onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.

onsdag 14 juni 2017

sommaren 2017.

Jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på allt det svarta och tunga genom att istället fokusera på sommaren, den fantastiska sommaren som har äntligen kommit igen. Snodde en lista från Hanna och jäklar vad jag ser fram emot juni, juli, augusti nu.

Mina planer för sommaren: 
Slutar jobba den 21 juni, dagen efter åker jag på midsommarfirande hos vänner i deras sommarstuga i Blekinge. Hoppas på sol och båtåkande och bad, men kommer vara nöjd med allt annat än regn. En vecka senare åker jag på löparresa till Transylvanien. Det kommer bli legendariskt. När jag kommer hem ska jag hänga på kolonin och kallbadhuset, springa en massa i skogen och på olika delar av Skåneleden, åka till mina föräldrars torp i Småland innan jag åker på surfresa till Portugal som avslutas med storstadshäng i Lissabon. Sen ska jag hälsa på min lillasyster i Stockholm och en kompis vill åka och fjällvandra, kanske hinner jag med det också. Och i slutet av augusti åker jag och en kompis en långhelg till Höga Kusten och springer maraton.

Hur länge ska du vara ledig?
På obestämd framtid!

Vad ser du mest fram emot? 
Transylvanien! Portugal! Lissabon!

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Har redan köpt tre bikinis inför Portugal och lite prylar inför Transylvanien men kommer behöva komplettera med en massa sjukvårdsgrejer och lite annat smått och gott. Behöver också köpa sommarkläder typ klänningar, linnen och shorts eftersom jag i år faktiskt är garanterad sol och värme.

Kommer du att bli brun? 
Oh yes! Brunare än jag varit de senaste åren för jag minns inte min senaste solsemester. Tänker att tio dagar i Portugal i slutet på juli/början på augusti borde garantera solbränna.

Vad kommer du att äta? 
Sallad, fisk, tapas, grillat, glass!

Vad kommer du att dricka? 
Öl, rosé, caipirinha! Och mängder av vatten såklart.

Vad kommer du att ha på dig? 
Helst så lite kläder som möjligt, men gissar att jag kommer spendera mest tid i träningskläder, bikini och klänningar.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Alltid Sommar i P1, en massa podcaster och norsk hiphop (tack SKAM!).

Vad oroar du dig för?
Livet efter sommaren. Arbetslöshet, ensamhet, barnlöshet. Men jag försöker glömma det för när jag läser vad jag skrivit inser jag att det inte kan bli annat än en magisk sommar 2017. Just nu måste det få räcka, det andra får lösa sig tids nog.

måndag 12 juni 2017

när det är svart är det för att man ska se fyrverkerier.

Så går en vecka som mest känns tung, det är så många tankar och känslor i omlopp och jag tänker att det beror på att det är stora grejer som händer nu. Bara några dagar kvar på kontoret, en stor omställning, ett avslut, en ny början som kommer nån gång men jag vet inte när och hur.

Det blir fredag och jag känner inte för att gå på AW och vara social men jag följer med ändå, hamnar på en uteservering i en annan del av stan och vi går vidare och innan jag vet ordet av det är klockan två på natten och jag sitter på en buss på väg hem. Då har jag skrattat så jag fått magknip, diskuterat stora livsfrågor, blivit bjuden på drink till bordet av en främling (sådär som på film när servitören kommer fram och pekar på avsändaren) och druckit alldeles för många öl.

Sen sover jag bort nästan hela lördagen, mår så dåligt av att jag sovit som en kratta att jag ifrågasätter varför jag går ut överhuvudtaget för det blir alltid såhär. Men jag tänker att så länge det är kul är det värt det. Drar mig ur sängen och går en promenad, jag har inga kvällsplaner för alla kompisar är upptagna på sina egna håll, och jag känner mig ensammast i världen. Slötittar på en film och när det blir mörkt och dags att sova kommer det tårar för jag känner mig så liten, så skör. Tycker synd om mig själv och jag undrar för en stund om jag är på väg att bli deprimerad (igen) för ibland blir det så svart i mitt huvud. När jag vaknar på söndagen inser jag att det bara är en dålig period. En sån period när inget stämmer och jag tycker att allt är fel, eller att jag är fel, jag tycker jag är ful (dålig hy, fult hår, gula tänder, rynkor). Jag vet att det går över, det kommer och går men det blir inte bättre av att man är bakis. En ordentlig natts sömn och så blåser det bort igen, jag springer en runda, hänger på kolonin, går på yoga och så är livet rätt så bra igen.

Och nu är det bara sju arbetsdagar kvar, sen kommer ett långt sommarlov. Och om två veckor ska jag på nytt besök på bebiskliniken. Vad som händer sen vet jag inte.

fredag 9 juni 2017

och så blev du mitt sår.

Jag borde nog inte skriva detta alls för jag känner mig som en dålig skiva på repeat och ni har hört allt förut och tycker säkert att jag ältar men jag måste bara få ut det på pränt.

Det känns som att jag har ett sår som läker väldigt sakta, det har slutat blöda för stunden men det är så lätt att riva upp igen. Alldeles för lätt. Igår revs det upp och det bara sköljde över mig, känslan av saknad och ensamhet och ångest. Jag kan blinka bort tårar, rycka på axlarna, säga att jag mår bra men innerst inne så gör det ont, fortfarande. För han blev mitt sår, B. Jag har gått igenom halva mars och hela april och maj, nu är det juni men ändå är det minnen från februari som håller mig vaken om nätterna. Som ger mig hjärtklappning och jag fattar inte varför. Jag kan inte minnas att jag hakat upp mig på en person så här mycket förut, kanske har jag förträngt det, men det verkar som att jag bara inte kan släppa honom.

Det är när jag skriver med andra på Tinder, när jag inte ens orkar upprätthålla en konversation för jag inte är tillräckligt intresserad. Det är när jag tackar nej till sociala grejer för det är bara par och jag, och jag orkar inte vara femte hjulet alltid. Det är då jag får upp minnesbilder av B i huvudet, jag vet att han inte är värd det men han finns i mitt huvud, i mitt hjärta, i min kropp. Han finns där än och jag vill bara att allt ska försvinna, vill radera alla känslor, alla tankar, alla minnen.

Varför läker det inte? Såret som inte ens var djupt, bara ett skrubbsår, bara ytligt. Jag orkar inte känna såhär mer för nåt som inte ens var på riktigt.

torsdag 8 juni 2017

familjen.

Det slår mig, nästan som ett knytnävsslag i magen. Jag räknar dagarna och inser att jag bara har två veckor kvar på jobbet, på kontoret. Och jag får lite snabbare hjärtslag för två veckor är knappt tio arbetsdagar och sen är det slut, sen ska jag inte gå genom stan, åka 07.41-tåget, gå över gatan där det alltid blåser halvt storm och upp för trapporna till femte våningen. Till familjen. När jag svurit över jobbet, när jag gråtit och varit bitter har det aldrig varit på grund av dem. Det har varit över tråkiga arbetsuppgifter, dåliga chefer, trista arbetskollegor. Dålig organisation och ledning, orättvis behandling och allmän frustration.

Det har aldrig varit på grund av dem. De jag kallar min extrafamilj, mina kontorskollegor som varit med om alla mina berg- och dalbanor de senaste sex åren. Alla dejter, alla misslyckanden, alla roliga stunder, alla sorgliga perioder. De har lyft mig och stärkt mig, de har torkat tårar och kramat mig när jag som mest behövt det. De har gett mig presenter och julklappar och blommor och fina ord, de har sagt att det kommer inte vara detsamma här utan dig, du är kittet som håller oss samman. Och jag kommer sakna dem, jag kommer sakna dem så att det skär i bröstet. Och jag kommer gråta som ett litet barn sista dagen för det är min familj jag säger hejdå till. Mina kontorsmammor, mina kontorspappor, mina kontorssystrar och kontorsbröder. Vissa av dem kommer såklart vara kvar i mitt liv som vänner, men många av dem kommer sakta fasas ut och så småningom försvinna men de kommer finnas kvar i mitt hjärta för alltid.

söndag 4 juni 2017

din dröm är min nu.

Så går ännu en månad, maj blir juni och det är sommar nu. Jag tar ledigt och åker till Göteborg, går på stan och promenerar runt i Haga. Tankarna kommer som alltid att jag kanske skulle flytta till Göteborg? men det är nog mest tecken på min rastlöshet och rotlöshet. Jag möter upp en vän vid Brunnsparken och vi pratar om livet, jobb och framtid medan vi går in och ut ur affärer, innan vi tar en spårvagn för öl och pizza på någon av Långgatorna. Jag berättar om min längtan, min rädsla, mina tankar kring allt och jag pratar om B och att jag tänker på honom än. Sen tar jag tåget till stället som alltid får mig att känna ett lugn, där det alltid luktar på samma sätt. Mormor möter mig vid tåget och vi går på bron över ån som jag badat i hundratals gånger sen jag var barn. Så får jag krama morfar och han luktar som alltid kärlek och trygghet. Jag tänker att jag önskar att jag får visa nån detta, medan det finns kvar, innan det är för sent.

Det blir lördag och jag åker på 30-årsfest hos en kompis, jag träffar folk som jag inte sett sen deras bröllop för fyra år sen. Vi pratar om vad som hänt på fyra år och det är bröllop och barn och flyttar men jag har samma status nu som då. Alla som är där har antingen barn eller är par, jag inser att jag är den enda som är själv. Och det hugger till i magen av allt jag vill ha och allt det där jag önskar mig. Allt det där jag är rädd för aldrig kommer komma.

Jag pratar med min kompis kompis som säger att hon känner igen sig så mycket i mina erfarenheter, och hon säger att hon vet precis hur det är att känna som jag. Runt halsen har hon ett smycke med ett H, bokstaven som hennes killes namn börjar på. Han som hon träffade som av en slump, som efter ett år friade och nästa sommar gifter de sig. Hon säger att det kommer komma nån sån för mig också. Jag vet inte om jag vågar tro på det längre svarar jag. 

Det är nästan midnatt och vi pratar om allt, relationer, barn, Tinder. Det är fyra par och jag och det hugger i mig för jag vill så gärna ha nån där bredvid mig som är min. Så tittar jag på killarna som sitter där i soffan och då förstår jag att det finns såna som dom. Såna som friar efter ett år för "känns det rätt, då vet man och då är det bara att köra", såna som ordnar överraskningsfest för sin fru, såna som är fina och roliga och vettiga och jag glömmer att jag är själv när vi skrattar tillsammans åt nånting nån sa. 

På bussen hem tänker jag att det finns nån för mig som är som dom och jag tänker inte ge mig förrän jag hittar honom. Han som är som dom.

onsdag 24 maj 2017

tänk om?

Ledig onsdag och jag sitter hemma vid köksbordet, slösurfar och betalar räkningar. Så går jag in på LinkedIn och kollar runt lite, klickar runt i jobbsektionen och där är det. Jobbet med stort J.

Det finns ett jobb som låter nästan exakt som det jag skulle vilja göra, och det bästa av allt? Det finns på mitt kontor! Alltså där jag jobbar nu fast på en annan organisation i samma hus. Jag fick nästan hjärtklappning för tänk om? I så fall hade jag fått vara kvar på arbetsplatsen och människorna som jag älskar men på ett jobb som jag vill vara på. Och jag vet att jag springer iväg i tankarna nu men jag är kvalificerad och jag känner de som jobbar där och de känner mig. Jag vet att jag springer iväg i tankarna men tänk om det var meningen att det skulle bli såhär? Tänk om?

Jag pratar med mamma i telefon och berättar och hon säger att jag ska ta en sak i taget och inte gå händelserna i förskott för kanske finns det nån som är mer kvalificerad än jag som söker och det är ju inte säkert att de väljer mig ändå. Och jag vet att hon har rätt men alla pratar om kontakter och här är det ju nån som de vet vem det är och kanske att det hjälper ändå, det måste väl hjälpa? När jag dessutom är kvalificerad och har jobbat med nästan exakt samma saker innan måste det väl ändå finnas en chans? Jag kan inte sluta tänka på hur jävla bra det skulle kunna bli, ett jobb som skulle ge mig viktig erfarenhet inom det området jag har velat jobba med så länge, men som samtidigt skulle vara något jag ser mig själv göra ett tag framåt. Ett jobb där man får komma ut och träffa folk, resa, gå på möten och mässor och allt det där som jag saknat på mitt nuvarande jobb där jag i princip nästan bara är på kontoret. Tänk om?

Aldrig har jag längtat efter en måndag som jag gör nu, för på måndag ska jag gå och prata med dem och säga VÄLJ MIG! och sen ska jag söka jobbet och hålla tummarna som jag kanske aldrig gjort innan. Tänk om?