onsdag 9 augusti 2017

känt om hjärtat sitter kvar.

Så blir det den första lördagen i månaden och det betyder löpning och öl i Köpenhamn, och jag som inte varit där sen i mars har längtat så himla mycket för jag blir så glad av att vara där med en massa människor som gillar samma saker och som bara vill ha roligt. Sist jag var där var jag osäker på var jag hade B, och åkte därför hem med en annan snubbe. (Det visade ju sig nån vecka senare att min magkänsla var rätt och jag såg aldrig B igen.)

Och jag tror inte jag hade skrivit om denna gången om det inte vore för C (ja nästa bokstav i alfabetet), han den där som jag träffade i kön till ölen. Hans kompis var där med oss i vårt lilla gäng och plötsligt bara stod C där och sträckte fram handen för att hälsa. Och som det blir ibland när man träffar nån så tittar man sådär en gång extra, det blixtrar kanske till i ögonen, det är nånting med blicken som fastnar lite för länge. Så var det med mig och C. Han som är en sån jag antagligen swipat bort på Tinder, men som var så mycket mer än bara yta. Några år äldre än mig, snart fyller han fyrtio, och som sa flera gånger under samtalen att han var singel. Vi satt där i timmar i grupp och pratade om allt och skämtade och till slut fick min kompis säga till mig att ragga på honom. Jag är sämst på att ragga nuförtiden sa jag till henne, för det är som att glömt bort det, jag vet inte längre hur man gör när det sitter en person bredvid som man bara vill lägga armen om eller dra fingrarna genom hans hår. För han sa ju samtidigt att han "typ dejtar" en trebarnsmamma och jag pratade om killar jag tycker är snygga, som att det var en försvarsmekanism, ett sätt att hålla honom borta.

På tåget hem satt vi bredvid varandra och han la sin hand på mitt lår, sa kom med oss, åk inte hem och såg på mig med en blick som jag har sett hundra gånger förr. Och jag bara kände att jag vill inte ha den där blicken, inte sådär, inte där och då. Så jag åkte hem, han sa innan han klev av tåget att han trodde att det var en principsak för mig, jag svarade nej för det är ingen principsak, bara ett val. Det är i alla fall inte jag som säger nej sa han, och när tåget rullade vidare skrev jag till hans kompis att jag gärna träffar C igen nån annan dag, om han har lust. Några timmar senare fick jag ett meddelande från kompisen som skrev att jag nog gjort rätt, att C sagt att han inte vet var han står med hon han dejtar men att han verkligen verkade gilla mig.

Och trots att hans hand på mitt lår kändes så bekräftande och bra så kändes det ännu bättre att säga nej, att känna efter och veta att jag vill mer än det där. Om nån månad ses vi kanske igen och vem vet om det känns annorlunda då, kanske finns det möjligheter för andra val eller så ses vi inte alls. Som Winnerbäck sjunger så är det nog så att nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver. Eller inte behöver.

måndag 7 augusti 2017

där är himlen lite närmre för mig.

Tio dagar, sommarens bästa, spenderades i himmelriket i Portugal. Jag åkte dit med en känsla av att det skulle vara fint, kom hem med en del av mitt hjärta kvar där i den lilla fiskebyn norr om Lissabon. Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva, men som det blir ibland så finns det inom mig men det kommer liksom inte ut, det gör det liksom inte rättvisa att jag berättar om himlen som ibland var så blå som bara himlar kan vara, att havet var mäktigt och vilt, om solnedgångarna från hustaket, om människorna, skratten, hjärtslagen.

Portugal var allt detta och lite till. Det var vackra mörka män med ljusa ögon, drinkar på stranden, salt i håret och en helt annan värld. Mitt hjärta slog dubbelt när vi skulle åka hem för jag ville bara en sak, och det var att stanna. Vara kvar i den där världen där allt är enkelt och vackert och det inte finns några problem förutom om vågorna var dåliga eller om ölen var slut.

Jag vill sitta på det där hustaket igen, jag vill se solen gå ner över stranden vid Atlanten, jag vill vara där och inte här men jag vet att det inte är på riktigt där, och det är alltid lättare när det är på låtsas. Men mitt hjärta hittade en plats där, och jag lämnade en liten del av mig själv där. Som en förälskelse som aldrig går över, så kommer nog de där dagarna i juli aldrig vara över för mig.





fredag 21 juli 2017

dina ögon kan krossa min värld.

På en av julis finaste dagar åker jag till berget med en löparkompis, till stället som jag förknippar med honom, med B, trots att vi aldrig var där tillsammans. Det var dit han sa vi skulle åka, det var därifrån han skickade bilder när han satt på en klippavsats och var så jävla fin. Jag åker dit för jag vill ta tillbaka den platsen, jag vill inte förknippa den bara med honom. (Dessutom är det magiskt fint, som ett annat land.)

Vi springer nästan två mil i strålande solsken och jag känner för varje kilometer vi avverkar att jag tar tillbaka, erövrar, vinner. Att det här är min plats nu, inte bara hans. 




Så kommer vi fram till fyren på kullen, vi köper dricka och går ut på klippavsatsen för att se ut över det blå havet. Jag känner mig så himla levande, så lugn. Några minuter senare går vi mot bilen för att åka och käka lunch i hamnen, jag tittar upp till vänster och hjärtat liksom hoppar till, slår trippla slag. Där sitter han, B. På en bänk med en tjej, det är han i sitt skägg och solglasögon och jag blir kallsvettig. Vad är oddsen att fyra månader utan att ha sett nån springa på just den personen just den dagen, den tiden, på den platsen? Jag får nästan ett psykbryt och förbannar livet för sin jävla orättvisa. Det här var ju precis det som INTE skulle hända, jag ville inte förknippa platsen med honom längre men nu är han här.

Han vänder sig om och de börjar också gå mot parkeringen, de går framför oss. Min kompis säger att de säkert dessutom har parkerat bredvid oss och visst är det så, med en bil emellan. En grå BMW, en sån som han hade men en nyare modell men han skulle ju köpa ny bil. De kör snabbt iväg, nästan precis när de satt sig. 

Jag måste veta så jag skickar sms och kollar registreringsnumret för att få fram ägaren. Svaret tar kanske tio sekunder men det känns som minuter. Jag är så säker. Svaret kommer, det är inte hans bil. Den är registrerad på en Ola från Skellefteå. Pulsen lugnar sig men jag är fortfarande osäker. Hur kan nån vara så lik? Vi åker ner till hamnen och käkar lunch vid båtarna, när jag tittar till höger ser jag honom. Nu utan keps och solglasögon. Det är han! Det är inte han. Jag nästan stirrar på honom för det är så likt. Allt är samma: stilen, skägget, kepsen, längden. Men det är inte han.

Vi åker hem och det snurrar i mitt huvud. Logiken säger att det var inte han, men mitt hjärta vill av nån anledning fortfarande tro att det var han. Att det är han.

tisdag 18 juli 2017

dit kan jag gå och sakna dig.

Jag loggar in på Facebook och det första jag ser är att min gamla kollega förlovat sig. Hon som är 40+ med två barn som skilde sig för knappt två år sen. Det hugger till i magen av avundsjuka. Tidigare på kvällen har jag träffat min kompis och hennes nye kille, hon som träffade en ny innan hon ens hunnit göra slut på sitt gamla. Och de är så fina ihop att det hugger till av avundsjuka. Jag kan fortsätta rabbla upp fler exempel men jag stoppar mig själv för det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Och jag vet att jag inte blir lyckligare av att andra inte får det de vill ha men ändå är det svårare att glädjas med andra när jag ser tiden rusa.

En vår och en sommar som susar förbi, utan kärlek, fortfarande är den inte min och den känns mer och mer avlägsen. Halva 2017 har gått och det är 6 år sen jag flyttade hem, lika många år sen kärleken tog slut. Kommer den nånsin igen? 4 månader sen årets (förhoppningsvis enda) hjärtekross och jag känner tvivlet ännu mera nu. Om en dryg månad fyller jag 33, det blir den sjunde gången jag firar en födelsedag utan att vakna bredvid nån. 

Och jag har lust att skrika ut min frustration och vill att nån ska ge mig svaret på den eviga frågan: Är det nåt fel på mig eller är det bara inte min tur än?

tisdag 4 juli 2017

love, lay me blind.

Jag har varit på livets resa och jag vill berätta om allt. Jag vill att ni ska få veta allt om bergen, om vyerna, om landet, om människorna. Men jag har nog inte orden, jag har inte smält alla intryck än. 

Det jag vet är att jag nog aldrig känt mig så levande, så lycklig, så fri som de där dagarna i bergen. Jag kommer minnas dem länge, vår lilla grupp i den stora gruppen, den blonda lockiga stockholmaren som om vi både varit singlar hade gjort mer än skrattat tillsammans. 

Jag stoppar alla bilder i en liten ask och öppnar den när livet känns skit igen. Jag hoppas att jag då minns hur det kändes de här dagarna och hur tacksam jag är över att få leva livet såhär.

onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.

onsdag 14 juni 2017

sommaren 2017.

Jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på allt det svarta och tunga genom att istället fokusera på sommaren, den fantastiska sommaren som har äntligen kommit igen. Snodde en lista från Hanna och jäklar vad jag ser fram emot juni, juli, augusti nu.

Mina planer för sommaren: 
Slutar jobba den 21 juni, dagen efter åker jag på midsommarfirande hos vänner i deras sommarstuga i Blekinge. Hoppas på sol och båtåkande och bad, men kommer vara nöjd med allt annat än regn. En vecka senare åker jag på löparresa till Transylvanien. Det kommer bli legendariskt. När jag kommer hem ska jag hänga på kolonin och kallbadhuset, springa en massa i skogen och på olika delar av Skåneleden, åka till mina föräldrars torp i Småland innan jag åker på surfresa till Portugal som avslutas med storstadshäng i Lissabon. Sen ska jag hälsa på min lillasyster i Stockholm och en kompis vill åka och fjällvandra, kanske hinner jag med det också. Och i slutet av augusti åker jag och en kompis en långhelg till Höga Kusten och springer maraton.

Hur länge ska du vara ledig?
På obestämd framtid!

Vad ser du mest fram emot? 
Transylvanien! Portugal! Lissabon!

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Har redan köpt tre bikinis inför Portugal och lite prylar inför Transylvanien men kommer behöva komplettera med en massa sjukvårdsgrejer och lite annat smått och gott. Behöver också köpa sommarkläder typ klänningar, linnen och shorts eftersom jag i år faktiskt är garanterad sol och värme.

Kommer du att bli brun? 
Oh yes! Brunare än jag varit de senaste åren för jag minns inte min senaste solsemester. Tänker att tio dagar i Portugal i slutet på juli/början på augusti borde garantera solbränna.

Vad kommer du att äta? 
Sallad, fisk, tapas, grillat, glass!

Vad kommer du att dricka? 
Öl, rosé, caipirinha! Och mängder av vatten såklart.

Vad kommer du att ha på dig? 
Helst så lite kläder som möjligt, men gissar att jag kommer spendera mest tid i träningskläder, bikini och klänningar.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Alltid Sommar i P1, en massa podcaster och norsk hiphop (tack SKAM!).

Vad oroar du dig för?
Livet efter sommaren. Arbetslöshet, ensamhet, barnlöshet. Men jag försöker glömma det för när jag läser vad jag skrivit inser jag att det inte kan bli annat än en magisk sommar 2017. Just nu måste det få räcka, det andra får lösa sig tids nog.