torsdag 18 januari 2018

vill ta dig i handen, lämna nu.

Det går några dagar, jag får smälta intrycken från måndagen. Och sanningen är att jag inte känner nånting. Inget pirr, ingen förväntan, ingen längtan. Jag skickar ett sms och tackar för lunchen på kvällen, får svar att han hoppas vi kan göra om det snart. Sen hörs vi inte förrän på onsdagskvällen, under tiden har jag försökt styra upp en annan dejt med en kille som jag skrivit med några dagar men som på frågan om han vill ta ett glas vin helt plötsligt slutar svara. Så kommer det där smset som jag inte vill ska komma, och redan där har jag ju svaret. Jag vill inte att smset ska komma, alltså vill jag inte träffa honom mer. Uppenbart men ändå så svårt att hantera, uppenbarligen. Han frågar om jag vill ses på lördag, jag svarar att jag inte kan för jag ska på tjejkväll. Han frågar om söndag och då kan jag inte heller för jag ska till IKEA med en kompis (vilket vi redan pratat om) men jag föreslår istället att ses som idag eftersom jag ändå ska till hans stad. Han kan inte och vi bestämmer att se hur nästa vecka ser ut istället. Jag skjuter alltså problemet framför mig, delvis för att jag är så jävla rädd att missa en chans, att jag dömer ut honom för snabbt men också för att jag nog är konflikträdd, eller rädd för att göra folk besvikna. Jag tycker det är skitjobbigt att vara den som säger nej.

Så åker jag till grannstaden för att äta lunch med en tidigare kollega och gå på avtackning av en annan f.d. kollega på gamla kontoret och jag pratar med en vän som säger att om det inte känns nånting alls är det ju inte lönt att jag träffar honom igen. En annan vän säger samma sak och att om jag inte ens vill kyssa honom är det ju solklart, det är schysstast och ärligast att bara säga som det är. Och hon har rätt när hon säger att det inte är så kul att tänka att nån skulle gå på en dejt med en själv av sympati istället för att faktiskt vilja.

Och sen. Sen kommer han, han som är beviset på att attraktion är så jävla individuellt och inte bara har med ytlighet att göra. Min office crush, som inte är nån man vänder sig om efter på gatan men som är så sjukt attraktiv i mina ögon. Han stannar till och ler stort, kramar mig och jag andas in lite extra djupt i hans famn. Han som jag glömde fanns men när jag ser honom så pirrar det i hela kroppen. Han som är 45 och har stora barn och nyss skilt sig. Och där får jag beviset igen att det inte handlar om att jag är ytlig eller bara går på utseende, det handlar om en känsla och kemi och personlighet och han har det, för mig funkar det han gör.

Han går förbi igen och lutar sig fram och frågar nånting som jag inte ens kommer ihåg, efter några timmar lämnar han kontoret och vinkar hejdå. Jag vinkar tillbaka och nu kommer jag tänka på honom och den känslan han ger mig, den håller jag fast vid för det är så det ska kännas och det behöver inte vara fyrverkerier och stjärnfall och passion men det behöver vara nånting ungefär sådär som han får mig att känna.

måndag 15 januari 2018

jag tittar över axeln och ser dig blinka till.

En helg går, det blir måndag. Vi ses på en vietnamesisk restaurang som jag valt ut, det är nästan folktomt för vi kommer lite efter den värsta lunchruschen. Han ser lite annorlunda ut än förra gången, jag märker att han har dålig hållning, han liksom lutar sig fram över bordet där han redan tagit plats när jag kommer. Han ler när han ser mig, vi pratar om hur kallt det är ute och sen pratar vi om helgen och jag berättar om fredagens middag med drinkar som gjorde att jag låg i soffan halva lördagen. Vi pratar om allt från alkohol till jobb och resor, uppväxt och ursprung, föräldrar och socioekonomiska orättvisor, politik och segregation och han är så kunnig och smart och vettig.

Han bjuder på lunchen och vi går tillsammans genom stan, han ska till universitetet och jag ska hem och förbereda en middag för några vänner. Vi kramas och säger hejdå och sen går vi åt varsitt håll. Jag kommer hem och skriver till en kompis att det var en supertrevlig dejt men jag känner inte det där pirriga i magen. På kvällen pratar jag med mina vänner om det, de säger gå på magkänslan men ge honom fler chanser och jag blir ännu mer förvirrad.

Och det skaver lite i mig att jag inte känner mer. Det är den där känslan att jag inte vill ligga med honom som kommer igen och jag vet inte om det är hjärnspöken från i höstas men det är så himla typiskt att man inte kan träffa nån som man vill ligga med och prata med om allt det där som vi pratar om. Kanske kommer det?

fredag 12 januari 2018

but I'm not asking for a storm.

Jag sitter längst in på stället skriver han när jag är tio minuters promenad bort. Jag svarar att jag är på väg och utanför caféet ser jag honom genom fönstret. Så möts vi, och han är som en mörk version av B, inget hår på huvudet men skägg och han har snälla, mörkbruna ögon. Han har redan köpt kaffe eftersom han var tidig, så jag går och beställer och kommer tillbaka utan nånting. Säger nåt skämtsamt om att jag betalat men inte fått något, han säger nåt om att det måste vara jobbigt att bli diskriminerad och så skrattar vi båda för jag är blond och vit och han är mörk och redan där känner jag att det kommer bli trevligt. Jag säger nåt om vita, kränka medelålders män och så kommer vi in på #metoo redan innan min cappuccino kommer. Han är vettig, det märks direkt och det är så skönt med en kille som inte är grabbig utan faktiskt fattar grejen.

Han är spännande, och så väldigt olik de jag träffat innan. Han är ganska många år äldre än jag, och har bott utomlands fram till för några månader sen. Han berättar om sina FN-uppdrag och hur han bott i tält i Neapel och en tvåhundra kvadratmeterslägenhet i Georgien. Och jag tittar in i hans mörkbruna ögon och han ler sådär finurligt och lutar sig fram över bordet ibland när han frågar nåt om mig och jag märker att han lyssnar och tar in. Tiden springer iväg, det är först när vi ska gå som jag märker att vi nästan är klädda likadant. Han har en blå skjorta under en ljusgrå tröja, jag har på mig en jeansskjorta under en mörkgrå.

Vi tar sällskap för vi ska åt samma håll en liten bit, han är inte mycket längre än jag och alltså väldigt kort för att vara kille men det gör ingenting. Han kramar mig och säger att vi hörs och sen svänger han höger och jag fortsätter rakt fram. Jag går och ler för mig själv och känner mig lite pirrig, jag vet inte riktigt varför. Ringer min kompis som frågar hur det gått och jag svarar att jag tyckte det var supertrevligt även om han är allt annat än det jag trodde jag letade efter. Hon säger att jag låter lite finurlig på rösten och frågar igen om hur trevligt det faktiskt var. 

Så tänker jag att om det känns såhär kan det ju faktiskt vara roligt att dejta. Några timmar senare får jag ett meddelande, han tackar för en riktigt trevlig fika och skriver att det vore kul att ses igen. Jag skiter i att han hör av sig så snabbt, det är skönt att slippa spel så jag svarar att jag håller med och att jag gärna ses igen. Vi bestämmer att vi ska ses på måndag och äta lunch. Jag har en lugn känsla i magen, jag ler lite när jag tänker på honom och det känns fint och alldeles lagom.

torsdag 11 januari 2018

i found a way to reappear.

Jag gör som så många andra och listar också 2017.

Hur var ditt 2017?
Mitt 2017 var som ni kanske läst ganska mycket berg- och dalbana. Från att ge sig in i skaffa barn på egen hand-processen till bli hjärtekrossad, till att inte ha ett jobb, bo ett tag i Stockholm och inte veta varken ut eller in. Men det var ändå på det stora hela ett helt okej år och jag lärde mig väldigt mycket.

Vilket var ditt största I made it, I’m the worlds greatest-moment 2017?
Det måste ändå vara när jag sprang Köpenhamn maraton i maj, även om jag missade min måltid med några ynka minuter.


Vad kollade du på TV?
SKAM, såg om alla säsonger två gånger. Kollade mycket på Netflix egna serier och såklart Girls, Game of Thrones och en massa annat.

Bästa låten 2017?
Oj, så svårt. Kanske Something just like this med Coldplay och The Chainsmokers även om den fortfarande får mig att tänka på B.

Vilken blev din mest gillade Instagrambild?
Mina bästa nio. Maraton, surf, brunbränd, Transsylvanien, nya jobbet och några selfies. 

Ditt dyraste köp?
Sommarens resor. 

Vad oroade du dig mest över?
Vad oroade jag mig inte över är kanske en bättre fråga. Men allra mest över kärleken, att jag aldrig ska träffa nån. Och så jobb och morfar vid sidan av det där andra.

Vad var bäst och sämst med 2017?
Bäst?
Mina resor, sommaren, löpningen, mina vänner och familj. Att jag vågade sluta på jobbet. Att jag vågade bli förälskad.

Sämst?
Att jag blev hjärtekrossad så tidigt på året och att det sen hängde med så länge. Att morfar blev sjuk(are). Att jobbet i Stockholm inte blev som jag tänkt. Att jag inte blev kär. Att jag kände mig så himla vilsen och ensam emellanåt.

Vad tänkte du mycket på under 2017?
På hur orättvist livet är. Vad som är hemma. Vad jag gör om det går ett år till utan att jag träffat nån. Om jag kommer bli nåns mamma. Om jag kommer få ett nytt jobb.

Vad har du för planer för 2018?
Mitt mål är att försöka mer. Så jag ska dejta mer. Anstränga mig mer för att få ett nytt, bra jobb. Fixa lite i lägenheten, måla om och organisera. Odla på kolonin! Planera en resa till sydvästra England (och hoppas den blir av). Spara pengar så jag kan åka iväg långt bort över jul och nyår.

Vad ser du mest fram emot 2018?
Transsylvanien-resan till sommaren, längtar redan. Blir också lite pirrig när jag tänker på att jag kommer få ett nytt jobb och undrar vad det kommer bli. Jag hoppas mest att 2018 blir bättre och mindre omtumlande än 2017 och att jag om ett år känner mig mer hemma och mindre vilsen än jag gör just nu.

lördag 6 januari 2018

det ska hända dig med.

Två dagar innan nyårsafton sitter jag på en bar i Hamburg och skriver med en tysk på Tinder. Min kompis hetsar mig och säger att jag ska fråga var han är, om vi ska mötas upp. Vi går till baren där han är, och direkt när jag kommer dit ser jag honom i ett gäng med killar. Jag blir nervös och får tunghäfta, säger att jag måste dricka en öl innan jag vågar gå fram. Jag dricker två innan min kompis tvingar mig att gå fram. Vi hälsar, han är sjukt snygg men hans kompisar är trevligare och efter en stund dricker jag shots med dem och sen minns jag inte mer än att han vänder sig med ryggen bort och vi bestämmer oss för att gå hem. Jag var väl inte tillräckligt snygg säger jag till min kompis morgonen efter när jag vaknar bakis i vår hotellsäng. Hon säger att han ju var skittråkig och att jag ska strunta i honom. Ändå går jag hela dagen och väntar på att han ska skriva nåt på Tinder, när han dagen efter fortfarande inte gjort det tar jag bort vår matchning.

Vi bestämmer oss för att ha en tävling, för varje dejt en av oss bokar in måste den andra boka en. Vi kallar det dejtingduellen och jag som bestämt mig för att mitt enda löfte för 2018 ska vara att försöka mer, börjar hårt. Så denna veckan har jag varit på två dejter. I tisdags var jag på en promenaddejt med en 1.95 lång Stockholmsskåning, han såg inte riktigt ut som på sina bilder (där han liknade Jennys stolte man vilket jag tog som ett bra tecken). Han såg mer ut som en gubbe faktiskt, men han var rolig och trevlig. Efter en och en halv timmes promenad sa vi hejdå med en kram vid tågstationen och jag åkte på middag med tjejkompisar. Dagen efter hörde han av sig, och bjöd in sig själv till mig på kaffe vilket jag tyckte var lite märkligt. Det hade känts mer bekvämt att ses på stan, jag tyckte det kändes lite konstigt. Han menade säkert inget konstigt men det blev i alla fall inte av att vi sågs mer och igår åkte han tillbaka till Stockholm.

Och så dejt nummer två, som var igår på ett fikaställe i grannstan. Träffade en kille som jag missat läsa inte ville ha fler barn, men som ändå kändes som att det fanns för mycket gemensamt för att inte ge en chans. Vi sågs i en och en halv timme och drack kaffe och jag hakade upp mig på att han inte kunde bjuda på kaffen när jag åkt från min stad till hans medan han bara gått tvärs över gatan. Jag gillar inte att bli bjuden i vanliga fall, men tycker att det är en fin gest att i alla fall erbjuda sig, särskilt när personen ansträngt sig och lagt tid på att ta sig till en annan stad. Det kändes ganska stelt och han var inte särskilt rolig, det kändes som att jag kunde räkna varje minut. Vi skiljdes åt med en kram och idag hörde han av sig och frågade om jag ville ses igen. Jag har inte svarat än.

Min tanke är att köra på magkänslan denna gången jag ger mig ut i dejtingdjungeln. Känner jag inget intresse eller nyfikenhet efter första dejten blir det ingen andra. Jag tror jag måste vara snällare mot mig själv och inte bara tänka på alla andras känslor. Men hur gör man det då? Hur svarar man när man inte vill träffa nån igen? Jag vill inte döma för tidigt samtidigt som jag vill känna att jag verkligen vill träffa personen igen om jag väl ska göra det. Annars är jag rädd att jag kommer tröttna och inte orka fortsätta denna gången heller.

Och jag har ju lovat mig själv att fortsätta, att försöka mer, att inte ge upp. Jag hoppas verkligen jag kan hålla det löftet.

onsdag 3 januari 2018

2017, vi kommer minnas allt i färg efteråt.

Så gick 2017, och nu är det tredje dagen på ett nytt år. 2017 var inte mitt år, men det var ett bra år ändå.

Året började i Berlin, och en riktigt rolig resa och nyårsfirande. Jag tänkte mycket på min barnlängtan och hade ju tagit det där första steget. Jag längtade också mycket efter närhet och kärlek och gick på en spontan Tinder-dejt som sen fick mig att tvivla på allt.

I början av februari fick jag kontakt med B, det var nog bara dagen efter det där "tack men nej tack"-smset. Några dagar senare gick vi på en första dejt, som visade sig bli den bästa första dejten jag varit på hittills. På alla hjärtans dag sågs vi igen och han kysste mig vid tågstationen och det var stjärnfall, explosioner. (Tänk om jag vetat då att han skulle fastna i mitt hjärta som ett klibbigt, tuggat tuggummi.) I slutet av månaden sågs vi för vad som skulle visa sig vara sista gången, men det hade jag ingen aning om då för i mitt huvud var det helt magiskt.

Så kom mars månad med en massa tvivel på B och jag åkte till Köpenhamn och gick hem med en annan snubbe. Det kändes som att mitt hjärta blödde och jag fick till slut svaret svart på vitt. Jag grät i min morfars säng, för honom och för B och för att det kändes som att det aldrig skulle bli bra. Jag gjorde den där undersökningen och försökte få rätsida på alla tankar om hur det borde vara kring barn och framtiden.

I april vaknade jag intrasslad i någon annans ben och fattade ett viktigt beslut. B klibbade sig kvar i mitt hjärta och jag skrev en massa sms som jag aldrig skickade. I slutet av månaden bokade jag in mig på vad som skulle visa sig bli livets två bästa resor, hittills.

Maj kom med en skäggig barndomsbekantskap och välbehövlig närhet. Jag tvivlade på det mesta, särskilt på att lyckan skulle komma. Jag sprang maraton i Köpenhamn en solig söndag och tvivlade på livet lite till.

I juni saknade jag fortfarande B och kände mig trasigare än på länge, samma dag som jag slutade på jobbet. Sen åkte jag på livets resa till Transsylvanien och fick känna hur fantastiskt det kan vara att leva.

Juli kom med en av sommarens finaste dagar och jag åkte till berget som jag förknippat med B. De sista dagarna åkte jag till Portugal och hittade himmelriket.

I augusti träffade jag en C och sa nej tack, jag kände mig så himla vilsen och tyckte inte alls det var särskilt kul att fylla 33 år.

September och hösten kom med mer tvivel och jakten på jobb. Jag fick gå på intervjuer här hemma och så kom ett samtal om ett jobb och intervjuer i Stockholm.

I oktober tackade jag ja till ett jobb i Stockholm, och började fundera på vad som egentligen är hemma. Jag gick på min första dejt sen B och den fick mig att känna allt annat än jag gjorde då.

November kom och jag gick på en ny dejt, och det blev början på en konstig följetong under resten av min Stockholmstid. Jag tyckte det var jobbigt att jag varit singel så länge och mitt i allt det så blev morfar dålig igen. Jag mådde dåligt över det mest och stressen kring boende, jobbet, chefen, dejtingen och morfar tog ut sin rätt.jag avslutade det jag kunde avsluta och visste inte riktigt hur jag skulle göra för att må bra igen.

I december såg jag saker jag inte borde se men också sånt som var bra att se.  Jag kände mig ensam och funderade på vad jag skulle göra med Stockholm och sen helt plötsligt var äventyret (och året) slut.

2017 avslutades där det började, i Tyskland med en vän. Och som vanligt hoppas jag alldeles för mycket på det nya året, att 2018 ska bli mitt år. Vi får se, jag har i alla fall börjat året starkt med två dejter första veckan. Mitt enda mål för 2018 är att försöka mer, med allt i livet. Vi får se hur det går.

Tack för allt du lärde mig 2017, jag tar det med mig som extra packning i livets ryggsäck.

fredag 22 december 2017

dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt.

Så var det över, Stockholmsäventyret, och här sitter jag i min lägenhet i min lilla småstad i söder. Och allt är precis som förut men ändå inte.

En av mina sista dagar i Stockholm hade jag möte med min office crush, som även är chef på den avdelningen jag eventuellt skulle kunna få jobb på om man får projektpengar beviljade. Jag satt mitt emot honom i fyrtio minuter och fick använda all min tankeförmåga för att inte bli distraherad eller generad. Vissa män gör mig knäsvag och generad, han är en sån man. Men det gick bra, jag var professionell och saklig men om han visste vad jag tänkt om honom skulle han nog bli generad.

Efter vad som blev en lång resa med alldeles för mycket bagage och försenade flygbussar och sent flyg så kom jag till slut hem till ett vintergrått Skåne. Jag har packat upp mina väskor för att packa om för julfirande med familjen och sen mellanlandar jag hemma en dag eller två innan jag åker till Hamburg över nyår.

Och sen får vi se. 2017 blev inte året jag väntat på, men det var året jag lärde mig en massa om mig själv och om livet. Det var också året jag blev förälskad, först i B och sen i Stockholm. Vilken tur att i alla fall Stockholm finns kvar.