag 24 februari 2014

definitioner.

Jag undrar varför jag är så låst i det här med att jag vill ha en definition på vad vi är, han och jag. Om vi överhuvudtaget är något? I så fall vad? Det bara snurrar i mitt huvud för jag har aldrig "dejtat" såhär förut och jag vet alltså inte hur sånt här går till.

Och så är jag bara så jävla rädd att dagen ska komma när han säger det blir inget mer nu och att jag kommer falla ihop som ett korthus men det kan ju likaväl hända om man har ett definierat förhållande.

Vi ska (nog) ses imorgon. Jag får väl se om det fortfarande snurrar i huvudet då eller om jag kan släppa tankarna på definitioner och bara njuta av att här och nu är det han och jag. Inget mer, inget mindre, inget annat än så.