tisdag 17 oktober 2017

for your eyes only.

Det blev en fin helg, trots alla farhågor. Jag blev medbjuden ut på middag med tjejkompisen men valde att stanna hemma för jag var helt slut när lördagskvällen väl kom. På dagen hade jag sprungit med en av dem jag träffade på livets resa. På söndagen ses vi igen, och då är han med det lockiga håret också med. Tidigare på dagen har han skrivit i vår gruppchat på Messenger att det vore fint att visa mig Djurgården runt i det fina vädret. Nån timme senare skiner solen fortfarande från en blå himmel när vi möts upp utanför Stadions tunnelbanestation. Han kommer joggandes och det är något med honom, jag kan inte sätta fingret på det men hans blick liksom genomborrar mig. Sättet han ser en i ögonen, inte för att det är nåt särskilt med mig utan han gör nog så med alla. Hans pojkaktiga leende, hans busiga blick, jag kan liksom inte rå för att det pirrar i kroppen när han är i närheten. Och jag förbannar mig själv för att jag känner så för han är gift och har två barn och han är inte tillgänglig och jag vill inte känna så men jag kan inte stänga av.

De tar mig med på en runda längs Gärdet, ut på Djurgården, vi springer längs vattnet, upp mot Skansen, förbi Vasamuséet och in mot stan. Springer längs Strandvägen och upp mot Östermalm, förbi Stureplan och upp mot Stadion, ut i Lill-Jansskogen och tillbaka igen. Han lämnar av mig vid Stadions tunnelbanestation efter tjugo kilometer och han joggar vidare hem mot Östermalm, vänder sig om och ropar att vi kanske kan springa igen nån gång i veckan. När hans rygg försvinner bort längs allén blundar jag och tänker såna tankar man inte ska tänka om gifta män med två barn men jag kan inte låta bli, mina tankar är mina och ingen annans. Så länge de stannar där är det inte fel, tänker jag. När jag inte ser honom längre går jag nerför trappan till tunnelbanan, och jag inser att kanske är jag förälskad i Stockholm.

Idag sökte jag ett nytt jobb här, ett vikariat på ett år som låter så himla spännande. Jag tänker att jag skulle kunna ge det ett år för att se om förälskelsen kan bli kärlek.

fredag 13 oktober 2017

ingen glittrar som dig Stockholm.

Så går en vecka, den första där allt är nytt. Ny stad, nytt jobb, nytt kontor, nya kollegor. Det är bara jag som är samma, eller inte ens det egentligen för man är ju inte samma när allt runt omkring en är nytt. Jag åker tunnelbanan och vägrar hänga med i hetsen och stöket, försöker gå i min vanliga takt medan alla andra rusar förbi mig. Jag får fler matchningar på Tinder på en dag än jag får på en vecka i Skåne, men jag orkar inte ens skriva tillbaka. Jag börjar förstå mitt jobb, vad det är jag ska göra och jag känner mig emellanåt som en som låtsas för det är så mycket som jag inte gjort innan, så mycket som jag förväntas kunna redan men jag vet att jag fixar det om jag bara sänker mina egna krav.

Det går en vecka och jag saknar redan min lägenhet, mina vänner, min gata i stan därhemma. Att bo i en väska och dela lägenhet utan att ha sina egna grejer och sitt eget utrymme är inte för mig. Även om det går bra så saknar jag att ha mitt eget, mina grejer, min säng, min soffa. Det är säkert en känsla som kommer gå över med tiden, allt är ju så nytt nu, alla omständigheter är nya, och det snurrar tusen tankar i huvudet. Som det där om att min chef (om det nu ens är min chef) är sur och konservativ och "inte hade en aning om" att planen inte var att jag ska vara heltid i Stockholm. Det gör mig osäker och lite irriterad för jag gillar inte att förutsättningarna ändras när man tror att något är bestämt. Eller det där om mina tre supertrevliga tjejkollegor som är i min ålder och har allt det där jag vill ha, hus och barn och man. Dessutom är de välutbildade, snygga, kompetenta. Jag ser bara det där, och jämför mig igen.

Så går en vecka och det blir fredag, jag är så trött för jag har inte sovit en hel natt denna veckan. Syrran jobbar kväll och vi går om varandra, hon väcker mig när hon kommer hem, jag väcker henne på morgonen. Jag står på tunnelbanan och nästan nickar till, känner mig lite bakfull men det är bara trötthet. Kommer till jobbet och är först av alla, klockan är åtta och trots att jag är först är jag också sist att gå hem halv fem. Känner mig ensam på vägen från kontoret, ser alla som är på väg någonstans och jag får meddelande från vännerna hemma som ska ut och dricka drinkar. Jag har ingen här, och det blir så tydligt vid en tunnelbanestation på Söder. Skickar meddelande till mina löparbekanta om att springa ihop i helgen, får inga svar. Skickar ett annat meddelande till en kompis hemifrån som är i Stockholm i helgen, tänker att kanske kan vi mötas upp för en drink imorgon kväll. Jag behöver komma ut och se folk och känna pulsen, det är ju därför jag är här. Får inget svar.

Det går en vecka, och jag ska vara kvar en hel vecka till innan jag åker hem första gången. Dagarna går fort på jobbet men jag oroar mig över kvällarna för ensamheten i Stockholm är nåt helt annat än ensamheten hemma. Den är oftast självvald, här är den inget jag kan göra så mycket åt.

Och jag vet att det bara är alla känslor i en enda röra på en och samma gång, att det kommer gå över och bli bättre. Jag känner det, för när jag åker tunnelbanan från Gamla Stan över vattnet till Slussen så blir jag varm i hjärtat och pirrig i magen för att jag ändå vågade ta den här chansen, att prova nåt nytt om så bara för ett tag.

fredag 6 oktober 2017

när Stockholm kysser mig på kinden.

Jag fick jobbet.

På måndag åker jag till Stockholm, på tisdag börjar jag på nya jobbet, på nya kontoret, i nya staden. Jag vet inte hur det blir det här, men jag har ett pirr i magen och ett lugn i bröstet. Jag tror det blir bra. Jag vet inte om jag kommer älska eller hata det, om jag kommer tröttna på pendling, om jag kommer få det att funka men jag hoppar ur boxen och testar och vågar. Det där andra finns ju kvar och jag lämnar inget permanent, jag bara sträcker ut mina vingar över en annan plats ett tag.

Det känns på nåt sätt som en ny början, fast jag vet att det bara är tre månader, inte för evigt. Men det känns stort, och jag tror det är precis det här jag behöver just nu.

Så kom igen nu Stockholm, jag hoppas du tar mig med storm och får mig att känna sånt jag inte känt på länge. Att du tar med mig på berg-och dalbanan som är livet, och visar mig sånt jag inte sett på länge. Att jag känner som Winnerbäck sjunger att mina steg har fått en gata där att gå, att jag i ditt regn får den kraft jag skulle få. Att jag stampar i din takt, att du kysser mig på kinden.

Mest av allt hoppas jag att du får mig att tro på mig själv igen, som jag inte gjort på så himla länge.

onsdag 4 oktober 2017

håller min egen hand.

På tisdag morgon mailar jag rekryteraren för jobbet här hemma, det går en hel dag utan svar. På kvällen surfar jag runt på jobbsajter och hittar en annons, för just det där jobbet jag var på intervju för. Företaget har själv lagt ut annonsen, jag blir ledsen och arg på samma gång för jag har fortfarande inte hört något. En timme senare svarar rekryteraren att företaget valt att gå vidare med en annan kandidat, men önskar mig lycka till. Jag vet inte om det stämmer eller om det är en lögn eftersom de lagt ut annonsen bara någon dag efter min intervju men jag tackar mig själv för att jag åkte till Stockholm, att jag inte la alla äggen i samma korg.

På torsdagen ringer rekryteraren från Stockholm, jag står i en klass med överenergiska femteklassare och kan inte svara. Det är en halvtimme kvar innan lektionen tar slut och jag har aldrig varit med om minuter som går långsammare. Jag släpper klassen fem minuter tidigare och kastar mig på telefonen, ringer upp och får veta att hon vill kolla mina referenser. De är intresserade av dig... och en annan person, säger hon. Jag säger att jag jobbar, om två timmar kan jag skicka referenser via mail och i huvudet snurrar tankarna på hur nära det är nu. Det är verkligen upploppet.

På fredag förmiddag ringer min förra chef, rekryteraren har ringt henne och de har pratat om mig, mina kompetenser, mina styrkor, mina svagheter. Chefen säger att rekryteraren sagt att hon verkligen tyckte om mig, min chef hade sagt att hon gratulerar företaget i förväg om de väljer att anställa mig. Det hörs att det kommer från hjärtat det du säger om henne, hade rekryteraren sagt när min chef pratat om mig. Det är nära nu, det är ju dig de vill ha säger chefen till mig. Men jag vågar inte riktigt tro på det, än. Jag går och jobbar några timmar på fritids, telefonen ringer när jag sitter och gör pärlplattor med barnen. Det är rekryteraren från Stockholm. Jag springer upp två trappor, tar dem nästan i farten, och svarar. Det är dig de vill ha, du är deras nummer ett. Och du har fått jättefina referenser. Det är bara formalia kvar nu, en projektansökan som ska skickas in och bli beviljad, som jag förstår det men jag har inte riktigt koll. Rekryteraren säger att det ska bli klart i början på veckan efter, måndag eller tisdag.

Måndag går, jag hör inget. Tisdag går, jag hör inget. Jag träffar mamma i kolonin, hon är sjukskriven för det är strul på hennes jobb och hon gråter. Och när mamma gråter så gråter jag. Mitt bland alla höstlöv och fallfrukt trillar det tårar ner för mina kinder, för mamma och för mig själv för jag är så nervös. Jag är rädd och jag är orolig och jag är stressad. Jag kan inte hålla inne känslorna och jag säger att jag är så trött på att det aldrig löser sig för mig. Det är inte bara jobbet, såklart, det är allt det andra också, allt bubblar upp på en gång. Ensamheten, barnlösheten, arbetslösheten. Att det känns som att jag bara slösar bort mitt liv. Att jag inte vet vad jag gör om jag inte får detta jobbet, det känns som att allt hänger på detta, och jag kan inte göra nånting för att påverka det. Jag hatar att allt det där jag vill det kan jag inte kontrollera, jag kan inte göra nånting för att det ska bli så som jag vill. Maktlöshet, jag hatar känslan, jag hatar att jag inte kan hantera att jag inte kan bestämma eller kontrollera allt. Mest av allt hatar jag att jag känner en sån skuld för att jag inte är där jag vill vara, att jag skuldbelägger mig själv, bannar mig själv, straffar mig själv för att jag inte är bättre än såhär. Jag känner mig så himla misslyckad.

Onsdag förmiddag och jag hör ingenting. Magkänslan börjar säga att det skiter sig det här, det blir inget. Jag börjar titta efter andra jobb, tänker att jag måste vara beredd att gå vidare. Och så alldeles nyss ringde rekryteraren, med skakig röst svarar jag. Försöker intala mig att det är dåliga nyheter för att inte bli alldeles för besviken. Hon säger att det fortfarande jobbas men nu har de fått besked om att ansökan är beviljad, den behöver bara kompletteras. Jag hoppas jag får ringa dig igen innan veckan är slut med glädjande besked avslutar hon. Herregud vad jag också hoppas på det.

måndag 25 september 2017

som att Stockholm blev nåt stort.

Jag väntar så länge jag kan på torsdagen, väntar på rekryteraren som aldrig ringer om jobbet på hemmaplan. Bokar in jobbintervjun i Stockholm och tågbiljetter till morgonen efter. Halva fredagen sitter jag på ett gammalt, långsamt tåg genom södra Sverige med telefonen i handen, ljudet på men ingen ringer. Det blir fredag eftermiddag när jag är framme, på T-centralen hamnar jag i nån slags tidig eftermiddagsrusning men hittar ändå rätt bland gröna, röda och blå linjer. Kliver av i Solna, går med gps:ens hjälp de tio minutrarna hem till min lillasysters andrahandslägenhet på första plan i ett gult lägenhetshus.

Sen går en lördag när jag springer runt några sjöar, svettas ut all min oro och alla frågor som snurrar i skallen. Vi går ut och äter, pratar om relationer, jobb, livet. Sen sitter vi tillsammans vid hennes lilla köksbord och letar jobb till henne, hon skriver om CV och jag peppar så som bara en storasyster kan. Det blir söndag och vi åker in till stan, går en runda i solskenet på Djurgården och jag älskar ju Stockholm sådär som jag älskar Köpenhamn och London, Melbourne och New York. Sådär som att varje gång jag kommer dit vill jag bo där, om pengar inte hade varit ett problem.

Måndag morgon och jag åker på dagens första intervju hos rekryteringsföretaget som sitter mitt i city, jag slipper morgonrusningen men förundras ändå av att det är människor precis överallt. Stockholm har vaknat till ännu en solig septemberdag, och jag går från intervjun med ett leende och ett höjt självförtroende. Kollar på telefonen med jämna mellanrum, ingen har ringt. Jag strosar genom Gamla Stan, upp mot Slussen, över vattnet, upp på Söder och jag kisar i solen, letar fram mina solglasögon och blir alldeles för varm i min skinnjacka. Jag går vilse, så himla lost efter att jag svängt av från Götgatan, jag letar efter en restaurang jag vill äta lunch på och förbannar min telefon som visar mig åt helt fel håll. Blir stressad och hjärtat klappar för jag måste hinna äta innan nästa intervju, som ligger på andra sidan Söder från där jag hamnat. Jag går med snabbare steg via gatorna med landskapsnamn och jag älskar denna delen av stan, jag hade kunnat ge höger arm, vänster ben för en lägenhet här. Hittar rätt gata till slut och slänger i mig en snabb lunch, innan jag går över gatan för intervju nummer två för samma jobb. Träffar två supertrevliga tjejer i min egen ålder, vi skrattar och de är så avslappnade, det känns så himla bra och jobbet är verkligen intressant, det är ett kvalificerat jobb som säkert kommer vara så himla lärorikt och givande. Det är tre personer som gått vidare till sista intervju, jag är en av dem och på vägen från intervjun ringer jag rekryteraren som frågar hur det gick, och om jag är sugen på jobbet om de vill ha mig. Jag svarar instinktivt ja! för i mitt huvud har jag redan fått det. I mitt huvud spenderar jag delar av mina veckor under hösten i Stockholm.

Jag tar tunnelbanan från Skanstull till city, går på stan och köper lite nya kläder för att lyxa lite. Jag kollar på telefonen med jämna mellanrum, sms:ar med kompisar och lillasyrran, ringer mamma, pratar med pappa. Ingen ringer angående jobbet här hemma. Sen tar jag det gamla, långsamma tåget hem, har alldeles för många timmar på mig att tänka, analysera, fundera. Jag tänker på hur jag ska lösa det rent praktiskt, att det kommer bli dyrt med så många tågresor fram och tillbaka till Stockholm, om jag fixar att bo på min systers soffa (i lägenheten som hon måste lämna 1/12) och om det är värt det. Jag är rädd att missa chansen på jobbet här hemma, som låter roligare och som dessutom har större chans till förlängning. Jag är rädd för att göra val, för jag oroar mig så mycket för vad som är rätt och fel. Tänk om detta, tänk om något annat. Och jag oroar mig i förväg för jag har ju inte fått nåt erbjudande än, jag behöver inte välja just nu. Och ändå snurrar tankarna på om jag ska göra si eller så, om jag ska vänta, om jag vågar tacka nej, om jag kommer ångra mig, om det ena om det andra. Det snurrar.

Imorgon ska jag jaga rekryteraren för jobbet här hemma, för jag behöver veta så jag kan försöka få nån slags ordning och reda på allt det där som snurrar.

onsdag 20 september 2017

som att sakta blev till fort.

Jag hör inget om jobbet i Stockholm, söker ett, två, tre andra jobb här nere. Igår ringde telefonen när jag var på kolonin, det var en rekryterare för ett av de jobben jag sökt. Hon undrade om jag hade tid med en telefonintervju och efter en kvart tackade hon för sig och sa att om du går vidare är det intervju imorgon, vi hör i så fall av oss redan i eftermiddag. Några timmar senare ringde hon tillbaka och i morse var jag på intervju. Och det gick så bra, kändes så himla rätt. Att jag är en stark kandidat till ett sånt jobb jag verkligen vill ha, trots att jag våndats över att jag kanske aldrig kommer nå dit eftersom jag inte har exakt den utbildningen man oftast eftersöker. Och rekryteraren sa saker som boostade mig så himla mycket, det kändes som att jobbet var skrivet för mig och jag för det. Imorgon eller fredag får jag reda på om jag går vidare, men han sa saker som får mig att tro att om detta jobbet inte är mitt så vet jag inte hur det ska kännas när det känns rätt. Dessutom börjar det redan den första oktober, tidsbegränsat i och för sig till årsskiftet men det finns stora möjligheter till att det blir förlängt eftersom det finns en vakans för just den här tjänsten.

En timme efter intervjun ringde de från Stockholmsjobbet. Jag som trodde det skulle vara intervju denna veckan fick istället besked om måndag eller tisdag. Och nu vet jag inte vad jag ska göra för nästa vecka har jag lovat bort mig som lärarvikarie på skolan där min faster jobbar, det har varit bestämt i en månad och jag är ju en sån som inte gillar att göra andra besvikna så därför vill jag helst inte säga att jag inte längre kan. Jag sa till rekryteraren att jag är uppbokad med jobb nästa vecka men kan kolla om det går att göra något åt, och måste lämna besked imorgon. Men Stockholm? Jobbet lockar inte alls lika mycket som det här hemma, jag vill ju egentligen inte flytta och veckopendling känns inte heller superspännande längre. Inte efter idag. Dessutom är Stockholmsjobbet också tidsbegränsat, samma period som jobbet här hemma.

Så. En snabb Gallup. Handuppräckning. Mina alternativ som jag ser det är att

1. Strunta i Stockholmsjobbet. Tacka nej till intervjun, hänvisa till att jag är uppbokad med jobb och inte kan komma ur det. Gå på magkänslan att det andra jobbet går vägen, och om det inte gör det, lita på rekryterarens ord om mitt starka CV och att det kommer nåt annat jobb som det är meningen ska bli mitt. Jag kanske inte ens får jobbet i Stockholm även om jag åker på intervju.

2. Lägga tid och pengar på att åka till Stockholm på intervju på måndag eller tisdag för ett jobb som jag inte längre är superintresserad av. Behöva säga till på skolan att de ska fixa vikarie för mig, kanske inte bara en utan två dagar (om jag får komma på andra intervju på det andra jobbet). Hålla alla möjligheter öppna.

Allt beror ju lite på vad som händer imorgon. Om jag hör nåt från rekryteraren från jobbet här hemma eller inte. Gör jag det så kan jag ju lättare agera. Går jag inte vidare blir Stockholm aktuellt igen och ett lite mindre problem. Går jag vidare är det samma situation som idag, bara mer tidspress. Hör jag inget imorgon måste jag bestämma mig utan att veta om jag gått vidare eller inte och ändå lämna besked till Stockholm. Ni hör ju själv hur det låter. Jag är helt snurrig. Men min magkänsla säger alternativ 1, att det är värt det liksom. Det värsta som kan hända är att jag inte får jobbet här hemma och då kommer det fler jobb, skulle jag bli sugen på Stockholm igen kan jag alltid söka fler jobb där. Men samtidigt är det kanske dumt att stänga dörren? Det verkar ju ändå vara ett bra jobb, det där Stockholmsjobbet. Och ja, jag vet att det är en angenäm situation men för mig känns det surrealistiskt för här har jag gått och trott att det skulle vara jättesvårt att få jobb. För innan har det varit en kamp att ens gå vidare till intervju. Nu är det tydligen annorlunda. Och jag hatar att behöva välja för jag vill ju alltid ha facit och det finns ju aldrig. Man vet ju aldrig vad som blir rätt.

Jag tror jag måste sova på saken.

tisdag 19 september 2017

i´m not a disco.

Söndag morgon och jag vaknar helt snurrig, jag har satt klockan på ringning för jag ska iväg till Österlen med en kompis. Jag är fullt påklädd, har inte dragit ner persiennerna så jag vaknar för att solen strålar in i sovrummet. Jag minns inte ens att jag kommit hem. Bredvid mig ligger mobilen, i hallen ligger väskan med plånbok och nycklarna sitter i dörren på insidan, allt är som vanligt. Förutom att jag inte minns att jag kommit hem. Jag kollar mitt kontoutdrag och det verkar stämma med ställena vi varit på, jag skriver meddelande till min kompis som svarar att det är lugnt, så full var du inte! Vi pratade tydligen i telefon hela vägen hem men jag minns inte. Jag köpte tågbiljett vid 02.00 i appen men jag minns inte tågresan. Och jag får hjärtklappning för jag är för gammal för sånt här, jag är för smart för att vara så dum och för bra för att låta mig själv hamna i såna här situationer. Och ändå gör jag det. Jag försöker tänka att det tjänar ingenting till att gå och må dåligt för allt verkar vara okej, förutom inuti mig där det river och gnager av oro och ångest. Trycker bort tankarna när de kommer, och spenderar dagen vid ett fiskeläge på Österlen, på en veranda med solen i ögonen och på vägen hem somnar jag i bilen.

Söndagen är rester av en lördag kväll som började med middag hemma hos mig, två tjejkompisar som också är singlar, vi pratar om relationer och den ena har träffat en kille som inte vill nåt seriöst, den andra har inte legat med nån på två år. Och så jag som inte varit på dejt sen i mars, för jag har inte haft nåt sug sen det sket sig med B. Jag pratar om hur svårt det är och får höra tillbaka att ja men du har ju inte riktigt ansträngt dig. Och den där kommentaren känns som ett stick rakt in i hjärtat, och den följer med mig när vi åker till grannstan för att möta upp kompisens dejt och hans kompisar som är på besök, den följer med mig när jag dricker en eller två drinkar för mycket, den följer med mig hela vägen. Det är inte nån annans fel än mitt att jag vaknar en söndag morgon med minnesluckor men ibland önskar jag att det inte var så lätt att göra fel hela tiden.

Jag sover dåligt och vaknar en måndag morgon och jag tänker för mycket igen. Det snurrar i huvudet, men inte av en discokula utan av mitt liv. Av allt som jag inte vet, allt som jag inte kommer ihåg och allt som jag hoppas ska bli av.